Övergången är mellanboken i vad som brukar kallas Gränstrilogin som utkom mellan 1992 och 1998. Av utrymmesskäl valde jag redan på ett tidigt stadium att bara utgå från en av trilogins böcker. Tematiskt hade den första boken, Dessa vackra hästar fungerat väl, dessutom utspelas den i Texas och Mexiko, men här nämns inte Corridon vid namn. Den sista boken, Städerna på slätterna, når enligt mig inte riktigt når upp till de båda föregående böckerna, samtidigt som den tematiskt inte heller kan sägas vara en Corrido. Det bästa hade så klart varit att analysera alla tre böckerna, då hade en kunnat frilägga ett antal berättelser, som ibland löper genom flera av dem, och som 263 Paredes 2014: 145
alla skulle kunna ses som varianter av Corridos i den större berättelsen. Trilogin har jag läst flera gånger. Detta menar jag är av stor vikt, då vi ser och lägger märke till fler och andra saker och skeenden vid en andra och tredje genomläsning. De olika teman som jag skriver fram är valda enligt liknande principer som gällde för Det vilda gänget. Boken har lästs och anteckningar har förts. Dessa anteckningar har sedan satts samman i olika grupper och mina teman har vuxit fram.
Övergången utspelar sig både i delstaten New Mexico och i Mexiko under det sena trettiotalet. Huvudkaraktären är den sexton år gamla Billy Parham som lever med sina föräldrar och den två år yngre brodern Boyd på en farm i New Mexico. Historien börjar med att han följer med sin far ut på jakt. De sätter fällor och försöker fånga en av områdets sista vargar. Billy infångar tillslut vargen, som visar sig vara en dräktig tik, av skäl som inte närmare förklaras för oss läsare beslutar han sig för att föra vargen till Mexiko där han tror att hon hör hemma för att där släppa henne fri. Vad som senare följer är tre mer eller mindre misslyckade resor fram och tillbaka till Mexiko. Den första resan handlar om att föra vargen till frihet. Men vargen blir plågad till döds och Billy begraver den. När han kommer hem är ranchen övergiven och hästarna stulna, kanske av indianer. Den yngre brodern Boyd har dock klarat sig och tillsammans beger de sig på jakt efter hästarna och hästtjuvarna. Under den här resan visar sig Boyd vara både envisare och rättrådigare än brodern. En ung flicka räddas från några banditer. Tycke uppstår och Boyd transformeras nu till en klassisk folkets hjälte. Och som en sådan ska han också dö. Framförallt den sista resan kan ses som en egen Corrido då han nu beger sig till Mexiko för att hämta sin döde brors kvarlevor, och om möjligt också hämnas. På vägarna träffar han en rad, sinsemellan väldigt olika, karaktärer. Samtalen med dessa har en filosofisk karaktär, ytterligare förstärkt av McCarthys speciella
språkbruk. Exempel på detta kommer i följande avsnitt.
Tingen
"Han sade att saker och ting rätteligen hade namn efter sina egenskaper som ingalunda kunde räknas in i deras substans."264
Jag är inte filosofiskt skolad men ska ändå försöka resonera lite om vad författaren menar med substans. Kanske författaren här framförallt talar om förhållanden mellan människor och mänskliga handlingar. Dessa ”saker och ting” har naturligtvis namn efter sina egenskaper (en samaritisk gärning, en diktatorisk ledare) men dessa egenskaper behöver nödvändigtvis inte stå i överenstämmelse med individens substans (också människan bakom de goda handlingarna kan ha
mindre smickrande bevekelsegrunder). Till detta kan läggas en tidsdimension som i sig innehåller både bruk av historia och historiemedvetenhet. Slutsatsen av detta resonemang blir för mig att tingen får sin substans av eller genom dess historia. Spinoza å sin sida menade att huruvida ett ting anses som fullkomligt eller ej är avhängigt hur väl det överensstämmer med vår idé av detta ting. Således kan vi endast uttala oss om ting som vi har en erfarenhet utav (exempelvis ser de flesta av oss ett hus utan tak som ett ofullbordat hus.) Detta resonemang gäller även för ting i vår natur.265 Människor, djur och ting må ha namn efter sina egenskaper. Likväl säger dessa
egenskaper litet och intet om deras väsen.266 Vad som möter oss i Övergången är istället en rad
beskrivningar av handlingar, drifter och funktioner. En gammal människa i trasiga kläder är vad vi ser men naturligtvis mycket mer än så. Och vad vet vi egentligen om oss själva: "Vad prästen till sist kom att tro på var att sanningen ofta kan bäras omkring av sådana som själva blir helt omedvetna om den. De bär något som har tyngd och substans men för dom saknar det varje namn som det kan anropas eller manas fram med."267 På liknande vis kan vi kanske förstå tingen.
Ett gammalt plogskär som används som prydnadsföremål har transformerats. Från sin bestämning, till sitt uttryck, från sin historia till sin bild.268 Gångna tiders bruksföremål som
numera pryder vart och vartannat hem har enligt samma logik förlorat sin mening, likväl bär de på sin egen historias tecken. Bär det förfallna torpet i skogen på samma historia som dess frände som nu står i full prakt på Skansen? Enligt McCarthy har ett ting som har flyttats ur sin plats förlorat mycket av sin historia. I dess avsedda plats är "dess historia hel och odelad. Vilande i tiden."269 På Skansen står torpet men dess historia slutar där det en gång brukades. Där blir dess
verklighet kvar.270 Bortom den materiella världen finns tingens idévärld där deras verkliga
bestämning står att finna: "... eftersom allt man kan röra vid blir till stoft får man inte ta fel på de tingen och de verkliga."271 McCarthy laborerar ständigt med tingens dubbla natur. Dessa vackra
hästar inleds med "Ljuslågan och ljuslågans bild...".272 Detta dubbla förhållningssätt kan med
265 Spinoza, Baruch Etiken, Thales 1989: 183f
266 Väsen är ett i sammanhanget problematiskt begrepp. Jag tvivlar på att McCarthy anser att människan som art har ett oföränderligt väsen, vare sig det är förnuft eller en av kyrkan postulerad själ. Kanske är det just därför han i citatet ovan väljer att använda begreppet substans i stället för väsen.
267 McCarthy 1994: 168. Citatet får mig att tänka på Charles Bukowski, David Allan Coe och andra avvikande personligheter som ibland blänker till med oerhört träffande meningar.
268 "Saker som har skilts från sin historia har ingen mening. Dom är bara former. Av en viss storlek och färg. En viss tyngd. När deras mening har gått förlorad har de inte ens ett namn längre. Historien kan å andra sidan aldrig försvinna från sin plats i världen eftersom den är den platsen." McCarthy 1994: 152. Jämför med Stig Claessons
Vem älskar Yngve Frej?
269 McCarthy 1994: 432
270 McCarthy 1994: 432. Kanske stämmer detta i än högre grad på människor. Jämför till exempel med
Kurosawas Vägvisaren (1975). När Dersu Uzala kommer till storstaden är han endast en skugga av vad han var i vildmarken.
271 McCarthy 1994: 312 272 McCarthy1994(2):3
Barthes terminologi förstås som skillnaden mellan betecknande och betecknad. En bild av en bukett röda rosor är avbildade blommor av en speciell art men de kan även beteckna passion, romantik och kärlek.273 Denna tingens dubbla natur, bilden eller tecknet och så någonting mer,
eller delvis annorlunda återkommer ständigt hos författaren. Två möjliga, delvis överlappande förklaringar, ger oss Koselleck och Barthes. Koselleck beskriver hur också begrepp
temporaliseras, innebörden förändras över tid. Barthes å sin sida skriver om det betecknade och det betecknande, hur vi ger föremål en rad mytologiska egenskaper som i sin tur är förankrade i tiden.274 Detta står i relation till författarens syn på människor, ting och verklighet. Och troligen, i
en vidare mening, till hans historiemedvetenhet och moraluppfattning.
Tiden
"Vi är själva vår egen tid. Flyende. Outgrundlig. Skoningslös."275
Ovanstående citat sammanfattar Övergångens tid. Tiden finns inom oss, skapad och framvuxen ur vår relation till historien. Nuet innehåller både erfarenhet och förväntningshorisont, samtidigt som det utgör den brännpunkt i tillvaron då dessa variabler möts. Världen föds på nytt varje dag. Härigenom manifesterar sig allt liv, som endast kan existera i ett nu gentemot dåtidens och framtidens tomrum. "En värld uppbyggd av blod och blodets alkahest och blod i sin märg och sitt integument eftersom det var blodet och ingenting annat som hade makten att genljuda mot det tomrum som i varje stund hotade att förtära det."276 Blodet är livet och därigenom
tomrummets antites, det som skiljer nu från historien och framtiden. Det som var liv
transformeras till minnen, tecken eller myter. Det som ska bli liv är drömmar, förväntningar och mytologiserad framtid. Textens syn på tid är nära knuten till dess syn på historia. Alla tings historia är opålitlig då dess tecken omöjligt kan berätta hela sin historia. Även människornas historia kan endast återges ofullständigt. Bortom nuet finns endast det ofullständigas mytologiskt färgade historia.277 Skiljer sig då denna tidsuppfattning mellan USA och Mexiko? Den frågan
vågar jag inte besvara, men kan heller inte låta bli att komma med några reflektioner. Att McCarthy låter karaktärer uppleva och förhålla sig till tiden, likväl som till historien och
framtiden, på olika vis vågar jag påstå. Men kan man se skillnader i uppfattningen av tid mellan 273 Barthes 1970: 209
274 För drygt hundra år sedan gifte sig många kvinnor i svarta klänningar. Det skulle ses som suspekt av många i dag. Också färgerna temporaliseras, får nya beteckningar.
275 McCarthy 1994: 441
276 McCarthy 1994:79. Alkahest är ett hypotetiskt ämne med kraft att förtära alla andra ämnen. Integument är inom botaniken ett membran som täcker frökärnor. Inom biologin står det för huden, hår, naglar etcetera. 277 "I de ansikten som nu för evigt ska förbli namnlösa bland sina utslitna ägodelar står skrivet ett budskap vilket aldrig kan uttalas eftersom tiden alltid ska dräpa budbäraren innan han någonsin hunnit fram." McCarthy 1994: 166.
länderna i hans texter? Jag tror det, men vill samtidigt poängtera att karaktärernas tidsuppfattning, hur de förhåller sig till erfarenhetsrummet och förväntningshorisonten, snarare är avhängiga deras klassposition och de erfarenheter som de har gjort. I McCarthys värld är det nuet som är bestämmande. Ur nuet tolkas, vantolkas och misstros myterna och erfarenheterna, ur nuets inte alltid så bördiga mylla växer förväntningshorisonten fram. I boken möter oss människor som har förlorat tron på andra människor, på gudar, ja tron nästan allt. I detta ljus läser jag citatet som får inleda detta avsnitt.
Trots dess förgänglighet och allmänna opålitlighet är ändock erfarenheten vad vi har att hålla oss till. "De som inte minns krig och blod är alltid de mest stridslystna."278 De självupplevda krigens
tecken är tillräckligt starka att stå som bålverk mot nuets krigshets, trots att tecknen endast talar sin egen fragmentariska historia. Världen finns endast i nuets och den saknar reella fästen både i det förflutna och i framtiden. Blåsten är i Övergången ett tecken på nuets eviga resa. "De små sandkornen i ödemarken var det enda som vinden hade att flytta på och de rörde sig med ett ständigt vandrande väsljud runt sig själva. Som om världen i sin yttersta finfördelning sökte något fäste mot sin egen eviga rotation."279 Likväl har världen ingen tidsmässig syn på saker och ting då
det inte existerar någon värld utanför nuet.280 Människans existens är ”… bara en kort paus i
tillvaron."281 Nuet, skeendet, den obefintliga existensen mellan då och sedan utgör det nu som
definierar människans position i tillvaron. Detta resonemang draget till sin spets leder till
slutsatsen att om livet har mening eller syfte är irrelevant då det enda vi kan nå kännedom om är detta eviga nu.282 Enligt Kosellecks beskrivning av tidens temporalisering som ett resultat av den
moderna tidens födelse kan den McCarthyanska tiden snarast beskrivas som förmodern. En tidsuppfattning som är så hårt knuten till karaktärernas livsbetingelser att framtiden omöjligt kan ha något gott i sitt sköte. I en vidare läsning menar jag att en skulle kunna argumentera för en än mörkare läsning. För nog börjar McCarthys böcker i regel ganska eländigt, men där finns en protagonist som har en förväntan på framtiden. Denna förväntan triggar i gång en händelsekedja som successivt skalar av förväntningarna tills ingenting, eller nästan ingenting finns kvar.283
278 McCarthy 1994: 93 279 McCarthy 1994: 120 280 McCarthy 1994: 157 281 McCarthy 1994: 156
282 "Han sa att huruvida en människas liv stod skrivet i en bok någonstans eller huruvida det tog form dag för dag gjorde detsamma eftersom det var verkligt på ett enda vis och det var att det måste levas."
Katastrofen
"... lakanet på en tvärslå där det ångade i eldskenet som en brinnande slöja i en vildmark där någon helig passions celebranter hade fördrivits av rivaliserande sekter eller kanske bara flytt ut i natten av rädsla för sina egna gärningar."284
Nuets tröstlösa progression sker till priset av sin egen eviga undergång. Detta speglar McCarthy genom postapokalyptiska meningar, mättade med speglingar av vad som kanske har hänt eller vad som möjligen kommer att ske.Världen vandrar som slav under nuet genom en allestädes närvarande undergång; "... två tranor stod fjättrade vid sina spegelbilder därute i det sista dagsljuset som statyer av sådana fåglar i någon ödelagd park där katastrofen har sopat bort allt annat.". 285 Apokalypsen är en del av detta nu, men till stora delar undandrar den sig vår
varseblivning. Författarens beskrivningar av vad som har hänt eller kanske har hänt under övervakning eller direkt inblandning av en möjlig gudomlighet påminner om HP Lovecrafts universum med dess uråldriga och ondskefulla gudar; "Som om de redan kunde finnas där alldeles utanför mörkret i hans natt. Nerhukade bland stenblocken. I färd med att i stenen hugga in de där avbilderna av den levande värld vars bestånd de önskade och den värld de ville döda med egen hand."286 Citat kan även tolkas bokstavligt. Grottmänniskorna som hugger in bilder av
djur i sten. Djur de både vill nedlägga samtidigt som de önskar att djuren ska frodas. Världen, eller naturen bär tecken på dess eviga katastrof och undergång"... bland trädskelett och stenblock som brustit sönder i jordbävningen för ett halvsekel sedan och rasat nerför berget på sina
brottytor och slagit eld genom att mala sten mot sten och bränt skogen levande."287
Men bilderna av Övergångens katastrof säger oss också någonting om människornas historia. Problemet är att vad bilderna förmedlar är alltför ofullständigt för att vi ska kunna dra några säkra slutsatser. Även bilden av en människa kan berätta om undergången. Alla tings och varelsers historia är olika berättelser om nuets katastrof och undergång. "Han såg ut som någon ny art av barnryttare som blivit kvar i kölvattnet efter ett krig eller en farsot eller en hungersnöd i det där landet."288 Människans villkor handlar mer om att hålla mörkret, undergången och
historien i schack än att skapa ljusa levande bilder av gångna tider och människor eller drömma om någon ljusnande framtid. Ett exempel i boken på detta är en gammal kvinna som ber. Alla barnen och männen hennes är döda i krig. För henne "... hyste natten en tusenårig fruktan utstyrd 284 McCarthy 1994: 135
285 McCarthy 1994: 182
286 McCarthy 1994: 144. Att annat citat på samma tema: ”Likt ögonen hos störda väsen som man gjorde bäst i att lämna i fred." McCarthy 1994: 346
287 McCarthy 1994: 200 288 McCarthy 1994: 261
i fjädrar och kungliga fiskars fjäll vilken alltjämt livnärde sig på barnen ... Orörlig, sträng,
obeveklig. Inför just en sådan Gud.289 Är både kvinnan och gud orörlig, sträng och obeveklig eller
är hon ordningen och den med fjädrar och fjäll utsmyckade guden kaoset utanför? En annan man har i större delen av sitt liv sökt gud. Men det är inte godhet och trygghet han till slut finner. "Det var aldrig så att den här mannen slutade tro på Gud. Det var snarare så att han kom att tro Honom om fruktansvärda saker. ... Han ser världen glida undan. Och runt omkring sig en enorm tomhet utan något eko."290 Historien som dessa människor bär med sig är traderad och
mytologiserad. Kanske utgör de en historiens anakronism, ett arv från den förmoderna tiden. Deras erfarenheter ger i vart fall inte utrymme för temporalisering i Kosellecks mening. Dessa människor är i stället bärare av en cyklisk tidsuppfattning. Koselleck menade att mindre erfarenhet leder till större förväntan. I detta ljus framstår Övergångens karaktärer så mättade på erfarenheter att endast undergångens förväntningshorisont kvarstår.
Människans villkor
"Han sa att man bara kunde känna världen sådan den existerade i människors hjärtan. Ty fast den tycktes vara en plats som innehöll människor så var den i verkligheten en plats som de innehöll och för att lära känna den måste man därför söka där och lära känna dessa hjärtan och för att kunna göra det måste man leva bland människorna och inte bara passera ibland dem."291
Världen kan endast förstås av och genom människor. Finns det en värld utanför människans kan vi inte nå någon kunskap därom. Världen tolkas och speglas genom människan och dennes val och handlingar.292 Författaren ger oss en beskrivning av världen, en beskrivning som läsaren
tolkar. Ingenting kan vi förstå som inte har tagit omvägen via våra fem sinnen. Syntesen av detta resonemang är att det inte heller finns någon moral utanför människan. Lagar och seder som genomsyrar ett samhälle i en viss tid kan då aldrig vara moraliska storheter, förankrade i evigheten, framsteget eller i en gudom. Detta synsätt, som jag menar präglar hela McCarthys författarskap, gestaltas i texten av karaktärernas ovilja att låta sig underkastas människornas lagar och moral. "Gosse, gå nu inte och sätt dig upp mot lagen i det här. Det tänker jag inte. Jag tänker inte låta den sätta sig upp mot mig heller."293 Ett ting eller en tanke har ingen mening annat än
genom sin egen fragmentariska historia. "Han sa att människor tror att sanningen om någonting
289 McCarthy 1994: 415f
290 McCarthy 1994: 158. Återigen ekar Lovecrafts universum i McCarthys texter. En annan man säger följande om gud: "... Gud sitter och konspirerar om förstörelsen av det som han med sådan omsorg har skapat. ... Därför och bara därför är jag ateist." McCarthy 1994: 51
291 McCarthy 1994: 142
292 "... de rökte på samma sätt som fattigt folk äter vilket är en form av bön." McCarthy 1994: 92 293 McCarthy 1994: 180
bor i detta någonting utan hänsyn till vad dess betraktare anser medan det som är falskt antas vara det oavsett hur väl det motsvarar den yttre bild som krävs."294 Sanningen, likväl som det
falska, är en myt. Det är ett yttrande och ett språk. Sanningen och det falska får en mytologisk innebörd i och med att meningen transformeras till en viss form. Sanningen så mycket starkare i och med att den till och med transcenderar formen medan det som är falskt kan vara så utan hänsyn till hur sant vi än upplever det. En människas värde exempelvis anses vara en omätbar storhet oaktat vem det rör sig om. Huruvida en viss tavla av Andy Warhol är äkta eller inte kan knappt världens samlade konstexpertis avgöra.
För flertalet av de människor vi möter i boken finns väldigt lite utrymme för tolkning av världen. De tröskar på i sin gradvisa misär, gör vad som förväntas av dem och tänker så som de och deras förfäder alltid gjort. Världen är osäker och hotfull, den undandrar sig varje försök till någon begriplig tolkning som skulle kunna leda till möjligheter och val.295 I detta sammanhang blir
människor och ting som symboliserar någonting annat både lockande och hotfulla. Drömmen om ett friare liv har ingen plats hos den kuvade, där finns nöden som i sin tur bestämmer