Med gula reflexvästar och hjälmar på våra huvuden går vi en tur genom några byggnader på området. Byggnader som Varvsstaden AB hoppas snart ska börja omvandlas för nya hyresgäster, företag som attraheras av tanken på att ha sina lokaler i en gammal industrimiljö.
Vi börjar i Maskinverkstaden, som byggdes 1912 efter ritningar av Axel Stenberg och användes för större maskiner och motorer. Byggnaden är gjord i rött tegel, har stora mönstermurningar i kalksandsten. Norra gaveln utsmyckas ännu med ett enormt halvbågat gjutjärnsfönster, medan den södra gaveln har försetts med stora ytor klädda med vit, korrugerad plåt. Andra förändringar har också gjorts, för att anpassa byggnaden till produktionen. Ett exempel är den ombyggnad från 1968, då delar av norra gaveln med texten KOCKUMS M. VERKSTAD A-B. revs. Gaveln var i vägen för en lyftkran. Maskinverkstaden är en stor byggnad där det fanns utrymme för omklädningsrum, matsalar, kontor och verkstäder. Golven har avtryck från spår av äldre vagnräls, men som kontrast också trägolv som är mjukare både att arbeta på, men också för att inte skada godset. Här finns detaljer som anses antikvariskt skyddsvärda, bl.a. en ursprunglig spiraltrappa (Malmö stad 2007, s.17).
Monteringshallen är en tillbyggnad till maskinverkstaden som uppfördes 1923 på byggnadens västra sida. Byggnaden har samma utseende som maskinverkstaden men det som skiljer sig är fasadens mindre fönster som är gjorda i trä, småspröjsade och vitmålade. Byggnadens funktion har förändrats och byggts ut i omgångar. Då monteringshallen började tillverka dieselmaskiner var man tvungen att riva en del av den södra gaveln för att få plats med en större öppning ut mot hamnen. Vid denna öppning kunde man transportera de tunga dieselmaskinerna till lyftkranen, som sedan lyfte maskinerna ombord på fartygen (Malmö stad 2007, s.21).
Den sista byggnaden vi besöker är Administrationsbyggnaden, som byggdes 1912. Den är vinklad i formen och har genomgått flera ombyggnationer efter att den invigdes, men det ursprungliga röda teglet och fönsterna är fortfarande kvar (Malmö stad 2007, s. 21). Administrationsbyggnaden har påbörjat sin renovering och omvandlas till ett hotell, som öppnar i slutet av 2019.
Att hitta en ny funktion i byggnaderna har varit komplicerat för Varvsstaden AB. Gamla byggnader binder och begränsar designern till de befintliga förutsättningarna (Brand 1994, s.90). I Varvsstadens fall handlar det både om detaljer kring att bevara gamla fönster, till hur många byggnader som ska blir kvar. Ursprungligen fanns tjugoåtta byggnader i Varvsstaden, endast nio kommer att stå kvar när omvandlingen är kvar. Willim (2008) lyfter fram hur kulturarvets institutioner ofta förespråkar en mer försiktig konservering jämfört med designbyrån, som hellre ser möjligheterna i omvandlingen. Stadsantikvarien driver på för att bevara, men visar också förståelse för exploatörens utmaning att anpassa byggnaderna.
Vi har en ganska tuff förhandling mellan Malmö stad och exploatören. I det här fallet PEAB. Genom Varvsstaden AB, som är dotterbolag till PEAB. Det är en slags kohandel… Men det är inte heller lätt att hitta nya funktioner till stora industrihallar. Så initialt är vi tuffa, men sen släpper vi taget efterhand och så landar vi i att nio byggnader blir kvar. Och förhoppningsvis det just de byggnaderna som bäst berättar historien om Kockums (Martinsson, 2019).
Malmö stad (2007) föreskriver att bevarade byggnader ska ha en funktion. Detta ställer krav på fastighetsägare, att anpassa byggnaderna för att de ska få stå kvar. Ombyggnation leder till en lång rad med krav på användbarhet och säkerhet och om att anpassa byggnaden till dagens föreskrifter. Många spår av det förflutna försvinner när ledningar och annan teknisk infrastruktur måste bytas ut med hänsyn till byggnadens säkerhet (Brand 1994, s.13).
Man kan få avsteg för vissa krav, samtidigt är det ju svårt att göra avsteg för t.ex. inneklimat för någon som ska hyra lokaler. De ska vara svala på sommaren och varma på vintern och ha bra ventilation. De [kunderna] betalar ju en hyra som motsvarar en modern byggnad. Så det är såklart svårt att bevara estetiken och bevara allt det där som vi på sätt och vis är så… enormt kära i (Birk, 2019).
Byggnaderna som ska omvandlas är märkta med ett litet k i detaljplanen, vilket är en
varsamhetsbestämmelse. Detta innebär ett svagare kulturhistoriskt skydd än för ett statligt byggnadsminne, men betyder att det kan finnas förhållningsregler kring t.ex. vilka färger som ska användas och att vissa detaljer bör sparas (Riksantikvariämbetet, 2019).
Vi tycker att det svagare kulturhistoriska skyddet öppnar upp för en intressant omvandling. Här behöver man inte följa de regelerande normer som UNESCO lutar sig mot när industrimiljöer utnämns till världsarv (Willim 2008, s 67-68) Vi uppfattar också att Varvsstadens har höga ambition kring bevarande och återbruk av gamla material. Samtidigt fattas det pengar, och Birk (2019) menar att byggnaderna har en potential som hon aldrig kommer kunna förverkliga.
Nej, byggnaderna kommer inte att renoveras på bästa sätt. Tyvärr är det så. Deras bevarandevärde anses inte tillräckligt högt, och i Sverige finns det inga stödpengar för privata aktörer som vill satsa på bevarande och avancerat hantverk. I Danmark finns en fond där man kan hämta miljoner för sådana ändamål, men det finns inte här i Sverige (Birk, 2019).
I slutändan är det en affärmodell som ska gå ihop, men Hanne Birk tror att strategin för bevarande lönar sig. PEABs planerade bostadshus har redan börjat säljas, av 3000 personer som är intresserade, så är åtminstone 2000 av dem är intresserade på grund av platsens industriella karaktär, gissar hon. Och detta motiverar Varvsstaden AB att vilja bevara, även om det är kostsamt (Birk 2019).
Jo, det är dyrt att gå in och kitta fönster, och göra det på riktigt. Att renovera gjutgärnsfönster, sätta på fönsterglas som är tunna och fina, alltså allt det där kostar ju så vansinnigt mycket pengar. Det är väldigt svårt rent ekonomiskt för projektet att hänga samman. Och det är ju en viktig del, alla projekt där man utvecklar handlar ju om business, eller hur? Det är hardcore business (Birk, 2019).
Affärsmodellen innebär att några byggnader som stadsantikvarien velat behålla kommer att rivas, som den stora pålåtslageriet från 1950-talet. Där hölls en dansföreställning, som använde byggnaden som en effektfull scenografisk inramning till sitt framförande. Men kanske krävs det en större stad än Malmö, för att upprätthålla en sådan exceptionell byggnad för kulturevenmang (Birk, 2019).
Om jag hade fått sitta och bestämma, så hade vi kanske sparat mer av den äldre bebyggelsen. Men någon ska ju betala för det också (Martinsson, 2019).