God eller mycket
Från Tillsyn en inom yrkeshögskolan (2010). Reproducerad med tillstånd.
54
Kapitel 4
Diskussion
Syftet med denna uppsats är att beskriva och analysera den kortare eftergymnasiala yrkesutbildningen med fokus på hur de yrkesdidaktiska frågorna varför, vad och hur besvarats över tid. Utöver att beskriva vägen, se utvecklingstrender och diskutera iakttagna skillnader vill jag också få svar på hur dessa frågor uppmärksammas, när kvalitén i utbildningarna skall följas upp och utvärderas.
Vägen har gått över offentlig dokumentation som fört mig betydligt djupare in i yrkesutbildningens kontext än vad innehållet i denna uppsats kan göra rättvisa. Min start- och slutpunkt är det nuvarande ramverket Yrkeshögskolan, en ny utbildningsform där de första reguljära utbildningarna startar i augusti 2010. För mig har detta faktum snarare varit en källa till inspiration än orsakat problem. Samtidigt har det givetvis begränsat möjligheterna att dra slutsatser i den senare delen av syftet eftersom jag där måste luta mig mot hur myndigheten säger att man skall utöva tillsyn och utvärdera, ett tillvägagångssätt som ännu endast tillämpats på KY inom YH. Något större problem ser jag inte i detta med tanke på att skillnaderna mellan KY och YH, enligt min bedömning inte är särskilt stor.
Innanför eller utanför
Om yrkesutbildningar skall genomföras och utvecklas i eller utanför högskolan är en återkommande fråga. Möjligen är det här mer korrekt att tala om att den eftergymnasiala yrkesutbildningen skall genomföras inom högskolelagen eller i eget ramverk. Skillnader i synsätt i denna fråga, har som jag uppfattat det, ett samband med utbildningarnas mål och syfte. I högskolereformen och YTH finns en tydlig koppling mellan mål och samhällseffekter där ett uttalat syfte är att öka demokratiseringen och utjämna sociala skillnader. I senare reformer har dessa samhällseffekter tonats ner till förmån för ett mer renodlat syfte att tillgodose arbetslivets behov av kvalificerad arbetskraft till den direkta produktionen av varor och tjänster. Här bör dock påpekas att arbetslivets behov av arbetskraft självklart även fanns med i tidigare reformer och därigenom kan ses som ett tydligt svar, i alla reformer, på den yrkesdidaktiska frågan varför. Detta faktum är föga förvånande men bör ändå lyftas fram.
Högskolereformen och YTH har att förhålla sig till ett klart uttalat direktiv där frågan om innanför eller utanför är en ickefråga. Yrkesutbildningen skall rymmas inom högskolan, kanske inte så mycket av innehållsskäl som till de samhälleliga syften som handlar om att skapa vägar till högre utbildning för nya grupper och därigenom utjämna sociala skillnader.
En tydlig markering i direktivet om att inte längre göra skillnad på akademisk och ickeakademisk utbildning, förstärker detta ställningstagande. Med YTH är det förstnämnda särskilt tydligt eftersom denna utbildningsform öppnat högskolan för personer som i vissa fall saknar gymnasieutbildning och därmed behörighet för högskolestudier. Men visst handlar det även om annat. Arbetskraftsbehovet i industrin är påtagligt och läget har sannolikt påverkats
55
av förändringarna i gymnasieskolan i början av 70-talet som minskar antal färdigutbildade från denna skolform.
I högskolereformen och YTH finns även innehållsskäl av vilka betoningen på kritisk skolning kopplat till kreativitet, enligt mig är viktiga att lyfta fram. Förmågan att göra kritiska analyser kan, som jag ser det kopplas till Molanders (2009) resonemang om hur vi okritiskt organiserar vår förståelse i begreppsliga motsatspar exempelvis tänkande och handling eller teori kontra praktik. Det är möjligt, men långt ifrån säkert, att en mindre låst kunskapssyn på detta område har kunnat utvecklas snabbare om yrkesutbildningen fått fäste i och utvecklats inom högskolan.
När det gäller förslaget om ett breddat YTH, som presenterades 2001, är utgångspunkten annorlunda. Förslaget lämnas strax efter att KY har permanentats och utredaren ser inga större problem med två parallella former av eftergymnasial yrkesutbildning. Eftersom KY gjorde en tydlig rågång mellan högskolans forskningsanknytning och KY:s arbetslivsanknytning var kanske detta en logisk slutsats. För mig som i efterhand kan reflektera över skeendet är det svårt att förstå hur det har kunnat pågå två utredningar om i stort sett samma sorts utbildningar, samtidigt.
I utredningen om en breddad yrkeshögskola finns intressanta avsnitt att lyfta fram. Det jag främst syftar på är försöket att definiera begreppet beprövad erfarenhet och tydliggöra kopplingen mellan erfarenhetens betydelse för kritisk reflektion. Josefson (2001) antyder att det finns en rädsla inom högskolevärlden för att kortare yrkesutbildningar försämrar kvalitén.
Var det så och var denna oro i så fall befogad? I detta avseende delar jag utredarens ståndpunkt (SOU 2001:40) att en breddad yrkeshögskoleutbildning har utmanat den rådande kunskapstraditionen i högskolan på ett konstruktivt sätt. Hur detta lyckats får vi inte veta.
YTH som allmänt begrepp försvinner nästan helt från högskolevärlden även om det fortfarande finns kvar kortare utbildningar inom högskolan om 120 hp med ett innehåll och upplägg som starkt påminner om YTH. Denna avveckling skall dock inte bara ”skyllas på”
KY, rädsla i högskolevärden och politiska ställningstaganden, utan främst till Bolognaprocessen och den ”120 hp gräns” för högre utbildning som där slagits fast.
Även för KY och YH är frågan om innanför eller utanför i princip klar, när utredningarna initieras. Högskolan förmår inte, alternativt vill inte, svara upp mot arbetslivets behov av kvalificerad arbetskraft till den direkta produktionen och därför genomförs nu utbildning utanför högskolan, utanför den akademiska sfären och med en tydlig arbetslivsanknytning. En utbildnings existensberättigande kopplas direkt till arbetsmarknadsrelevansen vilket innebär att varförfrågan besvaras genom att klarlägga om det finns ett faktiskt och aktuellt behov av kvalifikationer i arbetslivet eller inte. För mig framstår detta synsätt som något kortsiktigt och möjligen riskfyllt, inte minst med hänsyn till att det under alla år har varit svårt att göra arbetskraftsprognoser som håller. En annan fråga att reflektera över är vad som händer om behovet finns, men inte några sökande. Med detta sagt menar jag att det är svårt att helt frikoppla de studerandes efterfrågan till arbetsmarknadsbehoven, ett resonemang som främst står att finna i högskolereformen (SOU 1973:2).
56
I SOU 1995:38 konstateras att inte bara näringslivet, utan även den offentliga sektorn är i behov av kvalificerad arbetskraft inom exempelvis äldreomsorg och barnomsorg. Här avses inte ledningspersonal, sjuksköterskor och förskollärare utan snarare särskilt kvalificerade undersköterskor och barnskötare etc. Även förslaget att bredda YTH tar fasta på detta behov.
Här finns skäl att fundera på om det inte är fler än högskolan som värjer sig mot denna typ av utbildning. Tanken på högskoleutbildade kvalificerade undersköterskor med demenskompetens, eller barnskötare med högskoleexamen, kanske inte var helt lättsmält.
Något reellt stöd för detta resonemang har jag inte eftersom jag inte tagit del av remissvar utöver de som kommenteras i slutbetänkandet (2001:107). Att jag trots allt väljer att kommentera frågan hänger samman med egen erfarenhet, där jag minns resonemang i denna riktning från arbetsgivardiskussioner i slutet på 90-talet. Företrädare för offentlig sektor har ofta poängterat vikten av kvalificerad arbetskraft, men inte varit lika ivriga när det gäller att driva utbildningsfrågor, fastställa kvalifikationskrav eller betala för kompetens.
En intressant iakttagelse, kopplat till innanför eller utanför, är att de senare utredningarna har blickat österut mot Finland och den fackskola som finns där (SOU 1995:38 SOU 2006:115, SOU 2008:29). Möjligen kan man här ana att det snart är dags för en annan typ av flytt, nämligen den från högskolan till yrkeshögskolan. Något konkret initiativ till att utreda detta vidare har jag inte sett, utöver de hänvisningar som framförallt finns i direktiven till YH.
Kunskap och lärande
Definition av kunskap som fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhetskunskap tycks ha överlevt alla reformer efter 1992. Innan dess, i högskolereformen och YTH, talar man om kunskap, färdigheter och attityder. Kunskapsbegreppet över tid uppvisar således inga större skillnader. Var fokus ligger och hur de olika delarna kopplas till varandra skiljer sig dock.
Någon form av erfarenhetsbaserat lärande som Kolb (1984) beskriver det ligger implicit i alla reformer som granskats men även här finns skillnader som kan vara intressant att uppmärksamma. I dokumentation som placerade yrkesutbildningen i högskolan är det framförallt de studerandes befintliga erfarenheter som uppmärksammas och tas till vara, medan det i utredningar om KY och YH är de studerande som skall tillägna sig erfarenheter i arbete och därmed utveckla sitt lärande. Här finns möjligen en antydan till en återgång där utbildning är något man skall klara av så tidigt som möjligt i livet, men detta är i så fall bara en antydan. Möjligheten till det som i tidiga reformer benämns återkommande utbildning och som idag beskrivs som livslångt lärande finns uppmärksammat i samtliga reformer som granskats.
De senare reformerna har poängterat yrkeslärandets behov av ett socialt sammanhang för att utvecklas och befästas. Mästarlära, som Nielsen och Kvale (2000) definierar den, dyker upp först i samband med KY (SOU 1995:38). Arbetsplatslärande skall här öka möjligheten för den studerande att bli en del av ett socialt sammanhang, en yrkesgemenskap och därigenom få ta del av de sociala och kulturella faktorer som hör samman med yrket. I YTH finns förvisso arbetslivsanknytning men där handlar denna anknytning mer om att ”yrkeslärandet”, genom yrkeskunniga lärare, skall komma till högskolan, än om att de studerande skall lära på en arbetsplats. Denna dimension av lärande menar jag är viktig att uppmärksamma även om det i
57
vissa fall kan vara hämmande istället för utvecklande att socialiseras in för djupt i ett tidigt skede av det egna lärandet.
En, enligt min mening, tydlig förändring över tid är förskjutning från yrkesförberedande utbildning till färdigutbildning vilken kan kopplas till bredd kontra specialisering och skillnader i syn på relationen teori/praktik. Högskolereformen är i detta avseende glasklar, en yrkesutbildning skall ge bredd och göra det möjligt för den studerande att fungera inom flera yrken). Studiebesök eller viss praktik kan förekomma men någon färdigutbildning eller förberedelse som är avgränsad för en specifik yrkesverksamhet är inte aktuellt (SOU 1973:2).
Även i YTH som är en utpräglad yrkesutbildning finns en tydlig vink om att utbildningen snarare skall utbilda för bransch än för specifikt yrke.
Denna ”breddiskussion” framträder inte på samma sätt i KY och YH, där jag uppfattar att utbildningarna snarare går mot specialisering och specifika yrken än utbildning för bransch/område. Hur det faktiskt blir med YH är dock för tidigt att uttala sig om. Mycket handlar här om vilka utbildningar som bedöms ha arbetslivsrelevans. För mig står det dock klart att lokala företag och branschorganisationers initiativ och synsätt i framtiden kommer att ha större inflytande över innehåll, kunskapssyn och lärande vilket möjligen skall kunna ses som en återgång till vad som gällde före högskolereformen. En tydlig skillnad från den tiden är dock att det nu är lokala företag och branschorganisationer som har inflytande och inte centrala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.
En annan tydlig rörelse över tid är utbildningarnas forsknings- respektive arbetslivsanknytning. Här kan man väl säga att det gått lite fram och tillbaka för att landa i YH där det förvisso skall finnas en stark koppling till den kunskap som genereras i produktionen, men även en tydlig koppling till vetenskap och forskning. Någonstans inser nog alla att vetenskaplig grund och koppling till forskning är nödvändig i all utbildning men för mig framstår det uppenbart att det finns en rädsla att förlänga utbildningar i onödan och att tid skall läggas på sådant som inte direkt kommer arbetslivet till nytta. Här kan jag se YH som någon slags kompromisslösning. Den skall bygga på vetenskap men framförallt på kunskaper, erfarenheter och färdigheter som genereras och utvecklas vid produktion av varor och tjänster.
Den skall ha arbetslivsanknytning men arbetsplatsförlagd utbildning är inte ett krav förutom för en kvalificerad yrkeshögskoleexamen.
Anpassning eller utveckling
Ellström (2009) menar att synen på vad som skall läras påverkas av om det är ett anpassningsperspektiv eller ett utvecklingsperspektiv som styr lärandet. Jag har i denna analys försökt att få syn på om, och i sådana fall när, dessa olika perspektiv framträder. En sådan analys är förvisso nog för en egen uppsats men jag vill ändå ge uttryck för vad jag tycker mig kunna se. Min uppfattning är här att det utvecklingsinriktade lärandet uppmärksammats och utvecklats fram till KY, där Ellströms teorier om utvecklingsinriktat lärande särskilt lyfts fram och även kopplas till ett problembaserat lärande som pedagogisk metod. I tidigare utredningar talas inte om begreppet utvecklingsinriktat lärande, men framförallt i högskolereformen finns en mängd utbildningsmål som jag menar har en direkt koppling till ett sådant lärande. Kritisk
58
och kreativ analys och inte minst förmågan att lära sig lära är exempel som där dyker upp (SOU 1973:2).
I YH finns förvisso en del sagt om utveckling och progression i lärandet men jag menar ändå att det finns en förskjutning mot en ännu starkare anpassning till arbetslivet och att man här kan säga att ett anpassningsinriktat lärande har företräde. Det är framförallt fokuseringen på arbetslivsrelevans i ett relativt kortsiktigt perspektiv som motiverar denna synpunkt. Här menar jag att det är viktigt att fortsätta ställa frågor och inta en kritisk hållning. Det är som jag ser det inte självklart att arbetslivet vet bäst i alla lägen. Kortsiktiga behov kan emellanåt gå före mer långsiktiga sådana och jag menar att det kan vara viktigt att fråga sig hur långsiktigt ett företag med akut arbetskraftsbehov har råd att vara när det gäller att förutsäga framtida kvalifikationer. På dessa områden ser jag i likhet med Dewey (1997/1916) en risk att ett sådant anpassningsinriktat synsätt riskerar att befästa befintliga strukturer istället för att utveckla dem.
I intervjun framkommer att det finns företag som låter kortsiktiga rekryteringsbehov gå före långsiktigt lärande vilket försämrar resultatet för utbildningen och minskar chansen till långsiktig kompetensförsörjning. Exempel på detta är när företag erbjuder anställning till studerande under pågående utbildning och detta resulterar i att den studerande avbryter utbildningen. Trots att detta inte är vanligt och även uppmärksammas av tillsynsmyndigheten menar jag att det ändå kan tas som intäkt för att kortsiktiga behov ibland tar över. Här kan man givetvis även vända på frågan och fundera över vilken förståelse för arbetslivets problematik som finns hos myndighet och utbildningsanordnare. Å ena sidan är just LIA och deltagande i ledningsgrupper arbetsgivarens bidrag för att få kvalificerad arbetskraft.
Samtidigt framkommer att det kan vara svårt för vissa företag att ställa upp med en fungerande LIA vilket direkt påverkar genomförande och resultat.
Lärare och handledares kompetens är ett annat område jag menar har en direkt koppling till hur lärmiljön och lärandet utvecklas. Å ena sidan kan man fråga sig varför det inte skulle vara viktigt med formell lärarutbildning när det gäller yrkesutbildning för vuxna, när detta särskilt har uppmärksammats i t.ex. SÄL III-projektet som rör just yrkeslärarutbildning (Johansson 2008). Å andra sidan är det lätt att förstå att ingen examen i världen kan hjälpa om det saknas kunskap om det som skall läras eller pedagogisk skicklighet men detta bör väl vara lika viktigt i alla former av utbildning och inte bara specifikt för yrkesutbildning? En intressant iakttagelse är det utredaren säger om motivation (informantintervju 12 maj 2010, s. 50 ). Han menar att just förmågan att motivera den studerande kanske inte är det viktigaste i en yrkesutbildning för vuxna, utan här handlar det mer om att göra sig förstådd och göra det som skall läras begripligt. Jag vill även återknyta till Ellström (2009) och menar att ett utvecklingsinriktat lärande bör dominera i en yrkesutbildning som har som sitt främsta mål att säkerställa kvalificerad kompetens i den direkta produktionen av varor och tjänster. Nästa fråga är då vilken roll lärare respektive handledares formella och faktiska kompetens har för att uppnå detta. Svaret på denna fråga finns inte i denna studie men kan vara ett spännande område för vidare studier.
59
En annan fråga jag ställt mig är om det går att koppla frågan om perspektiv till frågan om vem som har att besluta om utbildningarnas innehåll. Det är frestande att tro att risken för ett anpassningsperspektiv, som Ellström (2009) beskriver det, är större om arbetslivet har ”veto”
vad gäller innehåll och genomförande men något säkert belägg för en sådan ståndpunkt är det svårt att finna i en textanalys som denna. Här kan bara framtiden och långsiktig uppföljning och forskning av pågående och avslutat lärande i aktion ge svar.
Vilken roll spelar varför, vad och hur
I den andra delen av denna studie har jag försökt få en bild av hur de yrkesdidaktiska frågorna varför, vad och hur uppmärksammas när kvalitén i utbildningar inom yrkeshögskolans ramverk skall följas upp och utvärderas. Kvalitet i offentlig verksamhet följs oftast upp genom att se i vilken mån en verksamhet lever upp till nationella mål, krav och riktlinjer (Skolverket 2006). När det gäller yrkeshögskolan är denna definition inte helt tillämpbar eftersom utbildningar inom ramverket skall kännetecknas av att innehållet anpassas till arbetslivets behov (SOU 2008:29). Endast ett fåtal av utbildningarna kommer att omfattas av nationella mål och kursplaner. Här är det alltså inte staten, utan utbildningsanordnare i samverkan med arbetslivet, som initierar en utbildning och beskriver både mål och innehåll.
När staten, genom myndigheten, beslutar vilka utbildningar som skall få statsbidrag är det således någon annan än staten själv som definierat mål och innehåll. I ljuset av detta blir det begripligt att särskilda kriterier för vad som skall känneteckna god kvalitet blir en väg för staten att säkerställa att även de mål som en utbildningsanordnare, i samverkan med arbetslivet, sätter upp för en utbildning kan bli föremål för prövning.
I ramverket som styr YH finns kriterier av olika slag och på ”olika nivå”. Vissa av dem framträder klart i lag och förordning medan andra tas fram och fastställs av myndigheten.
Kvalitetskriterier avseende värdegrund och rättsäkerhet finns att hämta i lag och förordning medan kriterier för god processkvalitet till vissa delar är något som myndigheten aktivt måste utveckla. Med tanke på att genomförandet i stor utsträckning lämnas åt anordnare och ledningsgrupp att bestämma över hade jag en föreställning att detta därför skulle vara av mindre vikt för myndigheten att följa upp och tillsyna. Kopplat till ”mina” yrkesdidaktiska frågor varför, vad och hur trodde jag således att vad och hur, i icke lagreglerade delar, var satta på undantag. På denna punkt har jag helt ändrat uppfattning. Skälet till detta är att resultatet visar att det finns en strategi för tillsyn och uppföljning som i hög utsträckning uppmärksammar både vad som lärs (arbetslivsrelevans) och hur utbildningar genomförs i vilket det pedagogiska upplägget, som jag uppfattar det är en del.
Begreppet kund i offentlig verksamhet är ifrågasatt. Jag vill ändå lyfta en aspekt på kvalitet i tjänster som Bergman och Klefsjö (2007) uppmärksammar, nämligen att ”kunden själv” i vissa fall deltar när tjänsten skapas. Detta gäller i hög utsträckning utbildningar inom YH där det dessutom är flera av ”kunderna” som kan sägas vara aktivt deltagande. I en yrkesutbildning kan både de studerande, arbetslivet och samhället betraktas som kunder och i utbildningen deltar ju i allra högsta grad både den studerande och arbetslivets representanter.
Myndigheten menar att dessa två är de främsta kvalitetsbulvanerna i yrkesutbildningarna. Att så verkligen är fallet bekräftas genom de besöksdagordningar och tillsynsprotokoll jag tagit del av. Inte minst den omfattande webbenkäten till de studerande som kan användas både vid
60
planerad tillsyn och på förekommen anledning visar detta. Hur resultatet rent faktiskt kommer att användas kan jag dock inte säga mycket om, men min uppfattning är att webbenkäten kommer att spela roll. I övrigt kan jag konstatera att jag aldrig, som student eller i något annat utbildningssammanhang stött på en så pass omfattande enkät som denna. På denna punkt menar jag att andra, även högskolan, kan lära av YH.
Bergman och Klevsjö (2007) talar om kvalitetskontroll, kvalitetsstyrning, kvalitetssäkring och
Bergman och Klevsjö (2007) talar om kvalitetskontroll, kvalitetsstyrning, kvalitetssäkring och