Idag anser lärarna att det finns en större acceptans kring begreppet dyslexi. De lärare vi samtalat med har uppfattningen att det ställs fler diagnoser idag vilket leder till både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att barnet får möjlighet till pedagogiskt stöd i undervisningen, medan nackdelen kan innebära att barnet känner sig stämplat. Dennis anser att ökningen idag mycket beror på barnet kan ha koncentrationssvårigheter som påverkar skolarbetet. Vilket medför att barnet inte hinner göra färdigt sina skoluppgifter. Läraren talar om att denne har kommit i kontakt med flertalet pojkar som har en ”för planerad fritid” och därmed inte hinner med sina läxor. Barnet behöver läsa och skriva för att följa med i skolan, därför pratade läraren med föräldrarna om vikten att prioritera skolarbetet.
Dennis:
”- Om man nu ser en ökning, där det är mycket pojkar och flickor att man ska se till den elevens situation. Om eleven har svårt med skolarbetet, clownar sig eller tramsar sig. Kanske är det så att det finns för mycket runtom på fritiden… Det har varit överlag fler pojkar som haft en nästan för planerad fritid. Så de har inte hunnit med läsning och skrivning, vilket är ganska fundamentalt i skolan.” (Dennis, intervju, 2011-09-26)
Det ”ökade” antalet barn med dyslexi beror enligt Johanna på att alltfler barn testas, att lärarna är mer medveten om dyslexi idag samt att de kan se symptomen tidigare. Med en tidigare diagnos kan insatserna sättas in snabbt och därmed förhindra att dyslexin utvecklas ytterligare.
Johanna:
”- Jag tror inte det har ökat utan jag tror och det är jag nästa övertygad om att det har fun- nits i alla tider. Jag tror man kan gå tillbaka ända till husförhörslängderna, så kan man få reda på om folk har haft läs och skrivsvårigheter. … Det är det som nu lampan är på, alltså förståelsesvårigheter som har med språkstörning att göra och språkutveckling…”(Johanna, intervju, 2011-09-30)
Fredrika ser inte att det har skett en ”ökning”, utan att antalet barn med dyslexi alltid har funnits, men att detidag finns en förståelse för diagnosen.
Fredrika:
”- Det är klart fler idag än för tio år sedan men det går i hand med att fler testas och fler föräldrar har fått upp ögonen för att det kan vara bra att få diagnos. Istället för oron att deras barn ska stämplas som något negativt. Men jag tror problemet funnits alltid. Man jobbar helt klart på ett annat sätt i skolan nu än på min tid. Då fick de som hade svårt en etta eller tvåa och sen fick det vara bra med det.” (Fredrika, intervju, 2011-09-27)
7:2:1 Diagnos
Diagnos eller inte, är idag ett hett ämne bland de lärare som vi har intervjuat. På ett antal av de skolor som vi besökt behövs det ingen diagnos för att få pedagogisk hjälp, medan det på ett mindre antal av skolorna behövs en diagnos. I de skolor där barnet behöver en diagnos för att få hjälp, ges barnet tillgång till kompensatoriska hjälpmedel, så som egen dator och inläst material. Detta anser Dennis, inte är helt bra med tanke på den tid det tar att få en diagnos. Under tiden som barnet väntar på att bli utredd och få en diagnos ska barnetenligt Dennis, få tillgång till en egen dator.
Dennis: ”- ja, de behöver ha en diagnos för att t.ex. få tillgång till en egen dator. Än så länge måste man ha en diagnos för att få en dator. Och det känns inte helt bra tycker jag. Men det är så vi har det just nu”. (Dennis, intervju, 2011-09-26)
Anna, pratar om de barn som är behov av ett hjälpmedel ska få detta utifrån skollagen. Denna lärare anser att ett krav på att barnet ska ha en diagnos inte får vara nödvändigt när det handlar om att stötta barnet.
Anna: ”- nej. Alla barn rätt till att få det, det som det står om i skollagen. Det kommer inte att förändras utan skärpas. Det kravet har vi inte”. (Anna, intervju, 2011-09-22)
Utifrån intervjun med Johanna, anser denna i likhet med Anna att det inte ska behövas en diagnos för att få hjälp. Detta för att alla barn har rätt till hjälp genom den skollag som finns.
Johanna:”- Jag tycker inte det ska behövas. Det finns de som tolkar det så, men det är inte sant. Det är inte lagligt, barn ska ha det stöd de behöver för att lära sig och att nå målen i skolan, oavsett vad de har”. (Johanna, intervju, 2011-09-30)
Berit och Elin berättade att deras skolors policy är att barnen måste ha en diagnos för att få tillgång till kompensatoriska hjälpmedel så som en egen dator. Samtidigt som deras skolors policy är denna betonar samtliga pedagoger att de arbetar alla utifrån att samliga barn i klassen ska kunna följa med i undervisningen.
Berit:”- ja, vi kör som att de har fått en diagnos. Även om vi inte har satt utredning på dem färdigt så utgår vi ifrån det. Mitt sätt att jobba har varit likadant ändå…” (Berit, intervju, 2011-09-23)
I den skola där Elin är verksam, kräver skolan att barnet måste ha diagnosen dyslexi för att få en dator. Parallellt finns det program på skolans datorer som samtliga barn kan utnyttja.
Elin:”- Nej men man måste ha diagnos för att få rätt till egen dator osv. Men vi har kommunlicens för de programmen vi använder så alla har möjlighet att få tillgång till dem”. (Elin, intervju, 2011-09-26)
Greta anser att hjälpen för barn med dyslexi har blivit betydlig bättre. Idag finns det enligt en av lärarna en större tydlighet av vad begreppet dyslexi innebär. Det sker idag en öppen dialog mellan lärare och förälder. Detta har till följd att barnen kan få hjälp både i skolan och i hemmet.
Greta:
”- Jag tror att det blivit mycket bättre nu om åren. Numera så är det en dialog, får man en diagnos så blir det en helt annan sak, och föräldrarna vet om det, dem kräver det, mer krävande. Medan förr var det mer luddigt så där liksom, ja, det fanns så många speciallärare, och det fanns så många barn och då gör vi det bästa vi kan av det”. (Greta, intervju, 2011-09-27)
Följden av en diagnos anser Dennis och Johanna är att barnet får bekräftat att de har ett fysiskt handikapp. Dennis framhåller att det kan vara jobbigt att få en diagnos men samtidigt kan det vara en aha-upplevelse för barnet. Då förstår barnen varför de haft vissa svårigheter på lektionerna. Utifrån att de får en diagnos så har de också rätt till att få hjälp och på det sättet stärka sin självkänsla.
Dennis: ”- samtidigt kan det vara jobbigt att få den här diagnosen, men det kan också vara skönt. Är det därför, det är kanske därför det har varit ganska tungt.”(Dennis, intervju, 2011-09-26)
Johanna uttrycker att barnen inte behöver ha en diagnos för att lärarna ska kunna kartlägga och kunna hjälpa dem på rätt sätt. Denna lärare säger att själva diagnosen dyslexi kan ses ur en medicinsk term. Barnet kan däremot behöva diagnosen av andra orsaker.
Johanna:
”- Diagnos är ju en sak, det där medicinska diagnosen som ställs, som har sina riktiga villkor och sen är det annorlunda vid kartläggande av dina problem. Det behöver man inte ha en diagnos för att kunna kartlägga vad du har för bekymmer. Jag menar att skolans uppgift är att kartlägga och finna ut lärandevägar som är bra för dig. Sen kan diagnosen ha en annan uppgift att fylla. Det kan vara så att man behöver ha en medicinsk utredning förklaring, eller psykologisk på saker vi inte begriper eller på saker vi inte har upptäckt, därför är det ett team”… (Johanna, intervju, 2011-09-30)
7:2:2 Stöd från skolan
Vi har samtalat med lärarna kring det organisatoriska stöd som finns på de skolor
där de är verksamma. Inom de skilda skolorna fanns det olika former av stöd för barn med dyslexi. Clara och Elin arbetar på samma skola, där arbetar lärarna arbetar utifrån lilla och stora EHT. EHT står för elevhälsoteamet och kan se olika ut. Elin och Clara berättar nedan om lilla och stora EHT. I de olika EHT teamen sitter lärare och specialister inom ämnet dyslexi.
Elin:
”- Det är indelat i två grupper. Lilla EHT och stora EHT.
Lilla EHT består av rektorn, skolsköterskan och specialpedagogen.
Stora EHT består av ovanstående inklusive talpedagog från resursenheten och kurator.
Det är sällan besluten går via EHT huruvida jag får hjälpa någon eller några elever utan specialpedagogen sköter det mestadels på egen hand. Det behövs inte tillstånd från rektorn eller teamet men rektorn får information om vilka elever som får hjälp av specialpedagogen…” (Elin, intervju, 2011-09-26)
Clara:
”- vi har så kallad lilla EHT, som vid första instansen när jag tycker att jag behöver hjälp med barn i klassen. Och sedan går det vidare stora EHT, då är kurator och psykolog och vidare. Och sedan är det vidare till, sedan kontaktar man dem personer som sedan ska gå vidare med utredningen”. (Clara, intervju, 2011-09-26)
7:2:3 Att få hjälp
Johanna och Anna talade om olika sätt att hjälpa barnen. Johanna framhöll att de hjälpmedel barnet använder, är egentligen inget hjälpmedel utan ett verktyg. Läraren uttryckte att alla barn ska ha tillgång till verktyg. Det ska vara naturligt att alla kan få möjlighet att använda sig av den hjälp de behöver.
Johanna:
”- Ja, precis och att det också är barnens hjälpmedel, eller rättare sagt barnens verktyg. Det är ju inte ett hjälpmedel man använder utan ett verktyg och det ska alla ha tillgång till. Jag har faktiskt tänkt så här, att det ska vara så naturligt som möjligt att alla tar den hjälp de behöver”… (Johanna, intervju, 2011-09-30)
Anna berättade och visade några av de hjälpmedel läraren använde tillsammans med de barn som har dyslexi. Det var ett visuellt stöd i matematik och i engelska för barnet, (Se bilaga 2 och 3). När läraren arbetar med svenska brukar hon förstora texten och kopiera upp den så att hon sedan kan klippa den i bitar för att laborera med texten. Ett annat konkret sätt för att barnen ska känna att de har gjort något färdigt är att lägga sina uppgifter i en grön pärm. De uppgifter som inte är färdiga lägger barnen i en röd pärm. Anna:
”-… Förstora, kopiera och klippa ner, plocka bort. Här har jag förstorat en stor del… en annan är att vika pappret så och skriva på andra sidan och så har man sitt eget… då blir det många moment både att läsa, stava jag rätt, och så får man både engelska… och här är också sådana här elever har haft… kör ofta så här med en grön och en röd ficka. Så kör man i den röda fickan sådana som man kan lägger man över i den gröna. Och dem som man tvekar med ner i den röda igen. Och så är där ingen som sitter och glor på en när man håller på med det. Och inte några föräldrar som ”gnatar” och gnäller.” (Anna, intervju, 2011-09-22)