Varvsstaden har ett program för återbruk av byggnadsmaterial. Tanken är att kombinera hållbarhet med idén att ta tillvara platsens historiska kvalitéer (Birk, 2019). Man samarbetar med en dansk hållbarhetskonsult, som tog fram en inventarielista med allt byggmaterial som finns på fastigheten. När en byggnad rivs sanerar man det, och sedan försöker man hitta nya sätt att återintegrera det i miljön. Det material som man inte hittar någon användning för kommer att säljas vidare (Birk, 2019).
Återbruk av material är en central utgångspunkt i Diedrichs (2013) arbete, och här ser vi en stor samstämmighet med hur Varvsstaden arbetar. Diedrich beskriver hur detta fenomen studerats sedan tiden efter andra världskriget, då nödvändigheten att återanvända byggmaterial ur krigets rasmassor drev fram en speciell, lågmäld estetik. I Varvsstaden tror vi att man eftersträvar denna estetik, samtidigt som hållbarhet kan skapa mervärde genom goodwill. Återbruk kan också vara en ekonomiskt lönsam modell för byggbolagen, även om den har höga initialkostnader och inte alltid går att tillämpa på grund av olika byggnadstekniska krav.
Rent ekonomiskt brukar det vara dyrare [att bevara], men till exempel hotellet så har det faktiskt visat sig att det var billigare att ta ut de gamla dörrarna till alla rum och renovera dem, genom att slipa dem, än att köpa nya dörrar. Tio spänn per dörr skulle det kosta! Men nu måste det vara branddörrar så vi kan inte använda de gamla dörrarna mer än till någon toalett (Birk, 2019).
Vi uppfattar att Malmö stad är väldigt kluvna i sitt förhållningssätt till återbruk av gammalt byggmaterial. De uppmuntrar tanken kring hållbarhet, men begränsar samtidigt möjligheten att använda materialen fullt ut.
Nej, det kan man inte säga, Malmö stad uppmuntrar inte precis. Vi har försökt att använda gamla material på fasaden här ute, men det vill staden inte acceptera. De vill se någonting nytt. Istället för att hålla på med en massa tomma hållbarhetsbegrepp, så försöker vi istället titta på platsen och se om det finns någonting man kan bygga vidare på, och som kan uppmuntra hållbarhet. Vi har dessa stora byggnadsmassor som ska transformeras, och det finns det otroligt mycket material för upcycling (Birk, 2019).
För stadsantikvarien hänger hållningen till återbruk samman med idén om historiska lager. Att återbruka gamla material anses försvaga förståelsen för platsen.
Ja, just i Varvsstaden så har vi tänkt att det nya ska vara nytt och ett barn av sin tid. Det är också en del av den här förhandlingen vi har. Det nya får lov att vara nytt och får lov att ta för sig, och skapa sin egen historia. Och sen tycker jag det blir ett spännande möte mellan det nya och det gamla. Det är ganska sällan som jag tycker det finns skäl att det nya ska anpassa sig så mycket, att man kanske inte ser att det är en ny byggnad
(Martinsson, 2019).
Den här situationen visar att idéer kring bevarande kan kollidera. En aktör ser återbruk av material som ett meningsfullt sätt att skapa nya, platsspecifika sammanhang. En annan värderar distinktionen mellan gammalt och nytt högre, för att underlätta läsningen av historiska lager. Detta visar att bevarande är ett invecklat begrepp, och att resultatet av en omvandlingprocess som bygger vidare på att bevarande kan se väldigt olika ut.
DISKUSSION
Även höga ambitioner kring bevarande kan skapa sterila platser, när en alltför nitisk omgestaltning, renovering eller underhåll nollställer platsens historiska lager. I Varvsstaden noterar vi hur en privat byggherre försöker motverka dessa tendenser, och inkluderar platsens kulturvärden i sin affärsmodell med tron att den skapar långsiktig avkastning. Detta tycker vi är anmärkningsvärt. Om det finns en föreställning att bevarande av nedlagda industrimiljöer och företagsekonomisk vinst är oförenliga fenomen, så ger vår undersökning ett annat perspektiv. Kanske har det att göra med ett växande intresse för antikvariska frågor.
Det där har förändrats på en ganska kort tid. För bara tio år sedan var det ovanligt men idag märker vi ett genuint intresse för antikvariskt bevarande som inte fanns tidigare, både inom kommunen och bland privata aktörer (Martinsson, 2019).
Vi har presenterat olika idéer kring bevarande av befintliga värden, då hamnområden omvandlas till en nya stadsdelar. När vi påbörjade arbetet hade vi på känn att bevarade är ett begrepp som laddas med olika förväntningar. Vi föreställde oss att byggherrar använde bevarande som argument för att få igenom hårdhänta exploateringar, i sina förhandlingar med olika antikvariska instanser. I verkligheten upptäckte vi en mycket mer komplex bild, där vi kom att fördjupa vår förståelse för vad det innebär att bevara och förvalta industrimiljöer i stadsnära hamnområden.
Vi mötte en stadsantikvarie som försöker övertyga Varvsstaden AB att spara så många byggnader och byggnadsdetaljer som möjligt. Samtidigt är man inte så benägen att stödja byggherrens initiativ att inventera och återbruka gammalt byggmaterial, med motiveringen att detta försvagar tydligheten i platsens historiska lager. Vi såg ett offentligt system som ställer höga krav på bevarande, men som lämnar finansieringen för kostsamma renoveringar av värdefullt hantverk till den privata sektorns goda vilja. I fallet Varvsstaden tror man att ett ambitiöst bevarande kan löna sig på sikt, men vi gissar att man i andra nedgångna miljöer kastar bort tegel och oändligt många välgjorda dörrar, fönster och andra byggnadshantverk. Kanske för att det saknas intresse, eller för att idealen kring återbruk saknar finansiell uppbackning av det offentliga.
Under arbetet med denna uppsats har vi stärkt vår hållning att stadsnära hamnoråden utvecklas bäst genom att transformeras långsamt. Genom att behålla hamnområdets egensinniga kvalitéer så uppstår tillsammans med den övriga staden en urban situation som är rikare och mer heterogen. Man får en byggd miljö som bjuder sina invånare på olika och oväntade sammanhang, och som har kan berätta stadens historia. Vi förespråkar på så sätt den omtänksamma översättning av hamnområdet som Diedrich (2013) benämner foreignisation, där hamnens originalspråk träder fram i det nya sammanhanget.
Vi såg också att begreppet bevarande har olika betydelse beroende på vem man frågar. Det finns en officiell hållning, som representeras av stadsantikvarien och andra organisationer som arbetar med klassificering och dokumentation av kulturarvet. Även inom denna sfär finns det olika uppfattningar förstås. Stadsantikvarien på Malmö stad har en pragmatisk syn på behovet av anpassning till nya tiders behov, medan organisationer som UNESCO lutar sig mot en mer kategorisk värderingsmall, där varje förändring i den ursprungliga miljön förminskar ett kulturhistoriskt värde (Willim 2008, s.67).
Sedan har vi ett bevarande som mest intresserar sig för estetiska värden. Den sortens bevarade kan ha olika hög ambitionsnivå. Somliga nöjer sig med att spara enstaka detaljer från en hamns industriepok i en för övrigt helt moderniserad, arkitektonisk miljö. Det blir ett bevarande som inte berättar så mycket om sin historia, utan som snarare handlar om en slags kultförklaring eller fetischisering av olika objekt. Denna fascination kan sträckas ut till att omfatta hela industrimiljöer i olika grader av förfall, och har fungerat som en kreativ kraft i många subkulturer. Flera musikgenrer och mer eller mindre dystopiska filmer hämtar sin energi från industrins ruinlandskap. Fotografering av gamla industriruiner har blivit ett populärt fenomen. Det är upplevelsen av det sublima som spelar in här, eller det sköna i förfallet, vilket kanske är samma sak.
För att industrimiljöer inte ska förfalla till ruiner, men inte heller renoveras och putsas upp så nitiskt att platsen blir tidsmässigt nollställd, så krävs ett eftertänksamt bevarade. I Diedrichs (2013) version handlar detta om återbruk av material och en syn på det stadsnära hamnområdet som ett landskap, där man skapar resonans mellan gammalt och nytt. Detta är ett spännande förhållningssätt som relaterar till frågor om hållbarhet, att vara måttfull med jordens resurser och att se nya tillämpningar i det som kan verka förbrukat. Att använda bråtet man hittar i hamnen, as found…
Vi har också upplevt att idéer kring patina och bevarande kan väcka känslor av ironi. När Willim (2008) talar om patina management är det svårt att inte dra på munnen, kanske är det hans avsikt också. Själva tanken att manipulera patina, så att den signalerar ett precist avvägt slitage har något lite fåfängt över sig. Inte desto mindre menar vi, att patina management har en viktig funktion: det uppvärderar patina till lager av historia, som gör materialet och platsen mer levande. Patina svarar på frågan vilken “erfarenhet” byggnaden har, eller hur mycket den har lärt sig, för att använda Brands (1994) uttryck. Att tvätta bort patina berövar människor en möjlighet att orientera sig i platsens historia.
En återkommande tankebana som vi tycker är tveksam, är den att nya tillägg i arkitekturen måste kontrastera mot det gamla. Med detta perspektiv blir det lätt så, att tillägg i en byggd miljö som liknar den äldre helheten automatiskt ses som en slags bedräglig illusion, istället för ett försök att skapa en harmonisk helhet. Vi tror att denna ihärdiga idé hänger samman med en föreställning om att autenticitet är ett verkligt tillstånd som går att uppnå, och att vår samtid skulle ha ett bestämt estetiskt uttryck, som inte kan vara tidlöst. Dessa tankar går också igen i den bredare arkitekturdebatten; då och då återkommer önskemål om att bygga våra städer i “historicerande stilar”, vilket ofta avfärdas av arkitekter som något konstlat eller förljuget. Det nybyggda ska vara “barn av sin tid” menar man. Men den arkitektur som istället lyfts fram är också historicerande, i att den så ofta bär med sig modernismens uttryck, som redan funnits i hundra år. Vi menar att även det kontrasterande och nya i en byggd miljö måste ha en förståelse och samspela med platsens historia.
Med en ensidig betoning på tydliga skillnader mellan gammalt och nytt, så slipper man hantera den svåra och kanske lite pinsamma hållningen till patina management. Då blir det också logiskt att inte ta hand om gamla välgjorda byggnadsdetaljer och deras karaktär, utan istället byta ut dem mot det nya. Man missar då möjligheten att återbruka gamla material, vilket också har en viktig hållbarhetsdimension. Detta innebär inte att alla kulturhistoriskt skyddsvärda miljöer är lämpliga som experimentverkstad för återbruk av byggmaterial, men med rätt stöd skulle kanske ett stort slöseri av material kunna hindras.
I de flesta fall tror vi att man bara måste skärpa synen lite, för att upptäcka vad som är återbrukade inslag i en byggd miljö. Att sätta in vita flaggstänger av plast som modern kontrast i en historiskt värdefull miljö, är i bästa fall ett underskattande av människors förmåga att skilja ur mer subtila tillägg från samtiden. Det kan förstås också vara ett ointresse av att skapa en en estetisk helhet i den byggda miljön.
I slutet av vår hamnpromenad ser vi att ännu en bit av järnvägsrälsen som sträckte sig förbi universitet just forslats bort och ersatts av asfalt och kullersten. Ett diskret rest av hamnhistoria som berättade, att man en gång transporterade cement från fabriken i Limhamn på tunga godståg som gick här, på tröskeln till Malmös centrum. Ett lager av historia suddas ut. En domesticering av platsen i det lilla, skulle Diedrich kanske säga. Eller en hamnmiljö som fullt ut anpassats till stadens villkor. Vi kallar det för att nollställa platsen - platsens lager av tid korrigeras för att allt ska vara som nytt. Järnvägsspår och andra spår av det förflutna har inte den självklara status som vi skulle önska. Men vi hoppas att denna skrift kan väcka intresse till en fortsatt diskussion.