forts Vegetationsklädda bottnar

till god status. Liksom i Asköområdet före- kom fintrådiga grönalger i påfallande liten mängd.

Av de totalt 24 identifierade arterna längs Blekingekusten dominerade rödalger både i antal arter och i täckningsgrad. De täckte i stort sett allt tillgängligt substrat ner till 15 meter eller djupare. Mängden tång var störst mellan ytan och 3 meter men trots att den ekologiska statusen var hög fanns bälten av blås- eller sågtång bara på 14 av 20 undersökta transekter. Tångens täck- ningsgrad var visserligen en aning högre än 2011 men fortfarande avsevärt lägre än före 1996, särskilt i ytterskärgården.

Västerhavet

I Kattegatt, vid Onsalahalvön, undersöks tre vattenområden. I ytterskärgården kan det urskiljas en svag försämring av botten- vegetationens tillstånd sedan 2007. Årsme- delvärdena är dock fortfarande inom statusklassen hög och väl i nivå med regio- nala data från åren 1997 och 2000. Risö-

Säröarkipelagen och Öckerösund, vilka representerar mer skyddade och grundare områden, uppvisade båda god status 2012. Variationen mellan lokaler inom de två vattenområdena är dock mycket stor, dels beroende på att det är få provpunkter, dels på att lokalerna med sina ringa djup och mer skyddade lägen inte fullt ut uppfyller de kriterier som ligger till grund för index- beräkningen.

I Skagerrak hade de två provtagna vattenområdena i Gullmaren avsevärt högre kvalitetsindex 2012 än föregående år. Saltö fjord som representerar mellan- skärgården hade fortfarande god status. I området i ytterskärgården, mellersta Bohusläns skärgårds kustvatten, hade statusen däremot ökat från god till hög, med ett indexvärde som är det näst högsta under hela mätserien. Långsiktigt finns en avtagande trend i Saltö fjord sedan seriens början 1994. Sedan 2006 har variationen mellan åren dessutom ökat. Det försäm- rade tillståndet beror på minskad djuput-

bredning för flera av de ingående indika- torarterna.

Utvecklingen för en av de mest karak- teristiska indikatorarterna, skräppetaren

Saccharina latissima, är fortsatt mycket

negativ i de kustnära delarna av Skager- rak. I de svenska delarna av Kattegatt har motsvarande negativa förlopp inte regist- rerats ännu.

Näring grumlar

Den växtbeklädda delen av havsbott- nen, fytalen, omfattar alla typer av hårda och mjuka bottnar som sträcker sig från vattenytan ner till cirka 10–20 meters djup. Denna miljö är mycket artrik med ett växt- och djurliv som är lätt att obser- vera. Om näringsnivåerna och därmed grumligheten i vattnet ökar, minskar växternas djuputbredning eftersom ljus- tillgången minskar. Storvuxna alger som blåstång och skräppetare ersätts ofta med fintrådiga och kortlivade röd- och brunalger. De fintrådiga algerna lägger sig som en kvävande matta över de sto- ra algerna som får allt sämre möjlighet till nyrekrytering och tillväxt.

FAKTA

Foto: Stefan T

obiasson

Om mängden näring i vattnet ökar är risken stor att de fintrådiga algerna tar över, och lägger sig som en matta över tången.

H AV E T S D J U R O C H V Ä X T E R

65

miljö

2012

Makrofauna mjukbotten

Ola Svensson, Caroline Raymond & Jonas Gunnarsson, Stockholms universitet /

Jan Albertsson, Umeå universitet / Stefan Agrenius, Göteborgs universitet

Bottniska viken

Många områden i Bottniska viken har sedan början av 2000-talet uppvisat en lägre miljöstatus för bottenfaunasamhället än tidigare, till följd av en kraftig nedgång av vitmärlan Monoporeia affinis. Under samma period har den invasiva havsborst- masken Marenzelleria koloniserat många områden och kan möjligen vara en bidra- gande orsak till att vitmärlornas återhämt- ning varit svag. Vitmärlan klassas som känslig och dess numera låga tätheter har en starkt negativ inverkan på statusklass- ningarna för den artfattiga bottenfaunan i Bottniska viken.

Inga stora förändringar har skett i bottenfaunaindexen år 2012 jämfört med året innan. Ett generellt mönster med högre miljöstatus i utsjön jämfört med kusten kan ses under den senaste tioårs- perioden. Detta är dock lite mindre tydligt år 2012, då ett utsjöområde i Bottenhavet, Grundkallen, fått sänkt status till måttlig. Samtidigt har två kustområden, Öregrund i Bottenhavet och Kinnbäck/Pite-Rönn- skär i Bottenviken höjt sin status till god. Generellt är tillståndet något bättre i Bottenviken än i Bottenhavet.

I södra Bottenhavet kan man se en tydlig minskning i BQI, medan det är en tydlig ökning vid Höga kustens utsjö i norra Bottenhavet samt en mindre ökning

i övriga utsjöområden i Bottenhavet. Försämringen vid Grundkallen är rela- terad till en tydlig minskning av nyckel- arterna vitmärla och östersjömussla. Till skillnad från Bottenhavets utsjö så uppvi- sar Bottenviken svängningar i bottenfau- nans sammansättning som är likartade över ett större område, och i samklang med förändringar i vitmärlans individantal.

Egentliga Östersjön

Flertalet av de undersökta områdena i Egentliga Östersjön har sedan program- mets början uppvisat god status. Tillstån- det 2012 är i de flesta fall oförändrat eller något bättre jämfört med föregående år.

På djupa bottnar i Egentliga Östersjön råder generellt mycket låga syrehalter under salthaltssprångskiktet. De stationer som ingår i utsjöprogrammet är emellertid lokaliserade ovan eller kring detta språng- skikt, med ett största provtagningsdjup på 78 meter. I de provtagna områdena har det totala antalet individer ökat jämfört med år 2011, med de högsta nivåerna sedan 2007 i

alla områden utom ett öster om Gotland. I flertalet utsjöområden har det skett en ökning av framför allt vitmärlorna Mono-

poreia afffinis och Pontoporeia femorata,

där störst antal individer uppmätts sedan programmets början år 2007. En ökning av vitmärlorna, som har det högsta känslig- hetsvärdet i BQI-indexet, borde resultera i högre BQI-värde. Detta motverkas dock av en samtidig ökning av arter med lägre känslighetsvärde, som till exempel havs- borstmasken Marenzelleria spp. Denna art är relativt ny i Östersjön, och har ökat kraftigt i utsjöområdena i likhet med öster- sjömusslan Macoma balthica. Till skillnad från mönstret i Bottniska viken har det skett en ökning av både Marenzelleria spp och Monoporeia affinis i Egentliga Öster- sjön.

Även för de kustnära områdena är till- ståndet relativt oförändrat eller något bätt- re jämfört med föregående år. Den gene- rella trenden är även här ökad förekomst av vitmärlor, framför allt Monoporeia affinis. Däremot har det, till skillnad från i utsjö- HAVSBORSTMASKAR, blötdjur, kräftdjur

och tagghudingar är exempel på djur som finns på marina sedimentbottnar. Djuren är förhållandevis stationära och lever på el- ler nedgrävda i sedimentet. Vissa arter är snabbväxande och kortlivade, medan andra kan bli många år gamla. Artsammansätt- ningen speglar miljön i ett visst område och årlig provtagning görs för att kunna upp- täcka förändringar i djursamhällena, till följd av till exempel övergödning eller klimatför- ändringar. Provtagningen omfattar djur, se- diment och bottenvatten och bedömning av miljötillståndet görs med hjälp av ett index: "ENTHIC

j Läs mer om programmet på sid. 98.

I DE UNDERSÖKTA OMRÅDENA är tillståndet för de bottenlevande djuren i allmänhet

gott i utsjön, medan det varierar mer i kustnära områden. I Egentliga Östersjöns utsjö- områden, på djup kring salthaltssprångskiktet, noterades år 2012 den största förekomsten av djur sedan programmets början år 2007. Djupare områden under språngskiktet, som är starkt påverkade av syrebrist, ingår inte i undersökningsprogrammet. I Västerhavet är tillståndet för faunan gott i öppna havet, medan det under 2000-talet har varit sämre i hela Kattegatt och i Skagerraks kustområden. Under senare år har situationen i dessa områden blivit bättre.

Foto: T

erése Larsson

En Marenzelleria i mikroskop. Denna relativt nya art i Östersjön har ökat under senare år och finns nu ända upp till Haparanda.