Hægg-ström är därför synnerligen välkommen, särskilt som det är en grundlig, innehållsrik och vacker bok. Författarna är välkända Helsingforsbota-nister, sedan några år pensionerade – Carl-Adam från den svenskspråkiga professuren i botanik vid Helsingfors universitet, Eeva från ett lektorat i biologi och geografi.
Florans huvuddel – 360 av bokens 436 sidor – ägnas arterna. Boken inleds med ett antal
kortfattade men välskrivna och informativa all-männa kapitel. Av förordet framgår att detta är
mycket mer av ett
inven-terande skaror har inte
uppbådats och vore svårt att få fram på Åland. Floran bygger på författarparets
iakt-tagelser sedan 1964, då Carl-Adam och snart också Eeva kom till Nåtö biologiska station strax söder om Mariehamn, en plats där hav och löväng förenas i det kanske förnämsta kul-turlandskap man kan se på Åland. Först under 2000-talet har författarna haft möjlighet att mer systematiskt genomsöka floran och besöka tidi-gare försummade områden.
Själva inledningen omfattar fem avsnitt.
”Åland – övärld på fast grund” betonar urberget, men också kalken som nästan uteslutande finns i moränen. Västligaste Åland påminner om Norduppland med kalkfuktängar och kalkkärr, tyvärr hårt åtgångna av dikningar även i ganska sen tid.
”Ålands vegetation” börjar med invandring-en, också av de kulturbundna växterna. Vi fin-ner en lista över de ballastväxter den berömda åländska segelsjöfarten förde med sig, nu samt och synnerligen försvunna. En modern införsel har ”flistuggen” i Godby svarat för med kåltistel Cirsium oleraceum, skogsstarr Carex sylvatica
och annat från Baltikum, kanske inte heller så långlivat. Sedan skildras skogs-, myr- och sjö-typer delvis med en annan terminologi än den vi känner från Sverige. ”Moskog” för skogarna i vår så kallade hedserie är inte dumt – ”hed” i detta sammanhang leder för många tanken fel.
Ålands sjöar beskrevs utförligt i två avhand-lingar från omkring 1950 och det står klart hur grundligt många av dem förändrats sedan dess
Ålands flora
BOTANISK LITTERATUR
– vissa sjötyper finns knappast kvar idag. Havs-stränderna med strandängstyper, hällkarstyper med mera får ett informationstätt men kanske överraskande litet utrymme; jag saknar begrepp som vattenstrand och landstrand. Det står inte heller mycket om landhöjningen, som alltjämt svarar för en viktig del av dynamiken i åländsk vegetation. Högsta punkten ligger 129 meter över havet och under drygt åtta tusen år har Åland formats – dock hittar jag ingen uppgift om hur hastigt landet höjer sig idag.
”Kulturlandskapet” får sitt eget avsnitt, även om Åland kan sägas vara helt och hållet ett kulturlandskap. Här ligger tonvikten på äng-arna, särskilt lövängäng-arna, som är författarnas särskilda specialitet. Ängarna lockade till de första egentliga vetenskapliga botaniska studi-erna på Åland, särskilt genom Alvar Palmgren
”Ålands blomsterkung” som han kallas i boken.
Det framhålls att forskarna här tidigt insåg lövängen som skapad av odlingen, till skillnad från i Sverige där den vetenskapliga naturvården med något undantag betraktade lövängar som i stort sett opåverkad natur, med ödesdigra kon-sekvenser.
Dessa avsnitt är rikt och fint illustrerade med mycket vältagna färgbilder, de flesta av förfat-tarna själva, och man har lyckats väl med repro-duktionen. Bilderna gör verkligen den åländska naturen full rättvisa och bör locka många läsare till ort och ställe.
”Naturskydd, fridlysta växter och naturreser-vat” ger mycket av historien och tankegångarna kring åländskt naturskydd. Många naturreservat har tillkommit framför allt sedan 1970-talet men ännu är bara en dryg procent av landytan skyddad som reservat. Förteckningen över fridlysta arter upptar 61 kärlväxter jämte fyra mossor och en lav (lunglav Lobaria pulmonaria), men det är att märka att man arbetar med två kategorier, ”skyddsvärda” och ”särskilt skydds-värda”. För de senare gäller skyddet inte bara växten utan också biotopen. Tyvärr har flera av de fridlysta på senare år nog lämnat Åland, exempelvis axag Schoenus ferrugineus, gulyxne Liparis loeselii och honungsblomster Herminium
monorchis. En skyddsvärd biotop som finns
eller funnits i mycket högre grad än i Uppland är saltskonorna, dessa små ytor i strandängarna där glasört Salicornia europaea, saltört Suaeda maritima och havsnarv Spergularia marginata kan växa, de två sistnämnda långt norr om sina svenska förekomster. Medan saltörten nära nog försvunnit på grund av upphört strandängsbete har havsnarven dykt upp på senare tid och har livskraftiga bestånd.
”Utforskningen av Ålands kärlväxtflora”
inleddes av en kaplan i Geta på 1600-talet, men Linné noterade bara havtornet, när han restrött återvände hem över Åland från sin lappländska resa 1732. Hans förste resande apostel Chris-toffer Tärnström, omkommen i Bortre Indien, försvarade 1745 en avhandling om Åland, dock inte för Linné. Den främste 1700-talsbotanisten frånsett Linné som besökte Åland, Olof Swartz, nämns märkligt nog inte. Likt Linné återvände han 1780 hem över Åland från sin Lapplands-resa, men framför allt besökte han Åland 1781 med vackra botaniska resultat, till exempel rosettjungfrulin Polygala amarella som ny för Skandinavien och dvärgarun Centaurium pul-chellum som ny för vetenskapen.
Under 1900-talet har många finländare skri-vit digra avhandlingar om åländsk vegetation, särskilt om stränder, sjöar och lövängar – namn som Palmgren, Eklund, Jaatinen, Cedercreutz kan nämnas, och naturligtvis Hæggström.
Florans huvuddel ”Växterna” förtecknar Ålands alla bofasta arter, omkring tusen stycken.
Då behandlas förstås alla stora apomiktgrupper mycket kollektivt, med undantag för daggkåpor-na. Familjernas ordningsföljd är den moderna med näckrosor och särvväxter i början, men det nya accepteras inte fullt ut, eftersom de nämnda familjerna ändå förs in bland de tvåhjärtbladiga.
Svenska är ju Ålands och därmed florans språk, men växtnamn ges också på latin (med auktor), finska, norska, danska, engelska och tyska. De fyra senare förvånar något, eftersom latinet alltjämt är botanisternas ”lingua franca”
vad gäller namnen, och folkspråk förutom de inhemska ganska onödiga i floror. Ett ovanligt drag för en provinsflora är de korta morfolo-giska beskrivningar, som finns för varje art
och som kompletteras med Eeva Haeggströms (vågar jag på finlandssvenska skriva) kännspaka teckningar, som åtföljer flertalet artpresentatio-ner i marginalen. De utgör i regel ett mellan-ting mellan habitus och detaljteckningar, och jag kan anta att dessa liksom beskrivningarna motiveras av att någon modern finlandssvensk flora inte existerar. Den finskspråkiga standard-floran ”Retkeilykasvio” är kanske svårläslig förRetkeilykasvio” är kanske svårläslig för” är kanske svårläslig för många ålänningar. Man fäster sig också vid de finlandssvenska namnen för en del arter, såsom skogslyst för rödbläran Silene rubra och vårälsk-ling för nagelörten Draba verna, onekligen mer poetiska än de rikssvenska.
Lokaluppgifterna är allmänt hållna och ganska kortfattade såväl för allmänna arter som för de stora sällsyntheterna, vilket kan vara välbetänkt. Viktigast för information om utbredningen är kartorna, som är frimärks-små men tydliga och upplyser om förekomst per socken eller kommun, storheter som ännu sammanfaller på Åland. Det finns 16 kommu-ner och utbredning anges med en symbol vid kyrkan, med variation för frekvens och försvin-nande. Något förbryllar den stora ringen, som skall visa att arten före 1960 har varit minst tämligen allmän, men nu är borta (t.ex. källört Montia fontana och strandglim Silene uniflora ssp. petraea från Föglö, klibbglim S. viscosa från Kökar, backglim S. nutans från Brändö). Har verkligen alla dessa så snabbt försvunnit? Det är nog vanskligt att utan omsorgsfull inventering förklara arter utgångna, eller har man kanske sökt på alla sedan gammalt kända och andra lämpliga platser.
Tyvärr missar dessa kartor var arterna egentligen hör hemma – ”inland”, kust eller havsband, snart sagt varje kommun har ju allt av detta om man som inland godtar det inre av stora öar. Det är ju klart att det underlag som finns inte medger en egentlig kartering av arterna, men kanske hade ett urval av arter kunnat exemplifiera utbredningstyper i den åländska floran. Det hade kunnat sättas i relation till avsnittet om skärgårdens längs-zoner i ett av inledningskapitlen. Visserligen visar ståndortsuppgifterna var arten i stort hör
hemma, men kartor hade varit mycket mer åskådliga.
Kan då en upplänning se något exotiskt i Ålands flora? Ja, i varje fall en art kan ge besked
om att man är på Åland och inte i Roslagen, den nära nog överallt närvarande finnoxeln Sorbus hybrida eller oxelrönn som är det offici-ella namnet på Åland. Den är mycket allmän i skogsbryn, på bergknallar och i öppna skogar och finns här och var också inne i granskogar.
En enda åländsk art är inte funnen i Sverige, nämligen tuvslok Melica picta som numera är funnen på ett tiotal ställen söder och väster om Mariehamn och i övrigt i Norden på några platser utmed Finlands sydkust. När skall den påträffas i Roslagen?
Den vackra boken pryds av ett påfallande blågult omslag – gullviva (Ålands landskaps-blomma?) mot blå himmel – men med stänken av röda nektartecken i gullvivans krona visar det ändå Ålands färger. Förhoppningsvis lockas många botaniskt intresserade rikssvenskar att med denna flora i bagaget besöka Åland och finna övärldens alla ”behageligheter”, som redan Swartz uttryckte det i ett brev från Jomala till Thunberg i Uppsala.
❀ BENGT JONSELL
Ålands flora
Carl-Adam & Eeva Hæggström 2008. Eget för-lag. 436 sidor. ISBN 978-952-92-4280-9.
Kan beställas från Skogsjö Media, Pensionats-vägen 7, AX-221 00 Mariehamn, Åland/Finland (e-post: hskogsjo�aland.net). Prise-post: hskogsjo�aland.net). Pris € 62 + frakt.
Säljes
12 lådor med botanik- och naturböcker. Cirka 30–40 böcker i varje. Pris 50 kr per låda.
7 lådor naturskildringar Sverige och internatio-nella, 1 låda moss- och lavfloror, 1 låda fågel-, fisk- och svampböcker, 1 låda naturreseböcker Sverige och geografiböcker, 1 låda geologi-böcker, 1 låda insektsböcker.
Kontakta Kristina Westling (tel. 08-93 16 47, e-post: kristina.westling�telia.com).
BOTANISK LITTERATUR
O
lof Rudbeck den äldre är kanske mest känd för att ha upptäckt lymfsystemet, skrivit Atlantican och uppfört den anatomiska teatern Gustavianum i Uppsala. Nu får vi ta del av ännu ett verk av denne lärdoms-gigant genom att Blomboken belysts i en prakt-verk med Karin Martinsson och Svengunnar Ryman som författare. Redan 1999 gav Uppsala universitetsbibliotek ut en bukett bilder ur det stora verket sammanställda av Tomas Anfält och Örjan Nilsson kallad Lilla Blomboken. Flera av dessa bilder finns att få från universitetsbibliote-ket som planscher.Rudbecks levnadsöden presenterades utför-ligt av lärdomshistorikern Gunnar Eriksson för några år sedan och läsaren rekommenderas att ta del av hans fina bok utgiven på Atlantis 2002.
Olof Rudbeck var väl förtrogen med träd-gårdsväxter redan från barndomen i Västerås och genom fadern fick han god allmän växt-kännedom. När han kom till Uppsala inrättade han en botanisk trädgård som kom att spela stor roll vid framställningen av växtavbildningarna som skulle ligga till grund för Campus Elysii, ett väldigt verk med ambitionen att avbilda alla dåtidens kända växter. Trädgården kom så små-ningom att övertas av Linné och kallas numera för Linnéträdgården.
Författarna har valt att börja från slutet av Olof Rudbecks levnad, nämligen år 1702 och den stora branden i Uppsala. Stora delar av staden förstördes inklusive i stort sett allt som framställts av Campus Elysii, men teckningarna som användes vid framställningen av ”det stora botaniska verket” undkom och bildar det vi kall-lar Blomboken. Även Rudbecks trädgård – den som Rudbeck kallade ”min förstfödde Sohn”
– skadades allvarligt vid branden. Trädgårdens historia liksom Rudbecks kamp för trädgården behandlas föredömligt i nästa kapitel. Vi får följa den spännande tillkomsten av Campus Ely
sii, trädgårdens
presenteras materialet som Rudbeck
utnyttjade vid framställningen av Campus Elysii.
Där får vi bland annat veta historien bakom ett av vårt lands verkliga botaniska klenoder, näm-ligen Joachim Bursers Hortus Siccus eller som det populärt kallas Burserherbariet. Med ursprung-ligen över 3 000 pressade växter i 25 band blev det en guldgruva för Rudbeck i arbetet med växtbilderna. Här ges en utförlig genomgång av själva tillkomsten och problemen med Campus Elysii och i en tabell jämförs föregångaren Cas-par Bauhins verk Pinax med Burserherbariet, Campus Elysii och Blomboken.
Eftersom alla kända växter skulle avbildas var Botaniska trädgården och Burserherbariet inte tillräckligt utan Rudbeck måste utnyttja flera illustrerade verk, inte mindre än 154 finns för-tecknade av honom själv. Bara ett par av dessa verk var kolorerade och för andra avbildningar färglades planscherna med hjälp av beskriv-ningar. Även vilda växter utanför trädgården utnyttjades, till exempel illustrationer från Olof Rudbeck den yngres lappländska resa och de så kallade gräsböckerna. Tyvärr förstördes även de flesta av originalen till de lappländska illustra-tionerna vid Uppsalabranden innan de hunnit föras över till Blomboken, men exempelvis nor-nan hanns med.
Ett ytterst intressant kapitel behandlar teck-narna och formsnidarna. Förutom sig själv utnyttjade Olof Rudbeck hela sin familj och han hade många barn som alla tycks ha varit konst-närligt lagda. Även andra släktingar, studenter
Blomboken
och professorssöner fick prova på. Här har för-fattarna gjort en lovvärd sammanställning som måste ha orsakat stora tolkningsproblem.
Inledningsdelen slutar som den börjar med Uppsalabranden. Där får vi veta vad som sedan hände med Campus Elysii och de elva banden med illustrationer, det som nu kallas Blomboken.
Naturligtvis upptar den nyutkomna boken till största delen växtplanscher. Urvalet bland Blombokens 4 250 planscher är föredömligt där originalitet, svensk hortikultur och inhemska avbildningar har satts i främsta rummet.
Det är svårt att välja favoriter bland alla de 1 400 avbildningarna men några intressanta kan
nämnas. Tulpaner var ju ytterst värdefulla på 1600-talet och tydligen hade Rudbeck flera
vack-ra former i odling. Kungsängsliljan som man antar hamnat på Kungsängen via jord från Rud-becks trädgård finns med och giftsallaten bland grönsakerna visar på medicinsk användning.
I liber (bok) IV samlas alla växter med flikiga blad där många alltså inte är nära släkt med varandra, till exempel nunneört och morot. Före Linné var det vanligt att växterna ordnades efter exempelvis deras bladform.
Bland giftiga växter och växter med hela blad finns många elegant avbildade växter som spik-klubba, belladonna, tomat, gul taggvallmo och nordisk stormhatt.
Liber VI behandlar välluktande växter och där ingår många kryddväxter. En mastig rova liksom en blåklint och solros finns i liber VII och där finner man också Rudbeck den yngres dikt om Aloe. Liber VIII är en disparat grupp med klätterväxter, malvor, nävor och örter med tredelade blad. Vindruva, klematis, passions-blomma och indiankrasse finns också här, till-sammans med blåsippa.
Baljväxterna behandlas i en egen bok (liber IX) medan liber X–XII innehåller så skilda grupper som svampar, ormbunkar, olika träd, koraller och svampdjur.
Det är en beundransvärd insats som Karin Martinsson och Svengunnar Ryman gjort genom att ge oss möjlighet att ta del av detta länge bortglömda verk av lärdomsgiganten Olof Rudbeck d.ä. Äntligen – efter trehundra år – kan vi ta del av en stor del av Blombokens vackra illustrationer.
❀ ROLAND MOBERG
Blomboken: bilder ur Olof Rudbecks stora botaniska verk
Karin Martinsson & Svengunnar Ryman 2008.
Prisma, Stockholm. 447 sidor.
ISBN 978-91-518-5104-4. Pris: ca 600 kr.
S
BF:s systerförening i Storbritannien, Botanical Society of the British Isles, ger, ger sedan fyrtio år tillbaka ut en handboks-serie över företrädesvis svåra växtgrupper som maskrosor, viden och starrar. Nu har turen kommit till lånkarna, släktet Callitriche, och handboken har fått omfatta inte bara de brittis-ka utan alla Europas 16 lånke-arter, några under-arter och varieteter samt en hybrid. Taxonomin i handboken skiljer sig från den i Flora Europaea främst genom urskiljandet av ytterligare tre sydeuropeiska arter – C. cribrosa, C. lenisulca och C. regisjubae – samt att C. brutia och C.hamulata betraktas som varieteter av C. brutia.
Alla de svenska arterna behandlas följaktligen, även om författaren Richard Lansdown bara tittat på ett begränsat material från Sverige, 24 kol-lekter varav hälften
sommarlånke C. cophocarpa.
I handboken ges två bestämningsnycklar: en fältnyckel som baseras på karaktärer som kan ses