Vid valet 2006 vinns riksdagsvalet av Alliansen med Moderaterna i spetsen (SvD 2006-09-18). Detta innebar att i och med att de borgerliga nu har det största inflytandet över utformandet av policyn i alla politikområden.
Under 2006 så är det också i stort sett samma typ av dokument som dyker upp. En folkpartist lägger fram en motion om att Umeå bör nomineras till Europas kulturhuvudstad 2014 (Motion 2006/07:Kr312). Begreppet används bara en gång och det är i ett av ledorden för Umeå som kulturstad, nämligen ”mångkultur inklusive samernas kultur” (Motion 2006/07:Kr312). Det är intressant att det inte verkar tas för givet att samerna är en del av mångkulturen. Av en händelse diskuterar även Vänsterpartiet nationella minoriteter i en av deras motioner inom kulturområdet där det hävdas att problemet med mångkulturbegreppet är att majoritetsbefolkningen inte inkluderas i det och att det i så stor utsträckning handlar om etniciteter (Motion 2006/07:Kr242). Man talar om att modern forskning kan ge råd om hur vi ska förhålla oss i dessa frågor; ”Inom vetenskapen har man numera infört mer tydliga begrepp och definitioner. Det talas om ”monokultur” – där det handlar om en enhetlig kultur, ”multi-” eller ”mångkultur” – där olika kulturer samsas, mestadels bredvid varandra – och ”interkultur” som betecknar en process i vilken majoritetskultur och minoritetskulturer samverkar” (Motion 2006/07:Kr242; 3). Det mest
intressanta med motionen är diskussionen om begrepp och i synnerhet mångkulturbegreppet. Vänsterpartiet är återigen inte bara det parti som tenderar att tala mest om mångkultur utan också det parti som fördjupar sig mest i hur det kan tolkas och vad implikationerna av tolkningen är. En annan motion som kan vara intressant att nämna, mest på grund av att den inte kommer från vänstern och att den delvis är inom ett annat politikområde, är en motion från Centerpartiet. Den handlar om kultur i vården och där vikten av att uppmärksamma ”mångkulturens betydelse” påtalas
35
(Motion 2006/07:Kr323). Den vaga, nästan slentrianmässiga, användningen av begreppet hos även borgerliga partier vittnar möjligtvis återigen om att begreppet har fått en säker plats i den politiska vokabulären.
Det publiceras en offentlig utredning om integrationen där fokus första hand är på hur integrationen har misslyckats (SOU 2006: 73). Denna SOU är också en samling texter olika akademiker men till skillnaden från den SOU som diskuterades i början av analysen så är denna utredning mycket mer kritisk och ibland rent av polemisk. Det mest väsentliga som kan kommenteras är inledningskapitlet skrivet av redaktören Masoud Kamali där utredningens syfte och disposition klargörs. Kamali riktar kritik mot mångkulturalism och besläktade begrepp för att dessa låser olika grupper i fasta kategorier och uppmuntrar ett ”vi och dom”-tänkande; ”Detta tänkande har gjort att
”mångkulturalism” och ”mångfald” har blivit ett nyckelbegrepp för att beskriva ett tillstånd där andra grupper tillhörande ”andra kulturer” lever bland ”oss” och har skapat ett mångkulturellt samhälle” och ”därmed nationaliseras och etnifieras begreppet kultur och görs till ett oföränderligt ting som markerar gränsen mellan ”vi”, de bekanta och normala, och ”dem”, de främmande och avvikande” (SOU 2006: 73; 12). Det mångkulturella får representera det
främmande och det avvikande och bördan för social sammanhållning läggs på dem som redan är marginaliserade; integration blir en politik för ”de andra” (SOU 2006: 73; 11-12). Kamali är kritisk mot stora delar av den integrationspolitiska diskursen, inklusive användandet av mångkulturbegreppet. Det är dock uppenbart att Kamalis kritik av mångkulturalismen inte har så mycket med gemensamt med liberal eller konservativ kritik då Kamali anklagar några offentliga personer som har haft synpunkter på vissa aspekter av invandringen och integrationen för att befästa ”vi och dem”-tänkandet genom att utgå från västerländska värderingar och uppfattningar (SOU 2006: 73; 15-16). Det är möjligt att Kamalis synpunkter på mångkulturalismen bottnar i en marxistisk och/eller normkritisk ideologi då skulden för segregeringen läggs på marknadskrafterna; dessa ska ha underminerat välfärdsstaten och omfördelningspolitiken vilket inte bara har lett till ökad marginalisering utan också att arbetet för social samhållning isolerats till integrationsområdet snarare än samhället i helhet (SOU 2006: 73; 11-12). Minskandet av ekonomisk ojämlikhet och kampen mot diskriminering beskrivs dessutom som viktiga delar av lösningen på segregeringen (SOU 2006: 73; 19). Användningen av mångkulturbegreppet ligger ibland i linje med vad som brukar utgöra vissa varianter av normativ mångkulturalism, till exempel en förhoppning om framväxandet av en gemensam värdegrund som inte är knutet till en specifik kulturell identitet,
36
samtidigt som mångkulturalismen anklagas för att förstärka ”vi och dem”-tänkandet. Det är möjligt att kritiken riktas mot hur begreppet har kommit att användas i mer vardagliga sammanhang där det mångkulturella ibland står för just det främmande, kanske lägger utredningen en delvis ny och ensidig innebörd i begreppet där det enbart står för ett bejakande av fasta grupptillhörigheter. Det som är mest intressant är att utredningen på ett sätt ansluter sig till en normkritisk mångkulturalism samtidigt som mångkulturbegreppet som så kritiseras skarpt.
Under 2007 publiceras en offentlig utredning där Mångkulturåret utvärderas. De stora slutsatserna är att intresset för Mångkulturåret har varit stort bland myndigheter, kommuner och kulturella institutioner av alla de slag och att temaåret har ökat medvetandet om vikten av ett inkluderande kulturliv samt satt frågan högre upp på den offentliga dagordningen. Många av de svåra utmaningarna med denna strävan finns kvar, i synnerhet försöken att få marginaliserade områden i både storstäder och landsbygden mer involverade (SOU 2007:50; 14-15). Det finns en intressant begreppsdiskussion i rapporten. Det står bland annat att kultur kan ha både en estetisk och en antropologisk innebörd där den förra givetvis syftar till konstnärliga uttryck och den senare till de värderingar och traditioner som är gemensamma för de grupper människan socialiseras in i (SOU 2007:50; 56). Mångkultur bottnar i all väsentlighet i det senare antropologiska perspektivet där kultur betecknar människans olika gemensamma identiteter (SOU 2007:50; 58-59). Rapporten kritiserar begreppet och den användning den har fått vilket på ett sätt som känns igen från tidigare offentliga dokument, till exempel Kamalis. Mångkulturbegreppet riskerar att göra individer till bärare av avgränsningsbara kulturer där skillnaderna snarare än likheterna jämfört med andra grupper betonas; ”Ett sådant synsätt, som bygger på ett traditionellt antropologiskt kulturbegrepp där individer ses som bärare av avgränsbara kulturer, riskerar att bli homogeniserande och istället för likheter snarare betona skillnader mellan olika kulturer” (SOU 2007:50; 59). Mångkulturen
har enligt rapporten alltmer kommit att bli synonymt med en mångfald av kulturella och etniska grupper som lever mer eller mindre åtskilt samtidigt som mångkultur allt som oftast enbart inkluderar minoriteterna och inte majoritetssamhället (SOU 2007:50; 59). Utredningen refererar till Charles Taylor och menar att hans synsätt är det mest fruktbara; Han talar om behovet av lika
erkännande av de olika identiteter som vi människor har… En sådan politik förespråkar, enligt Taylor, icke-diskriminering som är helt ”blind” för hur medborgarna skiljer sig från varandra, medan en politik som på allvar tar hänsyn till människors identiteter och positioner omdefinierar icke-diskrimineringen så att de skillnader som finns bildar grund för en särbehandling” (SOU
37
2007:50; 59). Den nationella samordnaren säger sig ha haft Taylors tankar som riktlinje (SOU 2007:50; 59). Utredningen innehåller djuplodande diskussioner om mångkulturbegreppet och ger det en egen betydelse som i större utsträckning än de flesta andra dokument som har diskuterats speglar den amerikanska normativa mångkulturalismen, i synnerhet dess praktiska och historiska utveckling. Utredningen återkommer också till dilemmat med vad det egentligen innebär att samhället bejakar mångfalden av identiteter i samhället utan att det samtidigt blir en utveckling där identiteter blir låsta och där skillnader leder till segregering. Utredningens författare tänker sig ha hittat någon form av lösning på dilemmat. Det är intressant att utredningen lyfter fram den antropologiska kontra den estetiska innebörden som kulturbegreppet kan ha. En del av den vaghet som ofta omger mångkulturbegreppet kan ha sin förklaring i att en aktör blandar de två olika innebörderna. Inom kulturpolitiken har det hittills varit vanligt att förespråka att olika kulturer, i en antropologisk mening, ska få uttrycka sin kultur, i en estetisk mening, genom dess musik och poesi och så vidare. Med det perspektivet är det svårt att se något problematiskt med mångkulturalism eller upptäcka de dilemman som finns inbyggt i begreppet. Andra aktörer inser att ett bejakande av olika kulturer i antropologisk mening också kan innebära att deras värderingar och identiteter får uttryckas på sätt som går djupare än estetiken men att detta i många fall leder till kulturuttryck som är oförenliga med varandra. Detta skapar i sin tur svåra utmaningar i hur man ska bygga en gemensam värdegrund.
Det finns inte så mycket övrigt material från 2007 eller 2008 men det som finns är av samma karaktär som tidigare nämnda dokument, oftast motioner där betydelsen av begreppet är likartad. Det sista stora dokumentet från 2008 är en motion från Socialdemokraterna som formulerar riktlinjerna för Socialdemokraternas kulturpolitik (Motion 2008/09:Kr358). I likhet med många av de andra inläggen, även de tidigaste, så används begreppet både i en deskriptivt och en normativ mening (Motion 2008/09:Kr358). Det hävdas att Socialdemokraternas kulturpolitik tar alla medborgares erfarenheter och förhoppningar på allvar och att en sådan politik kräver ett mångkulturellt kulturbegrepp; ”Ett sådant kulturbegrepp är av nödvändighet mångkulturellt. För
att kunna formulera ett sådant kulturbegrepp gäller det att tänka i överlappande identiteter. Man är inte antingen kurd eller svensk. Man kan vara kurd och svensk. Det gäller att inte betrakta invandring, migration och globalisering i första hand som problem som kräver åtgärder, utan att identifiera de möjligheter som dessa processer rymmer. Den kulturella globaliseringen kan leda
38 till likriktning men bär i lika hög grad på frön till ett rikare kulturliv. Det gäller att se olikheter som en rikedom och att se skillnader som något kulturellt produktivt” (Motion 2008/09:Kr358;
9-10). Det finns en tydlig normativ mångkulturalism knutet till begreppsanvändningen här. Idén om överlappande identiteter har konstigt nog inte formulerats såhär tydligt innan trots att tanken är en väsentlig del av vissa former av normativ mångkulturalism, i synnerhet den normkritiska.