•
•
•
•
som ofta trivs i ett stäppliknande klimat. I väl-hävdade marker på kalkrik grund med spridda enar, exempelvis Stora Alvaret på Öland, växer jordstjärnor på barrmattan inne i enbuskarna.
Den ovanliga och hotade biotopen sandstäpp hyser flera av de mest sällsynta arterna. Men även i ädellövskog och gammal granskog, i san-diga tallskogar, under syrenbuskar, i rabatter, på kalksten med mosskuddar och på sandstränder kan man hitta jordstjärnor.
Hur ser de ut?
Jordstjärnor tillhör grup-pen buksvam-par (gastero-mycetes) hos vilka sporerna mognar inuti fruktkroppen.
Från början är fruktkroppen hos jordstjär-nor rundad
och utvecklas i eller strax under jordytan.
Den sporbildande massan, gleban, omges av två skikt. Det inre skiktet kallas endoperidium och det yttre exoperidium. Exoperidiet spricker upp stjärnformigt och bildar flikar. Dessa lyfter upp endoperidiet som bildar den så kallade rök-bollen.
Exoperidiet bestå i sin tur av tre lager. Ytterst ett mycelielager som sitter kvar på flikarnas undersida eller ibland bildar en skål i marken under jordstjärnan. Innerst (på det som blir flikarnas ovansida) finns ett pseudoparenkyma-tiskt lager. På färska exemplar bildar detta ett köttigt skikt. Däremellan finns ett sklerenkyma-tiskt lager. Det sistnämnda är segt och kan hos vissa arter finnas kvar under flera säsonger.
Jordstjärnor i Sverige
1. Kamjordstjärna och kantjordstjärna
Högst upp på rökbollen finns en mynnings-por där smynnings-porerna kommer ut. Området runt mynningen kallas peristom och är viktigt vid artbestämningen av jordstjärnor. Peristomet kan vara fransat eller fårat, något som ses tydligt utan lupp. Rökbollen kan också vara mer eller mindre skaftad. Hos arter med skaftad rökboll kan dess nedre del vara ansvälld och bilda en apofys. En del arter är hygroskopiska: i torka är jordstjärnan ihoprullad med böjda flikar, i väta är den utslagen.
Tyvärr saknas aktuell litteratur om jordstjär-nor. Redan 1980 gav Fältbiologerna ut skriften
”Jordstjärnor i Sverige” av Johan Nitare. Även om en del artnamn har ändrats under årens lopp är det fortfarande givande att studera häftet.
Den mest heltäckande beskrivningen av jord-stjärnor i Sverige är Stellan Sunhedes avhandling från 1989 som getts ut i bokform. Har man tur kan man hitta den på något antikvariat, texten är på engelska. De flesta moderna svampböcker tar tyvärr bara upp ett mindre antal av de arter som är funna i Sverige.
Kamjordstjärna Geastrum pectinatum Kamjordstjärna är en liten till medelstor art som mäter 2–12 centimeter mellan flikarnas spets. Den är inte hygroskopisk och har ett fårat peristom. Rökbollen mäter 1–2,5 centimeter i diameter. Den är slät och har ett tydligt skaft.
Apofysen är ofta längsstrimmad (”kammad”).
Exoperidiet spricker upp i 6–10 flikar. Flikarnas undersida är täckta av kvarvarande förnarester, oftast barr. Färgen hos unga exemplar är gråvit för att sedan mörkna alltmer i brunt. Hos gamla exemplar är flikarna vita och kan också bli gröna av algpåväxt. Rökbollen förblir mörk och står med tiden i skarp kontrast till de ljusa flikarna.
Kamjordstjärnan är en av de vanligaste jord-stjärnorna i Sverige. Den påträffas från Skåne till Jämtland, längs kusten finns den ända upp till Norrbotten. Den vanligaste växtmiljön är gamla granskogar där arten växer på barrmattan under träden eller i myrstackar. Mer sällsynt kan den växa i lövskogar. På Öland och Gotland kan också påträffas i mer öppen mark. Arten växer då på barrmattan under enbuskar.
Figur 1. Kamjordstjärna Geastrum pectinatum. Lägg märke till det fårade peristomet och rökbollens tydliga skaft. Nertill har rökbollen en längsstrimmig apofys. De två yttersta jordstjärnorna är drygt en säsong gamla, lägg märke till det vita exoperidiet. De två i mitten är färska exemplar med barrförna kvar på exoperidiet. – Öland, Bredsättra s:n. I barrmatta under enbuske på sandstäpp, 25 januari 2009.
Kantjordstjärna Geastrum striatum Kantjordstjärna är en liten till medelstor art med en diameter på 1,5–6,5 centimeter mellan flikspetsarna. Den är inte hygroskopisk och har fårat peristom. Rökbollen är slät, från början vitmjölig och något tillplattad ovanifrån. Den mäter 0,5–2,5 centimeter i diameter, har ett tydligt skaft och apofysen har en skarp, ringfor-mad kant. Exoperidiet spricker upp i 6–10 flikar.
Flikarnas undersida är täckta av förnarester.
Färska jordstjärnor är vitmjöliga av hyfer och små kristaller men färgen mörknar med tiden.
Hos gamla exemplar förblir flikarna mörka jäm-fört med kamjordstjärna som får ljusa flikar.
Kantjordstjärna förekommer från Skåne till Medelpad. Den växer på något kalkrik mark i barr- eller lövskog. Ibland påträffas den i mer öppen betesmark på kalkrik sand där den växer på barrmattan under enbuskar. Ofta kan kant-jordstjärna också hittas i trädgårdar där den växer på lövförna under exempelvis gamla syren-häckar.
Citerad litteratur
Gärdenfors, U. (red.) 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005. – ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Nitare, J. 1980. Jordstjärnor i Sverige. – Fältbiolo-gerna, Sollentuna.
Sunhede, S. 1989. Geastraceae (Basidiomycotina) Morphology, ecology, and systematics with special emphasis on the North European species. – Fungi-flora, Oslo.
ABSTRACT
Andersson, U-B. 2009. Jordstjärnor i Sverige 1.
Kamjordstjärna och kantjordstjärna. [SwedishSwedish earthstars (Geastraceae) 1.�� – Svensk Bot. Tidskr.) 1.�� – Svensk Bot. Tidskr.
103: 113–115. Uppsala. ISSN 0039-646X.
All 19 Swedish species of earthstars (Geastraceae) will eventually be described. Here, Geastrum pecti-natum and G. striatum are presented.
Ulla-Britt Andersson och Thomas Gunnarsson är amatörbotanister som ägnar sin fritid åt att inventera och övervaka hotade arter på Öland.
Adress: Kummelvägen 12, 386 92 Färjestaden E-post: ulla-britt_andersson@telia.com Figur 2. Kantjordstjärna Geastrum striatum. Lägg märke till det fårade peristomet och en något till-tryckt rökboll som nertill har en skarpt avsatt kant. Rökbollen har ett tydligt skaft. Flikarna förblir mörka till skillnad från hos kamjordstjärnan, – Öland, Persnäs s:n. I barrmatta under enbuske på betad, kalkrik torrängsrygg, 23 februari 2008.
N
ationalnyckelns andra mossdel, som avslutar de akrokarpa mossorna, har nyligen kommit ut. Totalt ska mossor-na behandlas i fem volymer, och det är med stor spänning och nyfikenhet man öppnar denna andra del. Är ambitionsnivån lika hög som i den första delen, och hur har författarna lyckats han-tera de stora och svåra släktena i denna volym?Först konstaterar man att layout och utform-ning inte skiljer sig mycket från den första volymen – endast vissa smärre justeringar har gjorts. Man märker också genast att målet när det gäller att förklara, illustrera och beskriva knappast förändrats, snarare är denna volym ännu mer påkostad och välgjord än den första.
Naturligtvis följer floran det senaste accepterade namnskicket. Vi har länge saknat en svensk mossflora som använder dessa senaste rön inom mosstaxonomin. Det rör sig om relativt stora och omfattande namnförändringar – speciellt på släktesnivå jämfört med existerande floror, och i denna volym finner vi stora namnbyten inom framförallt ordningen Pottiales. Till exempel återfinns numer flera arter i det gamla släk-tet Tortula i det ”nygamla” släksläk-tet Syntrichia, medan alla arter i det gamla släktet Pottia har flyttats till andra släkten, till exempel till släktet Tortula. Tidigare har det således funnits flera möjligheter till missförstånd när man talar om arter inom dessa släkten, och i och med denna volym av Nationalnyckeln kommer nu dessa nya namn att slå igenom.
Varje släkte inleds med en sammanfattning av släkteskaraktärer – de svårbestämda med en mer utförlig sådan. I texten finner vi också sär-skilda anvisningar för bestämningsarbetet. Dessa rader uppmärksammar läsaren på vilka svårig-heter som är speciella för släktet, och innehål-ler också tips på hur man lättast går till väga i
bestämningsarbe-tet. Nycklar finns till alla arter från och med släkte, men vi får vänta på nycklar till släktena. En styrka hos släktesnyck-larna är att de inte
enbart innehåller släktets arter utan
även nycklar ut förväxlingsarter i närstående släkten. Detta illustreras särskilt väl i exempelvis släktet Tortula med flera alternativ i nycklarna.
Varje art beskrivs som tidigare utförligt i text tillsammans med en karta som visar artens utbredning i Norden. Dessa utbredningskartor är i allmänhet utmärkta, och visar artens nuva-rande kända utbredningsstatus. Precisionen på utbredningen kan ifrågasättas ibland, till exem-pel finns vridmossa Trichostomum tenuirostre dokumenterad från Skåne men utbrednings-kartan visar annorlunda, och kornskruvmossa Syntrichia papillosa upplevs vara vanligare i de sydvästra delarna av Sverige än vad de få prick-arna på utbredningskartan indikerar. Detta är dock bagateller i sammanhanget.
Bildmaterialet i boken är mycket impone-rande, och det är just detta som gör Natio-nalnyckeln speciell och så väl värd ett inköp.
Ambitionsnivån och kvalitén på bildmaterialet i detta andra band är om möjligt ännu högre än i det första. Flera arter blir illustrerade på en helsida, och det känns som om bilderna nu får ta större utrymme. Bilderna inbjuder till att öva sig på att bestämma mossor från länstolen. Det finns rikligt med bilder som visar på detaljer som är svåra att beskriva i text. Speciellt viktigt blir bildmaterialet för de många små arterna.
Att i enbart text beskriva små karaktärer som till exempel kapseltändernas ornamentering eller hårspetsars tandning är knivigt – en bild ger snabbt och tydligt rätt information. Föredömliga