Mångkulturbegreppet i svensk politisk diskurs

Linnéuniversitetet

Institutionen för statsvetenskap

Mångkulturbegreppet i svensk politisk diskurs

Masteruppsats i statsvetenskap

Höstterminen 2014

Andreas Bragd

Handledare: Henrik Enroth

1 Abstract: This study investigates what the concept of multiculture means in the context of Swedish politics. By using an analytical framework inspired by historians of concepts Reinhart Koselleck and Quentin Skinner this study aims to answer what meaning the concept has in Swedish politics, if there has been development in this meaning, which actors who use it and if their usage of the concept is ideological and might influence the meaning in any direction. The empirical material that have been analyzed are documents from the central legislative organs such as law bills, interpellations, government writings and public investigations. The conclusions of this study is that the concept has both a descriptive and normative meaning where the later in some important respects differs from its original American meaning. Furthermore, there is a semantic struggle over the meaning of the concept between some actors.

Keywords: Multiculture, multiculturalism, meaning, concepts, actors, Koselleck, Skinner

2

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 3

1.1 Den kulturella pluralismens utmaning ... 3

1.2 Problemformulering, syfte och frågeställningar... 4

1.3 Avgränsningar ... 4

2 Teori ... 6

2.1 Mångkulturbegreppets ideologiska och sociala bakgrund ... 6

2.2 Mångkulturens utmaning: Enhet i mångfald ... 10

3 Metod och material ... 15

3.1 Metodologisk bakgrund ... 15

3.2 Analytiskt ramverk ... 18

3.3 Material ... 22

4 Analys ... 23

4.1 Initial användning ... 23

4.2 Begreppet problematiseras ... 27

4.3 Återgång till det normala ... 30

4.4 Ny politisk styrning ... 34

4.5 Problematisering på nytt ... 38

4.6 Sverigedemokraternas inträde ... 39

4.7 Två parallella användningar cementeras ... 42

4.8 De mest frekventa användarna ... 46

5 Slutsats ... 49

5.1 Begreppets mening på makronivån ... 49

5.2 Aktörerna och deras användning... 51

5.3 Avslutande reflektioner... 53

6 Referenser ... 55

6.1 Akademisk litteratur ... 55

6.2 Tidningar ... 55

6.3 Motioner och propositioner ... 56

6.4 Skrivelser, betänkanden och kommittédirektiv ... 58

6.5 Interpellationer, skriftliga frågor och svar ... 58

6.6 Statens offentliga utredningar ... 58

3

1 Inledning

1.1 Den kulturella pluralismens utmaning

Varje samhälle som har präglats av stor etnisk och kulturell mångfald har varit tvungna att reflektera över vilka premisser som ska forma relationerna mellan de olika kulturella grupperna och identiteterna samt styra över vilka som inkluderas i det offentliga livet. För de flesta förmoderna statsbildningar så har de fundamentala förutsättningarna för den politiska ordningen sett så radikalt annorlunda ut jämfört med vår tid att sätten genom vilka dessa har konfronterat frågan är svåra för oss i nutiden att förhålla sig till. De flesta förmoderna stater präglades av en väsensskild syn inte bara på det på politiska livets betingelser, såsom auktoritet och legitimitet, utan också på antropologi, såsom kultur och identitet. Även i de statsbildningar som fungerat som förebilder och som vi ofta identifierat oss med så framstår oftast lösningen på denna fråga som främmande och ofta rent av oacceptabel. Demokratin i Aten, med dess strikta medborgarbegrepp och dess radikala exkludering av de som inte var medborgare, framstår som en god lösning för få av oss (Dahl 1989; 18-19). Det är först i och med modernitetens successiva revolutioner som fundamentala politiska och antropologiska begrepp omtolkas så att de närmar sig nutidens förståelse av dem och som frågan kan konfronteras på nya sätt. Det samhälle som kanske har kämpat mest med dessa utmaningar på ett systematiskt och medvetet sätt är också det samhälle vars ideologiska grundvalar i högst utsträckning också vilar på modernitetens upplysningstradition, nämligen USA. Den amerikanske sociologiforskaren Jeffrey C. Alexander har visat att USAs sätt att hantera frågan om hur det offentliga rummet ska hantera samhällets kulturella pluralism utgörs av tre specifika och distinkta faser eller vågor. Den tredje och senaste vågen är mångkulturalismen (Alexander 2011; 150). Mångkulturalism handlar kortfattat om att minoriteter bejakar sina partikulära identiteter och att dessa ges upprättelse och erkännande i det offentliga rummet, vilket förväntas ge upphov till en gränsöverskridande identifikation som i sin tur utgör grunden för en gemensam erfarenhet (Alexander 2011; 149-152).

Tanken att samhället är och ska vara en mångkultur i den mening som mångkulturalismen föreskriver har vunnit inflytande även utanför Nordamerika. Ett av de länder där mångkulturalism och begreppet ”mångkultur” vunnit mycket mark är Sverige. Det talas förhållandevis mycket om mångkultur och det mångkulturella samhället men vad innebär sådana begrepp i ett land vars historiska erfarenhet skiljer sig så fundamentalt från det samhälle där begreppen först utvecklades?

4 1.2 Problemformulering, syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är alltså att undersöka hur mångkulturbegreppet förstås och används i det svenska samhället och närmare bestämt vilken betydelse mångkulturbegreppet har fått hos den politiska makten i Sverige. Valet av just den politiska maktens diskurs motiveras av att det är mest intressant att analysera hur mångkulturbegreppet används där den faktiska politiken utformas. Det är först när ett begrepp har nått den politiska makten som begreppet har de mest direkta eller praktiska konsekvenserna för samhället.

Syftet med studien kan sammanfattas i följande frågeställningar:

 Vilka erfarenheter och förväntningar influerar begreppet på en övergripande nivå och förändras dessa successivt?

 Vilka aktörer tenderar att använda sig av mångkulturbegreppet?

 Försöker aktörerna använda begreppet på sätt som kan förskjuta dess mening och görs det i ideologiska syften?

 Går det att identifiera en förändring i begreppets övergripande innebörd med hur aktörerna tenderar att använda begreppet?

1.3 Avgränsningar

Det är viktigt att förtydliga att det är just mångkulturbegreppet som kommer att analyseras, det vill säga begreppet eller innebörderna som knyts till termen mångkultur. Det finns många besläktade begrepp som ingår i samma diskurs som till exempel mångfald eller integration och vid en annan typ av studie skulle det mycket väl vara motiverat att studera hur dessa relaterar till ”mångkultur”

och hur användningen av de olika termerna samspelar med varandra. Det är dock inte möjligt här eftersom både den teoretiska grunden och den empiriska analysen skulle för bli för komplex och omfattande än vad en studie av det här formatet tillåter.

Den andra betydande avgränsningen är vilket område i den svenska kontexten som ska analyseras.

Det har redan nämnts att fokus är på de institutioner där den faktiska politiken utformas. Detta innebär att det är i första hand är den offentliga politikens viktigaste organ, riksdagens och regeringens, användning av mångkulturbegreppet som kommer att studeras. Den allmänna politiska debatten och den akademiska diskussionen skulle visserligen också vara viktiga att studera för att få en bild av hur mångkulturbegreppet ska förstås i sin helhet men det är inte möjligt

5 att ha så brett fokus i en studie av det här slaget och då antas det, som nämnts, att den centrala politikens användning är mest intressant att studera. Samtidigt finns det inte vattentäta skott mellan de olika områdena utan diskursen hos den centrala politiska makten påverkas givetvis av både den allmänna och den akademiska debatten, speciellt i fallet med offentliga utredningar.

Studien begränsar sig dessutom till politiken på riksnivå och kommer inte inkludera regional eller lokal politik. Detta motiveras både av hänsyn till relevans och studiens omfattning.

6

2 Teori

2.1 Mångkulturbegreppets ideologiska och sociala bakgrund

I inledningen så nämndes det att mångkulturalism är den tredje vågen eller fasen i USA när det gäller att hantera pluralismen i det offentliga rummet. Jeffrey C. Alexander talar egentligen om tre former eller modeller för ”upptagande” genom vilka minoriteter av olika slag kan integreras i samhället (2011; 121-122). Utmaningen dessa former försöker besvara handlar i mångt och mycket om vilken relation det civila samhället har till majoritetens ursprungliga kultur och var minoriteterna passar in i denna bild. Dessa tre former är analytiska idealtyper som representerar tre huvudsakliga tendenser som i verkligheten är blandade och överlappar varandra på olika sätt (Alexander 2011; 157). Det är därför svårt att dela upp de tre faserna i en tydlig kronologisk ordning mer än att generellt säga att vissa tendenser har vunnit och förlorat inflytande under olika perioder.

Alexander ifrågasätter den vanliga bilden av att USA och Frankrike, de länder som i högst utsträckning baseras på Upplysningens principer, alltid har haft ett medborgarskapsbegrepp som baserar sig på samhälleliga och demokratiska principer snarare än etnisk tillhörighet (2011; 121).

Tvärtom så har USAs historia präglats av en paradox där de kulturellt neutrala medborgarprinciperna existerar i en ständig konflikt med bejakandet av majoritetens ursprung och kultur (Alexander 2011; 121). Alexander visar att redan de första politiska representanterna för det postrevolutionära Amerika slets mellan att vilja skapa ett medborgarbegrepp enbart baserad på humanistiska principer samtidigt som många oroade sig över vilka konsekvenser invandringen skulle ha för de ursprungliga nybyggarnas kultur och levnadsvillkor och ville att konstitutionen skulle skydda dessa värden (2011; 121-123).

Det första sättet att försöka lösa motsättningen mellan att skapa ett civilt samhälle där den kulturella tillhörigheten principiellt inte skulle vara av betydelse samtidigt som grundarnas kulturella hegemoni säkerställdes var assimilation. Assimilation inbegrep i detta sammanhang en osviklig lojalitet mot civilsamhällets principer vilket alla grupper med mer eller mindre ansträngning förväntades kunna uppvisa (Alexander 2011; 124). Spänningen mellan denna lojalitet till samhällets gemensamma principer och den faktiska pluralismen av partikulära identiteter krävde en radikal åtskillnad mellan det offentliga och privata livet. I det offentliga slöt många invandrade grupper frivilligt och ivrigt upp bakom det amerikanska civilsamhällets institutioner och principer samtidigt som de i de privata mer eller mindre helt levde kvar i de kulturer som de hade tagit med

7 sig från Europa (Alexander 2011; 124-125). Denna kulturella och identitetsmässiga segregering tillsammans med att det offentliga sfären präglades av kärngruppens, anglo-amerikanernas, kultur innebar att minoriteternas delaktighet i de offentliga livet hade en främst en procedurmässig karaktär som inte sträckte sig till genuin identifikation (Alexander 2011; 125). Assimilation är enligt Alexander ingen långsiktig lösning på hur det offentliga livet kan integrera de olika grupperna i en gemenskap. För att skapa en sann gemenskap behöver grupperna inte bara tillgång till vad Alexander kallar reglerande institutioner, vilket är den politiska processens institutioner, utan också kommunikativa eller socialiserande institutioner som skolor och liknande där en gemensam identitet kan byggas (2001; 125-126). Den skarpa uppdelningen mellan privat och offentlig sfär som assimilation leder till hindrar lätt tillträdet till kommunikativa institutioner och kan i förlängningen leda till att även tillträdet till reglerande institutioner minskar. I strävan efter att bevara en enhetlig offentlig sfär så finns det alltid en frestelse att inte bara förmå minoriteter att tona ner sina grupptillhörigheter utan också att försöka neka dem tillträde till det offentliga livet som så. Den tidiga amerikanska offentlighetens exkludering av mer eller mindre alla utom nordvästeuropéer och de ofta kraftiga anti-katolska utfallen vittnar om detta (Alexander 2011; 126- 127).

Den andra formen för integrering som växte fram i USA är den så kallade ”sammanbindings- formen”. Sammanbindning står för en strävan att gå bortom assimilationens ”antingen eller” krav för att istället försöka skapa en syntes mellan kärngruppen och utgrupperna genom att minoriteternas identitet tolkas i etniska och kulturella termer snarare än att ses som något främmande, samtidigt som en blandning av identiteterna ska leda fram till en gemensam identitet Det är från denna form som idén med USA som en smältdegel har sitt ursprung och sin inspiration (Alexander 2011; 128-129). På många sätt så var inbördeskriget både en faktor bakom denna process och den främsta symbolen för den. Unionsarmén som samlade amerikaner från alla ursprung för att försvara republikens universella värden var vid krigets slutskede så blandad att de olika grupperna slogs sida vid sida; utlänningarna kom allt mer att framstå som vapenbröder enade av en gemensam sak än som främlingar (Alexander 2011; 129- 130). Samtidigt levde assimilationstanken kvar långt efter inbördeskriget med skillnaden att de grupper som tidigare sågs som främmande, exempelvis tyskar och irländare, accepterades i långt högre utsträckning då deras kulturer alltmer sågs som förenliga med den gemensamma offentliga sfären. De grupper som nu skulle assimileras då deras kulturella tillhörigheter väckte misstänksamhet var istället invandrarna

8 från Syd- och Östeuropa (Alexander 2011; 131-133). Tiden mellan inbördeskriget och första världskriget präglades av en ständig kamp inte bara om invandringen utan också vilken berättelse eller nationell myt som skulle vara förhärskande i landet där striden stod mellan en universalistisk och öppen berättelse och en som betonade de traditionella anglo-amerikanernas historia och kultur (Alexander 2011; 133-136). Under och efter första världskriget förlorade sammanbindings–

modellen, som hitintills hade gjort den offentliga sfären mer neutral och hybridiserad, styrka till förmån för både en väldigt begränsad invandringspolitik och en diskurs som priviligierade anglo- amerikanernas kultur (Alexander 2011; 136-137). Intressant nog så stod administrationen och rättsväsendet trots den invandringsfientliga atmosfären ofta upp för republikens värderingar och bekämpade exempelvis ett antal anti-tyska och anti-katolska lagar i olika delstater (Alexander 2011; 138-139). Distinktionen mellan offentlig och privat sfär upprätthölls. Först efter andra världskriget så återfick sammanbindingsformen sin kraft och under 60-talet och framåt fick så småningom också den svarta befolkningen, som aldrig tidigare hade inkluderats i det offentliga samhället, lika rättigheter och en ny roll i den amerikanska gemenskapen (Alexander Jeffrey 2011;

140-142, 145-146).

Sammanbindingsmodellens triumfer banade vägen för den tredje upptagningsformen, det vill säga mångkulturalism. Alexander menar att sammanbindingsmodellen till syvende och sist lider av samma brist som assimilation. Båda modellerna syftar till att skilja utgrupperna från de egenskaper som betraktas som problematiska istället för att omvärdera dessa egenskaper så att utgrupperna på så sätt ska bli fullständigt accepterade i det offentliga livet (2011; 149). Mångkulturalismen går enligt Alexander, och här lämnar han delvis den historiska undersökningen till förmån för en normativ diskussion, ut på att de egenskaper hos utgrupperna som en gång nedvärderades och som inte gavs något utrymme i den offentliga sfären istället ska ges upprättelse och bejakas (2011; 150).

Olikhet ska enligt mångkulturalismen bejakas snarare än förtryckas med målsättningen och förhoppningen att detta ska leda till en gruppöverskridande identifikation så att en gemensam erfarenhet kan skapas (Alexander 2011; 150). Mångkulturalismen förväntas vidga kärngruppernas erfarenhetsrum så att detta inkluderar även minoriteternas livserfarenheter vilket i sin tur ger upphov till tolerans och identifikation på ett sådant sätt så att gränserna mellan kärngrupp och utgrupp blir otydligare och kanske rent av försvinner (Alexander 2011; 150). Utgruppernas egenskaper accepteras och omfamnas vilket enligt Alexander tonar ner gränsen mellan privat och offentlig sfär, olikhet blir nu en grund för delaktighet snarare än åtskillnad (2011; 151). Det är i

9 teorin alla typer av minoriteter som inkluderas i den amerikanska mångkulturalismen.

Rasminoriteter, ursprungsbefolkningar, marginaliserade religioner, bärare av upplevt underordnade könsidentiteter och sexuella identiteter och funktionshindrade är alla grupper vars egenskaper enligt mångkulturalismen kan och ska bejakas; ett bejakande som inte förstås som inkludering som så utan snarare ett förverkligande av mångfald (Alexander 2011; 151).

Mångkulturalismens praktiska uttryck har i USA tagit formen av en strävan att i högre utsträckning inkludera minoriteter i det offentliga rummet samt ifrågasätta tidigare kulturella normer och antaganden. Litteratur och annan konst produceras alltmer av minoritetspersoner som presenterar en ny positiv bild av de minoriteter de tillhör, Alexander uttrycker det till och med som att den europeisk-amerikanska konstnärliga kanon som innan har gällt nu är undanträngd i universiteten och hos den intellektuella eliten (2011; 153). Även media, i synnerhet TV, har haft en stor roll i att lyfta fram och representera minoriteter på sätt som inte gjorts tidigare vilket i och för sig går längre tillbaka än mångkulturalismen (Alexander 2011; 153). Det finns även mångkulturalistiska strömningar inom filosofin där identitet inte betraktas i ontologiska termer utan snarare i performativa, i synnerhet när det gäller köns- och sexuella identiteter, strömningar som dessutom har ett visst släktskap med andra ideologier som feminism (Alexander 2011; 148, 162). I USA har mångkulturalismen sitt ursprung i civilsamhället, det vill säga i universiteten, media och kulturinstitutioner, och det är också civilsamhället som är den primära arenan för den utveckling som ideologin vill uppnå. Upptagningsmodellen har dock också influerat juridiken och politiken.

Positiv särbehandling för rasminoriteter är exempel på integrationsmetoder som har funnits ganska länge och som har motiverats först med ett assimilationsorienterat språk men nuförtiden också med ett mångkulturalistiskt (Alexander 2011; 155). Den stora invandringen efter 60-talet, då de traditionella invandringskriterierna slopades helt, har också i hög utsträckning motiverats genom mångkulturalistiska tankeströmningar (Alexander 2011; 155).

Mångkulturalismen har ibland tagit etnocentriska uttryck och vissa kretsar, även sådana som är positivt inställda till mångkulturalism, hävdar att mångkulturalism har en tendens mot separatistiska och essentialiserande synsätt på gruppidentiteter som riskerar att förstärka skillnaderna mellan grupperna snarare än att minska dem (Alexander 2011; 154). Parallellt med synen på uppblandning som något gott och att kulturen inte är någon grupps egendom så finns det ett bejakande av det etniska som ofta går i motsatt riktning (Alexander 153-154). Trots de

10 motstridiga tendenser som finns i mångkultur/mångkulturalismen så är det dock tydligt att den huvudsakliga inriktningen inom den mångkulturella rörelsen i USA syftar till att försöka nå fram till en övergripande gemensam identitet eller identifikation mellan den mångfald av grupper som finns i det amerikanska samhället.

2.2 Mångkulturens utmaning: Enhet i mångfald

Det problem som den normativa mångkultur som diskuterades i föregående avsnitt ytterst är ett svar på är frågan om vad enhet i mångfald innebär och hur man uppnår det. Andra viktiga frågor om till exempel rättvisa och identitet infattas i detta övergripande tema.

Dilemmat med att hantera ett pluralistiskt samhälle samtidigt som man eftersträvar enhet går långt tillbaka i tiden men diskussionerna om det har blivit mer intensiva det senaste århundrandet. Henrik Enroth har dock visat att diskursen kring pluralism och dess förhållande till enhet på många sätt har gått i cirklar och att diskussionen ständigt återkommer till samma punkter utan att riktigt lösa de fundamentala problemen. Pluralism betecknar i detta sammanhang, såsom det gör i stora delar av litteraturen, en mångfald av grupper som existerar inom ramen för en statsbildning (Enroth 2010; 460).

I början av 1900-talet började de första pluralistiska tänkarna med att kritisera den hegelianska idealismens syn på staten som en nästan metafysisk enhet som reducerar alla andra grupptillhörigheter till på sin höjd komponenter i en större helhet (Enroth 2010; 460). Harold J.

Laski menar att den monistiska synen på staten, där Staten är för den politiska teorin vad det Absoluta är för metafysiken och där all ordning bygger på att mångfalden underordnar sig enheten, är ohållbar både empiriskt och moraliskt (1917; 7-11). Den pluralistiska teorin går istället ut på att delarna är lika verkliga som staten och att staten i princip bara är en grupp av många som man kan vara medlem i (Laski 1917; 12). Laski menar att denna pluralism måste speglas i samhällets styrning genom att dess olika delar får ta del av statens suveränitet och funktioner; med andra ord krävs det någon form av federal maktdelning som inte begränsar sig till en territoriell uppdelning utan också är funktionell (Laski 1917; 141-142, Enroth 2010; 461). Laski och andra pluralister kritiserades för att deras vision skulle vara ett samhälle utan en övergripande auktoritet som skulle leda till anarki och oordning; kritikerna tvingade delvis tillbaka diskursen till den ursprungliga utgångspunkten att det endast är möjligt med en entitet som skapar lagar, den nationella

11 gemenskapen representerad genom staten, och att suveräniteten är principiellt odelbar (Enroth 2010; 461).

De första pluralistiska tänkarna hade dock empiriskt visat att det finns en mångfald och komplexitet i samhället som inte går att bortse ifrån vilket gjorde det ohållbart att återgå till 1800-talets storslagna och samtidigt ensidiga vision av staten; idén om den nationella gemenskapens som betydelse som något som förenar och medlar mellan olika intressen fick en framskjuten roll i diskursen (Enroth 2010; 462-463). Vissa debattörer, som Mary Parker Follett och John Dewey, menade att en sann nationell gemenskap endast kan utvecklas ur samhällets pluralism medan andra tänkare, som R.M. MacIver, istället ansåg att endast nationella gemenskapen kan utgöra grunden och förutsättningen för alla grupptillhörigheter och fredlig samvaro (Enroth 2010; 463). Den senare uppfattningen utvecklades snart till tanken att konsensus kring ett antal kärnvärden och intressen är tillräckligt för att nå en gångbar form av enhet i mångfald, en tanke som snart upptogs av huvudströmmen bland de samhällsvetenskapliga tänkarna (Enroth 2010; 463).

Teoretiker som Robert Dahl ansåg att samhället präglas av en stabil och frivillig konsensus kring ett antal fundamentala frågor vilken utgör grunden för politik och att politik till och med bara är en slags yttre manifestation av denna underliggande realitet (Enroth 2010; 465). Andra, som Floyd Hunter och C. Wright Mills, menade istället att en sådan konsensus i praktiken inte existerar utan samhället styrs av en elit utan majoritetens kunskap eller medgivande (Enroth 2010; 465). Peter Barach, Morton Baratz och Steven Lukes byggde vidare på den kritiken och betraktade konsensus som en form av maktutövning där de eliter som kan skapa konsensus bevarar status quo genom att majoriteten övertygas att acceptera sakernas tillstånd (Enroth 2010; 465-466).

Frågor om makt, konsensus, enhet och mångfald samlas alla i den mångkulturella diskursen. Iris Marion Young menar att den politiska teorins främsta subjekt är rättvisa och att frågan om rättvisa måste utgå från begreppen dominans och förtryck i relationerna mellan olika sociala grupper (1990;

3). De som strävar efter rättvisa kan inte utgå genom filosofiska och abstrakta rättviseteorier utan måste beakta varje enskilt och konkret samhälle och då i första hand dess sociala grupper och relationerna dem emellan (Young 1990; 3-4). Denna emancipatoriska ansats som Young själv bekänner sig till och som står väldigt nära den kritiska teorin, i synnerhet Herbert Marcuse, förenas i Youngs arbete med den mångkulturalistiska ambitionen (1990; 5-6). Young utgår från den amerikanska kontexten och analyserar de olika rörelser associerade med den nya vänstern som

12 kämpar för att vinna inflytande i det offentliga rummet för olika sociala grupper som till exempel svarta, indianer, kvinnor, homosexuella och så vidare (Young 1990; 7, 11-12). Youngs förslag på hur man närmar sig en rättvis ordning är också nära relaterad till hur frågan om enhet i mångfald hanteras. På en praktisk nivå handlar det om olika institutionella arrangemang, såsom kvotering och representativa råd av olika slag, och på en mer ideologisk nivå så står idealbilden av den stora mångkulturella staden, metropolen, som förebild (Young 1990; 12-14). Young förespråkar en radikal inkludering och mångfald vars målsättning, i likhet med mångkulturalismen i stort, är att överstiga dikotomin mellan enhet och mångfald.

Det finns också en liberal inriktning av mångkulturalismen som i första hand representeras av Will Kymlicka. Liberalismens fokus på individens frihet och autonomi framstår för många som oförenlig med mångkulturalismens bejakande av gruppbaserade identiteter av olika slag men Kymlicka argumenterar för att tillgång till den egna kulturen och identiteten är en förutsättning för att man ska kunna vara en fri människa. Kymlicka menar att det behövs en samhällskultur, eller en kulturell struktur, genom vilken individen erfar omvärlden och de sociala och kulturella sammanhang hon befinner sig i för att hon ska kunna göra de val en fri individ har rätt att göra (1995; 82-84). Denna samhällskultur bör vara minoriteternas egna då det främst är genom den egna ursprungliga tillhörigheten som en individs identitet är så trygg att den kan möjliggöra för individen att realiseras sig själv (Kymlicka 1995; 89). Mångkulturalism, även dess radikalare institutionella uttryck som särrättigheter, kan då motiveras genom att det ger sårbara grupper tillgång till sina kulturella strukturer vilket därmed hjälper dem till att bli fria individer (1995; 84). Utöver institutionella rättigheter så betonar Kymlicka, i likhet med Charles Taylor och Yael Tamir, vikten av att dessa kulturer också respekteras och erkänns av det omgivande samhället då värdigheten och självrespekten hos bärare av en viss tillhörighet påverkas av andra kulturers syn på den egna kulturen (Kymlicka 1995; 89-90, Taylor 1992; 25-26). Eftersom mångkulturalism måste tjäna liberala syften, det vill säga individens frihet, så måste illiberala tendenser i minoritetskulturerna motverkas för att mångkulturalismen inte ska bli kontraproduktiv. Endast inom ramen av ett medlemskap i en liberal och liberaliserande kultur så är grupprättigheter försvarbara (Kymlicka 1995; 94-95). Kymlicka menar därför att minoritetsrättigheter måste regleras av två principiella restriktioner. Den första är att gruppens rättigheter inte får hindra medlemmarna att ta egna beslut, med andra ord så får gruppen inte förtrycka individens autonomi (Kymlicka 1995; 152). Den andra

13 restriktionen är att rättigheter som skyddar gruppen från extern påverkan på sätt som förtrycker andra grupper, och därmed åsidosätter deras rättigheter, inte kan tillåtas (Kymlicka 1995; 152).

Det finns förespråkare av mångkulturalism som inte accepterar dessa restriktioner fullt ut. Det finns en kommunitär kritik av det liberala idealet. Enligt denna kritik är människans identitet och gemenskap med en grupp en västenlig del av hennes ”Jag” och att denna tillhörighet kan inte skiljas från henne, ens om hon kanske vill det, utan att hon förlorar något som människa (Kymlicka 1995;

91). Detta innebär att en människa är begränsad vad gäller vilka syften eller mål i livet som hon kan ha eller vilka delar av den gemenskap hon är delaktig som hon kan säga upp utan att göra våld på sig själv; individens autonomi får enligt det kommunitära perspektivet inte alltid överskrida den gemenskap och identitet som individen är del av (Kymlicka 1995; 91, McIntyre 2007; 204-225).

Förespråkandet av en illiberal mångkulturalism använder ibland Osmanska väldet som förebild för ett system med grupprättigheter som under lång tid har bevarat de olika gruppernas kultur och självbestämmanderätt under förhållandevis stabila och humana former (Kymlicka 1995; 156-157).

De som använder sig av osmanska väldet och andra imperier har ofta inte haft problem med den djupt konservativa och kollektivistiska kultur som har präglat dessa samhällen utan pekar istället på att dessa på en praktisk nivå har funnit former för samlevnad som garanterat religiös tolerans (Kymlicka 1995; 157-158). En del argumenterar också för att omfattande grupprättigheter skyddar minoriteterna då de skapar fasta institutionella former för inflytande och representation medan ett neutralt och liberalt medborgarbegrepp låter de demografiskt starka grupperna få en dominans;

nedbrytningen av det osmanska väldets indelning av olika typer av medborgarskap framförs som exempel på detta (Kymlicka 1995; 184). En del representanter för minoritetsgrupper tar också ställning för särrättigheter som kan begränsa individens valfrihet på fundamentala sätt (Kymlicka 1995; 39-43). Vissa gör det med motiveringen att särrättigheterna endast hotar individens frihet om man tolkar både dessa friheter och minoriteternas kultur ur ett snävt västerländskt perspektiv, andra argumenterar för att ett tolerant samhälle måste tillåta illiberala kulturer och att inte låta kollektivet ibland stå över individen underminerar själva poängen med att försöka bevara ett distinkt samhälle (Kymlicka 1995; 39, 153).

Dessa tre huvudinriktningar av mångkulturalismen bygger på tre olika filosofiska utgångspunkter som alla hanterar frågan om enhet i mångfald på olika sätt och som har högst varierande praktiska implikationer. Den första strömningen som hämtar inspiration från kritisk teori är mest radikal i

14 synen på identitet och hur samhället ska ordnas; man bör enligt denna inriktning inte tala om identitet i ontologiska termer och samhällets institutioner och normer måste ständigt omprövas för att underminera förtryckande maktrelationer mellan sociala grupper. Den liberala mångkulturalismen är mer begränsad i sitt omfång och dess fokus på individens autonomi ställer upp relativt tydliga kriterier för exempelvis vilka kollektiva rättigheter som är acceptabla. Den kommunitära inriktningen värderar gruppens kultur och identitet så högt att individen inte sällan får stå åt sidan. Den kommunitära inriktningen talar inte så mycket om maktrelationer utan utgår snarare från att gemenskapens bevarande är nödvändig för att människan ska kunna vara en hel människa; till skillnad från normkritiska och liberala mångkulturalister så är synen på identitet mer essentialistisk och ger större utrymme för bevarandet av strukturer som av de andra inriktningarna ofta ser som förtryckande. Det är tydligt att alla inriktningar försöker lösa frågan om hur man ska bygga ett samhälle där en fungerande helhet kan skapas utifrån en pluralism av identiteter och sociala grupper på olika sätt men ändå inom ramen för en mångkulturell modell, en övertygelse att enhet kan skapas ur mångfald.

15

3 Metod och material

3.1 Metodologisk bakgrund

Bland dem som studerar de politiska begreppens historia finns det särskilt två tänkare vars arbeten är inspirerande både teoretiskt, men framförallt, metodologiskt. Till att börja med så är den tyske begreppshistorikern Reinhart Koselleck intressant på flera plan. Han har närmat sig studiet av begreppshistoria genom att utgå från frågan om den historiska tiden och dess förhållande till språket och människans erfarenheter och förväntningar. Enligt Koselleck så är vår uppfattning av den historiska tiden beroende av att vi delar upp den i epoker som inte har någon relation till tidens naturliga/fysiska/astronomiska dimension (Koselleck 2004; 3). Det historiska medvetandet, eller idén att tiden ser annorlunda ut nu och då och att den rör sig mot något är dessutom en gradvis och förhållandevis sentida utveckling, till exempel så var det först i och med humanismen som uppdelningen mellan antiken, medeltiden och moderniteten gjordes (Koselleck 2004; 11, 17).

Koselleck uttrycker det som att historien gradvis har ”temporaliserats” (2004; 3). Människans förhållningssätt till tiden är därför beroende av spänningen mellan det förflutna och framtiden, eller snarare mellan människornas erfarenheter och förväntningar, där varje upplevd tidsperiod eller temporalitet laddas med erfarenheter och förväntningar (Koselleck 2004; 3). Det är detta spänningsläge mellan erfarenheter och förväntningar och hur dessa uttrycks som är Kosellecks stora intresse (224; 3). Han menar att ju mer tiden upplevs som en ny tid eller temporalitet, som moderniteteten, så ökar det kraven på framtiden eftersom förväntningarna blir mer omfattande.

Därför intresserar Koselleck främst för modernitetens, i vid bemärkelse, utveckling och han arbetar genom att studera de centrala politiska begreppens semantik där den historiska erfarenheten av tiden är implicerad (2004; 3-4).

Intresset för de centrala begreppens semantik kommer ifrån den grundläggande övertygelsen att ord har en autonom kraft genom vilken mänskliga känslor och handlingar knappt skulle kunna upplevas, än mindre vara begripliga för andra (Koselleck 2004; 75). Intresset bottnar med andra ord i relationen mellan ord och sak, medvetande och vara och språket och världen det beskriver (Kosseleck 2004; 75). Det är nödvändigt att studera begrepp för det hade inte funnits något samhälle, än mindre en politisk arena, om det inte funnits några gemensamma begrepp (Koselleck 2004; 76). Studierna måste vara fokuserade på begrepp vars semantiska ”bärkraft” sträcker sig längre än själva orden i sig (Koselleck 2004; 76). Med denna något kryptiska formulering menar

16 Koselleck bland annat att många begrepp inte bara betecknar något utan är delar av en semantisk kamp där givna meningar ger inflytande och legitimitet åt politiska idéer och positioner (2004; 80).

Begreppen innefattar också erfarenheter och förväntningar där erfarenheterna balanserar förväntningarna och där yngre begrepp som ännu inte fyllts av så mycket erfarenheter ofta har ett större utrymme för förväntningar eller implicerar fler realiserbara möjligheter eftersom förväntan och erfarenhet ännu inte har sammanförts (Koselleck 2004; 80).

För att göra dessa tankegångar mer begripliga kan det vara värt att se vad Koselleck menar att ett begrepp är. Koselleck talar om en triad med ett ord som betecknar, en mening samt ett objekt, det som betecknas (2004; 84). Ett begrepp är mer än ett ord, alla begrepp är associerade med ord men inte alla ord är begrepp (Koselleck 2004; 84). Ett begrepp är alltså bundet till ett ord men är mer än ordet, endast när hela den mening och erfarenhet som ordet betecknar i en sociopolitisk kontext kan kondenseras i ordet så har det blivit ett begrepp (Koselleck 2004; 85). Detta innebär att medan ord kan vara entydiga så är begrepp av nödvändighet mångtydiga. Koselleck använder ”statlig”

som exempel, det är ett ord men beroende på kontext så laddas det med helt olika mening, som statlig administration eller statlig jurisdiktion (Koselleck 2004; 85). Det finns flera tydligare historiska exempel på detta i Kosellecks arbete, ett av dem är begreppet borgare som först betecknade en medlem av ett specifikt samhällstånd, sedan kom det att betyda stadsbo, därefter medborgare och till sist de som inte är proletärer (2004; 82). Ett begrepp är ett koncentrat av olika betydelser, den innehåller många potentiella möjligheter, men det innebär inte att begreppet måste vara vagt eller oklart (Koselleck 2004; 85). Det finns enligt Koselleck tre typer av begrepp. Den första kategorin är traditionella begrepp, som till exempel demokrati, som har behållit mycket av sin ursprungliga mening och som fortfarande är empiriskt valida (Koselleck 2004; 83). Den andra kategorin av begrepp är sådana som har förändrats så mycket att endast själva ordet som så är samma medan meningen har förändrats bortom igenkännlighet (Koselleck 2004; 83). Den tredje och sista kategorin är neologismer som syftar till att fånga in nya sociala och politiska förutsättningar och idéer, exempelvis kommunism (Koselleck 2004; 83). Många begrepp är dock en blandning av de kategorierna antingen genom att de är en hybrid av olika kategorier eller att de kan vara flera på samma gång fast i olika kontext; demokrati kan fortfarande förstås som en specifik politisk ordning på samma sätt som antiken hade förstått den, den kan också förstås på ett helt nytt sätt som enbart är applicerbart i moderna stater eller till och med som en form av övergripande norm (Koselleck 2004; 83-84).

17 Den andra framstående inspirationskällan till den här studiens metod är britten Quentin Skinners idéhistoriska studier. Skinners arbete framställs ibland som en kritik mot Koselleck och även om en sådan karaktärisering är överdriven så stämmer det att de arbetar på olika sätt och med olika metoder kring liknande frågor (Skinner 2002; 177-178). En av målsättningarna med hans arbete är att undersöka hur olika idéer och intellektuella traditioner har begränsat vilken politik som är och har varit möjlig (Skinner 2012; 105). Han gör det genom att arbeta som en slags arkeolog som försöker återupptäcka glömda intellektuella skatter (Skinner 2012; 112). Återupptäckandet av äldre intellektuella traditioner tillåter oss att jämföra våra idéer med äldre tiders och genom att ifrågasätta våra egna antaganden vilket gör det möjligt för oss att ompröva den politik som förs idag (Skinner 2012; 105, 112). En viktig del av Skinners arbete är att precis som Koselleck studera vad olika centrala begrepp betyder och hur dessa betydelser har skiftat genom tiderna. Ett av Skinners främsta verktyg är idén om ”rhetorical redescription”, eller retorisk ombeskrivning. Skinner menar att sociala och ideologiska krafter ofta verkar för att en retorisk ombeskrivning ska ske kring ett begrepp vilket innebär att fenomenet som begreppet betecknar ges en ny retorisk beskrivning eller värdering (Skinner 2002; 183-186). Denna dynamik eller teknik har en lång historia då redan antikens retoriker visade att samma fenomen kan ges helt motsatta beskrivningar värderingsmässigt; generositet kan vara slösaktighet, försiktighet feghet och så vidare (Skinner 2002; 183-184). Detta innebär inte att ett begrepp omedelbart ändrar betydelse men Skinner menar att retoriska ombeskrivningar förutsätter att det sker någon form av omtolkning eller förskjutning vad gäller uppsättningen fenomen som begreppet kan tänkas referera till, vilket i sin tur innebär att det sker en förskjutning i vilka sammanhang begreppet används (2002; 183-186). Enligt Skinner så visar Ian Hacking hur en sådan förskjutning kan ske i den senares genomgång av begreppet

”barnmisshandel”. Barnmisshandel är något som mer eller mindre alla förstår och tar avstånd ifrån men begreppet mening har successivt ändrats genom att det tillämpas på andra eller fler situationer och refererar till fler fenomen, på så sätt har handlingar som inte alltför länge sedan sågs som naturliga delar i barnuppfostran nu kommit att betraktas som barnmisshandel (Skinner 2002; 185- 186). Begreppet har alltså inte ändrat betydelse, det är fortfarande en beskrivning av ett beteende, men genom att begreppet tillämpas på fler eller annorlunda situationer eller fenomen så förskjuts mening på ett för samhällsdebatten relevant sätt (Skinner 2002; 186).

Skinner betonar att retoriska ombeskrivningar ofta är något som sociala eller ideologiska grupper medvetet kämpar för så att deras perspektiv ska få större legitimitet. Ett bra exempel på det är hur

18 kapitalister under 1600-talets England började applicera begreppen religiös och försyn i helt nya sammanhang där religiöst kom att stå för punktlighet och noggrannhet och försyn för långsiktighet (Skinner 2002; 154-156). Syftet med att låta begreppen referera till nya fenomen och använda dem i nya sammanhang var säkerligen för att ge kapitalisternas strävanden en större värdighet och legitimitet (Skinner 2002; 156). Sådana här försök har haft varierande framgång, det är till exempel sällsynt att religiös associeras med företagsam eller driftig idag, samtidigt som det inte är ovanligt att höra att företag har en filosofi, ett annat ord som används på ett sätt det aldrig hade gjorts förr (Skinner 2002; 167-168).

Många retoriska ombeskrivningar är långsamma och gradvisa processer men det kan också ske snabbt. Skinner nämner Nietzsches förkastande av den kristna moralen som ett exempel på detta, i ett enda svep så vänder han upp och ner på de kristna dygderna genom att hävda att ödmjukhet i själva verket är timid uselhet, tålamod kommer av den svages oförmåga att ta plats, förlåtelse är oförmåga att hämnas och så vidare (Skinner 2002; 185). Sådana här drastiska ombeskrivningar har säkert svårt att bli lika genomgående och framgångsrika som de mer successiva som kanske upplevs som en omedveten process.

3.2 Analytiskt ramverk

De metodologiska principer och övervägningar som är relevanta för denna studie och som kan härledas från Koselleck och Skinner, det analytiska ramverk som kan byggas med hjälp av deras är arbete, är ganska omfattande. På den mest grundläggande nivån tas det i detta arbete för givet att idéer har stor betydelse för hur samhället är ordnat och i vilken riktning samhället kan eller kommer att röra sig mot. De idéer som har mest inflytande har en del i formandet av samhället även om det är onödigt att spekulera om kausala samband. Studien tar också för givet, precis som Koselleck och Skinner, att begrepp medvetet används som verktyg och vapen i den ideologiska kampen för att legitimera olika gruppers mål och positioner.

För att fortsätta på en mer detaljerad nivå så ansluter sig denna studie i stort till Kosellecks syn på vad ett begrepp är och dynamiken för hur det kan utvecklas. Det finns huvudsakligen två analytiska nivåer som är intressanta vid studier av centrala politiska begrepp. Den ena är makronivån där ett begrepps primära och allmängiltiga innebörd analyseras tillsammans med de långsamma men ändå omfattande förändringar begreppet kan gå igenom beroende på samhällets utveckling och i vilka sammanhang begreppet används i. Det är denna nivå som Koselleck är mest intresserad av och det

19 är på denna nivå han tillämpar sina tankar om att begrepp innehåller erfarenheter och förväntningar.

Dessa erfarenheter och förväntningar är allmängiltiga i meningen att begreppet laddas med liknande erfarenheter och förväntningar oberoende av vilka som använder begreppet; begreppet har i sig upptagit dessa erfarenheter och förväntningar. Frågan som måste ställas vid en analys av det empiriska materialet är vilka erfarenheter och förväntningar som mångkulturbegreppet associeras med. Det är dock inte alltid självklart hur Koselleck definierar erfarenheter och förväntningar, i synnerhet inte inom kontexten för studiet av ett enskilt begrepp utan referens till andra relaterade begrepp och samhällets sociala utveckling. I denna studie står erfarenheter för den typ av mer eller mindre kollektiva erfarenheter som utgör grunden för samhällets sociala och politiska kultur och som är mer eller mindre gemensamma för samhället i stort. Dessa relaterar till begreppet på ett sådant sätt att de kan fylla begreppet med en specifik mening. Demokratibegreppet är ett bra exempel på hur ett samhälles erfarenhetsrum påverkar social/politisk kultur vilket i sin tur påverkar hur ett begrepp förstås. De antika grekerna hade utifrån erfarenheten av att leva i små stadsstater inte accepterat modern representativ demokrati och nutida människor kan utifrån våra erfarenheter inte acceptera den antika förståelsen; på ett rent konceptuellt plan skulle vi kanske förstå varandra men i en generell mening refererar begreppet inte till samma sak.

Förväntningar förstås som de projektioner, förhoppningar eller oro, om framtiden som är implicita i begreppet. I enlighet med Kosellecks resonemang så är ett antagande mångkultur/mångkulturalism är mer öppet för många olika typer av förväntningar än många andra begrepp eftersom det är ett förhållandevis ungt begrepp i Sverige som kanske ännu inte laddats med så många erfarenheter (Koselleck 2004; 80). Denna studie kommer undersöka i vilken mån begreppets relation till erfarenheter ändras över tid och huruvida detta gör fönstret för förväntningarna mindre exempelvis genom att begreppet får en stabilare mening med ett tydligare erfarenhetsinnehåll.

Den andra analytiska nivån är användarnas förhållande till begreppet, det motsvarar aktörsperspektivet som lyfts fram av främst Skinner och är analytiskt lika viktigt som idén att ett begrepp innehåller olika erfarenheter och förväntningar på en makronivå. En utgångspunkt är att begrepp används av olika grupper på särskilda sätt för att främja gruppens mål. Ett begrepp måste ha en allmänt hållen betydelse, Skinner skriver att olika användare måste ha en grundläggande gemensam förståelse av ett begrepp för att det ska kunna uppstå en konflikt kring begreppet och

20 hur det används (Skinner 2002; 186). Den måste med andra ord ha ett slags centrum som är gemensamt för alla användare för att begreppet överhuvudtaget ska kunna vara omstritt; utan ett sådant centrum skulle det inte finnas något att strida om. W.B. Gallie talar om att begrepp en eller flera ”exemplars”; exempel eller förebilder som förankrar begreppets mening (Collier m.fl. 2006;

219-220). Steve Lukes anser att ett begrepp har en gemensam kärna som utgörs av ett antal olika paradigmatiska innebörder som är gemensamma för alla användare (Collier m.fl. 2006; 220). Olika användare kan dock tillämpa begreppet i andra situationer än vad som är vanligt samt ge det olika värdeladdning genom vilken en förskjutning av begreppets fundamentala innebörd kan ske (Skinner 2002; 186). Studien kommer därför beakta vilka sociala och/eller politiska grupper som använder sig av begreppet mest och vilken värdeladdning det ges samt om begreppet går igenom något som påminner om en retorisk ombeskrivning, alltså antingen en skiftning i vilka fenomen begreppet refererar till. För att fördjupa analysen av begreppet som ett retoriskt medel kommer en tidsdimension att beaktas; det vill säga när begreppet först dyker upp, när det blir populärt och vilka grupper som använder det under vilka perioder.

Trots att Koselleck är mer intresserad av begreppens utveckling på makronivå så delar han Skinners uppfattning att den semantiska kampen om begrepp är en del av kampen om att säkra och förstärka en aktörs politiska eller sociala position (Koselleck 2004; 80). Studerar man Kosellecks exempel på hur begrepp kan utvecklas genom historien är det också tydligt att medvetna omdefinitioner, eller snarare förskjutningar, av vad begrepp betecknar är ett vanligt inslag. Ett tydligt exempel är den semantiska dragkampen mellan den traditionella aristokratin och den reformivriga byråkratin i 1800-talets Preussen om hur ståndsväsendet egentligen ska förstås. Aristokratin irriterade sig över att byråkratin lade en ny ekonomisk mening snarare än den historiskt politiska i ståndsbegreppet, en mening som vann allt större inflytande (Koselleck 2004; 78-80). Kosellecks exempel visar att det finns en viktig förbindelse mellan begreppets utveckling på makronivån och hur aktörer väljer att använda ett begrepp. Enskilda språkhandlingar, om de upprepas tillräckligt ofta av tillräckligt inflytelserika aktörer, kan leda till att ett begrepps innebörd och användning förändras på en långsiktig, övergripande nivå. Precis som början av avsnittet fastställer så måste analysen ske på båda nivåerna för att en genuin förståelse för mångkulturbegreppet ska vara möjligt.

Aktörsperspektivet kommer dock vara långt mer framträdande i den löpande analysen.

21 Nu när det övergripande ramverket har fastställts kommer nedanstående stycken att utveckla mer precist hur det analytiska arbetet kommer att gå till.

Det är svårt att analysera hur samhällets erfarenheter påverkar begreppet genom att utgå från erfarenheterna först eftersom det inte går att veta vilka erfarenheter som är relevanta. Istället gäller det jämföra den betydelse begreppet har i sin ursprungliga kontext, och de erfarenheter som har format den betydelsen, med vilken betydelse begreppet har i Sverige och därefter reflektera över och argumentera för vilka erfarenheter i det svenska samhället som sannolikt har influerat begreppet. Detta kan endast göras när den empiriska analysen har gett oss ett samlat intryck av vilken betydelse begreppet har i den svenska kontexten och kommer därför att först framträda i slutet av studien. Detsamma gäller förväntningar; endast när en samlad bild av hur begreppet används så går det att diskutera vilka förväntningar som är knutna till begreppet.

Det skulle kunna vara motiverat att försöka knyta enskilda fenomen eller händelser och förväntningar till hur begreppet förstås. Vissa fenomen eller händelser kan utsätta begreppet för spänningar, då de exempelvis illustrerar illiberala kulturers oförenlighet med mångkulturalismens grundidé eller liknande. Det är dock svårt att empiriskt försöka påvisa hur dessa fenomen eller händelser påverkar den allmänna användningen av begreppet. Först när analysen är klar går det att diskutera, om än i något spekulativa termer, om enskilda fenomen eller händelser sammantaget har modifierat de erfarenheter som begreppets har fyllts med.

Analysen av hur olika aktörer använder begreppet som ett retoriskt medel förefaller ganska enkelt.

Det gäller att identifiera vilka aktörer som använder begreppet, med vilken värdeladdning och i vilka sammanhang de använder det, vilken ideologisk profil de har och om det framstår som tydligt att de använder begreppet just som ett ideologiskt verktyg. Förutom att studera begreppet som retoriskt medel som så kan det vara av intresse att, i likhet med Skinners övergripande ambition, fundera på vilka olika möjligheter som öppnas eller stängs beroende på vilken betydelse begreppet ges (Skinner 2012; 105, 112). Detta kan knytas till de förväntningar som begreppet har laddats med, en viss användning av begreppet är både ett uttryck för en förväntan på framtiden samtidigt som det kan bidra till att det politiska utrymmet för en vision antingen ökar eller minskar. Det analytiska ramverket kan sammanfattas i ett antal frågor som ställs till det empiriska materialet:

 Vilka erfarenheter och förväntningar associeras begreppet med på en övergripande nivå och förändras dessa successivt?

22

 Vilka aktörer tenderar att använda sig av mångkulturbegreppet?

 Försöker aktören använda begreppet på sätt som kan förskjuta dess mening?

- Låter aktören begreppet referera till andra fenomen än det brukar?

- Får begreppet en värdeladdning som skiljer sig från övriga användare?

 Vilken ideologi är det uttryckligen eller underförstått att aktören förespråkar i sin användning mångkulturbegreppet?

 Går det att identifiera en förändring i begreppets övergripande innebörd med hur aktörerna tenderar att använda begreppet?

3.3 Material

Det material som kommer att studeras är i första hand motioner och propositioner eftersom dessa innehåller de olika partiernas policyförslag samtidigt som de ger uttryck för olika typer av ideologiskt innehåll och begreppsanvändning. Skrivelser, betänkanden och kommittédirektiv kommer också att användas i viss utsträckning med samma motivering samtidigt som de ger en bild av hur begreppets används i sammanhang av mer procedurmässig karaktär. Skriftliga frågor och svar samt interpellationer är också inkluderade. Statens offentliga utredningar studeras också eftersom dessa bildar underlag för faktisk policy samtidigt som de ger en inblick i hur den akademiska debatten knyts till praktisk politik.

Kommittéberättelser och protokoll från riksdagens möten är inte inkluderade då investeringen i tid och ansträngning att analysera dessa inte motsvaras av resultat som är tillräckligt teoretiskt och analytiskt intressanta. På samma grund så kommer en del motioner och andra dokument som visserligen innehåller termen mångkultur att exkluderas då dessa inte tillför något nytt av intresse.

Alla dokument är hämtade från Riksdagens databas (http://www.riksdagen.se/sv/Dokument- Lagar/) och dokumenten har ett tidsspann på tjugo år, från 1993 till och med 2013.

23

4 Analys

4.1 Initial användning

Den första gången som mångkulturbegreppet dyker upp i ett statligt policyrelaterat dokument är i en motion om den socialdemokratiska kulturpolitiken från 1993¹. Motionen är ett omfattande förslag om hur kulturpolitiken borde utformas. I lagförslaget får begreppet en mestadels deskriptiv innebörd. Det talas om att det svenska samhället blir mer mångkulturellt och att kulturlivet kan bidra till öka förståelse mellan människor och motarbeta främlingsfientlighet; ”Genom att kulturlivet bidrar till att utveckla människor och öka deras kreativitet skapas också goda möjligheter till ökad förståelse mellan människor, i ett samhälle som blir alltmer mångkulturellt”

(Motion 1993/94: Kr307). Det mångkulturella samhällets möjligheter och utmaningar nämns men vilka dessa är utvecklas och konkretiseras inte (Motion 1993/94: Kr307). Samtidigt som begreppet används i första hand deskriptivt, som ett sakligt upplysande av att det nu finns fler och större minoriteter i landet, så antyds det genom omnämnandet av möjligheter att mångkulturen har outnyttjad potential, om kulturlivet bara expanderar och inkluderar invandrarna på mer genomgående sätt så kan det ha positiva konsekvenser. Begreppet används därför i viss mån i anslutning till en normativ mångkulturalistisk idé om att en större mångfald i kulturlivet, att invandrarnas röster görs hörda, gynnar samhället.

Med några få undantag dröjer det några år innan begreppet börjar användas mer frekvent. Det finns en motion inom kulturområdet från 1996 från Vänsterpartiet, en respons på en tidigare proposition, där begreppet används med en tydlig normativ betydelse. Motionen kritiserar propositionen för att den mångkulturella dimensionen är för svag. ”Den mångkulturella dimensionen, en av de viktigaste beståndsdelarna i en ny kulturpolitik, genomsyrar inte de olika kulturområdena. Insatser för att invandrarkulturen skall kunna integreras i och befrukta den svenska kulturen är för få” (Motion 1996/97:Kr20). Man menar alltså att det måste göras mer för att invandrarna ska vara delaktiga i kulturlivet, dels för att de nya kulturerna ska kunna befrukta samhället men också för att isoleringen mellan olika invandrargrupper ska minskas. ”Det svenska samhället har en tendens att isolera de olika invandrarkulturerna från varandra, i stället för att låta dem befrukta de svenska kulturerna men också utveckla dem i en ny miljö” (Motion 1996/97:Kr20). En ganska tydlig form av normativ

1 Riksdagens databas har använts för att få fram i vilka dokument termen används. Med reservation för att databasen ibland kan vara missledande så är det första gången termen används.

24 mångkulturalism ses alltså som ett verktyg att utveckla samhället såväl som att, i en viss mening, integrera invandrargrupperna eller åtminstone föra dem närmare varandra.

En annan motion inom kulturområdet från samma år, denna gång från Centerpartiet, argumenterar också för att invandrarna måste uppmuntras att deltaga mer i kulturlivet (Motion 1996/97:Kr283).

Det finns ett något annorlunda fokus här då man trycker mer på att kulturmöten mellan gamla svenskar och nya svenskar måste uppmuntras (Motion 1996/97:Kr283). Det talas också om en balans dels mellan integrering och acceptans och dels mellan inlemmande av nya grupper och att samhället får utvecklas av de nya kulturerna (Motion 1996/97:Kr283). Det är till skillnad från Vänsterpartiets motion mindre fokus på statens roll och ett starkare betonande av civilsamhället;

”Det mångkulturella samhället måste främjas genom möten mellan gamla och nya svenskar och mellan svensk kultur och kultur från andra länder. Vi tror inte att det behövs en ny byråkrati för att uppnå detta utan det ska ske i alla myndigheter och institutioner” (Motion 1996/97:Kr283).

Mångkulturbegreppet används även här både deskriptivt och normativt men den mångkulturalistiska ansatsen får delvis ge vika för en starkare betoning av klassisk svensk integrationspolitik. Intressant nog är de faktiska policy- förslagen ganska likartade i det att båda motionerna går ut på att det offentliga måste stödja invandrargrupper institutionellt.

Socialdemokraterna skickar under året också in en proposition inom kulturområdet. Kulturens betydelse för integrationen och för förmågan för människor med olika bakgrund att leva tillsammans lyfts fram (Proposition 1996/97:3). Dokumentet närmar sig också en normativ mångkulturalism i meningen att det finns en föreställning om att framtida generationer inte kommer tillhöra samma kulturella grupper som finns nu utan att en form av blandning kommer att ske; ”Det är också en viktig uppgift att skapa utrymme för den mångetniska och mångkulturella generation som inte passar in i traditionell kategorisering av kulturell och etnisk identitet. I blandningen av olika kulturella bakgrunder och uttrycksformer finns förutsättningar för nytt skapande och ny kvalitet” (Proposition 1996/97:3). På det stora hela finns det en tydlig normativ användning, i linje med mångkulturalismen, samtidigt som det mångkulturella också betecknar det pluralistiska samhället.

I en av statens offentliga utredningar (SOU) från 1997 som handlar om kunskapslyft inom vuxenutbildningar finns det en ganska omfattande diskussion om mångkultur och vad begreppet

25 betecknar. Detta är första gången en sådan diskussion förekommer i en SOU². Utredningen är indelad i flera stycken med olika författare där avsnittet om mångkultur är skriven av Charles Westin och handlar främst om förutsättningarna för vuxenutbildning för invandrare. Det står bland annat att mångkultur både kan ha både deskriptiv och normativ betydelse, antingen som en beskrivning av ett samhällstillstånd eller som mål för samhällsutvecklingen (SOU 1997:158; 120).

Det som kanske är mest intressant med resonemangen i denna text är dock att den uttrycker mångkulturalismens inneboende motsättningar då mångkulturalismens mål beskrivs som att mångfalden kan internaliseras i individen och bli en kompetens, en förmåga att hantera olika miljöer, snarare än att vara en disintegrerande kraft i samhället. ”Om vi tänker oss ett samhälle där mångkulturaliteten har flyttats in i individen upphör den att existera som ett desintegrationsproblem i yttervärlden. Den har blivit kompetens. Slutresultatet kan bli kulturell förändring, kulturell utveckling, nyskapande perspektiv och förståelseformer” (SOU 1997: 158;

122). Nyutvecklade ungdomskulturer i invandrartäta förorter används som exempel på en sådan process. Samtidigt kan denna utveckling ironiskt nog i sig leda till en form av assimilering där specifika minoritetskulturer riskerar att försvinna; ”Men slutresultatet av satsningen på mångkulturalitet kan också bli assimilation och minoritetskulturers undergång. Det mångkulturella samhället i västerländsk modell kan med andra ord ses som en assimilationsmekanism när den kombineras med invandringsstopp” (SOU 1997: 158; 122). Ett annat dilemma med mångkulturalismen som nämns i texten är spänningen mellan ambitionen att skapa en gemensam värdegrund och uppmuntrandet av kulturell pluralism. Skolan lyfts fram som en indikator på hur tidigare regeringar har balanserat mångkulturalismen mot försöken att bilda gemensamma värderingar; i Sverige var mångkulturalism länge accepterad och uppmuntrad inom de offentliga skolorna samtidigt som motståndet mot privata minoritetsskolor var starkt (SOU 1997: 158; 127). Westin menar trots utmaningarna att mångkulturalismen är värd att satsa på och att denna modell förenad med respekt för olika identiteter, jämlikhet och samexistens är den enda rimliga visionen för ett invandrarsamhälle (SOU 1997: 158; 129). Vidares så menar Westin att mångkulturalism, inom kontexten för vuxenutbildningen, inte kan vara fostrande utan snarare handla om att aktivera potentialen som vuxna människor har samt främja respekt för olikheter och bidra till en organisk solidaritet; ”Ett mångkulturellt samhälle måste baseras på organisk solidaritet för att anknyta till Durkheims terminologi” (SOU 1997: 158; 130). I denna text så framgår det

2 Återigen med reservation för att databanken på Riksdagens hemsida kan vara missledande.

26 förhållandevis tydligt hur begreppet mångkultur och mångkulturalism kan eller ska förstås.

Resonmenagen påminner en hel del om den liberala mångkulturalismen och det är ingen tvekan om att mångkultur/mångkulturalism har en positiv värdeladdning samtidigt som det är en text som konfronterar mångkulturalismens utmaningar och väcker frågan vilken roll offentliga institutioner har i en utveckling som, enligt utredningen, helst ska vara organisk.

I en annan statlig offentlig utredning om skolan från 1997 används mångkulturbegreppet både deskriptivt och normativt. Det finns också en ganska konkret diskussion, en av de första inom de offentliga utredningarna, kring hur olika mål ska uppnås rent praktiskt. Till exempel så föreslås det att modersmålsundervisningen ska ges en starkare ställning och till och med jämställas med svenska som modersmål, dessutom så ska de stora invandrarspråken vid sidan av franska, spanska och tyska erbjudas alla intresserade elever som språkval (SOU 1997: 121; 12). Dessa förslag är en liten del av det mångkulturella arbetet som enligt dokumentet syftar till att skapa ”en skola för alla”

där mångkulturfrågorna också knyts till jämställdhet och klassfrågor. Det står att frågor om klass, kön och etnicitet är komplexa och av stor vikt för skolans pedagogiska arbete (SOU 1997: 121;

12). I detta dokument kan man i likhet med utredningen som diskuteras direkt ovan se att mångkulturbegreppet ses inte bara som förenlig med utan också som en nödvändig del av strävan efter jämlikhet i en vidare mening. En djupgående egalitär vision där mångkulturalitet bara är en del i en strävan som går bortom frågor om invandring och integration kan skymtas i dokumentet.

Som ett exempel på detta så knyts denna diskussion om mångkultur också till frågor som rör

”demokratisk fostran” (SOU 1997:121; 26-27). Den första utredningen reflekterade över spänningsläget mellan ”demokratisk fostran”, i meningen strävan efter att bygga en gemensam nationell värdegrund, och stödet till kulturell pluralism medan denna typ av problematiseringar saknas här. Istället beskrivs den demokratiska eller etiska fostran som en förutsättning för mångkulturen då den förra anses bidra till respekt för andra kulturer; ”Eleverna uttalar en brist på tilltro till det demokratiska styrelseskicket, och enkätsvaren innehåller många negativa attityder till andra kulturer… Resultaten är ett allvarlig memento, inte minst för skolan. Demokratin måste ständigt återerövras och skolan bör vara en viktig arena för denna erövring” (SOU 1997:121; 26).

I jämförelse med SOU 1997:158 saknas det i denna utredning en diskussion om begreppets motsättningar och dilemman; istället så betraktas kärnvärden som demokrati, jämlikhet och pluralism utan problem vara förenliga med varandra.

27 Under 1999 och 200 dyker två centerpartistiska kulturmotioner upp. Mångkulturbegreppet används på samma sätt och samma typ av resonemang förekommer som i motion 1996/97:Kr283 som publicerades tre år tidigare (Motion 1999/2000:Kr201, Motion 2000/01:Kr289). Intressant nog så är några av formuleringarna till och med nästan identiska som i det tidigare dokumentet, varken policy eller begreppsanvändning har ändrats nämnvärt under de tre åren. Alla tre av de centerpartistiska motionerna hävdar att det mångkulturella samhället fungerar dåligt då rasism och främlingsfientlighet breder ut sig. Det finns alltså problem i det mångkulturella samhället, även om dessa tillskrivs en slags motvilja mot det mångkulturella samhället och inte det mångkulturella samhället i sig.

4.2 Begreppet problematiseras

Under 2001 händer någonting. I efterdyningarna av några omtalade hedersmord, i synnerhet mordet på Fadime Sahindal, uppstår en debatt där mångkulturbegreppet delvis får en ny laddning. En interpellation från en folkpartist manar till att organisationer som samlar invandrarkvinnor måste få starkare stöd av samhället (Interpellation 2001/02:226). Mångkulturbegreppet används enbart i förbigående men i en ny intressant kontext; i interpellationen hävdas det att Sverigedemokraterna och andra nationalistiska grupper exploaterar invandrarrelaterat kvinnovåld och att de menar att mångkulturen är källan till våldet (Interpellation 2001/02:226). Andan i inlägget är i linje med många tidigare dokument, en anda som har mycket gemensamt med en normativ mångkulturalism.

I inläggets omnämnande av Sverigedemokraterna är det tydligt att en ny mening kan ges begreppet;

mångkultur som en källa till problem.

I en motion från Vänsterpartiet från samma år står det uttryckligen att mångkulturalism måste problematiseras ur ett feministiskt perspektiv; ”I denna motion vill Vänsterpartiet problematisera begrepp som mångkulturalitet och kulturella traditioner ur ett feministiskt perspektiv” (Motion 2001/02:L321). Avsikten med motionen är att trycka på att lagar efterlevs och tillämpas lika mycket oberoende av etniskt eller kulturellt ursprung. Motionen citerar ett långt stycke ur ett brev från en kvinna från Iran som menar att mångkulturalismen låter förtryckande kulturmönster och traditioner leva vidare och rent av rättfärdigas i det nya samhället (Motion 2001/02:L321). Bland annat så skriver kvinnan: ”Detta synsätt låter sig inte ifrågasätta olika kulturers uråldriga och människofientliga värden på olika plan. Religion, kultur och etnicitet upphöjs till heliga områden som inte går att diskutera för att inte ”kränka” utövare av dessa värderingar. Denna politik