Utövarna hade en mörk och dyster inställning när disciplinfrågan sågs som ett stort och angeläget problem i takt med samhällets förändringar. I kontrast stod experterna som hade en motsatt inställning och talade om en ny tids tänkande kring fostransuppdraget. Detta innebar ett synsätt om ökad förståelse och kännedom om den enskilda eleven för att på så vis upprätthålla ordning. Experterna såg detta tankesätt som humaniserande och individualiserande. Redan så tidigt som 1947 talades det i tidskrifterna om att se barnens personligheter och att disciplinen skulle fokuseras på barnens positiva egenskaper. Det strävades efter ett öppet och vänligt förhållande till barnen. Vidare efterfrågade experterna större kunskap hos läraren för att denne skulle kunna se anledningar till de avvikande och störande elevernas beteendemönster. Ett ökat samarbete mellan lärare och psykologer önskades från experternas sida. Läraren rekommenderades av dessa att finna en avvägning mellan gruppens krav och individens, mellan arbetsglädje och arbetstvång, mellan
31
genomsnittsbarnens behov och avvikarnas. I början av undersökningsperioden återfanns inte det individualiserade tankesättet i utövarnas texter. Successivt syntes utövarna mer i debatten och diskuterade hur tankesättet i praktiken kunde tillämpas. De såg dock ett hinder i att ha en så individanpassad undervisning eftersom elevantalet var för stort i klasserna.
6.3.1 Disciplindebattens diskussion
I Folkskolan, 1947, står det att aga var en förekommande metod för att uppnå disciplin. Enligt den diskussion som rådde i hela skoldebatten definierade utövaren och folkskoleläraren Vincent Sterner, agabegreppet på följande vis:
Man torde, åtminstone med för diskussionen tillräcklig noggrannhet, definiera aga så, att därmed menas straff för en begången förseelse utdelat i syfte att en felande i första hand skall erfara smärta. Denna smärta kan vara antingen psykisk eller fysisk, vilket medför att aga indelas i psykisk och fysisk, den sista ofta kallad kroppslig.
(Folkskolan:1947: nr 6-7: sid 230)
Vidare menar Sterner att den lindrigare formen, exempelvis luggning (att dra någon i håret), av aga var den vanligast förekommande. Den grövre formen såsom bestraffning av rottingen, var sällsynt. Den sistnämnda kunde leda till att utsatt individ blev mer missanpassad. Sterner tyckte att agan var skadlig samt onödig och han ville därför avskaffa metoden i skolan. Han ifrågasatte varför så många lärare ville behålla den och ansåg vidare att den vanligt förekommande agan i hemmen också borde avskaffas. Klyftan mellan hem och skola skulle inte bli större än nödvändigt och därför borde samma fostransmetoder användas vid båda arenorna. Landahl (2006) styrker detta och har i sin avhandling kommit fram till att det sades att agan som tillämpades väckte trots och ilska inom den berörda eleven. Detta var alltså inget effektivt medel. I och med att disciplinen i klassrummen förändrades så ändrades även diskussionen kring lärarens roll och status. Lärarnas rädsla att förlora auktoriteten i klassrummet blev en konsekvens i debatten om disciplinproblemen i skolan åren efter krigstiden. Lektorn Nils Eriksson beskriver i sin artikel, från 1946, hur han anser att läraren bör agera gentemot sina elever; ”En auktoritet får inte vara av art att den kräver underkastelse. En auktoritet av det slaget är inte speciellt uppfostrande. Det krävs fasthet och
32
bestämdhet” (Skola och samhälle; Nils Eriksson:1946: 86). Vidare skriver han att man som lärare bör använda en liten del av sin lektionstid till att diskutera frågor som ligger i elevernas intresse. På så vis kan man lära känna var och en av deras karaktär och lättare hantera konflikter. Men Eriksson varnar också för att det finns en risk för läraren att förlora kontrollen och att auktoriteten kan ta skada.
Läraren för icke härvid lag besitta en svaghet som eleverna kunnat begagna sig av för att bara prata bort hans lektioner. Han måste visa en fasthet och bestämdhet gentemot varje tendens hos dem, men han måste också visa, att han gärna diskuterar frågan med dem vid ett lämpligt tillfälle.
(Skola och samhälle: Nils Eriksson:1946: sid 86)
Disciplindebatten som framskrivs av både utövare och experter, handlade mycket om agan som bestraffningsmetod i lärarens fostransuppdrag. 1946 kom det i skolkommissionen ett förslag om att kroppsagan borde avskaffas och detta var lärarorganisationen tveksamma till eftersom osäkerheten var stor. Utövarna uttryckte i artiklarna en osäkerhet kring hur de skulle kunna disciplinera eleverna om detta bestraffningsmedel togs bort. De kände även en oro över att förlora sin auktoritet och hur nya metoder skulle tillämpas. De framhävde att eleverna blivit näsvisa och upprätthållandet av ordning försvårades. Utövarna skrev att agan behövde tillämpas i fostringssyfte som en sista utväg. Även experterna uttryckte oro, men förespråkade i stor utsträckning andra metoder där läraren skulle se den individuella eleven och de bakomliggande orsakerna till det icke önskvärda beteendet. I Folkskolan hävdade utövarna att problemen i klasserna då till största del var störande prat, dålig arbetsdisciplin, sen ankomst och nonchalans. De tillade att den vanligaste tillrättavisningen var tillsägelser. Då det gäller stränghet från lärarens sida menar Landahl (2006) att tillrättavisning var en viktig faktor i undervisningen, även om kroppslig aga tillämpades. Landahl (2006) skriver vidare att ”liksom att läraren inte fick vara för sträng mot enskilda elever, var det viktigt att inte vara alltför snäll mot andra. En rättvis lärare behövde äga förmågan att dämpa sina sympatier gentemot vissa elever” (2006:103). Det framgår i debatten att experterna har liknande förhållningssätt då de skrev om betydelsen av att läraren skulle vara bestämd för att inte förlora sin auktoritet. Experterna ville ha en sträng lärare som samtidigt var lyhörd för sina elever. Utövarnas artiklar framhäver en bild av fostransuppdraget som svårt då de kände
33
att de inte ville ge eleven för mycket inflytande. Rädslan för att tappa sin roll och förlora sin auktoritet beskrevs som stor.
I Landahls avhandling (2006) står det om respekt under 40-talet i tidsskriften Tidning för Sveriges läroverk (1944:3:34): ”Att lyda en uppmaning från en person i överordnad ställning ingår […] i begreppet vanligt folkvett”. Landahl (2006) tolkar detta som att man helt enkelt ska visa respekt mot någon som är äldre än en själv. I det urval av texter som denna undersökning utgår från, redogjorde utövarna för den respekt och lydnad som de ansåg att elever borde ha gentemot lärarna. Dock tyckte de att många elever tappat aktningen för dem. De menade att om ytterligare en befogenhet, som rätten att aga, togs bort så skulle detta försvaga lärarnas ställning ännu mer.