Eftergymnasial yrkesutbildning - Vad skall läras, på vilket sätt och varför: Om eftergymnasial

Här följer en redovisning av de svar som utvunnits ur den offentliga dokumentation jag granskat. I metodavsnittet framgår vilka dokument som granskats och hur dessa kan kopplas till respektive reform. Då redovisningen speglar min sammanvägda bild av innehållet, från olika dokument, görs hänvisning endast vid direkta citat eller i det fall jag bedömer det särskilt viktigt att koppla innehållet till en specifik utredning. Textmaterialet är omfattande och redovisningen gör på intet sätt anspråk på att ge en heltäckande bild av innehållet eller på att uppmärksamma alla frågor som kan kopplas till det yrkesdidaktiska kunskapsområdet.

Under rubriken varför redovisas vad som sägs om utbildningens mål och syfte, samt vad som styr dimensioneringen, med andra ord varför utbildningen behövs och vilka behov den skall tillgodose.

Under rubriken vad redovisas vilken typ av utbildningar som ingår, vad som skall läras, vilka kunskapsbegrepp som används och vilken syn på lärande som kommer till uttryck. Vidare redovisas här utbildningens koppling till vetenskap, beprövad erfarenhet eller annat, samt vem som har det huvudsakliga inflytandet över utbildningens innehåll.

Under rubriken hur redovisas vem som får anordna utbildningen, var och med vem lärandet skall ske, vilka aktörer som förväntas agera i denna lärprocess och vad som sägs om kompetensen hos dessa. Vidare redovisas här vad som sägs om relationen teori och praktik och vem som har det huvudsakliga inflytandet över frågor om genomförandet.

Varje reform/utredning inleds med en kort bakgrundsbild i syfte att sätta reformen eller utredningen i ett tidsmässigt sammanhang.

Högskolereformen 1977

Högskolereformen som genomfördes 1977 beskrivs ofta som den mest genomgripande reformen för högskolesektorn i modern tid. Utredningen som föregick reformen och fick namnet U-68 var kulmen på en lång period av utredande där 1955 års universitetsutredning och 1963 års universitets- och högskoleutredning särskilt kan nämnas. Dessa utredningar föreslår en utbyggnad av ett antal universitetsfilialer men innehåller även förslag i syfte att anpassa universitetsutbildningen till yrkeslivets förändrade behov. (Richardsson 2004) Huvuddirektivet till U-68 lades den 26 april 1968.

Direktivet

Det huvudsakliga syftet var att utreda den eftergymnasiala utbildningen med fokus på grundutbildning. Utredningen skulle föreslå åtgärder avseende dimensionering, lokalisering och organisation i statsunderstödd utbildningsverksamhet. Det påtalas särskilt att avnämarintresset skall uppmärksammas och de som här åsyftas var arbetsgivare- och arbetstagarorganisationer. Målet är en eftergymnasial utbildning utan uppdelning i akademisk

respektive ickeakademisk sektor. I direktivet konstaterar departementschefen, som då var Olof Palme:

Det eftergymnasiala utbildningsområdet består av dels universitet och högskolor, dels ett stort antal utbildningslinjer utanför universitetssektorn, vilka vanligen har gymnasium och fackskola som grund men som även i betydande utsträckning bygger på enbart grundskola. Den hittills tillämpade uppdelningen på en akademisk och icke-akademisk sektor bör enligt min mening inte användas längre (SOU 1973:2, bilaga 1 Dir. U-68, s 677).

Samhällets behov av utbildad arbetskraft skall vara utgångspunkt vid planering och dimensionering och detta skall även skall styra innehållet. Återkommande utbildning under hela livet skall uppmärksammas men något ensidigt ansvar från statens sida är det här inte tal om. Utgångspunkterna exemplifieras av dessa citat.

Principen att eftergymnasial utbildning skall vara inriktad mot den framtida yrkesverksamheten – något som självklart inte utesluter bredd och därmed användbarhet inom vida yrkesområden – bör i detta sammanhang fastslås (SOU1973:2, bilaga 1, s. 682).

Enligt min mening bör arbetsgivaren i princip svara för den utbildning som fordras under anställningstiden. Det kan emellertid vara lämpligt – och i vissa fall nödvändigt – att de resurser som finns inom utbildningsväsendet används (SOU1973:2, bilaga 1, s. 683).

Arbetskraftsbehov anges som skäl till att en ökning av antalet utbildningsplatser bör övervägas för vissa utbildningslinjer men även indirekt som skäl till att inte i onödan förlänga utbildningstiden för viss typ av utbildning. Av direktivet framgår:

Det torde finnas åtskilliga arbetsuppgifter, för vilka kortare eftergymnasiala utbildningar än dem som i dag erbjuds skulle vara lämpliga. Sannolikt skulle många fackskol- och gymnasieutbildade föredra en ett- eller tvåårig yrkesinriktad utbildning framför universitetsutbildning under i regel minst tre år (SOU1973:2, bilaga 1, s. 682-683).

Sammantaget kan konstateras att direktivet är omfattande och till vissa delar starkt styrande.

Här finns en klar uppfattning om vad som skall uppnås och varför detta är viktigt.

Varför

Syftet med all högskoleutbildning är att förbereda för yrkesverksamhet. De mål som särskilt anges i detta sammanhang rör samhället, arbetslivet och individen. Utöver personlighetsutveckling finns mål som syftar till att utveckla välfärd och demokrati, en ökad förmåga att verka internationellt och inte minst förändringar i samhällets sociala struktur.

I Högskolelagen (1977:218) framgår bland annat att högskoleutbildning skall:

 Främja social utjämning genom att öka utbildningens tillgänglighet för andra studerande än de traditionella grupperna

 Bredda och differentiera de samlade utbildningsutbudet med särskild hänsyn tagen till arbetsmarknaden och förnyelsen av arbetslivet

 Demokratisera utbildningens organisation och anpassa formerna för en bredare studerandegrupp

En del i detta var att jämna ut skillnaden mellan den i utbildningsavseende gynnade ungdomsgenerationen och den i fråga om utbildning mindre gynnade äldre generationen.

Detta skulle ske genom att förutsättningar för återkommande utbildning främjades. Med detta menas utbildning som kan varvas med perioder av yrkesverksamhet och som vänder sig till redan yrkesverksamma. Något enhetligt system för hur denna återkommande utbildning skall se ut redovisas inte. Enligt förarbetena skall detta lösas med hänsyn till individuella behov och utbildningsmönster.

Dimensioneringen av utbildningen skall styras av två faktorer, dels arbetslivets behov och dels individernas efterfrågan. I förarbetena poängteras att dessa två faktorer påverkar varandra.

Vad

Högskolebegreppet vidgas till att gälla all eftergymnasial utbildning vilket innebär att termen högskoleutbildning nu skall användas för all eftergymnasial utbildning. Utbildningarna delas in i fem yrkessektorer. Dessa är teknisk yrkesutbildning, administrativ och ekonomisk yrkesutbildning, vårdyrkesutbildning, utbildning för undervisningsyrken samt utbildning för kultur- och informationsyrken. Grundutbildningen skall inriktas mot breda yrkesområden vilket antas ge individen goda valmöjligheter på arbetsmarknaden. Förnyelse av utbildningen är viktig och skall ske genom nära kontakt med arbetslivet. Högskoleutbildningen skall normalt vara yrkesförberedande men detta hindrar inte att den även har andra användningsområden.

Mål för utbildningen i stort anges som utveckling av kunskap, färdigheter och attityder. De mer högskolespecifika målen redovisas under rubrikerna personlighetsutveckling, välfärdsutveckling, demokrati, internationalisering och social förändring. Under rubriken personlighetsutveckling framgår att den studerande bland annat skall:

 Bygga upp förtroende för sina egna möjligheter och sin egen kapacitet

 Utveckla intresse för och kunskap om kunskap om medmänniskorna och deras villkor samt samhällets krav i olika situationer

 Utveckla kommunikationsfärdighet och förståelse för kommunikation med ”icke-experter”

Under rubriken demokrati påtalas att en utvecklad demokrati förutsätter solidaritet hos den enskilde vilket bör uppmärksammas i all utbildning och framgår av nedanstående citat:

Det är en väsentlig uppgift för utbildningen att genom lämpliga verksamhetsformer utveckla varje studerandes förmåga och vilja att ta aktiv del och beslut i angelägenheter som rör den egna gruppen eller samhället i dess helhet” SOU 1973:2, s 49).

Kunskaper och färdigheter skall i huvudsak vara åtgärdsinriktade. Med detta menas att den kunskap och färdighet som tillägnas i en högskoleutbildning skall utveckla förmågan att vidta åtgärder i den direkta yrkesverksamheten, med andra ord förbereder för att utföra konkreta arbetsuppgifter och hantera uppkomna situationer i ett yrke. Det påtalas särskilt att kunskaper som vinns inom arbets- och samhällsliv skall uppmärksammas hos de studerande och tas till vara i undervisningen.

En viktig uppgift är att förbereda den studerande för självständiga arbetsuppgifter. Detta förutsätter en säker kunskapsgrund och en förmåga att självständigt samla information och kunskap. Kunskap om rutiner, som normalt ingår i de flesta yrken, är däremot sådant som normalt inte är något för utbildningar som anordnas av det allmänna att ansvara för. Detta bör i stället överlåtas till den kommande arbetsplatsen och ses som ett naturligt inslag under en inskolningsperiod. Just avvägningen mellan direkt yrkesförberedande moment och mera generella inslag lyfts gång på gång i lagens förarbeten men landar alltid i något som skulle kunna betecknas som bredd före specialisering. Vad som skall läras i detta sammanhang uttrycks på följande sätt:

Utbildningen bör sålunda meddela kunskaper inte bara för att dessa skall vara direkt och omedelbart användbara i yrkesverksamheten, utan också för att de skall ge en beredskap för att ta emot information om skilda företeelser.

Högskoleutbildningen bör således ha en ganska betydande bredd, något som också är en förutsättning för en analys av den information man söker eller mottar (SOU 1973:2, s 61).

Högskolans roll att ”ge kritisk skolning” lyfts fram och då särskilt kritisk skolning kopplat till kreativitet. Här påtalas att den skapande och den kritiska attityden kompletterar varandra och att förmågan att göra konstruktiva analyser kräver både kreativitet och kritiskt tänkande.

All utbildning inom högskolan bör ha ett samband med forskning. Sambandet kan dock se olika ut och en viktig uppgift blir att hitta lösningar för forskning och forskningsanknytning som svarar mot de olika utbildningarnas behov och innehåll. I förarbetena påminns om att begreppet forskning inte är entydigt och i utredningen finns två definitioner angivna som redovisas i nedanstående citat

Systematiskt sökande efter ny kunskap och nya teorier. … Sådant systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap som bedrivs av personer som är forskarutbildade eller befinner sig under forskarutbildning (SOU 1973:2, s. 59).

Utredaren menar att ”systematiskt sökande efter kunskap och nya teorier” är det som bäst beskriver synen på den forskning som skall vara en del av all högskoleutbildning. I lagen framgår kort och gott att all utbildning inom högskolan skall bygga på vetenskaplig grund och att verksamheten inom högskolan skall anordnas så att ett samband mellan utbildning, forskning och utvecklingsarbete främjas.

Styrning och ledning av grundläggande högskoleutbildning, inkluderat innehållsfrågor, är ett kapitel i sig och starkt detaljstyrt även om högskolereformen anses leda till en viss decentralisering med tanke på de nya regionstyrelserna som bildades. Ett större inflytande för

det allmännas intresse kan iakttas . Huvudman för högskolan är staten, eller om regeringen så beslutar, kommun och/eller landsting. Det är främst inom vård och kulturområdet som landstinget agerar huvudman och ordnar utbildning. Endast grundutbildning får anordnas av kommun eller landsting.

Styrningen är detaljerat angiven i lag och bygger på regionala och lokala styrelser och i vissa fall (statlig enhet) ett rektorsämbete. Nya regionstyrelser inrättas för respektive högskoleregion och i dessa har företrädare för det allmännas intresse, företräde. I kommun och landsting kan en eller flera nämnder utgöra lokal styrelse. Linjenämnden är nästa nivå och dess ledamöter har som uppdrag att planera respektive utbildning, samt handlägga frågor som rör innehåll och genomförande.

Hur

Högskoleutbildning skall genomföras på högskolor och universitet. Antal lärosäten ökar påtagligt liksom antal utbildningsplatser. Utbildningarnas inriktning och längd skall anpassas till det som är sakligt motiverat utifrån efterfrågan i arbetslivet. I de fall en kortare klart yrkesinriktad utbildning är motiverad skall en sådan inrättas. Organisation och upplägg av utbildningarna har även att främja återkommande utbildning. Detta motiverar kortare utbildningar som efter en period av yrkesverksamhet kan byggas på med ytterligare kurser.

Upplägg och genomförande måste anpassas till respektive yrkesområde eftersom högskolan omfattar en heterogen skara utbildningar. Det finns en tydlig ambition att arbetsliv och yrkesutbildning, genom nära kontakt, skall samverka i denna process.

Linjenämnderna ansvarar för utbildningens genomförande. I dessa nämnder ingår dels företrädare för verksamheten och dels representanter från yrkeslivet. Företrädare för anställda och studerande har också rätt att ingå i denna nämnd liksom ledamot från kommunal eller landstingskommunal nämnd (lokal styrelse) om huvudmannen är just kommun eller landsting.

Någon distinkt skillnad mellan basutbildning och yrkesinriktad utbildning inom högskolan görs inte. Det påpekas dock särskilt att det faktum att en utbildningslinje är yrkesinriktad inte behöver betyda att varje enskilt moment i utbildningen har koppling till detta yrke.

Färdighetsträning för att öva och befästa kunskaper och skapa förståelse för sammanhang skall uppmärksammas. I förarbetena framkommer att utbildningens roll när det gäller yrkeslärandet framförallt handlar om att träna vilja och förmåga hos de studerande till en allsidig analys av yrkesverksamheten och dess villkor. För att utveckla ett åtgärdsinriktat kunnande anges att praktiska inslag i utbildningen, såsom praktikperioder eller övningar i fingerade situationer är lämpliga att använda sig av. Samtidigt påtalas att praktik ligger nära det som bör betraktas som inskolning på arbetsplatsen. Ett citat hämtat från en debattskrift om studieorganisation anger enligt förarbetena en riktlinje kring denna avgränsning.

Förberedelser som är specifika för en väl avgränsad yrkesverksamhet bör rimligen bekostas av företag (privata eller allmänna) inom vilken yrkesverksamheten sker. Företagen syns också ofta i detalj påverka utformningen av denna utbildning. Å andra sidan kan samhället ha ett intresse av att varje yrkesutbildning garanteras en viss allmängiltighet så att inte den

utbildade låses till fortsatt verksamhet på en och samma arbetsplats (SOU 1973:2, s. 55)

I högskolan skall lärare med behörighet enligt högskoleförordningen undervisa. Något vidare resonemang om dessas kompetens kan jag inte finna i lagens förarbeten.

Yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH)

I betänkandet (SOU 1970:8) förslås att en yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH) skall inrättas. Utbildningen skall vara eftergymnasial i den mening att den i första hand vänder sig till personer som gått en yrkesutbildning i gymnasiet och sedan förvärvsarbetat ett antal år.

Efter en remissomgång, där merparten av remissinstanserna tillstyrker en sådan utbildning lämnas ett tilläggsdirektiv till U-68 med uppdrag att se över hur en sådan utbildning skall utformas. Detta tilläggsdirektiv läggs den 8 juli 1971.

Direktivet

YTH bedöms vara ett attraktivt alternativ för dem som efterfrågar eftergymnasial utbildning med klar yrkesinriktning. Samtidigt påpekas att YTH måste utredas som en del av den samlade högskolan och inte som en särlösning. Utredningen skall således inte ta ställning till om YTH behövs utan hur YTH skall inrymmas i den nya högskolan. Följande uppdrag kan utläsas:

 YTH skall tillgodoses inom den totaltram som U-68 kan komma att föreslå för all eftergymnasial utbildning

 I utredningen bör särskilt uppmärksammas konsekvenser av de behörighets- och urvalsregler som föreslås gälla för denna utbildningsform

 YTH bör bli föremål för försöksverksamhet och ett sådant förslag bör lämnas skyndsamt

 Förslagen bör i första hand uppmärksamma sådana områden som för närvarande inte tillgodoses genom annan utbildning och avse utbildning med inriktning mot industriyrken, särskilt inom verkstadsindustrin

Varför

Det övergripande syftet med YTH är att tillgodose industrins behov av arbetskraft för, som det uttrycks, vissa kvalificerade funktioner. Vidare vill man skapa en väg till högre utbildning för dem med tvåårig industriinriktad gymnasieutbildning och öka möjligheten för redan yrkesverksamma, att komma vidare i utbildningssystemet. I det sistnämnda ligger en möjlighet för yrkesverksamma utan gymnasieutbildning men med lång erfarenhet från yrket, att skaffa sig nya kunskaper och färdigheter. Detta var en grupp som i princip var utestängda från vidare studier med de behörighetskrav som fanns vid denna tidpunkt. Ett ytterligare syfte var att ge blivande yrkeslärare på gymnasiet en möjlighet till ämnesutbildning.

Arbetslivets behov av arbetskraft skall styra dimensioneringen av utbildningen men svårigheterna att göra tillförlitliga arbetskraftsprognoser är något som återkommer i både direktiv och utredning. Ett resonemang förs om vikten av att verkligen integrera utbildningen

i högskolan eftersom den annars kan riskera att bli ett mindre attraktivt utbildningsval och därmed minska de studerandes efterfrågan. Det slås fast att dimensionering och inriktning på utbildningarna kommer att förändras över tid. På sikt bedöms dock en kraftig utbyggnad av yrkesutbildning inom högskolan vara nödvändig. Osäkerheten kring dimensioneringsfrågan kommer till uttryck i följande citat:

Det är svårt nog att förutsäga efterfrågan på och arbetsmarknadsbehovet av sådan utbildning som idag existerar och är känd av såväl utbildningssökande som avnämare. Den yrkestekniska högskoleutbildningen riktar sig dessutom till en grupp som hittills i ringa eller ingen utsträckning har kunnat söka sig till högre utbildning (SOU 1973:12, s. 58).

Vad

YTH skall förbereda för kvalificerade arbetsuppgifter inom industrin. Ämnena skall vara yrkesinriktade och ha en direkt koppling till den bransch som utbildningen utbildar för.

Merparten av utbildningen omfattar 60 p även om det finns exempel på längre utbildningar.

Sex utbildningslinjer föreslås vilka har en innehållslig koppling till Konfektionsindustrin, Livsmedelsindustrin, Pappers- och pappersmasseindustrin, Stålindustrin, Träindustrin samt Verkstadsindustrin. Utbildningen kan leda till yrken som exempelvis produktionstekniker, underhållspersonal, konstruktörer, instruktörer och arbetsledare. Examensbenämning blir Yrkestekniskt högskoleexamen.

För att få svar på frågan vad som skall läras i YTH konsulteras expertgrupper från olika branscher. Några utvecklingstrender identifieras vilka ger en fingervisning om vilken typ av kunskaper som utbildningar inom YTH skall utveckla. Huvudspåren i dessa trender kan beskrivas som

 Snabb teknisk utveckling som lett fram till ökad automatisering och därmed avancerade metoder för styrnig av produktion

 Mer komplicerad administration när exempelvis budgetarbete, nätplanering och personaladministration decentraliserats ut i verksamheten

 Lagarbete har blivit mer vanligt än isolerat specialistarbete

 Nya krav på samverkan och medinflytande i arbetslivet ställer nya krav på alla anställda

Innehållsmålen måste anpassas till respektive bransch men gemensamt är att utbildningen dels skall ge fördjupade kunskaper inom det egna yrkesområdet och dels ge orienterande kunskaper inom närliggande områden. Utbildningen skall också innehålla inslag som förbereder den studerande på arbetsledande uppgifter eller särskilt ansvar för hela eller delar av produktionen. Detta medför att det inte räcker med ämnen som utvecklar ett tekniskt och praktiskt kunnande utan här behövs även inslag som utvecklar förmågan att samverka, och meddela sig, med kollegor och medarbetare. Det krävs även kunskap om vilka psykologiska, tekniska och ekonomiska faktorer som har betydelse för hälsa och trivsel i arbetet. Mer allmänna ämnen som svenska, arbetslivskunskap, företagsekonomi, arbetsmiljö och ekonomi anses viktiga ämnen i detta sammanhang.

När det gäller specifika branschkunskaper framhävs i lagens förarbeten att dessa skall vara relativt breda och lämpa sig för olika kategorier anställda, inom samma bransch. Här kan anas bredd före specialisering kopplat till specifikt yrkeskunnande. Självständigt tänkande och förmåga att lösa problem anges som viktiga förmågor och färdigheter att eftersträva i utbildningen. Det förs även en diskussion om i vilken mån attityder är något som skall målsättas. Förmåga att samverka och ta ansvar är exempel på formuleringar som i detta sammanhang anges som tänkbara i målbeskrivningar rörande attityder för utbildningar inom YTH.

Det är svårt att finna någon uttalad koppling till forskning i den utredning som föregick försöksverksamheten. YTH skall ingå i högskolan vilket torde innebära att utbildningen skall bygga på vetenskaplig grund och i övrigt främja de studerandes vidareutveckling inom ett yrke som de redan har.

Hur

Den centrala ledningen av YTH skall utövas av Universitetskanslersämbetet (UKÄ). Med tanke på att detta var försöksverksamhet inrättades en försöksledningsgrupp med representanter från LO, SAF, TCO, AMS och SO som skulle bistå UKÄ med expertkunskap.

Staten, kommunen eller landstinget kan vara huvudman och anordna utbildningen.

Utbildningsplaner fastställs centralt precis som för all högskoleutbildning men dessa skulle ses som vägledande och rymma en viss frihet för de lokala utbildningsnämnderna att vidare utforma. Redan i betänkandet (1973:12) fanns kursplaner för branschspecifika ämnen framtagna. På lokal nivå skulle försöksnämnder inrättas vilka får till uppgift att utarbeta dokument som i detalj beskriver hur utbildningens skall läggas upp och genomföras. En särskild försöksledare skall på varje utbildningsort svara för det faktiska genomförandet.

YTH skall huvudsakligen bedrivas i utbildningslokaler på någon av de högskoleorter som blir föremål för utbyggnad enligt förslag i U-68:as huvudbetänkande. Vilka dessa orter blir anser utredaren skall styras av i vilken mån det på en ort finns företag och således även tänkbara studerande från den bransch utbildningen avser. Vissa delar av utbildningen kan med fördel förläggas till arbetsplatser inom industrin eftersom de befintliga utbildningsinstitutionerna inte kan tillhandahålla all utrustning som förekommer i den direkta produktionen. I övrigt bör verksamheten integreras i befintliga lokaler, avsedda för utbildning.

In document Vad skall läras, på vilket sätt och varför: Om eftergymnasial yrkesutbildning i dyningarna av högskolereformen 1977 (Page 29-50)