Concerning Conserving

CONCERNING

O

N

S

E

R

V

I

N

G

APROPÅ BEVARANDE

Olika typer av bevarande i stadsnära hamn- och

industrimiljöer

CONCERNING CONSERVING

Different types of conservation in urban and

industrial environments

Carin Ollinen & Filip Streiffert Byggd miljö

Kandidatexamen 20 högskolepoäng Vårterminen 2019

TACK!

Detta arbete har kommit till genom ett samarbete mellan två utbildningar inom ämnet Byggd miljö på Malmö universitet. Carin studerar Arkitektur, visualisering och kommunikation; Filip läser Stadsbyggnad, stadsutveckling och planering. Vi har inspirerat varandra med de olika kunskaper vi tagit med oss från våra respektive program, och hittat ett gemensamt intresse i utvecklingen av stadsnära hamnområden. Det har varit en fröjd att skriva detta arbete!

Vi vill tacka vår handledare, Adriana Seserin, som har delat med sig av sina kunskaper och goda råd under arbetet med uppsatsen. Vi vill även tacka Jonas Alwall för sitt engagemang kring vår examen.

Malmö den 30 maj 2019

SAMMANFATTNING

Vad är det i gamla industrimiljöer som fascinerar oss? Finns det ett värde i att bevara rostiga portar, slitna fasader och sprucken asfalt där gräset tränger igenom? Vi undersöker fenomenet bevarande av gamla industrimiljöer i stadsnära hamnområden, och hur dessa miljöer tas till vara i en urban omgestaltningsprocess. Med stöd av befintlig forskning och intervjuer undersöker vi bevarande utifrån antikvariska- och estetiska utgångspunkter. Platsen vi valt som studieobjekt är Varvsstaden i Malmö, som för närvarande genomgår en större omvandling, där den gamla industrimiljön anpassas till nya urbana användningsområden.

Vår analys visar att begreppet bevarande bär med sig olika förväntningar hos olika aktörer i stadsbyggnadsprocessen, och att det därför är meningsfullt att utvidga diskussionen kring begreppet.

ABSTRACT

What is it in old industrial environments that fascinates us? Is there a value in preserving rusty doors, worn facades and cracked asphalt where the grass penetrates? We want to investigate how different preservation strategies affect design transformations in urban harbour areas. With the help of literature and interviews, we examine conservation based on antiquarian- and aesthetic points of departure. The place we chose as a study object is the Varvsstaden area in Malmö, which is currently undergoing a major transformation, where the old industrial environment is adapted to new urban uses.

Our analysis show that the term conservation entails different expectations among various stakeholders in the urban development process, and that it is therefore meaningful to extend the discussion about the concept.

Keywords: Conservation, urban harbour environment, cultural heritage, patina, post-industrialism

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

TACK!

5

SAMMANFATTNING 

6

ABSTRACT 

7

DEL 1

INTRODUKTION 

12

SYFTE 

13

FORSKNINGSFRÅGA 

13

DISPOSITION 

14

METOD 

16

BEGREPP 

19

LITTERATUR 

22

LISA DIEDRICH 

22

ROBERT WILLIM 

29

STEWART BRAND 

34

ANDRA KÄLLOR

36

ENHETEN FÖR KULTURMILJÖVÅRD, MALMÖ STAD 

36

INTERVJUER 

37

DEL 2

VARVSSTADEN - EN PRESENTATION 

40

VARVSSTADEN IDAG 

46

PÅGÅENDE OMVANDLING 

48

DEL 3

EN ANALYTISK PROMENAD GENOM VARVSSTADEN 

52

EN RENTVÄTTAD INDUSTRIMILJÖ 

54

ATT NOLLSTÄLLA PLATSENS ÅRSRINGAR 

60

TILLTRÄDE FÖRBJUDET 

66

PLATSENS ATMOSFÄR 

72

ATT BEVARA MED NYA FUNKTIONER 

76

ATT KUNNA LÄSA FÖRÄNDRINGARNA 

84

ÅTERBRUK AV MATERIAL 

88

DISKUSSION 

92

REFERENSLISTA 

98

INTRODUKTION

Stadens gamla hamnområden är platser som väcker intresse. De är laddade med historia i de övergivna industribyggnader och andra lämningar som berättar om forna verksamheter. Det materiella förfall som ofta präglar dessa miljöer har en dragningskraft i sig. Kanske för att det i fysisk form visar övergången till vår postindustriella samtid. Rost och gamla industribyggnader har blivit ett populärt motiv för fotografering. Det gamla hamnområdet är också ett urbant gränsland som lockar små kommersiella verksamheter, musikfester, konstevenemang och andra kulturhändelser. Men i förlängningen brukar en vilja från olika intressenter driva på för att hamnområdet omvandlas och integreras med den övriga staden. Industribyggnader och godsmagasin rivs och ersätts av bostäder och kontor, som formar en ny stadsdel. Ibland sparar man någon rolig detalj, kanske en gammal lyftkran som påminner om hamnens industriella historia. Men det mesta brukar suddas ut och ersättas av en standardiserad arkitektur utan anknytning till platsen. I känslan av att någonting har gått förlorat, så efterfrågas bevarande av de kvalitéer som det gamla hamnområdet

erbjuder, men som inte har en självklar lämplighet eller logik i den nya, urbana miljön som hamnen ska omvandlas till.

Vi vill reda ut vad begreppet bevarande innebär i förhållande till omvandlingen av dessa stadsnära hamnmiljöer. Om detta handlar vår uppsats. Vi ser hur uttrycket bevarande är laddat med en lång rad olika förväntningar, och att dess upplevda värden går bortom enbart antikvariska hänsyn, där kulturarvet är i fokus. Hamnområden som ligger i nära anslutning till en stad har potential att utvecklas på olika sätt, och olika uppfattningar kring vad begreppet bevarande innebär tror vi får stor betydelse för resultatet av omvandlingen. Även byggbolag har börjat intressera sig för bevarande av gamla industrimiljöer trots stora merkostnader, motiverade av tilltron till en långsiktig vinst. Men hur blir utfallet? Kan ett

SYFTE

Syftet med uppsatsen är att skapa en mer utvecklad förståelse för de värden som finns i stadsnära hamnmiljöer. Vi vill skapa en diskussion kring vad ett välutvecklat bevarande innebär, och skapa en mer utvecklad förståelse för de värden som finns i stadsnära hamnmiljöer. Vi tror att själva ordet bevarande används godtyckligt i olika urbana omgestaltningsprocesser, och att detta leder till att historiska och arkitektoniska värden går förlorade.

FORSKNINGSFRÅGA

Vad innebär det att bevara befintliga värden i omvandlingen av ett stadsnära hamnområde, och hur manifesterar sig detta bevarande i förändringen av Varvsstaden i Malmö?

Vi kommer i det följande att beskriva vår metod för arbetet, och några begrepp som kan behöva redas ut. Sedan går vi igenom teorin som ligger till grund för vår frågeställning. Vår teori består av litteratur från tidigare forskning som ligger nära vårt ämne, en kulturmiljöutredning från Malmö stad, samt intervjuer med stadsantikvarien och en representant från byggherren i Varvsstaden AB, som när uppsatsen skrivs våren 2019, arbetar med en omfattande omvandling av hamnområdet. Sedan följer en övergripande presentation av Varvsstaden, varefter vi går en analytisk promenad och tittar på olika

tillstånd av bevarande. Våra observationer varvas med materialet vi samlat in från litteraturen, intervjuerna och kommunens kulturmiljöutredning. Analysen leder till en diskussion om en djupare förståelse kring bevarande och förslag till framtida forskning.

METOD

Vi bygger vår uppsats kring en promenad i Varvsstaden, där vi analyserar platsens kvalitéer, byggnadernas tillstånd och olika idéer kring bevarande. Med stöd av litteratur och intervjuer formar vi sedan en djupare förståelse kring betydelsen av bevarande.

Vi ser på Varvsstaden som uttryck för en samtidstypisk förändring, där lämningar av gamla industrimiljöer står i centrum. Platsen förser oss med empiriska exempel på det vi vill belysa. Vi har också arbetat med fotografering, illustrationer och diagram, tre uttryckssätt som tillsammans med texten ger stöd i beskrivningen av olika arkitektoniska och materiella förhållanden.

Litteraturen ger inblick i tidigare forskning som rör vårt ämne. Lisa Diedrichs forskning behandlar omgestaltning av stadsnära hamnmiljöer och betonar platsspecificitet och återanvändning. Robert Willim har studerat bevarandet av fabriken som kulturarv och estetisk tillgång i vår postindustriella tidsålder. Med Stewart Brand får vi en inblick i bevarandets tekniska och ekonomiska villkor. En kulturmiljöutredning från Malmö stad ger stöd åt vår förståelse för området vi studerar. Vi har också intervjuat stadsantikvarien Olof Martinsson på Malmö stad och Hanne Birk, utvecklingschef på Varvsstaden AB. Intervjuerna ger en fördjupad inblick i olika syn på bevarande, dels utifrån ett antikvariskt synsätt, och dels från exploatörens perspektiv.

Den metod inom fotografi som beskriver vårt arbetssätt kallas documentary expression

(Warner Marien, 2012). Med detta förhållningssätt kan man släppa den omöjliga föresatsen att dokumentera verkligheten neutralt och opartiskt. I stället får man ge sig hän åt att försöka göra bilderna så uttrycksfulla som möjligt. Därför har vi redigerat bilderna för att förmedla en stämning som vi uppfattar på platsen. Som författaren William Stott uttryckte det: ”The presentation or representation of actual fact in a way that makes it credible and vivid to people at the time”. I fotograferandet kan man välja motiv som väcker intresse, medan annat faller bort. Kanske får sådant stå tillbaka, som hade gett en mer rättvis representation av platsen.

Urbanteoretiken Andrea Kahn (2005, s.287-288) ser arbetet med representationer som beviset för att en tankeprocess är igång. Det visuella materialet handlar alltså inte så mycket om att återge platsen så verklighetsnära som möjligt, utan som ett sätt att skapa kunskap inför arbetet med platsens fortsatta utveckling. Utifrån detta tankesätt använder vi illustrationer och diagram för att förstå den bevarade arkitekturens olika egenskaper och möjligheter. Våra representationer kan därför visa kontrasten mellan olika typer av bevarande och skapa inspiration till framtida omvandlingsprocesser av hamnområden. I detta ligger också ett ställningstagande, en vilja till bevarande av de kvalitéer som våra representationer försöker fånga. Det blir en slags uppmaning till varsamhet i omdaningen av hamnmiljöer, vilket är i linje med avsikten bakom denna uppsats.

När det gäller hur ny kunskap skapas ur insamlade data, ligger vår metod nära det som kallas abduktion, vilket är en kombination av induktiv och deduktiv metod. Vi har formulerat idéer utifrån observationer i verkligheten, dvs hamnmiljöer som vi undersöker (induktion), men också tillämpat andras teorier som vi förstärker våra resonemang med (deduktion). Risken med abduktiv metod är att den i alltför stor utsträckning präglas av forskarens förförståelse, alltså de tankar och attityder som forskaren bär med sig in i projektet, och att detta sedan styr valet av studieobjekt, så att det bekräftar den hypotes man förutsatte (Patel & Davidsson 2003, s.24). Vi är medvetna om vår egna ideal kring bevarande i Varvsstaden, men försöker upprätthålla en kritisk hållning till vårt empiriska material.

Utifrån en enda fallstudie kan man inte dra några generaliserbara slutsatser. I stället bör man se fallstudien som en möjlighet att sprida empiriskt ljus över olika begrepp och teorier (Yin 2014, s.40). På detta sätt vill vi koppla valda teorier och begrepp till våra observationer i Varvsstaden. Yin (2014, s.41) menar också att generaliseringar från fallstudier kan utmynna i att man avfärdar eller bekräftar en hypotes, men också att man kan landa i nya slutsatser som inte förutsågs i början. Det centrala är att man landar i en ”konceptuellt högre nivå” av förståelse för sitt studieobjekt (Yin 2014, s.41). Denna förståelse kommer att arbetas fram i både teoretisk analys och grafiskt.

På ett kunskapsteoretiskt mer grundläggande plan kan man säga att vår vetenskapliga inriktning bottnar i hermeneutik och fenomenologi. Inom hermeneutiken försöker man tolka och förstå grundbetingelserna i den mänskliga existensen. Hermeneutiken har sina idéhistoriska rötter i renässansen i två parallella, delvis samverkande riktningar – den protestantiska bibelanalysen och det humanistiska studiet av antika klassiker (Patel & Davidsson 2003, s.28-29). Texttolkningen är själva utgångspunkten. Ett huvudtema hos hermeneutiken är att meningen hos en liten del endast kan förstås om den sätts samman med helheten (Alvesson & Sköldberg 1994, s.115). Detta kan ses som motsats till positivismen, där man söker exakthet och verifierbarhet och där forskaren eftersträvar osynlighet i förhållande till studieobjektet.

Vår förförståelse av verkligheten blandas med tolkningen av litteraturen som vi använder oss av. Inte minst är Diedrichs (2013) tänkande ofta på en hög abstraktionsnivå, där våra egna förförståelser spelar in för hur vi kopplar texten till vårt studieobjekt. Ett exempel på detta är hur citat från våra intervjuer, som är specifika i tid och rum, sammanfogas med litteraturens mer generella antaganden.

Fenomenologin är en filosofisk skolbildning som gör människors upplevelse till fokus för kvalitativt inriktad forskning (Patel & Davidsson 2003 s.32-33). Istället för den positivistiska hållningen, där forskaren är en ”osynlig” observatör, går man öppet in i arbetet med varseblivningar som redan är försedda med tolkningar i form av värderingar intentioner (Alvesson & Sköldberg 1994, s.32). Det är viktigt för att denna intentionalitet är öppen och transparent. På detta sätt finns en intentionalitet i vårt arbete, där vi eftersträvar en större förståelse för värdet i att bevara gamla hamn- och industrimiljöer.

BEGREPP

Under arbetets gång har vi använt begrepp och delvis utvecklat en egen vokabulär som hjälper oss sätta ord på vissa återkommande fenomen. Det är praktiskt, men kräver också en redogörelse så att läsaren är införstådd med vad vi läser in i dessa begrepp.

Ett sådant begrepp är ”stadsnära hamnområde”, som Varvsstaden i Malmö är ett exempel på. Begreppet är inte helt klargörande utanför sitt sammanhang, men ger en viss vägledning om vad vi menar. Med uttrycket ”stadsnära” vill vi beteckna inte bara hamnens geografiska läge i förhållande till staden. Stadsnära för oss innebär att det är den sortens hamnområde som har framtidsutsikter att infogas i den urbana strukturen, men också att det finns lager av historieberättande som inte i samma utsträckning kännetecknar moderna hamnanläggningar som placerats på större avstånd från staden. Där finns med andra ord materiella och arkitektoniska ”tillgångar” som kan bli föremål för vår analys.

Det för denna studie mest centrala begreppet, som kan behöva en fördjupning är bevarande.

I Nationalencyklopedin (Nationalencyklopedin, 2019) står det: “(Att) vidmakthålla något i ursprungligt skick mot nedbrytande krafter.” En intressant betydelsenyans följer; “att skydda mot farligheter.” I arbetet med denna uppsats har vi kommit med olika förståelser av begreppet, så tolkningen av ordets innebörd får bestämmas av sammanhanget vi beskriver.

Patina (Se figur 2 och 3) handlar om (bygg)materialets synliga åldrande, och hur detta

åldrande laddas med estetiska värden. Det är ett besvärligt begrepp, då man inte avgjort kan säga var gränsen går mellan patina och förfall. Enligt Nationalencyklopedin betyder patina “Ofta överfört utseende som (på ett tilltalande sätt) vittnar om hög ålder” (Nationalencyklopedin, 2019). För oss är patina i första hand en kvalitet som ger materialet en historisk koppling, och som inte går att återskapa om den tas bort genom att materialet renoveras eller tvättas.

Ibland är ordet designer praktiskt för att beteckna den som på något sätt arbetar med

gestaltning. Tyvärr finns ingen riktigt bra översättning till svenska; formgivare uppfattas gärna som inriktat på konsthantverk, uppblåsbara cykelhjälmar och andra små, greppbara ting. Begreppet arkitekt är för yrkesspecifikt, och missar poängen att det kan vara helt andra aktörer som präglar gestaltningsprocessen. Inte minst i Diedrichs (2013) teoretiska arbete är detta ett genomgående tema. Alltså, med designer menar vi den som arbetar med omgestaltning, i de lägen då den specifika yrkestiteln står i vägen för vårt resonemang.

Namnet Varvsstaden kräver också ett förtydligande. Varvsstaden är namnet på hamnområdet som är föremålet för vår undersökning, men också det aktiebolag som byggbolaget PEAB och bostadsbolaget Balder bildat gemensamt. De ansvarar för ombyggnationen på området. Vi lägger till förkortningen AB när vi syftar på bolaget.

Figur 3: Objekt med patina. Figur 2: Objekt utan patina.

LITTERATUR

LISA DIEDRICH

STADSNÄRA HAMNOMRÅDEN I FÖRVANDLING

Ett av de stora åtagandena för dagens stadsplanerare är omvandlingen av gamla industriområden. Detta hänger samman med vår tids postindustriella skifte, där många verksamheter som präglat städerna under 1800- och 1900-talen har flyttat till andra platser. I kölvattnet av denna utflyttning efterlämnas enorma markytor som präglas av industrins olika byggnader och infrastruktur och ett allmänintresse att införliva dessa områden i den urbana strukturen (Diedrich 2013 s.21).

Diedrich (2013) fokuserar på stadsnära hamnområden, där verksamheter som skeppsvarv och torrdockor har upphört. Men vi uppfattar att hennes idéer också har relevans i andra sammanhang, där historiska värden ska hanteras i en urban omvandlingsprocess. Men i denna presentation har vi utgått från hennes förståelse kring just hamnmiljöer, eftersom det passar vårt sturdieobjekt också.

Diedrich konstaterar en slående likhet i hur gamla hamnområden brukar se ut efter en urban omvandlingsprocess. Innehållet i den nya miljön skiljer sig åt; ibland dominerar bostäder och kontor, andra gånger har en kulturinstitution fått en ny spektakulär byggnad, eller så präglas hamnområdet av ett shoppingcenter med butiker och restauranger. Men gestaltningen är präglad av en slags internationellt standardiserad arkitektur, utan koppling till platsen bortsett från någon enstaka, bevarad historisk relik: en lyftkran, ett godsmagasin, en gammal fasad. Denna globala estetik ser Diedrich som ”bedövande homogen”. Hon efterfrågar ett nytt förhållningssätt till framtida omgestaltningar av hamnområden, där det platsspecifika hamnar i förgrunden och befintliga värden tas

Diedrich beskriver också hur synen på kulturarv förändras. I den gamla skolan var kulturarvet definierat av experter och tyngdpunkten låg i enskilda objekt såsom arkeologiska utgrävningar, historiska byggnader och andra monument. Men sedan några decennier råder en mer öppen hållning kring vad som utgör kulturarv. Begreppet har kommit att omfatta mycket mer: hela stadsdelar med allt som ingår där: jord och vegetation, byggnader, och hela den immateriella världen av kollektiva minnen, erfarenheter och traditioner. På detta sätt har idén om kulturarvet vidgats till att omfatta mer än den antikvariska expertisens fackområde (Kolen 2006, refererad i Diedrich 2013, s.61).

HAMNEN SOM LANDSKAP

Första steget i designprocessen är att betrakta hamnområdet som ett landskap. Detta

landskap ska förstås inte bara som naturens formationer, utan också spår av mänsklig verksamhet. Sedan följer en grundlig undersökning av hamnområdets förutsättningar. Utgångspunkten är att förstå platsens kvalitéer för att se vad som bör tas tillvara för att utveckla platsen på ett meningsfullt sätt. Detta kräver en helhetssyn som frigör sig från olika yrkesdiscipliners stuprörstänkande; en logistikexpert, en byggnadskonservator, en konstnär och en fastighetsutvecklare har olika syn på ett hamnområdets potential. Med ett landskapsperspektiv överbryggar man dessa specifika yrkesdiscipliner och förminskar på så sätt betoningen på det enskilda, till förmån för en helhetssyn (Diedrich 2013, s.30).

Men Diedrich fördjupar förståelsen ytterligare. Landskapsperspektivet innebär inte bara en förståelse av landskap som objekt, som den fysiska landytan man kan beundra utsikten av, utan också som en handling: landscaping, själva görandet av landskapet i en designprocess,

och vilka effekter detta görande har över tid och rum. Det innebär en förståelse för hamnområdet bortom motiveringen till varför de en gång i tiden blev till: som ekonomiskt rationella produktionsanläggningar, utan vare sig historia eller estetiska värden (Diedrich 2013, s.31).

TRANSFORMERING ISTÄLLET FÖR NYDESIGN

Även med en tilltagande medvetenhet kring värdet av bevarande, så finns i arkitekturens innersta väsen en vilja att utgå från en tom vit tavelduk, tabula rasa, och skapa någonting

nytt. Att förena nya önskemål och nya idéer till ny form. Detta perspektiv är förankrat i västerländskt framstegstänkande åtminstone sedan renässansen (Diedrich 2013, s.55-56).

Diedrich pekar ut två mindre lyckade perspektiv på hamnområdets omvandling. Med en

deterministisk syn är hamnens förutsättningar tydligt definierade, och dess värden kan

reduceras till siffror och statistik. Man kan också gå vilse i mer metafysiska föreställningar om platsens själ, genius loci. Enligt Diedrich är det en essentialistisk fälla, och kan precis

som determinismen befria oss från ansvaret att föra ett ordentligt resonemang kring hur en miljö ska förändras (Diedrich 2013, s.41).

Om man istället utgår från designprocessen som en transformation, så blir arbetssättet

annorlunda. Då utgår man från platsens befintliga värden och prövar sig fram mot vad platsen skulle kunna förvandlas till genom olika grader av interventioner. Medan det

traditionella arbetssättet associeras med originalitet, med ”nyskapande” så är det ”nya” inom transformation snarare förmågan att skapa en dialog med och förstärka det som redan finns på platsen. Att skapa relevanta kopplingar mellan dåtid, nutid och framtid. Platsens befintliga kvalitéer blir drivkraften. Detta betyder inte att framtiden är underordnad det befintliga, bara att resultatet av designprocessen är summan av alla interventioner som görs i det befintliga (Diedrich 2013, s.55-56).

Transformationstanken har sina rötter i tiden efter andra världskriget, där Europas sönderbombade samhällen fick ”laga efter läge” med begränsade resurser. Detta följdes upp av arkitekter och arkitekturforskare som senare döpte fenomenet till As found. Man kom

att omvärdera tanken att gammalt byggmaterial är ”skräp” och istället se till potentialen i vad det gamla kan användas till. Att se direktheten och den synliga råheten i materialen blir en slags anti-utopisk estetik i sin förankring i det konkreta nuet, istället för modernismens

ATT LÄSA OCH REDIGERA EN PLATS

Diedrich introducerar begreppen site reading och site editing som två mentala manövrar

med vilken en designer tar sig an ett hamnområde. Genom att läsa platsen skapas en

förståelse för dess förutsättningar, både fysiska strukturer och olika immateriella kvalitéer. I och med läsningen är designprocessen redan igång. Men Diedrich efterfrågar inte en total omstöpning av platsen, utan snarare en lyhörd redigering, site editing, där platsens kvalitéer tas tillvara och införlivas i nya sammanhang. Detta mer lyhörda förhållningssätt menar Diedrich skapar förutsättningar för en mer platsspecifik hamnmiljö, fjärran från ett allt mer likriktat formspråk i den internationella arkitekturen (Diedrich 2013, s.44).

SITE READING

Site reading, eller läsningen, kan börja med att man på plats undersöker olika fysiska aspekter. Här ingår byggnader, infrastruktur och gammalt kvarlämnat material, som ofta ligger och skrotar i ett hamnområde. Det materiella kan också förstås i jämförande studier med hjälp av gamla bilder. Då kan man härleda vilka idéer som en genomförd designprocess har grundat sig på (Diedrich 2013, s.91).

Dynamiska aspekter handlar om att ingen plats är statisk, att tidens gång och människors användning av en plats lämnar spår efter sig. Det är på detta sätt vi kan förstå och känna uppskattning för hur naturliga processer som växtlighet och rost långsamt tar över de fysiska strukturerna i ett hamnområde (Diedrich 2013, s.91).

Immateriella aspekter sammanfattar atmosfären och alla minnen som är samlade på platsen, både i meningen alla individers minnen men också den officiella berättelsen kring platsens kollektiva minne, om olika verksamheter som funnits här. Planeringsdiskurs är en annan immateriell aspekt, som handlar om de officiella dokument, t.ex. de som styr bevarande av kulturmiljön. Detta ingår också i läsningen av platsen (Diedrich 2013, s.92).

Figur 4

Figur 6

Figur 5

Figur 4-8: Dynamiska aspekter. Dietrich beskriver hur naturens processer och spår av mänsklig aktivitet bidrar till platsens karaktär. Bilder från Nyhamnen i Malmö.

SITE EDITING

I linje med idén om platsspecifik transformering av hamnområdet, så föreslår Diedrich att platsläsningen följs av en redigering av platsen, eller site editing. Att skriva fram en

plats skulle vara fel metafor, för det leder tanken till ett blankt papper, där man glömt att befintliga kvalitéer är utgångspunkten (Diedrich 2013, s.44).

Diedrich (2013, s.64-66) lånar begrepp från semiotiken för att hitta lämpliga liknelser för vad som sker under den arkitektoniska redigeringen. Den kan liknas vid hur en översättare arbetar med att omtolka innehållet i en text från ett språk till ett annat. Med

domestication avses då en översättning som försöker göra texten flytande och följsam

gentemot mottagarens språk och kultur, medan foreignisation är metoden som medvetet

låter de språkliga märkligheterna finnas kvar och därmed stå närmare originalet. Med domestication avser Diedrich den process där arvet från hamnen putsas upp och anpassas till stadens logik och förväntningar. Detta fenomen återkommer i omvandlingen av många gamla industrilokaler, där man lyfter fram en viss sorts patina som en estetisk effekt, medan annat får en exklusiv uppfräschning. Som motpol till detta står foreignisation, där staden i stället öppnas upp mot hamnen på hamnens villkor (Diedrich 2013, s.93). Här tänker vi oss att staden möter hamnen med dess oborstade egenheter, vattenfyllda gropar i asfalten, överblivna material och andra märkliga sammanhang.

ROBERT WILLIM

ANTIKVARISKT- & ESTETISKT BEVARANDE

Robert Willim (2008, s.2) har studerat hur västvärldens nedlagda fabriker förvandlas till besöksmål för rekreation i den postindustriella upplevelseekonomin. Arkitekter, ljusdesigners och konstnärer skapar ny innebörd åt gamla järnverk och verkstäder. Estetiseringen hänger samman med ett avståndstagande till industriarbetets negativa sidor; allt färre människor i Västeuropa och Nordamerika har numera en omedelbar relation till industriarbetet. Fysiskt tunga moment omvandlas till kontrollrumsarbete där arbetsredskap i form av skärmar och tangentbord ersätter kontakten med bullrig, hälsovådlig och smutsig utrustning. Detta uppkomna avstånd gentemot tidigare centrala delar av industriell verksamhet ger utrymme för både estetisering och nostalgisk fägring. Industrin har blivit historiserad, industrisamhället framställs som en förfluten epok. Dessa strömningar kan sägas ha fört in 1800-talets romantiska idéer in i ett postindustriellt sammanhang (Willim 2008, s.120). Geograferna Ash Amin och Nigel Thrift ser en framväxande sammankoppling mellan urban estetisk form och postindustrialismen, där kulturella resurser och spektakulära, estetiska uttryck ses som en nödvändighet för att säkra en stads framtid i kampen om globala resurser (Willim 2008, s.9, 54).

Willim gör skillnad på två typer av bevarande av industrimiljöer. När de omvandlas till kulturarv ligger fokus på historisk autenticitet. Den andra inriktningen handlar om att använda industrins lämningar som en estetiserad inramning för nya verksamheter (Willim 2008, s.4). Tonvikten för kulturarvets institutioner ligger på försiktig konservering, vilket står i kontrast till designbyråns visionsprogram som betonar nya tillämpningar och funktioner för områdets utveckling. Denna spänning mellan bibehållandet av en utstrålning av historisk autenticitet och nya funktioner måste hanteras i återuppståndna industrimiljöer (Willim, 2008:69).

När industrimiljöer blir en del av kulturarvssystemet, som det FN-organet UNESCO har byggt upp, så är det muséets värderingar och metoder som appliceras på platsen. Frågor om dokumentation, bevarande, utvärdering och tolkning blir centrala (Willim 2008, s.67). Byggnader ska inte vara flyttade, kraftigt ombyggda eller restaurerade med felaktiga material. Men vad som är autentiskt i olika sammanhang är något som kan diskuteras. Etnologen Jan Turtinen påpekar, med stöd av etnologen Regina Bendix och antropologen Richard Handler att autenticitet är en västerländsk kulturprodukt kopplad till moderniteten. Jakten på autenticitet är ett sökande efter det oförstörda och genuina. I sfären av institutioner som arbetar med världsarvet, är autenticitet kopplat till en byråkratisk ordning, där såväl bevarande som graden av tidstypiska stildrag rangordnas utifrån hur troget de förhåller sig till en slags föreställda typologier, medan olika senare tiders ”interventioner” i kulturmiljön som ska bevaras ses som blir ett slags störningsmoment, som drar ner betyget (Willim 2008, s.68).

Som en motsats till detta institutionaliserade bevarande av industriminnen, framstår det mer upplevelsebetonade bevarandet. Här handlar inte så mycket om vad vi kan lära av industrisamhället, utan om en estetisering av fabriksmiljöer, som hänger samman med det globala fenomen som brukar kallas cultural economy. I detta ämnes olika undersökningar

och analyser framkommer ofta sinnliga och emotionella aspekter av ekonomiska processer (Willim 2008, s.11). Oavsett om fabriker fortfarande är i bruk eller inte, så kan de fascinera med sina skulpturala och symboliska kvalitéer och bli arenor för turism och konsumtion. Fabriker omvandlas till sådant som ligger i linje med vad som ses som lönsamt i den postindustriella ekonomin: designcentra, ateljéer, restauranger, lokaler för konstutställningar, filmvisning, konserter, teater, kongresser, mässor, etc. (Willim 2008, s.64).

Historisk autenticitet är inte ett statiskt tillstånd utan kräver underhåll, vilket i sig är motsägelsefullt. Man kan kalla fenomenet patina management (Willim 2008, s.69). Det

handlar om en kamp mot förgängligheten, som samtidigt inte får bli alltför uppenbar. Kontrollerad patina ska skapa en förnimmelse av autenticitet och åldrande, men det ålderstigna får aldrig förfalla helt. Det är en slags medveten och sanktionerad nedbrytning av materialet. Lövsly, mossa och annan vegetation får gärna tränga upp genom asfalten, men strukturerna måste ändå underhållas. Det är inte ruiner i fritt förfall som utnämnts till världsarv. Patina handlar om hur åldrande och förfall laddas med kulturell innebörd. Antropologen Arjun Appadurai ser patina som en ”hal” egenskap i den materiella världen, en egenskap som alltid öppnar upp för det konstlade eller vårdslösa. Ett objekts patina får enligt honom sin mening i speciella sammanhang, där rum och objekt harmonierar med hur personer kroppsligt närmar sig det patinerade. Ett patinerat objekt förväntas man smeka eller kanske inte röra alls, medan det som istället uppfattas som förfallet kan behandlas betydligt mer brutalt (Willim 2008, s.70).

Fabrikernas attraktionskraft hänger också samman med människans dragning åt det sublima. Det sublima framhölls i 1700- och 1800-talens idédiskussioner som en motsats till det harmoniskt idylliska, och var båda värden som hörde samman med rekreation, resande och estetik. Redan den tidiga industriproduktionen lockade till sig turister, som ville betrakta maskinålderns vidunderliga anläggningar och fascineras av de stora maskinerna och skorstensröken — alltsammans ett löfte om vad framtiden skulle bära med sig (Willim 2008, s.5). Willim lyfter fram två av 1700-talets filosofer som reflekterat över fenomenet. Edmund Burke, såg mötet med det sublima som en slags rädslans extas, en temporär känslomässig rubbning som tvingar betraktaren till mental aktivitet (Willim 2008, s.25-26). Burke gjorde en uppdelning mellan det sublima och det estetiska. Det sublima väckte extatiska känslor, medan det sköna istället uppmuntrade ömhet och affektion. Det sublima är en inre längtan efter det frånstötande och fascinerande som överraskar själen, det storslagna och lätt skräckinjagande. Emanuel Kant å sin sida menade att det sublima innefattade såväl smärta som njutning och därför inte stod i opposition till skönhet (Willim 2008, s.9-27).

Nostalgi är ett annat fenomen som kan kopplas till vår fascination för gamla industrimiljöer. Men det finns en poäng att se nostalgiska känslor som mer eller mindre imaginära; de behöver inte ens vara kopplade till våra egna minnen (Willim 2008, s.117-118). Känslorna kan istället präglas av en diffus lockelse till flydda tider. Denna tendens återspeglas t.ex. i reklamens retrotrend och är en slags kommodifiering av tiden : en kommersiell manipulation som skapar känsla av förlust. Litteraturforskaren Svetlana Boym menar att det finns en reflekterande dimension i nostalgi som inte ska underskattas. Den visar en känslighet inför alltings obeständighet och omhuldar det fragmentariska, avvikelserna, ruinerna. Nostalgi är inte bara en längtan tillbaka, utan en ironisk hållning gentemot det förflutna, som är lockande men som man samtidigt inte vill återvända till. En diffus längtan samsas med den behagliga känslan av en upprätthållen distans till det förflutna (Willim, 2008, s.118-119).

Sedan omkring millennieskiftet har mängden dokumentation och olika skildringar av fysiskt förfall från framförallt förra seklet exploderat på Internet (Willim 2008, s.101). Det genomgående temat är industrisamhällets försvinnande. I takt med att portar stängts och maskiner tystnat har fabrikerna också blivit föremål för estetiska representationer kännetecknade av ruinernas kontemplativa stämningsläge (Willim 2008, s.93). Historikern Lars G Strömberg beskriver hur ruinen har en oerhörd betydelse i konst och litteratur. Ruinmetaforen används för att ge uttryck för stämningar som ”elegi, förgänglighet, nostalgi, skräck, revolt, evighet, salighetslängtan, dödsångest, kampen mellan natur och människa, död och liv”. Ruiner kan ha en sedelärande kraft. Liksom konstens vanitas-motiv av dödskallar, flugor och vissnande blommor visar de på alltings förgänglighet. De materiella strukturer som en gång i tiden utgjorde myllrande livfulla miljöer står nu tysta och tomma. (Willim 2008, s.113).

STEWART BRAND

BYGGNADENS MATERIAL OCH TID

Stewart Brand förklarar att byggnader inte är de statiska objekt vi som vi föreställer oss. Byggnader lär sig av samtiden och berättar sin historia för oss. Byggnader har olika teknisk livstid, och det sker ständiga förändringar genom ombyggnader, tillbyggnader och andra små eller större förändringar. Alla byggnader går igenom en slags evolution där de förvandlas och anpassar sig till sin omgivning. För att förstå hur en byggnads liv har förändrats kan man titta närmare på de lager en byggnad har skapat med åren (Brand 1994, s.13).

För att förstå hur dessa lager speglas i en byggnad, kan man jämföra dem med en arkitekts kalkerpapper. Det börjar med att arkitekten skissar grunden till en byggnad och därefter applicerar ett nytt kalkerpapper över. Högen av kalkerpapper skapar tillslut en byggnad och varje kalkerpapper representerar olika lager av byggnaden. Det översta pappret går att ta bort utan att påverka någon annat. Men om man skulle ta bort ett papper i mitten av högen skulle de papper som ligger över inte längre vara sammanhängande med resten av ritningarna (Brand 1994, s.17).

Brand läser in sex olika lager av förändringar i en byggnad. Det första lagret är site,

markytan som byggnaden är placerad på. Den förblir relativt oförändrad så länge byggnaden står kvar. Nästa lager är structure, byggnadens konstruktion som motsvarar byggnadens

geometriska form på platsen och också är relativt statisk. Byggnadens exteriöra beläggning,

skin, är nästa lager som brukar förändras med viss regelbundenhet, utifrån tekniska och

utseendemässiga faktorer. Med än mer tätt återkommande intervall ändras nästa lager,

service, dit man räknar el- och fiberledningar, värme, vatten, ventilation etc.; installationer

som kräver regelbunden kontroll och uppdatering för att ha en fungerande byggnad. Detta påverkar också livstiden av en byggnad; då uteblivna uppdateringar på detta område ofta leder till att en byggnad rivs i förtid. De sista två lager är byggnadens planlösning och

Dessa lager kan skapa en förståelse kring hur en byggnad har förändrats med tiden. Då ett lager brister i funktion behöver det inte ersättas fullständigt, utan lagret kan förändras delvis och därmed lämna spår efter sig av det förflutna. Då lager byggs upp, tas bort och byggs om, precis som arkitekturens kalkerpapper, skapar byggnaden tillslut en slags mystik och karaktär som är svår att imitera (Brand 1994, s.90-91).

En äldre byggnad handlar om mer än användning och nostalgi. Äldre byggnader fångar historien och kan representera en tidigare generation. Detta skapar en slags distans till det samtida. Det är som att man ser framtiden från en förfluten tid. Att förstå byggnadens historia skapar en viss insikt om hur anpassningsbar byggnaden är, det är som att byggnaden har en slags hemlighet som man inte kan se, utan som man måste söka sig fram till. Att ha överlevt decennier av olika trender inom arkitektur visar att byggnaden har ett tidlöst uttryck som kan leva vidare oberoende av förändringarna runt omkring (Brand 1994, s.90-91).

SITE

BYGGNADENS LAGER, ANPASSAD EFTER STEWART BRANDS MODELL (1994) STRUCTURE SKIN SERVICE SPACE PLAN STUFF Site Structure Skin Service Space Stuff

ANDRA KÄLLOR

Nedan följer en kort presentation av andra källor, som vi återkommer till under arbetets gång. Först en översikt av Malmö stads kulturmiljöutredning av Varvsstaden, sedan en presentation av våra intervjupersoner.

ENHETEN FÖR KULTURMILJÖVÅRD, MALMÖ STAD

Malmö stad gjorde 2007 en utredning om de kulturhistoriska och antikvariska värdena av bebyggelsen och andra strukturer som finns i Varvsstaden. Denna utredning gjordes efter förfrågan av Varvsstaden AB för att kunna börja den omvandlingsprocess som planerades för området. Utredningen användes som ett underlag för de nya detaljplanerna för Varvsstaden AB (Malmö stad 2007, s.7). Den kulturhistoriska utredningen är indelad i två delar. Första delen behandlar Varvsstadens historia och kulturhistoriska betydelse för Malmö som hamn- och industristad. Här framgår också att det måste finnas förutsättningar för nya funktioner om den gamla funktionen på området inte längre är relevant eller har möjlighet att fortsätta. Den nya funktionen ska inte täcka över spåren av det gamla, utan istället visa kontrasten mellan det nya och gamla. Det kan betyda att man efterliknar en volym eller en detalj, men i ett avvikande material. Att spegla platsens historia kan göras på många olika sätt: belysning, ljud, bilspel samt små detaljer kan uppfylla en känsla om det som funnits tidigare (Malmö stad 2007, s.15).

I andra delen av den kulturhistoriska utredningen finns en inventering och fotodokumentation av Varvsstaden. Där behandlas de byggnader som ännu finns kvar i Varvsstaden. Utredningen förklarar hur byggnaderna kom till, deras tidigare funktioner, hur byggnaderna ser ut idag, samt beskriver antikvariska värden i området. Utöver byggnaderna diskuteras även infrastrukturen på området samt viss utrustning som speglar tillbaka till områdets tidigare funktion (Malmö stad 2007, s.16).

INTERVJUER

Under arbetet med uppsatsen genomförde vi två intervjuer, med stadsantikvarien för Malmö stad samt med utvecklingschefen för Varvsstaden. Dessa intervjuer har gett oss en bredare förståelse kring både Malmö stads och Varvsstaden AB:s visioner kring omgestatningsprocessen. Vi ville främst ta reda på de tankar och idéer som dessa aktörer har kring bevarande. Hur ser partnernas intressen ut kring kulturhistoriska värden i Varvsstaden? Vi diskuterar också hur en byggprocess går till, där det befintliga är i fokus.

Olof Martinsson arbetar som stadsantikvarie på Malmö stad. Som stadsantikvarie är man en part i stadsutvecklingsprocessen då man gör en förändring eller ett tillägg på en plats. Stadsantikvarien tillför ett kulturhistoriskt perspektiv kring hur man förhåller sig till det befintliga (Martinsson, 2019).

Hanne Birk är arkitekt och arbetar som utvecklingschef för Varvsstaden AB. Hennes uppgift har varit att arbeta med Varvsstadens koncept och programhandlingar tillsammans med eventuella hyresgäster. Hon har haft en regelbunden kontakt med stadsantikvarien i arbetet med områdets detaljplan (Birk, 2019) .

Köpenhamn

VARVSSTADEN -

EN PRESENTATION

Varvsstaden är ett hamnområde i Malmö med stark anknytning till stadens historia och har en stor betydelse för Malmös framväxt som industristad. Området omfattar idag c:a 190 000 kvm och är sammankopplat med både Västra Hamnen och stadens centrum. Varvsstaden anses ha stor potential att integrera sin omgivning och därmed binda ihop de olika stadsdelarna (Malmö stad 2007, s.14).

Ör

esund

Malmö

OMRÅDETS HISTORIA

Varvsstaden etablerades av familjen Kockum redan på 1800-talet. Vad som började med en tobaksbutik utvecklades till en större industriverksamhet vid Davidshall, där man tillverkade moderna jordbruksredskap och jordbruksmaskiner, senare järnvägsvagnar och större reparations- och maskinarbeten på båtar som färdades genom stadens kanaler. Snart började man bygga egna fartyg, och verksamheten flyttade ut till området som nu kallas Varvsstaden. Vid tiden för de båda världskrigen ökade efterfrågan på både civila fartyg och krigsfartyg. Antalet anställda ökade och flera ombyggnationer på området genomfördes för att öka kapaciteten. I spåren av varvskrisen upphörde Kockums Mekaniska Verkstad år 1979, efter en period med lågkonjunktur och oljekris. Då tog svenska staten över företaget och bestämde att all civil båtproduktion skulle avslutas, medan tillverkningen av u-båtar fortsatte en bit in på 1990-talet, (Malmö stad 2007, s.9).

Varvsstadens område 1857- 1876 1930-1980 1876-1930 1980-2012 2012- Kockums byggnader

Nyligen renoverade byggnader

Malmöhus Slott

Västra Hamnen

Lilla dockan

Stor

a V

ar

vs

gat

an

V

arvs

b

as

sä

ng

en

Malmö C

Nyhamnen

VARVSSTADEN IDAG

I samband med de omfattande nedläggningarna köptes området upp av Malmö stad. Under en period utnyttjades de stora byggnadsvolymerna för produktion av vindkraftstorn och järnvägsvagnar. Detta har lämnat en del modern utrustning efter sig, bl.a. en lyftkran med hög kapacitet. Några byggnader har renoverats och används av olika företag i kunskapsintensiva branscher som IT och media. Övriga byggnader står tomma (Malmö stad 2007, s.7).

Idag omfattar Varvsstaden ett område som till stora delar är otillgängligt för allmänheten. Med en promenad längs Varvskanalen får man en fin inblick i området, varvsbassängen och Stora varvsgatan. Varvsstaden har formats efter industrins behov. Rummen mellan byggnaderna är dimensionerade för varutransporter och här finns inga tydliga stråk eller vägar. Förutom byggnaderna finns andra strukturer och artefakter kvar, som vittnar om områdets historiska hamn- och industriverksamhet. Exempel är dockan och varvsbassängen, som än idag är i väldigt gott skick (Malmö stad 2007, s.14). Några industribyggnader har renoverats och anpassats till nya verksamheter. Här har bl.a Sveriges Television och Media Evolution City flyttat in, det senare ett kontorshus som samlar knappt hundra mindre företag inom media och design under samma tak.

PÅGÅENDE OMVANDLING

År 2014 bildades Varvsstaden AB som ett dotterbolag till byggföretaget PEAB och fastighetsbolaget Balder. Det nya bolaget har köpt en stor fastighet som innefattar merparten av Kockums gamla byggnader och området omkring dessa. När detta skrivs, i maj 2019, arbetar bolaget med detaljplanerna för områdets utveckling. Man planerar nya bostäder, centrumverksamhet och en ny park (Varvsstaden, 2019). Samtidigt uttrycker man en hög ambitionsnivå när det kommer till bevarandet av de gamla industribyggnaderna. Malmö stad ställer också krav på hur kulturmiljön hanteras utifrån bevarande och utformning av det nya som tillkommer (Martinsson, 2019).

På fastighetens sydvästra sida har byggprocessen redan kommit igång. Marken saneras och förbereds inför nybyggnation. Här kommer flera industribyggnader att rivas, bl.a. ett stort plåtslageri från 1950-talet, där man endast kommer att bevara två fasader. Varvsstaden AB anser att byggnadens enorma volym är alltför svår att hitta nya användare till. Nu kommer man att bygga bostäder och ny förskola på platsen istället (Malmö stad 2007, s.14).

EN ANALYTISK PROMENAD GENOM

VARVSSTADEN

Vi kommer nu att promenera genom Varvsstaden och analysera platsens kvalitéer, byggnadernas tillstånd och olika idéer kring bevarande. Platsbeskrivningar kommer att speglas mot de intervjuer vi genomfört och den litteratur och dokumentation från Malmö stad som vi presenterat. Våra intryck presenteras utifrån olika teman som vi tycker återkommer genom hela vår undersökning. Det handlar om platsens atmosfär, att bevara med nya funktioner, att kunna läsa platsens historia och återbruk av material. Det finns en

viss överlappning mellan dessa teman, men poängen är att åskådliggöra olika idéer som verkar ligga till grund för viljan att bevara industrimiljöer i stadsnära hamnområden.

Media Evolution City SVT-huset

Figur 17: Vår analytiska promenad.

EN RENTVÄTTAD INDUSTRIMILJÖ

Vi börjar promenaden vid Klaffbron. Här har Sveriges Television (SVT) lokaler i en gammal industribyggnad, som under Kockums mekaniska verkstads tid hette maskinhallen. Strax intill ligger Media Evolution City (MEC), som samlar flera mindre företag under samma tak. Maskinhallens ursprungliga byggnadsstruktur är bevarad i den del som idag tillhör SVT. I delen som tillhör MEC, har endast fasaden mot Stora varvsgatan sparats. Resten av byggnaden är ersatt med ett nytt kontorshus som ritades av Juul Frost Architects och stod färdigt 2012 (Juul Frost Architects, 2012). En gammal kran och andra detaljer används som estetiska effekter, bl.a. en klocka som sitter kvar på väggen till SVT-huset. Utomhusmiljön har en modern gestaltning med ny markbeläggning och kontrollerad grönska.

Maskinhallen, som egentligen är en tillbyggnad till Kockums stora monteringshall längre ner på gatan, ritades av arkitekten Joel Lundeqvist och uppfördes i omgångar, år 1945 (MEC) och 1950 (SVT). Andra världskriget hade drivit upp efterfrågan på olika fartygsdelar, och därför ansågs denna expansion som nödvändig. Byggnaderna har ett arkitektoniskt språk som är typiskt för den industriella arkitekturen under 1900-talets första hälft. Fasaderna är i rött tegel med enorma småspröjsade gjutjärnsfönster som skapar ett fint ljusinsläpp i byggnaden. Maskinhallen hade inga våningsplan utan byggdes med stora fackverk där traverser kunde lyfta tunga objekt. Det interiöra golvet hade vagnspår för att kunna transportera varor och gods. Golven var gjorda av träkubb. I byggnadens västra del tillverkades maskindelar, och i den östra delen fanns kontor och omklädningsrum. (Malmö stad 2007, s.7) Efter varvsverksamheten har byggnaden använts för filminspelningar, teateruppsättningar och som lagerlokal (Malmö stad 2007, s.11).

Figur 22: Maskinhallen, rentvättad fasad mot öster.

Maskinhallen byggdes intill lilla dockan, som tillkom 1857. Denna docka byggdes på initiativ av Malmö stad innan Kockums mekaniska verkstad flyttade sin verksamhet till Varvsstaden. Denna docka har varit i användning i flera decennier, bland annat för att reparera båtar som trafikerade sjövägen mellan Malmö och Köpenhamn. Dockan är gjord av naturstensblock, gatsten och kullersten och är trappstegsformad. Den fungerar med hjälp av en dockport som innesluter vatten och med hjälp av intilliggande portar pumpas vattnet ut. Dockporten byttes ut på 1990-talet och är ännu idag användbar. Lilla dockan har ett stort antikvariskt värde då den är från den första varvsepoken i Malmö. Den är välbevarad och förmedlar en historisk infrastruktur på området (Malmö stad 2007, s.39).

Intill lilla dockan står en bunker från andra världskriget som är den enda av sitt slag, därför har den också ett högt militärhistoriskt värde. Bunkern ligger på markplan till skillnad från andra, detta beror på att man inte kunde gräva den underjorden då Varvsstaden ligger på mark utfyllt med vatten. Bunkern har en väldigt karaktäristisk form. Byggnaden är ett högt konformat torn gjort av betong med ett spetsformat järntak. Denna bunker användes som skyddsrum och har flera små öppningar som har använts som skottgluggar och ventilationsluckor. Byggnaden är överväxt med vildvin (Malmö stad 2007, s.37).

ATT NOLLSTÄLLA PLATSENS ÅRSRINGAR

Vårt intryck av denna miljö är att den från ett arkitektoniskt perspektiv är hårt kontrollerad.

De gamla industribyggnadernas fasader är rentvättade, gamla fönster har kastats ut och markytorna har fått nya betongplattor i geometriskt disciplinerade mönster. Vegetationen är begränsad till träd utmed gatan. Man har skalat bort all patina som visar spår av åldrande.

Patina är jätteviktigt och autencitet är jätteviktigt. Man köper gamla tegelbyggnader, och så putsar man upp dem, sätter in perspektivfönster - allt ska vara nytt och fräscht! Patina kräver tid, det måste kanske gå 30, 40, 50, 60 år, 100 år innan man har uppnått det där. Och man aldrig återskapa det heller. Det är tidens tand på något sätt och den har ju ett värde i sig själv tänker jag, eftersom det går så lång tid… Och det där måste man förhålla sig till med en viss respekt, tycker jag i alla fall. Det är precis som ett träd som växer och tar hundra år på sig för att bli ett stort fint träd… (Martinsson, 2019).

Vi tolkar Martinssons hållning till patina som en inneboende respekt för åldrandet, en tanke att ålder medför vishet som återspeglas hos människor såväl som träd och i byggnadsmaterial. Även Malmö stads kulturmiljöutredning för Varvsstaden lyfter fram betydelsen av patina för områdets karaktär (Malmö stad 2007, s.15-17). Men vi konstaterar att det är svårt att detaljstyra hur byggprocessen framskrider när gamla byggnader renoveras. Att tvätta fasaden kan enkelt göras i förbifarten när tegelfasadens fogmassa måste bytas ut, som kanske varit fallet i Varvsstaden

Figur 26: Fasad mot öster 1:100.

Vi ser att begreppet patina är svårt att förhålla sig till. Antropologen Arjun Appadurai ser patina som en “hal” egenskap i den materiella världen (Willim 2008, s.70). Var t.ex. går gränsen mellan patina och förfall? Kanske är det patina, när material får människor att känna en slags vördnad inför åldrandet, som hos stadsantikvarien. Oavsett hur man väljer att förstå begreppet, så tycker vi att någonting gick förlorat när man tvättade bort den från tegelfasaderna. Och man hade gärna fått behålla mer av den vegetation som tränger upp ur asfalten i mindre hårt omvandlade hamnmiljöer. Dessa kvalitéer beskriver Diedrich (2013) som platsens dynamiska aspekter, där materialens åldrande och vegetationens utbredning

är naturliga processer som stärker det platsspecifika, det där som gör platsen unik och inte

bara en tidstypiskt moderniserad hamnmiljö bland många andra.

Brand (1994) beskriver hur byggnader berättar sin historia utan ord. Men på den del i Varvsstaden där SVT och MEC ligger, så framträder inte denna kvalitet så tydligt för oss. Vi upplever att platsens historiska årsringar har blivit nollställda. Här finns förstås en massa materiella beståndsdelar från olika epoker, men allting har fått en ny startpunkt runt år 2012, då miljön var “färdigställd” och hyresgästerna flyttade in i de uppfräschade byggnaderna. Detaljerna som sparats, en klocka, en lyftkran, blir rekvisita i en iscensättning av en syn på kulturarv som är ganska ytlig.

Diedrich beskriver hur synen på kulturarvet har breddats. Från att ha inriktat sig på enskilda byggnader omfattar den numera hela miljöer, och det finns en mer inkluderande hållning till vilka historiska erfarenheter som är värda att bevara. Baksidan med denna öppnare definition av kulturarvet är att den öppnat upp för ett trivialiserat bevarande, utan någon större eftertanke. Enstaka sparade objekt från gamla industrier blir “frysta i tiden”, oförmögna att berätta någonting annat än vad de är, just precis här och nu (Diedrich 2013, s.62). Det är svårt att mana fram en bild i huvudet där byggnaderna som används av MEC och SVT en gång i tiden var bullriga maskinhallar. Industrimiljön har utan tvekan förvandlats till ett postindustriellt sammanhang, byggnaderna uttrycker precis det man förväntar sig ska finnas här; kunskapsintensiva företag som på olika sätt bearbetar information i en

Willim ser vår uppskattning av gamla industrimiljöer som ett uttryck för det postindustriella skiftet. För allt fler människor blir industrins slitna patina allt mindre associerat med vardagens slit för brödfödan. Istället kan de ses som estetiskt tilltalande och coola inramningar för behagliga, spännande eller tankeväckande upplevelser. Han beskriver också det upplevelsebetonade bevarandet, där industrins kvarlämningar ses som estetiska tillgångar snarare än som ett viktigt kulturarv. Sparade objekt, som t.ex. den gamla lyftkranen vid MEC och klockan på SVT:s fasad, förstärker distansen till det förflutna. Denna distans är nödvändig för att romantiseringen av objekten ska vara möjlig. Objekten påminner oss om en tid då arbetet var tyngre än den kunskapsintensiva produktion som äger rum här nu. Historikern Peter Aronsson beskriver fenomentet som en “estetiskt grundad postmodern nyromantik med järn och rost som tilltalande segergester.” Och segern firas genom återbruk av artefakter från de besegrade branscherna (Willim 2008, s.5).

Diedrich (2013, s.93) beskriver hur ett hamnoråde domesticeras, när det i en urban omvandlingsprocess anpassas fullt ut till stadens arkitektoniska formspråk. Så långt har man inte drivit förändringen här; miljön runt MEC och SVT har fortfarande många platsspecifika kvalitéer, även om mycket har städats bort. Det mest domesticerande inslaget är tillbyggnaden på MEC:s kontorshus, som utgör en starkt kontrasterande form i miljön. Den verkar efterlikna det internationella formspråk som Diedrich menar gör världens hamnmiljöer platslösa och homogena. Vi tycker att byggnaden har fina kvalitéer, bl.a. ett bra samspel mellan markplanets olika rumsligheter. Tröskeln mellan inne- och uterummen fungerar särskilt väl. Men byggnaden får ändå sägas vara en urbaniserad företeelse i hamnmiljön, med svag koppling till platsens förflutna.

TILLTRÄDE FÖRBJUDET

På andra sidan Lilla dockan ligger ett industriellt ruinlandskap. Av det gamla gjuteriet finns bara fasaden kvar. Marken består av sprucken betong som gräs växer upp ur. När vi tar oss över den lilla dockan och in på det spännande området hör vi en vakt ropa på oss genom ett par högtalare som vi inte lagt märke till. Området är avgränsat och tillträde måste ske med tillstånd från fastighetsägaren, Varvsstaden AB. Efter att ha kontaktat olika personer blir vi några veckor senare insläppta genom bommen vid vaktkuren, försedda med bygghjälm och gula reflexvästar. Vi tar oss till en liten vildvuxen fickpark mitt inne på området. Runtomkring parken står gamla industribyggnader av tegel i olika grader av förfall. Asfalten är sprucken och full av vattenpölar och vegetation. Här träffar vi Hanne Birk, utvecklingschef för området. Hon har som uppdrag att planera områdets omgestaltning och hitta nya hyresgäster till de gamla byggnaderna. Detta innebär en kontinuerlig dialog med både blivande hyresgäster och med stadsantikvarien för att hitta en nivå på bevarande som möter olika intressen. Varvsstaden AB vill bevara så mycket som möjligt av miljöns karaktär, inklusive den patina som tiden lämnat efter sig i materialen. Samtidigt måste man anpassa sina ombyggnationer till kundens önskemål, och till stadsantikvarien, som tycker att man bör spara mer av det befintliga.

Kockums mekaniska verkstad har alltid varit ett avskärmat område för allmänheten. Förr bevakade man dock området lite annorlunda än genom en mikrofon som idag. Runt Varvsstaden fanns det utplacerade entréer med vaktkurer. Dessa entéer ändrade plats och ökade i antal då Varvsstaden växte i storlek. Vissa av de gamla vaktkurerna finns kvar än idag men har ingen funktion förutom vid bommen (Malmö stad 2007, s.5).

Varvsstaden formades efter industrins behov och har inte haft inre avgränsningar. Gator och öppna ytor skapade en sammanhängande miljö, som användes som upplagsplatser eller för förflyttning mellan byggnaderna. Dessa ytor var gjorda av asfalt, betong och sten. Detta kan ses i de flesta hamnmiljöer ännu idag. I vanliga fall välkomnar man grönska i en stadsmiljö, men i planeringen av Varvsstadens omgestaltning kommer vegetationen begränsas till vissa gatustråk eller koncentrerade ytor för att bevara den industriella karaktären (Malmö stad 2007, s.19).

Trädgården vi står i är det enda exemplet på sammanhållen grönska i området. Den anlades 1915 och användes som en samlingsplats, på grund av sin fina utformning. Trädgården har en privat känsla och en tydlig avgränsning mot övriga Varvsstaden, man kan inte se den bortanför platsens inramning. Byggnaderna som omringar trädgården skapar ett slags skydd åt grönskan samtidigt som solen strålar in mot platsen. De träd som finns i trädgården är sällsynta utomeuropeiska arter, importerade under Kockums mer storslagna epok. Gamla ledningsrör går genom luften över trädgården, och förutom gräs och träd finns rester av gatsten, asfalt, och järnvägsräls. Mitt i trädgården står en byst av Frans Henrik Kockums (Arkitema 2016, s.29). Men vår förhoppning att bevara söndrig asfalt och växtlighet som tränger fram, visar sig krocka med en verklighet som är full av gifter och andra föroreningar.

Det är kommunen som förvaltar utomhusmiljön, inte vi. De kommer bryta upp marken, plasta in den och sanera den. Men idag finns metoder där man kan behålla träden och lyfta bort marken runtomkring. Jag tror de kommer göra någonting fint av utomhusmiljön här, Malmö stad är duktiga på det generellt (Birk, 2019).

Uppdelningen mellan utemiljö och byggnader tror vi begränsar möjligheterna att skapa en platsspecifik helhet av området. Diedrich (2013) förespråkar en syn på hamnområdet som ett landskap. Då ingår byggnader och utomhusmiljö i samma struktur och löser upp stuprörstänkandet mellan olika yrkesdiscipliner. Men i fallet Varvsstaden är ansvaret tydligt uppdelat mellan inne och ute, mellan byggherre och kommun. Stadsantikvarien och gatukontoret har sina utgångspunkter i förhållande till vad som ska göras. Samtidigt får vi intrycket att alla aktörer har en ganska stor samsyn kring områdets kvalitéer. Men risken finns att olika aktörer gör olika läsningar av områdets karaktär, och att helheten går förlorad på vägen.

PLATSENS ATMOSFÄR

Det finns ett estetiskt värde som inte går att värdera ekonomiskt. Material, former, hur allt hänger samman. Men det är också det osynliga. Det är osynliga kvalitéer som man bara känner, det är ju väldigt svårt att få med sig det när man ska bygga nytt (Birk, 2019). Allting vi ser på platsen är präglat av tidens gång. Diedrich (2013) lyfter också fram både materiella och immateriella lämningar som viktiga att förstå när man “läser” av en plats. Det immateriella är kopplat till både kollektiva minnen och individers minnen som befunnit sig på platsen, men också dynamiska aspekter spelar in, och där syftar hon på hur tiden påverkar materialen, som vittrar sönder, rostar och blir överväxta med gräs.

Vi undrar om vår fascination kring platsen handlar om att man kan föreställa sig flera historiska skeenden samtidigt? Vi ser i vårt inre hur den tomma och förfallna platsen vi befinner oss på en gång var ett myller av verksamhet. Willim (2008) beskriver hur gamla förfallna industrimiljöer tilltalar vår längtan efter det sublima, en inre längtan efter det frånstötande och fascinerande som överraskar själen, det storslagna och lätt skräckinjagande. Stadsantikvarien tar resonemanget vidare och talar om platsens själ.

Det fanns ett begrepp som man använde sig av inom arkitektkåren för kanske 20 år sen, som kallas för Genius loci, alltså platsens själ. Det där verkar ha försvunnit någonstans på vägen... Jag saknar det perspektivet ibland (Martinsson, 2019).

Diedrich ser genius loci som en form av potentiellt farlig essentialism, ett filosofiskt begrepp som kan förknippas med 1900-talets blodiga historia. Hon menar också att genius loci fungerar dåligt med en öppen designprocess. En designer kan göra det lätt för sig och hänvisa till “platsens själ”, istället för att resonera och motivera de förändringar som föreslås (Dietrich 2013, s.42). Men stadsantikvarien menar att genius locis koppling till krig och ideologi är både olycklig och felaktig, istället ser han i begreppet en förståelse för platsens historia, en välkommen motsats till tabula rasa, föreställningen om den tomma målarduken, där en plats skapas utifrån ingenting.

Det handlar om att alla platser har en historia, den behöver inte vara så märkvärdig men den finns där. Som i Limhamn, där man rev en ganska stor fabriksanläggning och byggde bostäder. Den platsen blev väldigt själlös, och nu efterfrågar de nyinflyttade en förankring, “Vad fanns här innan?”... Om man bara kunde sparat något, några detaljer, som kunde gett platsen ett sammanhang! Nu försöker man kompensera med nya gatunamn, som ska påminna om industrin som låg där, för att ha något att haka fast i… Men i Varvsstaden har vi tagit fram en detaljplan som skyddar bebyggelsen, där har vi kunnat ställa andra krav på vad man får ändra (Martinsson, 2019).

Kanske handlar vurmen kring bevarande om nostalgi, en slags hemlängtan? För oss finns det någonting lockande och främmande, men samtidigt bekant i Varvsstadens miljöer. Något som för oss tillbaka i tiden utan att veta vart. Samtidigt känner ingen av oss en längtan till att vara en del av det tunga industriarbete som en gång ägde rum här. Enligt Willim (2008) är det meningsfullt att betrakta nostalgin som imaginär, och att den inte ens måste vara kopplad till egna minnen. Den skapar en bitterljuv känsla av förlust, vilket olika retro-trender är ett uttryck och som reklamen tagit fasta på. Vår tolkning är att Varvsstaden AB tror på den kommersiella potentialen i denna upplevelse, en tro på att längtan efter ett diffust förflutet motiverar stora investeringar.