Äldre praxis 54

Innan  den  nuvarande  regeln  i  6  §  LSF  antogs  användes  36  §  AvtL  i  stor  utsträck-­‐ ning   för   att   begränsa   konsumenters   bundenhet   av   skiljeavtal   med   näringsid-­‐ kare.127  _{En   regel,   liknande   dagens   6   §   men   med   betydande   skillnader,   infördes}  

också  i  den  gamla  lagen  (1929:145)  om  skiljemän  (SkmL).  Enligt  3  a  §  SkmL  var   skiljeavtal  mellan  näringsidkare  och  konsumenter  inte  tillåtna  om  de  kunde  prövas   enligt  RB:s  regler  om  småmål  (eller  förenklat  tvistemål).  Det  rör  sig  alltså  om  såd-­‐ ana   mål   där   värdet   av   det   yrkade   uppenbart   inte   överstiger   ett   halvt   prisbas-­‐ belopp.128  _{Enligt  3  a  §  stadgades  även  att  skiljeavtal  i  vilka  parterna  avtalat  om  att}  

skiljedomen   skulle   gå   att   klandra   var   giltiga.   Eftersom   regeln   i   3   a   §   i   större   ut-­‐ sträckning  tillät  skiljeavtal  mellan  näringsidkare  och  konsumenter  har  frågan  om   skiljeavtals  giltighet  prövats  i  domstol.  Här  följer  några  exempel.  

7.3.1.1  NJA  1981  s  711  

Ett  bolag  åtog  sig  att  uppföra  en  villa  på  beställarens  tomt.  Beställaren  var  konsu-­‐ ment  och  parterna  ingick  entreprenadkontrakt  vilket  bl.a.  innehöll  en  skiljeklausul.   Beställaren   ansökte   om   stämning   och   yrkade   i   tingsrätten   att   bolaget   skulle   för-­‐ pliktigas   att   avhjälpa   ett   fel.   Bolaget   invände   och   gjorde   gällande   att   tingsrätten   inte  var  behörig  att  pröva  tvisten  eftersom  parterna  ingått  ett  skiljeavtal.  Beställa-­‐ ren  bestred  invändningen  och  hävdade  i  första  hand  att  skiljeklausulen  inte  tydligt   nog   framgick   av   entreprenadkontraktet   och   i   andra   hand   att   skiljeklausulen   var   oskälig  och  därför  enligt  36  §  AvtL  skulle  lämnas  utan  avseende.    

HD  konstaterade  snabbt  att  skiljeklausulen  omfattades  av  entreprenadavtalet  mel-­‐ lan  parterna  och  fokuserade  sedan  på  att  behandla  om  skiljeklausulen  skulle  läm-­‐ nas  utan  avseende  i  enlighet  med  36  §  AvtL.  HD  fann  skiljeklausulen  oskälig  och  att   den  därmed  skulle  lämnas  utan  avseende.  Som  skäl  anförde  domstolen  att  skilje-­‐                                                                                                                

127  _{Se  Lindskog,  Skiljeförfarande,  en  kommentar  s  347  f.}   128  _{Se  RB  1:3  d.}  

klausuler  i  avtal  mellan  näringsidkare  och  konsumenter  ofta  kan  väcka  betänklig-­‐ heter.  Orsakerna  till  dessa  betänkligheter  var  främst  att  kostnaderna  för  skiljeför-­‐ farandet  kunde  utgöra  en  tung  ekonomisk  börda  för  konsumenten,  den  i  regel  sva-­‐ gare  parten.  Ersättningen  till  skiljemän  omfattas  inte  av  rättshjälpssystemet.  Ris-­‐ ken  för  att  drabbas  av  stora  kostnader  kan  få  konsumenter  att  avstå  från  att  ta  till   vara   sin   rätt.   Det   aktuella   fallet   rörde   en   entreprenadtvist   som,   på   grund   av   sin   tekniskt  komplicerade  natur,  lämpar  sig  särskilt  väl  att  lösa  genom  skiljeförfarande   eftersom  det  är  möjligt  att  utse  skiljemän  med  särskild  kompetens  inom  området.  I   det  här  fallet  rörde  det  sig  dock  om  en  mindre  komplicerad  tvist  om  uppförande  av   småhus.    

7.3.1.2  NJA  1983  s  510  

Ett  gift  par  uppdrog  åt  ett  bolag  att  uppföra  ett  bostadshus  åt  dem.  Parterna  ingick   i  samband  med  detta  ett  avtal  som,  utöver  villkoren  avseende  uppförandet  av  bo-­‐ stadshuset,  innehöll  en  skiljeklausul.  Enligt  den  skulle  tvist  på  grund  av  avtalet  av-­‐ göras   genom   skiljedom.   Makarna   stämde   bolaget   i   tingsrätten   med   yrkande   om   nedsättning   av   köpeskillingen.   Bolaget   yrkade   att   tingsrätten   skulle   avvisa   käro-­‐ målet   med   hänvisning   till   skiljeklausulen.   Makarna   bestred   invändningen   och   gjorde   gällande   att   skiljeklausulen   var   oskälig   med   hänsyn   till   att   de   var   konsu-­‐ menter   och   svaranden   näringsidkare   och   att   ett   skiljeförfarande   skulle   kunnat   medföra  avsevärda  kostnader  för  dem.  

HD  hade  att  ta  ställning  till  huruvida  skiljeklausulen  skulle  lämnas  utan  avseende   med  hänvisning  till  36  §  AvtL.  Till  skillnad  från  i  1981  års  fall  fann  HD  att  skilje-­‐ klausulen   inte   var   oskälig   och   att   parternas   invändning   om   detta   skulle   lämnas   utan  avseende.  Skiljeklausulen  begränsade  beställarens  kostnadsansvar  på  ett  tyd-­‐ ligt  sätt,  dels  parterna  emellan  och  dels  gentemot  skiljemännen.  Beställaren  kunde,   om  denne  förlorade  tvisten,  åläggas  att  svara  för  högst  10  %  av  skiljemannakost-­‐ naderna,  dock  högst  ett  halvt  basbelopp  enligt  lagen  om  allmän  försäkring.  Kost-­‐ nadsbegränsningen   innebar   ett   lågt   ”kostnadstak”   för   beställaren   och   gjorde   det   dessutom   förhållandevis   enkelt   för   beställaren   att   uppskatta   de   kostnader   som   högst  kunde  drabba  honom.  Detta  innebar,  till  skillnad  från  i  1981  års  fall,  att  be-­‐

ställare  som  omfattades  av  den  aktuella  skiljeklausulen  inte  riskerade  att  gå  miste   om  sin  rätt  till  att  få  sin  tvist  prövad  på  grund  av  ekonomiska  skäl.      

7.3.1.3  NJA  1984  s  229  

L.S.  startade  en  verksamhet  som  bestod  i  billackering  som  han  utförde  i  en  särskilt   uppförd  verkstad.  I  samband  med  att  han  startade  sin  verksamhet  ingick  han  ett   försäkringsavtal  med  Skandia  som  bl.a.  omfattade  brandförsäkring  för  verkstaden.   Verkstaden  totalförstördes  i  en  brand  och  L.S.  fick  ersättning  av  Skandia  men  an-­‐ såg  att  denna  var  för  låg.  L.S.  stämde  därför  Skandia  och  yrkade  att  Skandia  skulle   förpliktigas  att  betala  ut  ytterligare  försäkringsersättning  till  honom  med  155  000   kr.  

Skandia  invände  att  allmän  domstol  inte  var  behörig  att  pröva  målet  på  grund  av   en  i  avtalet  intagen  skiljeklausul.  L.S.  gjorde  gällande  att  skiljeklausulen,  i  enlighet   med  36  §  AvtL,  var  oskälig  och  att  den  därmed  skulle  lämnas  utan  avseende  och  att   tingsrätten  skulle  pröva  målet.  Trots  att  L.S.  ingick  avtalet  i  egenskap  av  närings-­‐ idkare   fann   HD   att   han,   på   grund   av   verksamhetens   blygsamma   omfattning,   från   ekonomisk  synpunkt  var  att  likna  vid  en  konsument  och  att  han  därmed,  i  det  här   fallet,  skulle  bli  betraktad  som  en  sådan.  

HD  fann  inte  skiljeklausulen  oskälig  och  anförde  följande  skäl  härför.  Skiljeklausu-­‐ len  var  begränsad  till  att  omfatta  tvister  som  avsåg  värdet  på  den  skadade  egen-­‐ domen.  Klausulen  syftade  till  att  en  opartisk  sakkunnig  snabbt  skulle  kunna  pröva   frågan  om  värdet.  L.S.  hade  vid  en  skiljetvist  samma  möjligheter  till  att  få  biträde   enligt   rättshjälpslagen   som   om   frågan   prövats   i   allmän   domstol.   Det   faktum   att   skiljeförfarandet  är  ett  snabbt  förfarande  begränsat  till  en  instans  innebar  dessu-­‐ tom  ekonomiska  fördelar  för  inte  minst  L.S.  Kostnadsriskerna  för  L.S.  i  det  aktuella   skiljeförfarandet  ansågs  mindre  än  om  målet  skulle  prövats  i  allmän  domstol.  Vid   en  förlust  i  domstol  riskerade  L.S.  att  få  ersätta  motparten  för  kostnader  för  sak-­‐ kunnigutlåtande  och  dessutom  kunde  prövningen  komma  att  ske  i  flera  instanser.   Precis   som   i   1983   års   fall   ansågs   klausulen   bindande   eftersom   kostnadsriskerna   för  den  svagare  parten  inte  var  sådana  att  de  kunde  tillmätas  betydelse.