Från samma år kommer en motion från en socialdemokrat som trycker på att skolans läroböcker ska granskas ur ett mångkulturellt perspektiv (Motion 2002/03:Ub397). Resonemangen och användningen av mångkulturbegreppet verkar i vissa stycken nästan vara som hämtat från den amerikanska kontexten för att sedan modifieras för att passas in i den svenska. Det talas om att Sverige i princip har varit monokulturellt och har haft en enhetlig kultur som ideal vilket lever kvar i skolböckerna som ej speglar den nya verkligheten (Motion 2002/03:Ub397). Författaren menar att kategorier som svensk kontra invandrare måste problematiseras och att skolböckerna måste spegla den mångkulturella verkligheten utifrån grundläggande liberala och egalitära värderingar; ”Skolan bör istället uppmuntra en samhällelig ”vi”-känsla baserad på demokratiska och
medborgerliga värderingar, och inte en gemensam etnicitet. Ett sådant perspektiv innebär också att värdet av ”svensk historia” inte längre kan tas för givet. Det går inte att bortse från att ”svensk historia” hänger intimt samman med etnonationalistiska tankegångar. Jag har inga färdiga svar på vilken ställning svensk historia bör ha i dagens skola, men jag menar att dess ställning bör problematiseras och motiveras utifrån vårt mångkulturella och alltmer internationaliserade samhälle” (Motion 2002/03:Ub397). Användningen av själva mångkulturbegreppet är mer eller
mindre deskriptivt fast motionens anda uttrycker en tydlig normativ mångkulturalism. Det finns ett antagande att mångkulturalism stärker demokratin och jämlikhet medan känslan av att mångkulturalism kan befinna sig i motsättning till andra värden saknas helt.
I en budgetproposition för 2003 återkommer termen. Det används främst deskriptivt och ibland även i de tekniska sammanhang som nämnts tidigare. Det talas om att ”insatser har gjorts på det
mångkulturella området” (Proposition 2002/03:1; 41). Någon av tydligare definition av vad som
menas med det ”mångkulturella området” finns inte men det är tydligt att resurser avsätts för att stödja invandrare att bevara sitt kulturarv och samtidigt bli mer delaktiga i det gemensamma
31
kulturlivet (Proposition 2002/03:1; 41). Det förespråkas en normativ mångkulturell politik och anda i dokumentet även om begreppet används deskriptivt som så. Värt att notera är att normativ mångkulturalism sedan några år tillbaka blivit en formell policy och att det nu även talas om ”mångkulturen” som om det vore ett eget policyområde.
I en av regeringens skrivelser från 2002 så redogör regeringen för samarbetet mellan de nordiska länderna, i synnerhet inom ramen för det Nordiska ministerrådet (Skrivelse 2002/03:90). Mångkulturbegreppet används även här i anslutning till satsningar på olika projekt som syftar till att öka engagemanget hos olika grupper. Det finns en normativ ton och ansats som inte skiljer nämnvärt från liknande dokument förutom några undantag. Det talas om att satsningar på mångkulturen måste uppmuntra barn och unga att visa intresse för andra kulturer och även att möta andra barn från andra kulturer (Skrivelse 2002/03:90; 11). Hittills har fokus i den normativa användningen av begreppet främst varit att minoriteter måste beredas plats i det offentliga rummet och att deras kulturella arv måste bejakas på olika sätt.
Under 2003 lägger Vänsterpartiet fram ytterligare en kulturmotion. Motionen innehåller Vänsterpartiets förslag om hur planeringen av Mångkulturåret, ett temaår med mångkultur i fokus som regeringen nyligen aviserat, bör se ut (Motion 2003/04:Kr292). Motionen innehåller inget nytt som så men är ett särskilt tydligt uttryck för den normativa mångkulturalismen. Den betonar vikten av att invandrare och minoriteter lyfts fram och inkluderas i processen inför Mångkulturåret (Motion 2003/04:Kr292). Integrationen ska syfta till att föra olika grupper närmare varandra snarare än att handla om den ena gruppens anpassning (Motion 2003/04:Kr292). Den normativa betydelsen som läggs i begreppet är väldigt framträdande men skiljer sig till viss del från tidigare användning i det att ett stort fokus läggs på att mångkultur är och bör vara sammansmältning där tidigare etniska kategorier förlorar sin betydelse. Motionen refererar till exempel till en artikel av doktorand Rasoul Nejadmehr som menar att kultur, och i synnerhet musik, inte ska placeras i etniska kategorier eftersom att kreativiteten gynnas om olika traditioner möts (Motion 2003/04:Kr292). Han skriver: ”Det finns ingen anledning att dela in musik i etniska fack. Man behöver inte vara svensk för att spela svensk folkmusik eller dansa polska. Inte heller behöver man vara iranier för att spela iransk musik. Musiker blandar musik samtidigt som de söker det autentiska. För kreativitet gror i en tradition, men slår igenom i möte med andra traditioner. Genom text och musik blandas det musikaliska med det politiska och går bortom politiska och
32 etniska gränsdragningar, bortom det lokala och blir global. Den tenderar mot kosmopolitism”
(Motion 2003/04:Kr292). Konflikten mellan de tendenser inom mångkulturalismen som betonar gruppernas bevarande och de som betonar någon form av sammansmältning gör sig påmind här fast den inte uttrycks.
I budgetpropositionen för 2004 och Kulturutskottets betänkande av detsamma används mångkulturbegreppet på samma sätt och i samma sammanhang som det har gjorts innan (Proposition 2003/04:1, Betänkande 2003/04:KRU1). Det som är av intresse i dessa dokument är betonandet och erkännandet av att Statens kulturråd i en handlingsplan fastslagit att mångkultur ska genomsyra all verksamhet i kulturområdet (Proposition 2003/04:1; 23, Betänkande 2003/04:KRU1; 87). Detta tyder på att mångkulturalism befästs än mer som en av de offentliga ideologierna eftersom att så många betydelsefulla aktörer ger det en nästan hegemonisk ställning i den kulturpolitiska diskursen.
I en motion från Miljöpartiet från 2004 som handlar om ungdomsvåld dyker begreppet upp om än i på ett blygsamt sätt. I den ganska omfattande motionen anförs det bland annat att rättsväsendet, inklusive Säkerhetspolisen, måste fortbildas i ”mångkultur och tolerans”(Motion 2004/05:Ju332). Det är väldigt vagt vad som åsyftas med mångkultur i detta sammanhang men antagligen är det en delvis deskriptiv användning där rättsväsendet manas lära sig att hantera ett alltmer pluralistiskt samhälle. Begreppet används bland annat i anslutning till en diskussion om polisens förmodade oförmåga att utreda hatbrott; ”Hatbrott av islamofobisk karaktär kartläggs inte alls, medan kartläggningen av hatbrott överlag är ytterst tveksam. Säkerhetspolisen har tillräckliga resurser för att kunna bedriva en bra kamp mot rasistiska organisationer och hatbrott, men behöver tydligare politisk styrning. Också den ordinarie polisen skulle kunna vara i behov av fortbildning i mångkultur och tolerans” (Motion 2004/05:Ju332). Inlägget är intressant eftersom det är en ny
aktör som använder det och eftersom betydelsen blir oklar då begreppet används nästan slentrianmässigt. Detta kan vara ännu ett tecken på att begreppet börjar bli en så naturlig del av den politiska diskursen att man inte längre känner behovet av att sätta begreppet i ett tydligt sammanhang eller definiera vad det innebär.
Mångkulturbegreppet återfinns i en ansenlig mängd offentliga dokument från 2004 utöver det ovannämnda. De flesta rör kulturområdet och innehåller mer eller mindre precis samma blandning av en deskriptiv och normativ användning. Det betonas att kulturlivet i Sverige inte speglar den
33
etniska pluralismen, det mångkulturella Sverige, och att större resurser och institutionellt stöd behövs för att uppmuntra minoriteter att vara delaktiga. Exempel på dessa dokument är en motion från Vänsterpartiet som följer tidigare mönster, ett skriftligt svar från dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky om vad han ämnar göra för att öka mångfalden i kulturlivet samt förberedelser inför Mångkulturåret 2006 (Motion 2004/05:Kr283, Svar 2004/05:4033, Kommittédirektiv 2004:169). De flesta dokument från 2005 har mer eller mindre samma karaktär som i tidigare år. Det rör sig om motioner, betänkanden och propositioner och liknande nästan uteslutande inom kulturområdet där mångkulturbegreppet ganska konsistent ges en innebörd som är i linje med tidigare år. Det finns också en skrivelse som handlar om den nationella handlingsplanen för politiken för handikappade där begreppet används på det sedvanliga sättet men själva sammanhanget och politikområdet som begreppet används i är nytt (Skrivelse 2005/06:110).
Förutom dokument av ovan nämnda slag publiceras under 2005 en offentlig utredning i tre delar som innehåller programförklaring och kalendarium för det kommande Mångkulturåret. Mångkulturåret är en politiskt initierad satsning på att försöka få alla Sveriges olika grupper involverade i kulturlivet (SOU 2005:91, del 1; 24-25). Det är alltså ett projekt som är i linje med den policy och de olika förslag som regelbundet förs fram men på en mycket mer omfattande skala. Största delen av utredningen utgörs av planering, förteckningar över olika deltagande institutioner, riktlinjer och frågeställningar och så vidare. Det som är mest intressant i det här sammanhanget är förordet av den nationella samordnaren eftersom hon diskuterar en aspekt av den policyn kring mångkultur som oftast inte uppmärksammats hittills. Det är i vilken mån det civila samhället av egen kraft kan nå mångkulturalismens vision om ett samhälle där alla grupper kan delta i det kulturlivet på jämbördiga villkor. Samordnaren menar att det finns goda exempel på att civila samhället har arbetat i den riktningen men att större aktörer fortfarande saknas; ”Min erfarenhet är
att det fria kulturlivet är de som driver på i mångfaldsfrågor... Dessa fria aktörer har frivilligt tagit på sig att vara bärare av de skiftande erfarenheter som präglar dagens Sverige. Men hur skall vi få de stora aktörerna att hänga med? Hur når man de statliga institutionerna?” (SOU 2005:91,
del 1; 16-17). Större offentliga institutioner behöver alltså ändå vara delaktiga och drivande. Utöver att vara mer konkret än vad motioner och liknande dokument i regel är så går hon också
34
längre ifråga om hur radikala insatser som kan behövas. Hon skriver till exempel att både rekrytering till olika tjänster och antagning till utbildningar i kultursektorn i högre utsträckning ska ta hänsyn till olika parametrar som etnicitet, kön, klass för att sektorn bättre ska representera pluralismen i samhället (SOU 2005: 91, del 1; 17-18). Dessa resonemang ligger nära den amerikanska mångkulturalismen ifråga om så pass omfattande juridiska/institutionella reformer i mångkulturalistisk riktning. Själva initieringen och planeringen av Mångkulturåret är i sig ett tecken på vilken ställning mångkulturbegreppet har i den offentliga policyn för kulturfrågor.