Vårt intryck av denna miljö är att den från ett arkitektoniskt perspektiv är hårt kontrollerad.
De gamla industribyggnadernas fasader är rentvättade, gamla fönster har kastats ut och markytorna har fått nya betongplattor i geometriskt disciplinerade mönster. Vegetationen är begränsad till träd utmed gatan. Man har skalat bort all patina som visar spår av åldrande.
Patina är jätteviktigt och autencitet är jätteviktigt. Man köper gamla tegelbyggnader, och så putsar man upp dem, sätter in perspektivfönster - allt ska vara nytt och fräscht! Patina kräver tid, det måste kanske gå 30, 40, 50, 60 år, 100 år innan man har uppnått det där. Och man aldrig återskapa det heller. Det är tidens tand på något sätt och den har ju ett värde i sig själv tänker jag, eftersom det går så lång tid… Och det där måste man förhålla sig till med en viss respekt, tycker jag i alla fall. Det är precis som ett träd som växer och tar hundra år på sig för att bli ett stort fint träd… (Martinsson, 2019).
Vi tolkar Martinssons hållning till patina som en inneboende respekt för åldrandet, en tanke att ålder medför vishet som återspeglas hos människor såväl som träd och i byggnadsmaterial. Även Malmö stads kulturmiljöutredning för Varvsstaden lyfter fram betydelsen av patina för områdets karaktär (Malmö stad 2007, s.15-17). Men vi konstaterar att det är svårt att detaljstyra hur byggprocessen framskrider när gamla byggnader renoveras. Att tvätta fasaden kan enkelt göras i förbifarten när tegelfasadens fogmassa måste bytas ut, som kanske varit fallet i Varvsstaden
Figur 26: Fasad mot öster 1:100.
Vi ser att begreppet patina är svårt att förhålla sig till. Antropologen Arjun Appadurai ser patina som en “hal” egenskap i den materiella världen (Willim 2008, s.70). Var t.ex. går gränsen mellan patina och förfall? Kanske är det patina, när material får människor att känna en slags vördnad inför åldrandet, som hos stadsantikvarien. Oavsett hur man väljer att förstå begreppet, så tycker vi att någonting gick förlorat när man tvättade bort den från tegelfasaderna. Och man hade gärna fått behålla mer av den vegetation som tränger upp ur asfalten i mindre hårt omvandlade hamnmiljöer. Dessa kvalitéer beskriver Diedrich (2013) som platsens dynamiska aspekter, där materialens åldrande och vegetationens utbredning
är naturliga processer som stärker det platsspecifika, det där som gör platsen unik och inte
bara en tidstypiskt moderniserad hamnmiljö bland många andra.
Brand (1994) beskriver hur byggnader berättar sin historia utan ord. Men på den del i Varvsstaden där SVT och MEC ligger, så framträder inte denna kvalitet så tydligt för oss. Vi upplever att platsens historiska årsringar har blivit nollställda. Här finns förstås en massa materiella beståndsdelar från olika epoker, men allting har fått en ny startpunkt runt år 2012, då miljön var “färdigställd” och hyresgästerna flyttade in i de uppfräschade byggnaderna. Detaljerna som sparats, en klocka, en lyftkran, blir rekvisita i en iscensättning av en syn på kulturarv som är ganska ytlig.
Diedrich beskriver hur synen på kulturarvet har breddats. Från att ha inriktat sig på enskilda byggnader omfattar den numera hela miljöer, och det finns en mer inkluderande hållning till vilka historiska erfarenheter som är värda att bevara. Baksidan med denna öppnare definition av kulturarvet är att den öppnat upp för ett trivialiserat bevarande, utan någon större eftertanke. Enstaka sparade objekt från gamla industrier blir “frysta i tiden”, oförmögna att berätta någonting annat än vad de är, just precis här och nu (Diedrich 2013, s.62). Det är svårt att mana fram en bild i huvudet där byggnaderna som används av MEC och SVT en gång i tiden var bullriga maskinhallar. Industrimiljön har utan tvekan förvandlats till ett postindustriellt sammanhang, byggnaderna uttrycker precis det man förväntar sig ska finnas här; kunskapsintensiva företag som på olika sätt bearbetar information i en
Willim ser vår uppskattning av gamla industrimiljöer som ett uttryck för det postindustriella skiftet. För allt fler människor blir industrins slitna patina allt mindre associerat med vardagens slit för brödfödan. Istället kan de ses som estetiskt tilltalande och coola inramningar för behagliga, spännande eller tankeväckande upplevelser. Han beskriver också det upplevelsebetonade bevarandet, där industrins kvarlämningar ses som estetiska tillgångar snarare än som ett viktigt kulturarv. Sparade objekt, som t.ex. den gamla lyftkranen vid MEC och klockan på SVT:s fasad, förstärker distansen till det förflutna. Denna distans är nödvändig för att romantiseringen av objekten ska vara möjlig. Objekten påminner oss om en tid då arbetet var tyngre än den kunskapsintensiva produktion som äger rum här nu. Historikern Peter Aronsson beskriver fenomentet som en “estetiskt grundad postmodern nyromantik med järn och rost som tilltalande segergester.” Och segern firas genom återbruk av artefakter från de besegrade branscherna (Willim 2008, s.5).
Diedrich (2013, s.93) beskriver hur ett hamnoråde domesticeras, när det i en urban omvandlingsprocess anpassas fullt ut till stadens arkitektoniska formspråk. Så långt har man inte drivit förändringen här; miljön runt MEC och SVT har fortfarande många platsspecifika kvalitéer, även om mycket har städats bort. Det mest domesticerande inslaget är tillbyggnaden på MEC:s kontorshus, som utgör en starkt kontrasterande form i miljön. Den verkar efterlikna det internationella formspråk som Diedrich menar gör världens hamnmiljöer platslösa och homogena. Vi tycker att byggnaden har fina kvalitéer, bl.a. ett bra samspel mellan markplanets olika rumsligheter. Tröskeln mellan inne- och uterummen fungerar särskilt väl. Men byggnaden får ändå sägas vara en urbaniserad företeelse i hamnmiljön, med svag koppling till platsens förflutna.