utsträckning än andra aktörer betraktar mångkultur/mångkulturalism som en ideologi. Andra aktörer talar om mångkultur oftast på ett deskriptivt sätt eller i samband med ett allmänt förespråkande för tolerans och så vidare. Ibland behandlas mångkulturalism som en del av en annan mer omfattande ideologi. Bara i ett fåtal av de övriga aktörernas dokument diskuteras mångkultur i termer av en enskild specifik ideologi och praktik medan Sverigedemokraterna gör det i de flesta av sina inlägg. Mångkulturalismen har blivit den ideologi som framställs som motpol eller absolut kontrast till den egna ideologin. Det är just mångkulturalism/mångkultur som man opponerar sig mot medan det inte talas så mycket om andra potentiellt rivaliserade ideologier som till exempel socialism eller liberalism.
4.7 Två parallella användningar cementeras
Vänsterpartiet är det enda parti som har använt mångkulturbegreppet så frekvent som Sverigedemokraterna och med en tydlig ideologisk orientering, fast med en mer eller mindre omvänd värdeladdning. Mångkulturbegreppet har länge varit en del av den politiska diskursen och har med några mindre undantag alltid haft en positiv innebörd. Endast vid de tillfällen där den offentliga diskursen prövas genom att det pluralistiska samhället kommer till uttryck på sätt som strider mot andra kärnvärden så problematiseras mångkulturbegreppet. Hedersmordsdebatten och diskussionen om imamutbildningarna är exempel på detta. I och med Sverigedemokraternas inträde på scenen har begreppet fått en ny användning. Det är tydligt, för att återkomma till Skinners tankar, att begreppet verkligen används för att legitimera olika diskurser. Skillnaden är att om det i det offentliga innan har funnits en gemensam, mer eller mindre ohotad, diskurs finns det nu flera där mångkulturbegreppet har blivit föremål för en semantisk kamp där den nya aktören försöker associera begreppet med andra och nya fenomen. Det är möjligt att denna kamp kan resultera i en förskjutning ifråga om vilka fenomen det refererar till.
Under 2012 publicerades en omfattande utredning om svenska elevers läsvanor. Denna är intressant då den tar upp en aspekt av mångkultur/mångkulturalismen som inte har berörts så mycket av tidigare dokument. I utredningen står det: ”Den svenska skönlitteraturen ses som en
bärare av i första steget svensk kultur och i nästa steg svensk värdegrund. De Andra, i det här fallet de elever som läser svenska som andraspråk, antas redan vara (eller representera det) mångkulturella. De har inte samma behov av att lära sig inse värdet av mångfald eftersom de själva förkroppsligar det” (SOU 2012:10; 169). I användningen av mångkulturbegreppet har
43
mångkultur ofta kommit att beteckna mångfald och ibland har det funnits en tendens att likställa invandrare med det ”mångkulturella”. Det finns ett par tidigare inlägg där föreställningen att invandrare är en del av mångkulturen medan majoritetsbefolkningen inte är kritiseras. Detta dokument utvecklar kritiken genom att belysa att idén att just svenska elever behöver lära sig om mångfald medan invandrade elever inte behöver göra det för att ”de är mångkulturella” på ett ironiskt sätt undergräver själva syftet med mångkulturalism såsom den brukar förstås. Istället för ett samhälle som baseras på mångfald och tolerans för olikheter och där någon form av gemensam identitet eller värdegrund byggs utvecklas ett system där en majoritet behöver lära sig om mångfald, medan minoriteterna som representerar det främmande behöver lära sig majoritetens kultur. På så sätt växer fram en tydlig uppdelning mellan olika delar av befolkningen som eventuellt kan förstärkas av en mångkulturell politik. Författaren menar att trots att många styrdokument inom skolområdet förespråkar mångkulturalism är det ändå tydligt att svenskämnet är utformat på ett sådant sätt att det blir en del assimileringsprojekt där det nationella och västerländska premieras (SOU 2012: 10; 169). Det är spänningen mellan att låta olika grupper bejaka sin identitet och samtidigt eftersträva någon form av enighet som kommer till uttryck i en delvis ny tappning. En stor utredning om främlingsfientlighet publiceras också, ”Främlingsfienden inom oss”. Trots omfattningen på utredningen finns det inte en någon vidare begreppsdiskussion om hur mångkultur bör definieras, något som annars har varit vanligt i den här typen av undersökningar. Termen mångkultur används dock en hel del, oftast i samband med diskussioner om den allmänna opinionen. Ett exempel är detta; ”Undersökningar som har mätt den svenska allmänhetens
attityder till det ”mångkulturella samhället” visar överlag att den är övervägande positiv och snarast har blivit mer positiv över tid. Men den visar också att det finns en del som ogillar mångkultur och också att en liten del av befolkningen är mycket negativ” (SOU 2012: 74; 127).
Förståelsen av det mångkulturella samhället verkar i första hand associeras till en allmän tolerans och öppenhet för olikheter; ”Mångfaldsbarometern… visar på en positiv inställning till mångfald
hos den övervägande delen av befolkningen. Drygt hälften anser att invandrare ska få bevara sina kulturella traditioner och behålla sitt modersmål och lära sina barn det och över 70 procent att de ska ha samma rättigheter som landets övriga befolkning” (SOU 2012: 74; 127). Mångkultur
kopplas till mångfald som förstås som en vilja eller öppenhet för att minoriteter ska få behålla sina kulturella traditioner, sin identitet med andra ord, samt att de ska ha samma rättigheter som majoriteten. Mångkultur definieras också som alternativet eller motsatsen till assimilation.
44
”Eleverna har fått frågor som gör det möjligt att belysa deras inställning till mångkultur respektive
assimilering och till ensidig respektive ömsesidig anpassning från svenskars och invandrares sida
(SOU 2012: 74; 128). Mångkultur betraktas här som en tolerans för mångfald och för att olika folk bevarar sina traditioner och identiteter. Det är förstås en aspekt i den normativa mångkulturalismen men inte den enda eller den viktigaste.
Utöver utredningarna så återkommer Sverigedemokraterna med en budgetmotion för kulturområdet med samma inriktning som innan men där mångkulturbegreppet används i en långt mindre utsträckning (Motion 2012/13:Kr298). Sverigedemokraternas budgetmotion för 2013 använder också termen i långt mindre utsträckning. Märkligt nog så är den skarpa kritik mot mångkulturalismen som har funnits i deras tidigare dokument borta. Sverigedemokraterna förespråkar dock fortfarande en ideologi som premierar en stark nationell gemenskap vilket bekräftas av formuleringarna: ”Partiets övergripande mål är att formera en demokratisk, politisk
rörelse som slår vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling” och ”vi bejakar lag och ordning, gemensamhetsskapande traditioner, samhällsbärande institutioner och bevisat välfungerande naturliga gemenskaper i form av familjen och nationen. Vi eftersträvar ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle där alla medborgare skyddas av, och är lika inför, lagen” (Motion 2012/13:Fi219; 6). Det är uppenbart att partiet har reviderat strukturen och
språket i sina dokument där den tydliga polemiska tonen mot mångkulturalismen nu saknas. Det är svårt att spekulera i varför men det kan ha att göra med att partiet vill presentera en ny bild av sig själva utåt eller att man försöker minska friktionerna med andra partier och kanske söker bredare stöd i opinionen. Baserat på dokumentet så är det tydligt att de fortfarande lutar sig på en nationalistisk eller konservativ tanke om en stark nationell gemenskap där utrymmet för en normativ mångkulturalism som så inte är större. Däremot ses mångkulturalismen inte längre som den ideologiska motpolen då det istället talas mer om andra ideologier, till exempel tar man avstånd från både socialismens och liberalismens ekonomiska teorier (Motion 2012/13:Fi219; 6).
I en motion om museipolitiken från samma år så lyfter Folkpartiet fram behovet av att inkludera funktionshinderperspektivet i mångkulturbegreppet (Motion 2012/13:Kr233). Man beskriver det som att ”När vi pratar mångfald och mångkultur kan man indirekt uppfatta att
45
2012/13:Kr233). Motionen är intressant för att det är av de förhållandevis få exempel på när aktörer utanför antingen vänstern eller Sverigedemokraterna använder begreppet. Det pekar också på en aspekt som sällan har lyfts fram i debatten hittills och det är att normativ mångkulturalism inte behöver begränsas till etniska/kulturella/religiösa grupper utan kan även inkludera sexuella minoriteter, funktionshindrade och så vidare. Faktum är att i den ursprungliga amerikanska debatten så inkluderas inte sällan andra typer av identiteter/attribut i mångkulturbegreppet men i den svenska kontexten har fokus varit något smalare.
Miljöpartiet nämner i sin budgetmotion för 2013 mångkultur en gång. ”Hela samhället vinner på
mångkultur och öppenhet där allas kompetens och möjligheter tas tillvara” (Motion
2012/13:Fi303). Termen får här både den något vaga innebörden som betecknar tolerans för olikheter samtidigt som en normativ mångkulturalism delvis uttrycks.
Det första dokumentet av intresse från 2013 är Sverigedemokraternas budgetmotion. Här återkommer partiet delvis till det språk och tonläge de hade tidigare när det gäller mångkulturbegreppet. Motionen innehåller formuleringar som denna ”Nuvarande regering nödgas
ta till tidvis drakoniska åtgärder för att den mångkulturella dystopin ska fungera” (Motion
2013/14:Fi282; 24). En annan formulering som refererar till hedersvålddebatten är denna; ”Som
ett resultat av den ansvarslösa invandringspolitiken och den mångkulturalistiska samhällsordningen kan det enligt Ungdomsstyrelsen idag finnas så många som 70 000 ungdomar
som inte fritt får välja sin partner eller styra sina liv” (Motion 2013/14:Fi282; 91). Det finns
fortfarande en skarp kritik mot mångkulturalismen. Den grundläggande användningen av och synen på mångkulturbegreppet har inte heller ändrats. Däremot varierar som framgått språket och även frekvensen av användandet. I en motion inom utgiftsområdet kultur, medier, trossamfund och fritid från samma parti så nämns begreppet bara en gång (Motion 2013/14:Kr308; 3).
I en tredje motion från Sverigedemokraterna, också inom kulturområdet men som handlar om finansiering av folkbildningen, definierar Sverigedemokraterna vad de avser med begreppet mångkulturalistisk politik. ”Med begreppet mångkulturalistisk avses i första hand sådana
verksamheter som syftar till att bejaka och förstärka kulturella, religiösa och identitetsmässiga skillnader mellan Sveriges invånare baserat på deras etniska bakgrund” (Motion 2013/14:Kr10;
2). Det framgår tydligt av tidigare texter av partiet hur de förstår mångkulturalismen men det är extra intressant hur aktören själv uttryckligen definierar begreppet. Precis som har skrivits tidigare