Syftet med denna studie var att undersöka hur covid-19-pandemin har påverkat arbetet med försörjningsstöd både under pandemin och hur påverkan kan se ut framöver. Resultaten visar att pandemin har påverkat det dagliga arbetet, såsom arbetssätt, rutiner och handläggning på ett omfattande sätt genom en snabb omställning till nya arbetsformer och anpassningar till rådande förhållanden. Hemarbete, digitala mötesformer och telefonmöten med klienter har i likhet med vad man sett i tidigare undersökningar varit centrala arbetsformer under pandemin, även för arbetet med försörjningsstöd. Studiens resultat visar dock att det även skett förändringar i handläggning genom en anpassning till klienters förutsättningar i förhållande till nya villkor under pandemin. Handläggningen har gjorts generösare vilket kan ses som ett resultat av påverkan på professionsutövningen från de professionellas domän och som ett genomslag av klientcentrerad logik under en period av annars starkt inflytande från de institutionella villkorens domän.
Klientarbetet har påverkats på många sätt under pandemin. Förändrade mötesformer har försvårat relationsbyggandet med klienten samt försämrat förutsättningarna för formandet av allians. Restriktionerna på fysiska träffar har även gjort det svårt för socialarbetarna att få en helhetsbild av klientens situation då viss information går förlorad vid endast telefonkontakt.
Man kan inte ge samma praktiska stöttning till klienten och det kan dröja innan man fångar upp signaler om ett försämrat mående hos en klient. Vi ser att det är klientarbetet med de mest utsatta klientgrupperna som kan ha påverkats mest negativt i och med att man inte har kunnat träffa dem på samma sätt och även genom att man inte har kunnat erbjuda de insatser som vanligtvis ska kunna erbjudas.
Studiens resultat pekar på att några av de förändringar som har gjorts under pandemin kan bli mer eller mindre bestående, åtminstone under en överskådlig tid framöver. Det handlar bland annat om de stora fördröjningar och köbildningar som uppstått under pandemin och som både har påverkat klienterna negativt och som med största sannolikhet kommer skapa merarbete genom ökade behov av stöd och insatser. Till exempel har klienterna hamnat längre ifrån egen försörjning och på så sätt har en känsla av hopplöshet infunnit sig och socionomerna tänker sig att det därför kommer krävas mer motiverande arbete framöver. Man kan alltså dra en slutsats att flera typer av utmaningar kommer kvarstå inom arbetet med försörjningsstöd även om pandemin avtar. Vi vill därför trycka på behovet att i dessa organisationer se över hanteringen av kvardröjande effekter och även överväga att skjuta till nya resurser för att möta de ökade behoven. I utformningen av eventuellt ökat stöd anser vi att professionellas röster bör tas med
30
då de är de som tydligast ser vilka behoven är hos de olika klientgrupperna inom försörjningsstöd, samt då de redan har idéer och tankar kring detta.
En annan bestående effekt av pandemin är förändrade arbetsformer då man på flera håll delvis verkar behålla arbetssätt som man infört under pandemin. Det gäller främst hemarbete och digitala mötesformer. Resultaten visar på både fördelar och nackdelar med dessa arbetssätt. Vi ser ett behov av att man, som en av våra intervjupersoner efterfrågat, jobbar aktivt med arbetssätt och tar hänsyn till de nya arbetsmiljöfrågor och sårbarheter som kan följa av de nya arbetssätten. Vid hemarbete blir arbetsmiljön en viktig faktor och personer kan samtidigt ha helt olika förutsättningar för att arbeta hemma. Vi anser att det redan nu blir viktigt för chefer och arbetsgivare att arbeta med att skapa rutiner, riktlinjer och samsyn inom verksamheten gällande hållbart hemarbete.
Vår studie har också visat att arbete på distans kan fungera bra så länge arbetssätten är digitaliserade och vår slutsats är därför att digitalisering av verktyg och system är en förutsättning för att klara av kommande kriser och pandemier, som med stor sannolikhet kommer att inträffa alltmer frekvent (IPBES, 2020). Det finns med andra ord starka skäl till att kommuner bör ta med denna aspekt i överväganden om att införa möjligheten för medborgare att ansöka om försörjningsstöd digitalt, då vår studie pekar på att det skulle kunna fungera som ett skydd mot överbelastning bland de anställda. Digitalisering är ett omdebatterat ämne i socialt arbete och utgör också en internationell trend som påverkar välfärdsverksamheter. I och med det är digitalisering ett exempel på inflytande från de institutionella villkorens domän. Det finns uppenbarligen nackdelar med digitaliserade arbetsmetoder, så som att en verksamhet blir sårbar för exempelvis it-attacker som kan slå ut systemen. En annan nackdel är att kontakten med klienterna blir mer distanserad och i vissa kommuner kan man se att professionella ersätts med robotar. Vi menar dock att det bör göras en åtskillnad mellan att skapa möjligheten för digitaliserade arbetsmetoder och tjänster och att helt konvertera till digitaliserade arbetsmetoder och tjänster. Att bana väg för möjligheten till digitaliserade arbetsmetoder i kommuner kan ändå ses som en viktig åtgärd inför framtiden, då de kan utgöra ett värdefullt komplement till befintliga arbetssätt.
De olikheter mellan kommunerna som studien har visat på kan relateras till organisations- och ledningsfaktorer. Den slutsats som kan dras av denna studie är att verksamheter med mindre specialiserade organisationsformer och med ett stabilare ledarskap i detta fall tycks ha hanterat pandemin och dess utmaningar på ett bättre sätt. Det tyder på att organisering och ledarskap är viktiga komponenter i krisberedskap inom socialtjänsten. Därför är det av värde att fokusera på att stärka dessa områden för att skapa bättre förutsättningar att hantera olika kriser. Framför allt ser vi att frånvaron av chef under längre perioder kan innebära en särskild sårbarhet. Frågan vi ställer oss är varför det saknas tillförordnade på chefsposition under långa perioder och om det tyder på djupare problem inom den större organisationen? Ledarskapet kan inte skiljas från hur den större organisationen är beskaffad, utan dessa är avhängiga varandra. Det krävs en välfungerande organisation för att kunna utveckla ett gott ledarskap, men å andra sidan kan även ledarskapet mer eller mindre påverka organisationen på olika sätt. Det är något som vi i denna studie har sett blivit påtagligt under pandemin.
31
7.1. Studiens styrkor och svagheter
I följande avsnitt vill vi redogöra för denna studies styrkor och svagheter, samt vad vi som författare vill lyfta fram som en lärdom från studien.
Som nämnt i analysen hade det utifrån vårt val av teoretiskt perspektiv varit en fördel med ett bredare urval som även inkluderat chefer. Det hade gett studien en annan dimension att även ta del av utsagor från personer på andra nivåer inom organisationen. Vi anser dock utifrån studiens syfte att urval och avgränsningar är väl understödda. För att uppnå en större mättnad i studiens empiriska material samt för att kunna dra starkare slutsatser så hade det däremot varit en fördel med fler intervjuer med socialarbetare, särskilt med tanke på de olikheter som framträdde. Dock är inte det huvudsakliga syftet med dessa typer av studier att uppnå en statistisk generaliserbarhet, vilket vi diskuterat närmare under rubriken metod. En annan aspekt som medför en viss osäkerhet för studiens utfall är bortfallet i urvalet. Socionomer från en fjärde kommun hade visat intresse för att delta, men ställde in sin medverkan på grund av för hög arbetsbelastning. En annan intervjuperson, från en av studiens tre kommuner, avbokade sin medverkan eftersom denne precis skulle avsluta sin anställning. Anledningarna till att dessa personer drog sig ur skulle ha kunnat utgöra faktorer som hade varit värdefulla att studera och som hade kunnat vara av relevans för studiens syfte. Samtidigt ser vi det som en styrka att det i urvalet trots allt finns med intervjupersoner från tre olika kommuner vilket har möjliggjort för studien att fånga upp olikheterna kommunerna emellan.
Ytterligare styrkor med studien är att den bidrar med kunskap om ett annars relativt obeforskat område, nämligen försörjningsstöd, samt att resultaten är relevanta för det praktiska arbetet och tillämpbara i utformningen av det sociala arbetet framöver på ett övergripande plan. Studien är ett bidrag till den samlade kunskapen om pandemins påverkan på det sociala arbetet och samhället. Som nämnt tidigare så är pandemin ännu inte över, även om vi är i ett annat skede, och det går att anta att många efterdyningar av pandemin inte kommer att bli synliga förrän om ett tag framöver. Det studien tillför är kunskap om de konsekvenser som redan går att se samt fingervisningar om de konsekvenser som möjligen kommer att uppstå och ger även vägledning för hur dessa kan hanteras.
En lärdom som vi författare vill lyfta fram är det nödvändiga ifrågasättande från professionens domän av det inflytande som kommer från övriga domän. Vi anser att det är viktigt att professionella kan föra en diskussion och försvara det sociala arbetets värdegrunder och normer. Att det finns en diskussion och att anpassningar görs därefter menar vi är ett gott tecken på att professionella har ett aktivt kritiskt förhållningssätt och vakar över sin egen professionsutövning. Det tror vi är oundgängligt för ett levande socialt arbete.
32