Ändrade arbetssätt och anpassning till pandemin

I och med pandemin och de restriktioner som varit gällande i samhället och inom den kommunala organisationen har man genom en snabb omställning fått ändra arbetsformerna.

Det är i huvudsak mötesformer som har förändrats, samt i vilken utsträckning man befunnit sig på den fysiska arbetsplatsen. Detta har samtliga intervjupersoner vittnat om. Det har dock

19

framkommit stora skillnader i intervjupersonernas upplevelse av hur pandemin hanterats i kommunerna. Inom en kommun upplever man att man stått rätt stadigt genom pandemin och man tror att det förmodligen beror på ett sammansvetsat team och ett stabilt ledarskap. I en annan kommun har pandemin verkat mycket mer tärande. Några intervjupersoner uttryckte, avseende vilka strategier man använt för att hantera pandemins utmaningar, att det i stort sett handlat om att gilla läget och göra det som sägs.

Det framkom även i två intervjuer att implementeringen av restriktionerna i verksamheten formats av en diskussion bland chefer där villkoren för det sociala arbetet belysts. En chef hade då hävdat att det sociala arbetet utförs bäst i mötet med människor och att restriktioner därför inte kunde tillämpas lika hårt inom socialtjänsten som inom vissa andra verksamheter.

“Vår teamchef har redan från början av pandemin varit noga med att säga att visst, vissa förvaltningar kan jobba helt på distans, men här jobbar vi för människor som behöver få träffa oss. Kanske inte i samma utsträckning som innan pandemin, men behöver klienterna träffa oss då måste vi träffa dom. Och vi ska vara på plats och tillgängliga. En människa som kommer till receptionen och vill prata med en socialsekreterare ska inte mötas av en information att under pandemin får du inte träffa.” - Karin

När det gäller klientmöten berättar samtliga intervjupersoner att man i de flesta fall gått över till i huvudsak telefonmöten. I akuta fall har man dock träffat klienter som inte uppvisat förkylningssymptom, om situationen har krävt det. I många fall har möte via telefon fungerat bra och är även något som många klienter själva föredragit under pandemin. Däremot lyfter samtliga intervjupersoner också en del utmaningar som uppstår när fysiska möten ersätts med telefonmöten. Dels berättar de om att de inte får samma kontakt med klienterna via telefon och att det därmed försvårar förutsättningarna för alliansbyggande. De nämner även att det finns en risk att man missar saker via telefon, såsom vissa svårigheter hos klienten och att man inte hinner fånga upp förändringar i klienters mående i tid. Det går heller inte att avläsa kroppsspråket via telefon och det kan vara problematiskt vissa gånger eftersom man kommunicerar mycket med kroppsspråk. De lyfter att det även är svårt att hjälpa personer rent praktiskt, som att skriva ut papper och att hjälpa till med inloggningar, om man inte ses fysiskt.

Flertalet tar även upp att det kan vara en utmaning att få till ett trepartssamtal med exempelvis tolk inblandad.

“Ja alltså, har man inte träffat en klient förut fysiskt, det har man ju tänkt själv att om man under pandemin haft en klient i tre månader via telefon och då har jag tänkt att jag pratat med personen och utrett personen och personen skulle kunna stå bakom mig i kassan på Ica och jag skulle inte veta vem det var.” - Malin

Digitala möten inom organisationen samt med olika samverkanspartners är en annan förändring av arbetssätt som har införts under pandemin. De flesta intervjupersoner lyfter fram mestadels positiva aspekter av övergången till digitala möten. Det man då beskriver är att digitala möten sparar tid, minskar resekostnader, effektiviserar arbetet och gör att det blir lättare att få till möten med andra organisationer. Konferenser och utbildningar som sker digitalt gör att fler kan delta då man inte behöver tömma arbetsplatsen på personal och vissa lyfter att det är bättre

20

att själv få ta del av informationen direkt än att få den delgiven i andra hand. Däremot försvinner naturliga pauser mellan mötena när de sker digitalt och det lyfter en av intervjupersonerna som en nackdel. En annan tar även upp att det inte är samma sak att samråda med kollegor digitalt som att sitta i samma rum och diskutera ett ämne.

För alla intervjupersoner har en del av arbetet förlagts till hemarbete under pandemin.

Intervjupersonerna berättar att man inte kunnat jobba hela styrkan på distans samtidigt och därför har man behövt turas om att vara inne på den fysiska arbetsplatsen. Vi ser här stora skillnader mellan kommunerna i hur socialarbetarna har upplevt omställningen till hemarbete och hur det har påverkat arbetsmiljön. I början var många tveksamma till hur arbete på distans skulle fungera, men de flesta tycker ändå att det gått bra. En intervjuperson har lyft det som en fördel att man får arbeta mer ostört med att exempelvis skriva utredningar när man jobbar hemifrån. Dock har vissa lyft en del nackdelar som att det kan ge en minskad arbetsglädje och en viss ökad ensamhet när man inte träffar kollegorna lika ofta. Vi ser att hemarbete generellt sett har fungerat väl enligt intervjupersonerna och att det är något man kan tänka sig att fortsätta med.

“Sen tyckte de flesta det var okej att jobba hemifrån och nu har vi haft en dialog med våra chefer och vi vill ju jobba hemifrån när vi väl kan. Så vi får jobba hemifrån två gånger i veckan nu. I och med att vi kunnat jobba hemifrån har det inte varit samma vabbning och sjukskrivningar. Hade vi inte kunnat jobba hemifrån under pandemin vet jag inte om det hade gått. Vi fick inte jobba hemifrån innan pandemin, så det är ju något nytt att de öppnat upp för det. Men det hade inte gått annars.” - Sara

En av kommunerna står dock ut när det kommer till vilka effekter hemarbetet har fått.

Intervjupersonen, från en av de kommuner där vi endast fått en respondent, lyfter fram fler nackdelar med hemarbete, som att gränsen mellan jobb och fritid suddats ut och att det kan vara problematiskt att få jobba ostört när övriga familjen är hemma. Den fysiska arbetsmiljön i hemmet kan ha varit dåligt anpassad och man har exempelvis jobbat vid strykbrädor, eller haft konflikter med klienter via telefon från sovrummet. Hon nämner också att vissa fått ta emot hot i hemmet från klienter och att man på så sätt kan känna sig extra utsatt då hemmet ska vara ens trygga plats. Man har också manuellt behövt skanna in en mängd underlag från klienterna de dagar man varit på jobbet eftersom ansökan i den aktuella kommunen ej är digital.

Det har varit en av anledningarna till att det blivit en ökad arbetsbelastning när man väl befunnit sig på jobbet och det har resulterat i en del övertid. Överbelastningen har även uppstått på grund av att man varit färre personer på arbetsplatsen när en del kollegor arbetat hemifrån.

Samma intervjuperson beskriver att det uppkommit en del spänningar inom arbetsgruppen utifrån hur man valt att följa restriktionerna. Vissa socialarbetare har valt att träffa klienter trots att de inte ska och de har även varit inne på kontoret de dagar de egentligen skulle ha jobbat hemifrån, vilket har lett till irritation inom arbetsgruppen. Intervjupersonen uttrycker en besvikelse över att vissa personer tar sig större friheter än andra och hon tror att det kan bero på olika hierarkier i arbetsgruppen som spelar in. Det har också funnits en osäkerhet kring om det är värt att ifrågasätta och ta en konflikt över att vissa inte följer restriktionerna, då arbetet i sig är nog slitigt som det är. Hon nämner även att de varit utan chef i ett halvår och att det

21

påverkat måendet hos socialarbetarna. Hon upplever att deras oro över arbetssituationen inte riktigt tagits på allvar och att det resulterat i att personer blivit sjukskrivna.

Tre intervjupersoner berättar om förändringar som har gjorts i arbetet med handläggning. Dessa förändringar, beskriver intervjupersonerna, har gjorts som anpassningar till rådande omständigheter och med hänsyn till klienternas förutsättningar, men även för att själva hinna med arbetet. En intervjuperson benämner förändringarna som “light-handläggning” och en annan benämner detta som att man varit generösare. Det har då rört sig om att man varit mindre sträng med regelefterföljelse, till exempel har man kunnat se förbi att klienter kanske inte har uppehållit sig i kommunen då man menat att de på grund av rådande omständigheter inte kunnat tillförsäkras tillräcklig information kring reglerna. Det har också handlat om utökad handläggningstid, längre svarstid på mejl och att man gett möjligheten för klienter att ansöka om försörjningsstöd via telefon och mejl vid förkylningssymptom. På grund av det minskade utbudet av jobb på arbetsmarknaden berättar en intervjuperson att man sänkt kraven på antal jobbansökningar för klienter.

“Det är som svårt när det inte är de enskildas fel. Det blir ju lite tokigt om man som myndighet säger då att du kan inte få någonting för att du kan inte ha en sysselsättning, som inte ens är ditt fel att det inte finns. Fram till i somras i alla fall så tog vi den aspekten i alla fall i bedömningen. Det kanske inte finns trettio jobb att söka, du kanske ska söka tio då.” - Sara

På andra sätt har arbetet förändrats i och med att man inte gjort några hembesök under pandemin. Det är bara i fall där det förekommit missbruk eller då det funnits misstankar om sanitär olägenhet som man gjort hembesök och det är då fältare som gjort de hembesöken, enligt en av intervjupersonerna. Gruppen nyanlända som är beroende av praktisk hjälp har fortsatt fått ha fysiska träffar med sina etableringskonsulenter under pandemin. En av våra intervjupersoner beskriver att konsulenterna har varit till hjälp för socionomerna på försörjningsstöd då de har kunnat ge en lägesbild av klienternas situation samt information om behov hos klienterna.

En del har menat att man under pandemin har jobbat mer i dialog med klienter än tidigare, då man i större utsträckning följt upp avvikelser och uteblivna kompletteringar.

“Jag upplever att under pandemin har det snarare varit att man ändå försökt få en lite mer dialog med klienten än tidigare. Får man till exempel en närvarorapport från xxx att personen inte varit här på hela månaden, att tidigare kanske det blivit avslag för att personen inte hört av sig. Nu har man kanske ringt personen och frågat hur det är och vad som hänt och sen ha en dialog kring det.” - Sara

En intervjuperson berättar om att det tillkommit en del nya arbetsuppgifter under pandemin.

Då en del av klienterna inte följer med i massmedia eller rör sig på sociala medier så har de på uppdrag av förvaltning samt medicinskt ansvarig sjuksköterska fått delge information till klienter om pandemin och vaccinering, samt fått hjälpa till att boka vaccination för de som vill, eftersom alla inte vet hur de ska gå till väga.

22

Enligt en intervjuperson så har man sett behovet av att jobba mer aktivt med vilken typ av arbetssätt man ska använda utifrån ett arbetsmiljöperspektiv, då det varit väldigt slitigt för dem att arbeta under pandemin. Samma intervjuperson tar även upp att man upptäckt vad man saknar för resurser i arbetet, dels när det gäller insatser till vissa, enligt henne, mindre prioriterade klientgrupper, dels när det gäller tillgång till mer lättläst informationsmaterial samt information på olika språk.