Östersjön en förebild?

JOAKIM HJELM, SLU

När konkurrensen om födan ökar blir torsken i Östersjön allt magrare.

Foto: T

mängden djurplanktonätande fisk ökade, ökade också konkurrensen mellan skarp- sillar i samma och olika åldrar, samt mel- lan skarpsill och sill. Det har i sin tur inneburit att både skarpsill och sill blivit magrare. Det här påverkar inte bara fisk som äter djurplankton. Mer skarpsill leder till exempel till att lax äter mer av denna art och löper en ökad risk att drabbas av sjuk- domen M74. Detta märks genom en högre dödlighet hos främst laxens larver. Fiskeri- förvaltningen måste nu ta hänsyn till sam- spelet mellan arter inom ekosystemet, som man traditionellt inte har hanterat.

Ett annat problem, som upptäckts under senare tid, är att torsken i södra Östersjön blir allt magrare, vilket tyder på att den inte får tillräckligt med föda. Det beror troligen på att torskens biomassa i södra Östersjön ökat, det vill säga att det finns fler torskar här än tidigare som konkurrerar om sill och skarpsill.

En hypotes är att det finns för lite sill och skarpsill i södra Östersjön där torsken finns idag. Men det finns även andra möjliga förklaringar. Nya rön tyder på att syresitua- tionen påverkar torskens tillväxt och even- tuellt hänger det ihop med att döda bottnar minskar mängden bottenlevande organis- mer som är viktig föda för östersjötorsken.

De syrefria bottnarna i Egentliga Östersjön har ökat dramatiskt under 2000-talet och 2011 var nästan 20 procent av bottnarna syrefria. Detta påverkar den totala mäng- den bottenlevande organismer negativt och kan tvinga torsken att undvika dessa döda bottnar, vilket i sin tur gör att den får leva på en mindre yta. Det är alltså tänkbart att torskens dåliga tillväxt kan hänga samman med övergödningen och utbredningen av syrefria bottnar i Östersjön. Även denna kunskap är en viktig kugge i en ekosystem- baserad fiskeriförvaltning.

Utbredningen av torsk och skarpsill har förändrats de senaste 30 åren. På 1980-ta- let fanns torsk och skarpsill i hela Egent- liga Östersjön, men sedan 1990-talet och framåt förekommer torsken främst i Öster- sjöns södra delar och skarpsillen i de norra delarna. När torsk och skarpsill finns i olika områden av Östersjön, oavsett orsak, minskar möjligheten för torsk att kontrol- lera skarpsillsbeståndet. Därmed minskar också chansen att torsken i förlängningen skulle kunna bidra till att minska övergöd- ningens effekter genom ”top-down” kon- troll.

Eventuellt skulle skarpsillen istället kunna kontrollera torsken. Ett högt fiske- tryck på torsk under slutet av 1980-talet var naturligtvis en av orsakerna till att torsken minskade, men även när fisket minskade i början av 2000-talet ökade inte torskbio- massan nämnvärt. Eftersom fisketrycket och miljöförutsättningarna var ungefär lika under båda tidsperioderna så kan det tyda på att det då rådde så kallade ”alter- nativa stabila tillstånd” (ASS). Det betyder att ekosystemet ”fastnar”, något som kan orsakas av direkta och indirekta effekter som skarpsill orsakar på torskens tillväxt och överlevnad.

Tre föreslagna mekanismer:

1. Skarpsillen konkurrerar med torsk- larver om djurplankton.

2. Skarpsillen äter upp torskägg och yngel. 3. Skarpsillens tillväxt och därmed popu- lationsstruktur påverkas av torskens predation.

Det är mycket svårt att påvisa ASS i natur- liga system, men det finns visst stöd för ett ASS genom antingen konkurrens mellan skarpsill och torsklarver om djurplankton eller en icke optimal storleksstruktur på skarpsillsbeståndet. Kunskap om ASS, det vill säga att systemet potentiellt har ”fast- nat”, är av stor betydelse för fiskeriförvalt- ningen. Det kräver en förvaltning som kan förändra balansen till skillnad från en som utgår ifrån att fiskbeståndet återuppbyggs, bara vi slutar fiska.

Kunskaper behöver integreras

Idag förvaltas de flesta av EU:s fiskbestånd utifrån tanken att man sätter en fiske- kvot per art som arten ska tåla utan att

gens kunskap om Östersjöns ekosystem, vet vi att fiskekvoterna inte bara påverkar respektive art utan även andra fiskarter – deras tillväxt och utbredning – och i för- längningen hela ekosystemet. Det finns också reglerande mekanismer, som kli- mat- och syresituationen, som inte påver- kas av fiskekvoter, men som kan påverka våra fiskbestånd. Denna kunskap måste in- tegreras bättre i framtidens fiskeriförvalt- ning. Exemplet att ekosystemet potentiellt kan ”fastna” visar verkligen på behovet av en genomtänkt förvaltning.

Även om kunskaperna om Östersjöns marina ekosystem är goda, jämfört med många andra marina områden, finns många ouppklarade frågor. Men det är förvånande hur lite denna kunskap inte- grerats i dagens fiskeriförvaltning.

En orsak är att EU:s fiskepolitik fungerar utifrån ”one-fits-all” principen, det vill säga alla områden måste hanteras på samma sätt. Men i EU:s nya gemensamma fiske- politik, som börjar gälla 2014, finns stora möjligheter till en regional, skräddarsydd förvaltning av Östersjön, till skillnad från idag.

Komplex framtida förvaltning

En annan orsak till bristande ekosystem- perspektiv i förvaltningen är att det kräver ett slags regimskifte på ett annat plan, som innebär helt nya förvaltningssystem och arbetsprocesser. Förklaringen är enkel: framtidens förvaltning är mer komplex. Den skall hantera inte bara enskilda fisk- bestånd utan hela ekosystemet, vilket bety- der hänsyn och värdering av flera faktorer samtidigt. Dessutom kommer samhället och enskilda konsumenter att ställa allt hö- gre krav på en förvaltning som säkerställer olika ekosystemtjänster och borgar för en mer miljömedveten fiskepolitik.

Idag finns både kunskap och bra förut- sättningar för en förbättrad fiskeriförvalt- ning i Östersjön som skulle kunna göra den till en förebild för ekosystembaserad förvaltning.

LÄS MER

”PLAN FISH: Planktivore management – linking food web dynamics to fisheries in the Baltic Sea”. Slutrapport 2008-2013.

Det finns flera olika teorier kring hur skarpsillen kan påverka torskbeståndet i Östersjön. Illustration: Camilla Bollner/Azote

H AV E T S D J U R O C H V Ä X T E R

75

miljö

2012

I Västerhavet rekommenderas att kvoten för torsk minskas med nio procent i områ- det som innefattar Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Engelska kanalen, för att följa den förvaltningsplan som EU beslu- tat tillsammans med Norge. Bestånden av plattfisk i Nordsjön är generellt ganska stabila, men fisket på tunga föreslås mins- ka eftersom populationen troligen är för

låg för ett långsiktigt fiske på nuvarande nivå. För rödspätta i östra delen av Skager- rak, längs svenska kusten, rekommenderas inget fiske alls och bifångst av rödspätta ska undvikas.

Unga vuxna individer av till exempel torsk, kolja och bleka längs Sveriges väst- kust ökar, men det finns fortfarande väldigt få äldre individer och ingen positiv trend har setts de senaste åren.

Östersjön

I Östersjön rekommenderar ICES att förvaltningsplanen för torsk följs. Det betyder att fisket i östra beståndet (öster om Bornholm) kan ökas med två procent under 2014. Samtidigt påpekas det att östra beståndet ökat i söder, men inte i norr. Ökningen av beståndet är alltså ojämnt fördelad geografiskt. För det västra bestån- det av torsk, väster om Bornholm, rekom- menderas istället att fisket minskar med 15 procent.

Rådet för fiske av strömming i Egentliga Östersjön och Bottenhavet är att det ökar med cirka 40 procent, och i Bottenviken ännu mer. Samtidigt påpekas att ström- ming i Egentliga Östersjön är magrare nu än på 1970-talet. Fisket av skarpsill rekom- menderas att minska med 10 procent.