Tobias Birgersson Malmö Universitet
Vt 2019 Lärande och samhälle
Handledare: Mats Greiff Mastersuppsats i historia
Examinator: Johan Lundin 30 Högskolepoäng
El Corrido
enligt
”Historien är en outsinlig brunn, ur vilken var och en öser exemplets vatten för att tvätta bort sin smuts.”
Innehållsförteckning
Inledning ... 4
Syfte och frågeställning ... 5
Metoddiskussion ... 6
Populärkultur som historiskt källmaterial ... 7
Urval ... 11
Tidigare forskning ... 13
Med pistolen i sin hand ... 19
Landet ... 20
Skilda bilder ... 22
El Corrido ... 26
Klassen och kulturen ... 28
Begreppsdiskussion och teori ... 32
Betydelsemättnad ... 33
Trovärdighet ... 35
Konstnären ... 36
Västern ... 37
Gränser och gränsgörande ... 38
Teoretiska ingångar ... 40
Koselleck ... 42
Barthes ... 44
Det vilda gänget ... 47
Barnen ... 49 Soldater ... 50 Mapaches Mexiko ... 51 Angels Mexiko ... 52 Undergången ... 52 Moral ... 53 Uppvaknande ... 55 Byn ... 57
Det vilda gänget och El Corrido ... 58
Övergången ... 60 Tingen ... 61 Tiden ... 63 Katastrofen ... 65 Människans villkor ... 66 Berättelsen ... 67
Övergången och El Corrido ... 70
Diskussion ... 71
Vidare studier ... 78
Litteraturlista ... 81
Referenslitteratur ... 81
Inledning
"Vi vet inte vilket förflutet som väntar oss i framtiden" -Kubanskt ordspråk
Vi brukar säga att vi ser film, läser böcker och lyssnar på musik. Jag kommer i följande text att använda verbet läser i dess vidare mening då det bättre fångar de tolknings och
förståelseprocesser som faktiskt sker. Här i ligger allsköns hermeneutisk problematik om hur vi förstår och tolkar mänsklig aktivitet. Att se film innehåller en socialt och historiskt betingad förståelsedimension, som naturligtvis skiljer sig åt dramatiskt mellan olika klasser, tider och kulturer. Min övergripande, eller kanske snarare grundläggande, tanke är att populärkulturella uttryck såsom film, litteratur och musik är, eller borde vara, centrala källor inom
historievetenskapen då de spelar en så stor roll som historieförmedlare. Vi bär nog alla på bilder av personer, epoker och händelser som vi har fått från spelfilmer och tv-serier. Men denna tanke är inte nog utvecklad och preciserad hos mig själv. Visst har jag i tidigare texter försökt förklara varför skönlitteratur och spelfilm är lämpliga studieobjekt inom sociologi, historievetenskap och litteraturvetenskap. Där finns spår, riktningar och utkast som alla pekar mot något slags värde. Men till syvende och sist baseras min egen syn på varför dessa populärkulturella uttryck är intressanta ur ett vetenskapligt perspektiv mer på en känsla än en intellektuell övertygelse. Det ska det nu bli ändring på.
Titeln på uppsatsen rymmer en stor del av de avgränsningar jag har gjort, samtidigt som den pekar mot vad jag anser är viktigt. El Corrido, sången eller balladen. Vad Corridon är och inte är kommer jag att reda ut på ett annat ställe, men ett par ord kan vara på sin plats. Den är mexikansk, men med rötter i andra kulturer och berättartraditioner. Den har ett
underifrånperspektiv, den är berättande (saknar refränger) och den dödförklaras med jämna mellanrum. Huvudskälet till att jag har valt Corridon som både titel och avgränsning är att jag menar mig kunna se dess spår, eller snarare utlöpare, i flera verk sprungna ur det södra USAs mylla. Gränser av alla de slag är intressanta då de säger mycket om både historia, moral och ideologi. Och här tycker jag mig, i ett antal olika verk, se hur en nordmexikansk kulturyttring har tagit språnget över Rio Grande och här transformerats till andra kulturella uttryck, men med bibehållen mentalitet, och kanske också ideologikritik. Vad gäller filmanalys tror jag att det kan vara fruktsamt att skilja på ideologi och mentalitet, med ideologi avser jag de medvetna val som
regissören gör medan mentalitet står för omedvetna, mer kollektiva föreställningar.1 Att
mexikanska traditioner florerar på den norra sidan av gränsen är självklart, däremot inte att de får genomslag i den bredare populärkulturen. Jag avser att i föreliggande text visa exempel på
nordamerikanska regissörer och författare som inte bara är väl insatta i corridons traditioner, som inte bara använder Mexiko som en lagom exotisk fond, utan som en både kulturell och
intellektuell källa varigenom det egna landet kan tolkas och förstås. Ett land, söder om Rio Grande, där drömmen om den fattiges rättvisa eller dennes undergång sjungs fram. Men innan vi kan börja med det intressanta måste vi ta oss igenom några formella måsten.
Syfte och frågeställning
Vad jag avser att göra är att analysera Sam Peckinpah´s Det vilda gänget2 från 1969 och Cormac
McCarthy´s Övergången3 från 1994 med hjälp av framförallt Américo Paredes With His Pistol in His Hand – A Border Ballad and its Hero4, Roland Barthes Mytologier5 och Reinhart Kosellecks Erfarenhet,
tid och historia – Om historiska tiders semantik6.
Syftet med denna uppsats är att försöka skapa kunskap om hur historiebruk migrerar och
transformeras över tid, samtidigt som jag vill försöka tolka och förstå empirin med hjälp av mina teoretiska ingångar. Exemplet utgörs av en särskild typ av mexikansk ballad vid namn El Corrido som sjöngs i ett område mellan Mexiko och USA från mitten av 1830-talet och hundra år framåt. Syftet rör frågor kopplade till både historieförmedling och historiesyn. Och här menar jag att film och litteratur spelar bärande roller. Valet av empiri och teori utvecklar jag längre fram. Några frågeställningar är:
1 ”Med mentaliteter förstods föreställningar som inte var helt medvetna, som delades av kollektiv och
förändrades långsamt.” Stellan Dahlgren och Anders Floren, Fråga det förflutna, Studentlitteratur, Lund 1996: 162. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman definierar ideologisk vetenskap på följande sätt: ”Med ideologisk användning menar jag vetenskapens användning för att bekräfta eller stärka eller förändra försanthållanden, värderingar och normer gällande värld och människor, religion och konst, politik och moral och allt annat som kommer i mänsklig väg.” Sven-Eric Liedman, Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. Kritiska och
historiska perspektiv ur Forser, Tomas, (red) Humaniora på Undantag – Humanistiska forskningstraditioner i Sverige, Kontrakurs, Stockholm 1978: 28f. Jag menar att det är möjligt att överföra resonemanget även på film
och litteratur. Nyckelbegreppet i sammanhanget är försanthållande. Per Olov Qvist skriver att ”En mer ideologisk tolkning handlar om hur filmerna skildrar en allmän samhällelig konsensus, där politiska konflikter (ibland i mer förklädd form) förs ner på ett individuellt plan och tematiseras i enlighet med populärfilmens melodramatiska mönster. Per Olov Qvist, Folkhemmets bilder, Arkiv förlag, Lund 1995:370
2 Sam Peckinpah, Det vilda gänget, Warner Brothers/Seven Arts 1969 3 Cormac McCarthy, Övergången, Bonnier Alba, Stockholm 1994
4 Américo Paredes, With His Pistol in His Hand – A Border Ballad and its Hero, University of Texas Press. Austin (1958) 2014
5 Roland Barthes, Mytologier, Bo Cavefors Bokförlag, Staffanstorp 1970
• Vilka teman från El Corridon går igen i de amerikanska författarna och regissörernas verk? • På vilket sätt kan verkens släktskap med El Corrido förstås som en form av motkultur eller
alternativ historiesyn?
• Hur är verkens mytologi kopplad till den geografiska platsen.
På ett mer övergripande plan vill jag, som förhoppningsvis redan framgått, slå ett slag för spelfilm och skönlitteratur som historiskt källmaterial. Visst kan det vara problematiskt att närma sig ett källmaterial som vi vet är konstruerat, och många gånger endast delvis med den vedertagna historien överlappande. Men likväl påverkar det vi läser och ser både vår förståelse av och kunskap om historia. Därför drar nu jag mitt strå till stacken. Jag vill visa att en med hjälp av en adekvat ingång, i detta fallet Corridon, kan tolka populärkulturella uttryck och på så vis blottlägga både hur kulturella traditioner migrerar och hur de vävs in i regissörers, musikers och författares verk. I föreliggande fall för att skapa en delvis annan bild av en regions historia än den gängse vedertagna. Américo Paredes bröt ny mark inom historievetenskapen, Sam Peckinpah och Cormac McCarthy gjorde det samma inom populärkulturen. Nu är det dags att sammanföra dem. Men först några ord om hur jag ämnar gå till väga.
Metoddiskussion
Nu väntar sig den vane uppsatsläsaren en beskrivning och en diskussion av hur jag har gått till väga, vilka val som har gjorts och hur jag motiverar min arbetsprocess. Men så kommer endast delvis bli fallet. Jag kommer att analysera den ovan nämnda empirin genom det raster som
Corridon utgör, med hjälp av två teoretiska ingångar, också de nämnda här ovan, som berör frågor knutna till tid och myt. All historisk gestaltning har en tidsvariabel och är dessutom ofta klädd i en mytologisk klädnad. Mer om detta längre fram.
Min föresats är att försöka leda läsaren genom uppsatsen på ett mer organiskt vis. Istället för att här redogöra för vilka avvägningar som har styrt urval, teorier, teman och så vidare har jag försökt väva in metoddiskussioner i den löpande texten. Vill du veta vilka principer som har styrt urvalet av mina teman anser jag att det lämpar sig bättre att läsa om dem i anslutning till
respektive avsnitt istället för en halv uppsats tidigare. Jag hoppas att mitt tillvägagångssätt ändå kommer att upplevas som transparant och begripligt. Mitt sätt att lägga upp denna uppsats är naturligtvis inte invändningsfritt. Men en bärande tanke har varit läsbarhet, därför har jag valt att varva de mer teorityngda delarna med de som jag inbillar mig är mer lättillgängliga. Rubriker har strukits och ändrats och textmassor har flyttats och skrivits om, allt för att öka läsbarheten utan
att för den del ge alltför stort avkall på vetenskaplig stringens och kutym. Det har i vart fall varit min föresats. Under respektive rubrik kommer jag att diskutera teoretiska avvägningar, tematiska avpassningar, och så vidare. Vi ska börja med att diskutera relationen mellan populärkultur och historia.
Populärkultur som historiskt källmaterial
En av mina utgångspunkter är att all form av historisk skildring är en rekonstruktion. Först i det nedtecknade verket, därpå i våra sinnen. Våra gjorda erfarenheter möter det vi läser. Detta nya måste passas in i våra erfarenheter och påverkar och förnyar på så sätt våra samlade erfarenheter. Men vare sig våra erfarenheter eller de skildringar vi tar till oss verkar i ett vakuum. Därför är det av vikt att försöka förstå fenomen i sin totalitet, vilket jag förstår som att skapa så mycket
förståelse som möjligt genom att läsa in sig i ämnet, förstå hur det hänger ihop med andra utsägelser och så vidare, samt att fenomen bör förklaras istället för att bara förstås som estetiska uttryck vilka vi kan lämna smakomdömen om och liknande tankeludd.7 Filmen och litteraturen
gestaltar olika motiv, som samtidigt reflekterar därför både skaparnas, och i alla fall för filmens del, producenternas bild av samhället, men kanske också något om hur det omgivande samhället ser på sig självt. Jag lånar en sammanfattning från Olle Sjögren, professor i filmvetenskap: det handlar om det ”dialektiska växelspelet mellan producenternas ekonomiska och ideologiska intressen och konsumenternas av produktionssättets betingade socialpsykologiska behov”.8 Detta
är dock alltför vidlyftigt formulerat för att kunna appliceras på en uppsats av denna storlek, men kan ändå verka som en slags vägledande tendens. Nästa citat från den Sjögrenska pennan fångar bättre vad som är centralt för mina perspektiv: ”Hur åskådaren upplever och värderar ’det
återspeglade’ (rollfigurer, situationer, handlingar, etc.) är oundgängliga frågeställningar vid en konkret analys av hur filmer reellt fungerar.”9 För mig är detta en både vacker och pregnant
sammanfattning av vad ett dialektiskt förhållningssätt innebär, samtidigt som det är ett i mina ögon synnerligen gott skäl till varför film utgör ett så viktigt empiriskt material inom
historievetenskapen. Vad jag framförallt intresserar mig för är länken mellan historisk skildring och nuet. Hur uppfattar, tolkar och använder vi oss av historia. Var finns den och hur kan den förstås. Dessa frågor rör förmedlingen och tolkningen, inte den faktiska historien. Att studera historia, likväl som att se en film, lyssna på en låt eller att läsa en bok, är att ta del av något som både är bekant och främmande, både likt och olikt. Vi möter tankar och företeelser som vi
7 Olle Sjögren, På kryss mellan Lenin och Freud ur Olle Sjögren, Filmens ledbilder – Marxistisk filmanalys, Kontrakurs, Stockholm 1976: 15f
8 Sjögren 1976: 21 9 Sjögren 1976: 27f
upplever som allmänmänskliga och vi möter annat som är förankrat i sin tid. Och kanske ser vi också hur det allmängiltiga trots allt är tämligen kontextbundet. Tankar som dessa möter oss i Robert Darntons artikel First steps toward a history of reading10. Jag menar att de tankar som han där för fram om läsningens historia också i hög utsträckning kan tillämpas på film och musik. Dessutom kan jag inte minnas sist jag fick så många egna tankar i huvudet av att läsa en text. På en och samma sida skriver han om hur förläggare lyfte fram typsnittens betydelse, hur 1700-talets censorer i Frankrike spelade rollen av ett slags kvalitetsgaranterande recensenter och att folk förr faktiskt kanske kunde läsa fast de inte kunde skriva sina namn.11 Dessa tankar kan översättas till
film (och troligen också musik). Jag tänker på hur filmbolagen har lanserat nya filmformat (technicolor, cinemascope, 3D etc.), tanken bakom Hays Code (och andra nationella
censurinstitutioner) hade med all säkerhet en kvalitetsfrämjande aspekt och rörliga bilder ser vi innan vi har lärt oss att koda dem (exempelvis tidsförkortande klipp, symbolik osv.). En
anledning till varför jag finner så mycket nytt i den här förhållandevis korta texten är att Darnton närmar sig materialet från en för mig delvis ny vinkel med ett hur i förgrunden. 12 Det Darnton
skriver fram i sin artikel ger vad jag i filmsammanhang skulle kalla för psykologisk trovärdighet. Han närmar sig läsningens historia från alla upptänkliga håll och lyckas därför skriva fram ett, för visso fragmentariskt, sammanhang. Egentligen är, eller borde väl, inte detta vara någonting nytt. Likväl tål det att upprepas. Textanalys och empiriska studier där en försöker fånga något av tiden (kontexten) går hand i hand.13 Dessutom är hans framställan både humoristisk och välskriven.
Nog så viktiga faktorer även i en akademisk text.
Något som skiljer filmen som både medium och som empiriskt material är dess, i historiska sammanhang, blygsamma ålder. Detta kan ha betydelse i hur vi tolkar och förstår processen bakom filmerna, men framförallt i hur vi förstår filmerna i sig. Darnton lyfter tesen att läsningen hade en starkare inverkan på hur läsare konstruerade sina liv och identiteter i 1700-talets
Frankrike än vad läsningen har för dagens människor.14 Han breddar resonemanget med att lyfta
fram hur Don Quixote, Madame Bovary och andra påverkade sina läsares liv. Men är det så enkelt? Jag menar att han här, trots sin uttalade ambition om att försöka förstå sammanhanget
10http://www.robertdarnton.org/publications Artikeln publicerades första gången 1984. 11 Darnton 1984: 17
12 Också detta hur måste naturligtvis sättas i sitt sammanhang. Se exempelvis etnologen Carina Sjöholms Gå på
bio – Rum för drömmar i folkhemmets Sverige Symposion, Stockholm 2003. Nog svarar hon på frågan om hur
folk gick på bio. Men hoppar helt, eller delvis, över vad de såg och hur de förhöll sig till filmerna. 13 Darnton 1984: 22
14 Darnton 1984: 6F Vidare menar jag att han talar emot dylika generaliseringar längre fram. För så som han själv uttrycker saken angående statistiska generaliseringar: ”The novell, like the bourgeoisie, always seems to be
runt läsningen, gör en förhastad slutsats. För hur många ungdomar, och andra, är det inte som idag klär sig, identifierar sig med och skapar sina liv i relation till populärkulturella uttryck. Sagan om ringen-livaren, Harry Potter-fantasten, eller Twilight-nörden, exemplen är oräkneliga på hur livet imiterar konsten. Därför vill jag sätta Darntons tes om att texterna påverkade läsarna
starkare förr i relation till filmens korta historia, och då är det inte åttiotalets videovåldsdebatt jag hänsyftar till. Vad jag menar är att kontexten är undflyende, vi kan fånga spår och vi kan fundera. Likväl är det en risk att vi hemfaller åt en av två ytterligheter; likhetstanken, vanlig inom
litteraturvetenskapens, ofta anakronistiska, framställningar om själslivets beskaffenhet15, eller den
historiska människans fundamentala olikhet. Biobesökare av i dag kommer aldrig kasta sig ur stolarna för att försöka undfly ett ankommande ånglok som de första åskådarna av bröderna Lumières L'Arrivée d'un Train à la Ciotat från 1896 gjorde. Vi kommer heller aldrig att dra våra eventuella vapen och skjuta tillbaka mot skurken som samtida besökare av Edwin S. Porters Den stora tågplundringen från 1903 sades göra. Är dessa exempel sanna? Jag har ingen aning, och menar inte heller att det spelar någon roll. Vad jag har försökt att få fram genom ovanstående
resonemang är att film, litteratur och musik har påverkat och påverkar sina betraktare, sina läsare och sina lyssnare. På vilket sätt detta sker och hur det tar sig uttryck går inte heller att ge ett generaliserat svar. Därför menar jag att Darntons tes är felaktig. Få människor gråter i dag av att läsa Rousseau. Och antalet självmord vi i dag kan koppla till Den unge Werthers lidanden lär vara lätträknade. Men visst gråter folk när de läser. Och det finns flera artister som har blivit anklagade för att glorifiera och därmed påverka unga människor till att ta sina liv. Och den störste
påverkaren av alla vågar jag påstå den rörliga bilden är. De kulturella uttryck vi tillägnar oss påverkar oss. Latinet som skriftspråk och den religiösa litteraturen sjönk undan under 1800-talet till förmån för vetenskapliga texter, noveller och reseskildringar. Detta påverkade människor. På vilket sätt och hur kan kanske endast besvaras fragmentariskt genom specifika studier. Och det samma gäller filmen. Mitt postulat är att filmen som medium är vår tids viktigaste
historieförmedlare. Därför är den också viktig inom historievetenskapen. Hur och på vilket sätt kan endast besvaras genom klart avgränsade studier.16
Hur vi ser på film är avgörande för hur vi tolkar och förstår dem i relation till vårt
erfarenhetsrum för att tala med Koselleck. Ser vi filmen som förströelse eller finns det ett annat, starkare intresse bakom? Lånar vi begrepp från socialhistorikern Rolf Engelsing får vi ytterligare 15 Darnton 1984: 22
16 Historikern Ulf Zander skriver säkert under på filmens historieförmedlande och historieskapande betydelse. Däremot menar jag att hans egna studier av film och historia är allt för övergripande för att egentligen säga någonting. Förutom att film är viktigt. Ulf Zander, Clio på bio – Om Amerikansk film, historia och identitet Historiska media, Lund 2006
en dimension; tittar vi på film ”intensively” (samma film flera gånger) eller ”extensively” (hela tiden nya filmer).17 Vänder vi oss istället till Barthes är det i stället populärkulturens mytologiska
klädnad och innebörd som ställs i centrum. Mytens funktion och främsta egenskap är att påverka genom att strukturera erfarenheten i givna kategorier. Genom myten säger sig Barthes uppleva sin ”tids motsägelsefullhet, som en sarkasm kan skapa sanningens villkor”.18 Detta är ett gott
argument för att använda populärkulturella uttryck som empiriskt material, för var annars möter oss tidens paradoxer med sådan kraft. Platsen spelar också roll, men ligger delvis utanför min ingång. Men att lyssna på en skiva hemma ensam är naturligtvis inte det samma som att lyssna på den i ett socialt sammanhang eller att se en artist spela. Det samma gäller för film och litteratur.19
För mig är det framförallt filmens, låtens och litteraturens historieförmedling, i dess mytologiska klädnad, som gör dem intressanta. Här möter vi tidens uttryck, dess mentalitet och dess uttryck.
Vilka frågor är relevanta för en historiker att ställa till det populärkulturella materialet och hur argumenterar en för val av nivå? Frågan kanske faller på sin egen orimliga formulering, men varje enskild studie kräver sin motivering. Vem, vad, var, när, varför och hur begagnade och begagnar sig människor av populärkultur? Vilka behov svarar konsumtionen mot och vilka behov skapar den? Dessa frågor är relevanta och pockar på svar. Men de fångar inte riktigt mitt intresse. Vad jag istället vill försöka besvara är: Vad säger verket? Genom att lyfta ett antal aspekter ur ett verk, vrida och vända på dem med hjälp av relevanta teorier vill jag försöka fånga det som vi kan kalla ideologi, myt, budskap eller moral. En skulle kunna beskylla mig för att syssla med ett slags receptionsstudie där jag själv både är respondent och analytiker i en märklig psykoanalytiskt navelskådande dans. Och ett sådant klander skulle ha fog för sig. Men se det i så fall som ett första steg. Ett verk som har nått en viss spridning tolkas och omtolkas kontinuerligt beroende på mottagarens kontext, tid och erfarenhetsrum. I ett sådant sammanhang ter sig författarens, regissörens eller låtskrivarens intentioner som sekundära.20 Vad jag vill göra är att skapa en så
rund tolkning som möjligt. Där upphovsmännen, tillkomstsammanhang (tid och tidsanda), verk, tolkningar och teorier alla samspelar i en av mig formulerad tolkning.21 Att se film, läsa böcker
17 Darnton 1984: 12
18 Barthes, Roland Mytologier Bo Cavefors, Uddevalla 1970: 7f.
19 Ett talande exempel är det stora flertalet gymnasisters relation till att läsa. De hatar det. Och till stor del menar jag att vi har lärt dem det genom att tvinga dem att läsa böcker i svenskämnet.
20 Exempelvis att Brian De Palma försökte skapa en alltigenom osympatisk psykopats resa mot makten i
Scarface (1983) är av ringa betydelse när en betydande del av unga män istället förstår honom som en hjälte och
förebild.
21 Jämför med Darnton (och håll i minnet att jag inkluderar både filmtittande och låtlyssnande i begreppet läsa): ”There are no direct routes or short cuts, because reading is not a distinct thing, like a conversation or a social order, that can be tracked through time. It is an activity involving a peculiar relation – on one hand the reader, on the other the text.” Darnton 1984: 25
och lystna på musik kräver kunskap. Och: ”... en vilja och förmåga att kritiskt reflektera över sina egna reaktioner, över sin samhälleliga roll och sitt förhållande till omvärlden – och en intim förtrogenhet med den sociala vardagsverklighet, i vars komplexa nätverk människors biobesök och TV-tittande ingår.”22 Kunskap som vi har förvärvat genom vår uppväxt och fram till den
punkt där vi befinner oss idag. Kunskap som är bunden till vår kultur och vår tid. Kunskap som vi delvis omedvetet begagnar oss av när vi låter populärkulturens uttryck bli till mening i våra liv.
Urval
Valet av bägge mina empiriska verk kan tillskrivas Jan Aghed23. Hans ord introducerade verken
och dess upphovsmän, men kanske än viktigare var att han satte dem i ett sammanhang och öppnade mina ögon för ett för mig fördolt amerikanskt landskap. När jag långt senare läste Paredes föll bitarna på plats. Dessa verk är inte bara en i raden av samhällskritiska verk från det stora landet i väster, de kan kanske till och med skrivas in i en tradition som har sitt ursprung i 1800-talets mexikanska gränsland.
Sam Peckinpahs filmer har intresserat mig sedan jag gick i gymnasiet. Och än värre blev det när jag såg flera av hans filmer på Cinemateket, ofta presenterade av Jan Aghed. Var i fascinationen ligger har jag sedan dess försökt formulera, men inte riktigt lyckats med. Det närmaste jag kommer är att det finns någonting som skaver i flera av hans filmer. Skaver både på ett
ideologiskt och estetiskt plan. Kanske för att hans filmer bryter mot så många invanda bilder av hjältar och skeenden samtidigt som de är så (för mig) trovärdiga vad gäller psykologisk
gestaltning och ideologisk klangbotten. Varför jag har valt just Det Vilda gänget beror inte endast på att den kan förstås som en omvänd Corrido. Flera av hans filmer har tydliga kopplingar till den. Snarare har det att göra med att filmen är hans kändaste, och därmed har fått störst spridning, samt att den tidsmässigt utspelar sig under Corridons guldålder med en rad personer, platser och händelser som också är vanligt förekommande i många Corridos. Jag har utgått både från filmen och dess manus. Cormac McCarthys namn läste jag första gången i en recension i Sydsvenskan, signerad Jan Aghed. Det var när hans, senare Pulitzerprisbelönade, The Road hade kommit ut i USA. Förutom en ytterligt välskriven och intressant recensionstext fans där ett citat som fångade
22 Sjögren 1976: 74
23 Jan Aghed var filmrecensent På Sydsvenska dagbladet i mer än femtio år. Dessutom kände han Peckinpah något, var med på inspelningen av Pat Garrett och Billy the Kid och fick regissören att åka till Lund och visa Det
vilda gänget. Jag intervjuade Aghed 2003 på konditori Ambrosia för en uppsats som aldrig blev skriven. Han
bjöd på både sällsamma anekdoter och knivskarpa formuleringar. Dessvärre spelade jag inte in samtalet. Om Jan Aghed bör det skrivas en bok.
mig.24 Vägen läste jag sedan när den kom ut på svenska, och sedan resten av hans översatta
produktion. Övergången valde jag för att det är där jag mötte Corridon för första gången. Jag visste inte vad den var, och McCarthy tar inte direkt sin läsare i handen vad gäller att förklara kulturella uttryck eller sedvänjor, men det han skrev fram, det han antydde att Corridon var fångade mitt intresse. Och nu började jag se kopplingar. Till Peckinpah, så klart, men också till andra författare och regissörer. Tonen, eller kanske snarare perspektivet, känns igen från John Steinbeck
(exempelvis Buss på villovägar från 1947) till flera filmer i den så kallade film noire-genren (till exempel Jacques Tourneurs Skuggor ur det förflutna, också den från 1947). Efter viss tvekan valde jag att utgå från den svenska översättningen. Det är problematiskt att använda sig av översatt källmaterial, särskilt när texten finns att tillgå på originalspråk. McCarthys prosa är till sin natur konkret, här finns inga eller få ordlekar a lá James Joyce. Ska en säga någonting om Caj
Lundgrens, i mina ögon utmärkta, översättning så är det hans förmåga att finna på rätt adjektiv. Något som annars, i mina ögon, kan vara ett problem vid översättningar.25 Den sista, och
avgörande pusselbiten, kom till mig i form av en bok uppsatt på en litteraturlista av Mats Grieff, professor i historia vid Malmö universitet; With His Pistol in His Hand – A Border Ballad and its Hero av Américo Paredes.26 Här förklarades vad Corridon är, dess historiska bakgrund och dess
funktion i ett specifikt historiskt, kulturellt och socialt sammanhang. Med Paredes i min hand framstod urvalet som tämligen självklart. Fröet till föreliggande text såddes redan för mer än femton år sedan, likväl är detta för mig något av en pilotstudie där jag med hjälp av endast en film och en bok söker finna Corridons spår. Därför har jag valt de verk som jag menar har en tydligast koppling till Corridon.
Och så några rader om de som inte blev valda. Urvalet har inte varit helt enkelt att göra. I framtiden önskar jag få bearbeta flera böcker och filmer. Men tid och utrymme sätter sina begränsningar. Jag ska här ändå nämna några verk som jag menar är, eller innehåller spår av Corridos. Gemensamt för dem alla är, förutom att många är sprungna ur och utspelar sig i gränslandet mellan Mexiko och Texas, att jag är övertygad om att deras respektive upphovsmän också är väl förtrogna med El Corrido. Dessutom anser jag att de alla är synnerligen värda att läsa
24 "Detta var den första mänskliga varelse utom pojken som han tilltalat på över ett år. Min broder äntligen. Den reptilartade beräkningen i dessa kalla och lömska ögon. De grå och ruttna tänderna. Kleggiga av människokött."
https://web.retriever-info.com/services/archive/displayDocument?documentId=05085920061107a71643659bd34e8c5e2456b2529385 6d&serviceId=2&articleType=relatedArticle
25 Adjektiven torde vara de mest historiskt laddade av ordklasserna. De åldras först och bärs dessutom fram av en evig betydelseförskjutning. Se valfri äldre film eller läs en bok eller tidning från det tidiga 1900-talet som exempel.
och se. I Philip Meyers Sonen från 2013 får vi följa tre generationer texasbor, från 1800-talets mitt till mitten av 1900-talet. Framförallt den andre sonens liv är en Corriodo, från dess inledande oförrätter, godtyckligt våld från Texas Rangers med påföljande försök till hämnd, till slutets bilder av Mexiko.27 Tommy Lee Jones är inte bara skådespelare, utan en i mitt tycke synnerligen
intressant regissör. Han har även kopplingar till McCarthy då han satte upp dennes pjäs The Sunset Limited. Hans mest intressanta film i detta sammanhang är The Three Burials of Melquiades Estrada från 2015.28 Och här är det inte bara titeln som doftar Corrido, innehållet skulle kunna
sammanfattas i verser och sjungas fram. Filmen är baserad på en novell av den mexikanske författaren Guilliermo Arriaga. Till dessa kan läggas de flesta av Peckinpahs filmer (framförallt Pat Garrett and Billy the Kid och Bring me the Head of Alfredo Garcia) och flera McCarthys övriga verk (exempelvis Dessa vackra hästar29).
Nu är empirin presenterad. Men innan vi börjar arbetet på riktigt kan det vara av värde att diskutera relationen mellan historia och populärkultur. Populärkulturen har i alla tider gestaltat historiska skeenden och personer. Historieämnet har dock inte alltid varit lika intresserad av populärkulturen.
Tidigare forskning
Trots idogt artikelsökande på diverse databaser har jag inte hittat någon artikel eller studie där någon har försökt analysera min empiri på det vis som jag ämnar göra. Visst har film- och litteraturvetare skrivit hyllmeter om verken och dess upphovsmän. Men sällan tolkat dem som historiskt källmaterial. Ämnet känns onekligen som jungfrulig mark. De forskare som jag menar ligger närmast det jag är den under rubriken ”Populärkultur som historiskt källmaterial”
framställde Robert Darnton och den under ”Med pistolen i sin hand” presenterade Américo Paredes. Mer om dessa under respektive kapitel.
McCarthys texter utgör empirin för en uppsjö vetenskapliga artiklar, seminarier, avhandlingar och böcker. Nordamerikanska forskare har under de senaste decennierna producerat en näst intill 27 Philipp Meyer, Sonen, Nordstedts, Falun 2014 Jämför med Orgy of bloodshed och Story of Alfredo Cerda. Paredes 2014:27, 29
28 I en intervju med Tommy Lee Jones I The Guardian säger han att han inte förstår budskap (message) i filmer, men att han försöker få fram ett innehåll, eller mening (meaning).
https://www.theguardian.com/film/video/2014/nov/19/homesman-tommy-lee-jones-baffling-video-interview Ett liknande sätt att se på saken formuleras i en countrylåt: “You tried to tell me what was right and I told you what was real.” Piece of wood and steel, skriven och komponerad av Richard Dobson, men framförs kanske allra bäst av David Allan Coe. Ovanstående mening, i dubbel bemärkelse, har oräkneliga gånger kommit till mig under uppsatsarbetet.
oöverskådlig mängd texter.30 För att få en översikt har jag gått igenom tre årgångar av McCarthy
Journal.31 Tidskriften ges ut i PDF-format av the Cormac McCarthy Society med ett nummer om året.
Varje nummer består av fem till femton vetenskapliga artiklar, recensioner samt en kortare presentation av artikelförfattarna. Ingångarna är vitt skilda, om än en naturlig övervikt av
litteraturvetenskapliga artiklar. Från metafysiska frågor om en guds närvaro eller frånvaro till vilka konkreta platser böckernas karaktärer besöker. Där emellan finns postmoderna tolkningar, olika filosofiska ingångar samt litterära släktskapsutredningar.32 Slående är hur intresserade vissa
amerikanska forskare verkar vara av metafysiska frågor medan andra fokuserar på det konkreta.33
Nedan följer en kortare presentation av några av de artiklar och böcker som jag anser relevanta i sammanhanget.
I “Minimalist Tragedy“: Nietzschean Thought in McCarthy’s The Sunset Limited av William Quirk analyserar författaren McCarthys pjäs The Sunset Limited med utgångspunkt av Friedrich Nietzsches Tragedins Födelse. Artikelförfattaren menar att Nietzsches teorier troligen är en inspirationskälla för McCarthy. Vidare finner han spår av grekiska tragedier, Beckett och en genomgående nihilistisk idéströmning.34
Chris Dacus´ The West as Symbol of the Eschaton in Cormac McCarthy behandlar undergångens tecken i McCarthys böcker.35 Artikelförfattaren menar att det på ytan finns en motsättning mellan tecken
av det eviga och tecken på undergång i McCarthys texter men att det vid en närmare läsning snarare kan förstås som poler som befruktar varandra.
30 I en bibliografi från 2011 listar Dianne C. Luce flera hundra avhandlingar, artiklar och uppsatser om McCartys texter. https://www.cormacmccarthy.com/wp-content/uploads/McCarthyEnglishBib_20111026.pdf
31 2008-2010. Jornalen ligger tyvärr numera bakom en betalvägg.
http://www.psupress.org/Journals/jnls_CormacMcCarthy.html
32 Av filosoferna är Platon, Immanuel Kant, Friedrich Nietzsche och Arthur Schopenhauer de som förekommer i flest artiklar. Herman Melville, Jack London, Samuel Beckett, William Faulkner, Frans Kafka och John
Steinbeck kan nämnas bland de skönlitterära författarna. Bibeln används flitigt. Dock är den aldrig medtagen i någon notapparat, trots direkta citat.
33 I en recension av John Becks Dirty Wars: Landscape, Power and Waste in Western American Literature poängterar recensenten att författaren har ett delvis annorlunda angreppssätt på grund av att han är Europé. Beck väver samman historia och litteratur, men menar att förståelsen av dessa är avhängigt de ekonomiska, kulturella och politiska intressen de är sprungna ur. https://www.jstor.org/stable/42909415?seq=1#page_scan_tab_contents Nihilismär ett svårfångat, ofta negativt laddat begrepp. Jag väljer att göra en mer neutral tolkning där nihilismens grundtanke är (eller var) att ifrågasätta den samhälleliga moralen som (då) sades ha sin grund i gud och tsar och i stället visa på att varje moral måste ha åtminstone en av människor skapad värdepremiss. Detta framstod som fruktansvärt för många, exempelvis Dostojevskij som i sin Onda andar ger oss en mörk bild av vad nihilismen är. En bild som sedan dess varit vanlig. Men det tomrum som avsaknaden av en från religionen och överheten formulerad och till naturlag befäst moral skapar kan tolkas både som ett hot eller ett löfte.
35https://www.jstor.org/stable/42909395?seq=1#page_scan_tab_contents Eschaton betyder något förenklat slutet av vår värld. Eschatologen studerar tidens sista händelser, innan undergången och intresserar sig för: ”the four last things: death, judgment, heaven, and hell". https://en.wikipedia.org/wiki/Eschatology#
Västern och dess gränser diskuteras av Daniel Weiss i Cormac McCarthy, Violence, and Borders: The Map as Code for What Is Not Contained.36 Författaren diskuterar hur gränser på olika plan definierar
västern och hur kartors innehåll kan förstås och hur betraktaren fyller dem med innehåll i relation med kartskrivaren. Huvudpoängen är att det pågår en rad andra processer när vi läser en karta, förutom den rent rumsliga orienteringen. Kartan representerar här spänningsfältet mellan den ännu inte exploaterade jorden med dess infödda befolkning och den under framsteget förklädda imperialismen och kolonialismen.37
Det finns även några vetenskapliga skrifter som berör både McCarthys verk och hans användning av Corridos. Chamois Summer Holschuh analyserer i sin avhandling A Being of Great Order: Reading Lacan in Cormac McCarthy’s The Crossing från 2014,38 som titeln redan avslöjar, Övergången
med hjälp av psykoanalytikern Jaques Lacans teorier. Lacan är, och kommer jag förbli dåligt inläst på. Den slovenske filosofen Slavoj Žižek brukar använda hans teorier, men för mig är det ofta där som den gode Žižek tappar både min förståelse och mitt intresse. Holschuhs behandling av Corridon framstår både som styvmoderlig, och för mig som oärlig. Författaren skriver fram Corridon som en kärleksballad, visst finns här ett par, ofta i sammanhanget rumphuggna, citat från Paredes Med pistolen i sin hand men mitt samlade intryck är att Corridons betydelse och natur här yxas till för att passa bättre ihop med Lacans psykoanalytiska tankar.39
I Eric Hages Cormac McCarthy: A Literary Companion förstås dock Corridon mer i linje med hur Paredes beskriver den.40 Dock är boken framförallt deskriptiv, så också i framställan av vad
Corridon är, men han visar genom sina exempel att Corridon lever än i dag.41 På liknande vis
beskriver Harold Bloom i sin Cormac McCarthy vad Corridon är42. Han menar att Corridos kan
förstås som ett slags kollektiva underifrån-historier om samhället och dess historia.43
Även Peckinpahs verk har hamnat under den vetenskapliga luppen, men här är det nästan uteslutande utifrån ett filmvetenskapligt perspektiv. Tyvärr finns det inget sällskap som sammanställer den aktuella Peckinpahforskningen så som är fallet med McCarthy. Min, högst
36https://www.jstor.org/stable/42909411?seq=1#page_scan_tab_contents 37https://www.jstor.org/stable/42909411?seq=1#page_scan_tab_contents 38https://tamiu-ir.tdl.org/handle/2152.4/70
39https://tamiu-ir.tdl.org/handle/2152.4/70 36f
40 Erik Hage, Cormac McCarthy: A Literary Companion, McFarland 2010 41 Hage 2010: 67f
42 Harold Bloom, Cormac McCarthy, Chelsea House Publications 2009 43 Bloom 2009: 37
generaliserade, uppfattning är att de flesta artiklar rör frågor kring dekonstruktionen av den vilda västern (bort med hjältarna), våldet och dess betydelse, auteuren (det galna geniet) Peckinpah och hur han gestaltar kvinnor. Jag menar också att legenden Peckinpah ofta kastar en lång skugga över hans verk. Och det är begripligt. Alla sanslösa legender, anekdoter och citat är det svårt att låta bli att krydda sin text med. Den som, ur en historikers perspektiv, gjort mest för att
dokumentera Peckinpahs arv är den tyske regisörn, filmvetaren och mångsysslaren Mike Siegel. Han har sedan tidigt 2000-tal intervjuat skådespelare och andra som har jobbat med Peckinpah. Resultatet är en imponerande räcka (elva stycken) dokumentärer som går under samlingsnamnet Passion & Poetry.44 Siegel är ingen akademiker, likväl är hans perspektiv, där själva produktionens
olika förutsättningar diskuteras i relation till Peckinpahs bevekelsegrunder och vad filmerna faktiskt säger, något som har färgat mig i min läsning av Det vilda gänget.
Den enda kopplingen jag har funnit mellan Peckinpah och Corridon är i Ian Coopers Bring Me the Head of Alfredo Garcia.45 Här står det att en av sångerna som sjungs i filmen är en Corrido eftersom
Corridos sjungs för att komma ihåg de döda.46 Att detta är den enda kopplingen som jag har
lyckats hitta finner jag mycket intressant. Det pekar också på värdet av att försöka spåra
mexikanska traditioner inom den nordamerikanska populärkulturen. I framtiden ämnar jag läsa in mig än mer i ämnet, troligen finns det kopplingar som jag har missat.
Roland Barthes begreppsvärld används framförallt inom kulturstudier och lingvistik. Men han är också vanligt förekommande inom både litteratur- och filmvetenskapen. Reinhardt Koselleck är däremot desto vanligare. Jag stötte för första gången på honom i den ovan nämnda Kampen om Historien av Roger Johansson. Samma bok fick också upp mina ögon för film som historiskt källmaterial. Den franske filmkritikern, historikern och sociologen Pierre Sorlin har skrivit mycket om film, och anlägger ofta ett tämligen historiskt perspektiv. Han menar att en med hjälp av en historisk analys kan tränga under intentionsplanet och förstå materialets kontext.47 Detta kanske
framförallt ska ses som en udd riktad mot den ofta introverta filmvetenskapen. Den ofta tvärvetenskapligt orienterade filmvetaren Per Olov Qvist har skrivet en rad läsvärda böcker om hur det moderna Sveriges framväxt har gestaltats i film, bland annat Folkhemmets bilder.48 Den som
44 https://www.imdb.com/name/nm1964589/?ref_=nmbio_bio_nm
45 Ian Cooper, Bring me the Head of Alfredo Garcia, Wallflower Press 2012. Filmen är dessutom filmad av en mexikansk filmare, Álex Phillips Jr.
46 Cooper 2012: 79
47 Detta innefattar de ekonomiska förutsättningarna men kanske främst hur individer och grupper förstår sin egen tid (eller den tid som skildras). Pierre Sorlin, How to Look at an ”Historical” Film ur Landy, Marcia, (red) The
Historical Film History and Memory in Media, Rutgers University Press, New Brunswick, New Jersey 2001:25
i vårt land skrivit mest om film ur ett historiskt perspektiv torde vara Ulf Zander, hans främsta verk på området är Clio på bio – Om amerikansk film, historia och identitet. Zander intresserar sig framför allt för olika former av historieförmedling. Gemensamt för både Qvist och Zander är att de, i mina ögon, anlägger alltför breda perspektiv och använder sig av alltför mycket källmaterial, det blir väldigt mycket redovisat men mindre av analys. Tommy Gustavsson anlägger i sin avhandling En fiende till civilisationen: manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk
filmkultur under 1920-talet ett delvis annorlunda perspektiv.49 Här intresserar han sig på ett generellt
plan för den påverkan rörlig bild har på samhället och hur film och tv fungerar som förmedlare av historisk kunskap. Mer specifikt tittar han på hur maskulinitet och genusrelationer gestaltas inom ramen för fyra teman: barn och ungdomar, faderskap och kärlek, sexualitet och popularitet samt etnicitet och rasstereotyper.
Då min empiri kan förstås som historiska berättelser kan det vara lämpligt att här också beröra forskning kring detta ämne. Och den tyske historikern och narrativitetsforskaren Jörn Rüsen intresserar sig framförallt för just olika former av historiskt berättande och dess roll som meningsskapare, i klassrumsmiljöer såväl som annorstädes.50 Förmedling av historia, en mängd
olika typer av rationalitet, metahistoria, historisk mening och det historiskas förnuftighet är centrala begrepp för Rüsen.51 Några särskilt frekventa prefix är post, pre och meta. Med
begreppen som utgångspunkt söker han plocka russinen ur diverse teoriskolor och skapa en i mina ögon tämligen normerande och övergripande egen inriktning vars syfte kan sägas vara att skapa mening och trygghet för den enskilde individen i en förvirrande samtid. Vidare menar han att allt historieberättande är underkastat tre sanningskriterier: empirisk trovärdighet, narrativ trovärdighet och ett inre meningssammanhang.52 Kanske lägger Rüsen sådan tonvikt vid det
teoretiska ramverket på grund av att ”termen ¢berättande¢ av tradition har negativa konnotationer” och att ”¢berättandet¢ förknippas med en teorifattig och analytiskt tunn
historia”.53 Problemet, så som jag ser det, är att Rüsen hemfaller helt åt den teoretiska biten. En
mening som troligen ska fungera som sammanfattande och klargörande av ett resonemang kan se ut så här: ”Teorin om narrativitet erbjuder ett sådant [ett klart demarkationskriterium]. Dess principiella karaktär och analytiska skärpa har ännu inte överträffats av något annat.”54 Och jag
49 Tommy Gustafsson, En fiende till civilisationen: manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper
i svensk filmkultur under 1920-talet, Sekel bokförlag, Lund 2008.
50 Jörn Rüsen, Berättande och förnuft – Historieteoretiska texter, Daidalos, Uddevalla 2004: 119 51 Rüsen 2004: 7ff
52 Rüsen 2004: 69f 53 Rüsen 2004: 88 54 Rüsen 2004: 104
förstår vare sig var teorin tar sitt avstamp, dess karaktär eller var i dess analytiska skärpa ligger. Detta är bara ett exempel, listan kunde göras mycket lång. Det ska dock sägas att jag inte har haft den tid jag skulle ha behövt för att sätta mig in i Rüsens teorier. Kanske är det därför som han framstår som så svårbegriplig för mig, mycket begrepsekvilibrism och modellexercis blir det. Nog begriper jag de flesta begreppen, men jag ser inte sambanden som han försöker lyfta fram,
exempelvis det underliggande likhetstecknet mellan sanning och trovärdighet.
Rüsens texter har en emancipatorisk ambition, med en läraktig ton och vilja att stödja människans moralutveckling och tänkande (och att tänka rätt). Goda förutsättningar kanske, men väl
normerande i sin utformning. Jag ser en önskan om att skapa en stor enhetlig teoribas med vars hjälp vi ska kunna skapa en universell historiekultur med en gemensam syn på vad historisk kunskap är. Frågan som stannar kvar hos mig efter att ha ägnat en helg i Rüsens sällskap är om det är önskvärt? Min andra invändning är hur han närmar sig den historiska berättelsen. Där Paredes, men också Barthes och i viss mån Koselleck, tar sin utgångspunkt i empirin väljer Rüsen att ta avstamp i historiefilosofin. Nu är jag ytterligt partisk, men för mig har Paredes och Corridon varit helt avgörande för den här textens tillkomst och dess utförande. Utan den ingången hade resultatet blivit oändligt mycket torftigare och dessutom mindre relevant. Rüsens texter bidrar med modeller och begrepp. Som jag inte riktigt förstår poängen med.
Under slutskedet av arbetet med föreliggande text slog det mig att också Frankfurtskolan bör nämnas under tidigare forskning då de var tidigt ute med att analysera populärkulturella fenomen. I antologin Kritisk teori – en introduktion presenteras ett urval texter av skolans mest namnkunniga skribenter. Boken läste jag i unga år, dess språk, analys av populärkultur och blandningen av Freud och Marx bländade mig. Idag är jag något mer selektiv i mina omdömen. De bör lyftas för att de tidigt intresserade sig för populärkulturella fenomen. Men två saker anser jag vara
problematiska. Dels finns det ett allmänt elitistiskt perspektiv, dels arbetar de nästan uteslutande med en negativ dialektik, de visar hart när bara på destruktiva, borgerliga kulturyttringar, sällan utan några försonande drag och lika sällan utan någon positiv motkraft. Nu generaliserar jag grovt, men de känns ibland som negativa, estetikdividerande och allmänt individualistiskt
orienterade. Sjögren menar att de ofta missar det faktum att åskådarna är högst medvetna om att det de ser är industriellt skapade illusionsprodukter, inte att förväxla med den egna verkligheten: ”’frankfurtisternas’ egna begränsningar och motsägelser … deras oförmåga att överskrida det egna relativt priviligierade samhällsperspektivets sociala och kulturella gränser och föreställa sig den befolkningsmajoritet, som lever under betydligt hårdare kroppsliga och andliga villkor, som
annat än en amorf massa av passiva offer för mediaindustrins demagoger.”55 Denna form av
elitism, som en skulle kunna kalla för en estetiskmoralisk blockering eller kortslutning. Vi kan läsa om filmens obefintliga konstnärliga kvaliteter i Walter Benjamins Konstverket i den tekniska
reproduktionsåldern56 och om populärmusik respektive ”seriös” musik i Theodor W Adornos Om populärmusik57 Jag tror att ovanstående perspektiv, med tillhörande resonemang, har präglat många av historiens kulturpanikdebatter. Från dansbaneeländet till våra dagars tv-spelsdebatt. Men troligen bör en också lägga till ett generationsperspektiv. Det är inte många vuxna som förstår, och än mindre tycker om ungdomars kulturvanor. Och min empiri kan nog inte längre, om den nu någonsin har kunnat det, beskyllas för att vara en ungdomskultur. Frågan om finkultur respektive folklig kultur anser jag som befängd. Kulturell smak och preferenser har nog mer distinktion att göra. Men nu lämnar vi dagens debatt och far västerut. Där en bok lyckades förära författaren dödshot från en medlem av Texas Rangers. Också det en del av kampen om historien.
Med pistolen i sin hand
”Jag förlorar hellre en meter än jag ger efter en tum” -Joe Hill58
Under nästan hela mitt liv har jag varit intresserad av vad vi brukar kalla för den vilda västern. Som liten var det framförallt olika indianstammar och deras hopplösa kamp. Som tonåring läste jag hellre Steinbeck, Gorkij och Fridegård och fick därmed redskap att tolka och förstå de skeenden som jag fram till dess hade trott berott på personliga förmågor och drivkrafter. Till detta kan läggas ett intresse för det avvikande, det undanskuffade, myntets andra sida, för förlorarnas historia. Américo Paredes´With His Pistol in His Hand – A Border Ballad and its Hero är en handske som passar förträffligt runt den ovan beskrivna handen. Paredes gav mig både perspektiv och historiskt sammanhang för den bok och den film jag snart ska analysera. Det låter som en klyscha, men boken öppnade mina ögon och lät mig förstå verken på ett, om inte nytt så betydligt bredare och djupare vis.
Redan den korta dikten på försättsbladet, som på sitt sätt också beskriver Corridon, väcker intresse, men framförallt ett rent känslomässigt engagemang. El Corrido är en mexikansk typ av 55 Sjögren 1976: 50
56 Kritisk Teori – En introduktion, Daidalos, Lund 1987: 187ff 57 Kritisk Teori – En introduktion, Daidalos, Lund 1987: 279ff
58 Gibbs M. Smith Joe Hill Almqvist & Wiksell förlag AB, Malmö 1971 Citatet kommer ur ett av boken återgivet brev. Hill skriver där att det är ett gammalt svenskt ordstäv som han använder sig av för att förklara sin motsträvighet gentemot staten Utahs rättsväsende.
berättande folksång eller ballad, Paredes förstår här mexikansk i kulturell mening snarare än som nationell tillhörighet. Correr betyder att rinna eller att flyta och på liknande vis flyter berättelsen fram, utan refränger som hindrar flödet. Paredes intresserar sig i denna bok framförallt för en specifik Corrido vid namn El Corrido de Gregorio Cortez som har sitt ursprung i en region som på engelska kallas Lower Rio Grande Border, the Lower Border eller bara the Border.59 Jag kommer
att använda mig av the Lower Border när jag skriver om regionen, detta för att särskilja det geografiska området från det mer mentala landskap som jag lägger i begreppet gränslandet. För the Lower Border-Corridon tillhör Texas lika mycket som Mexiko.60 Regionen delas på mitten av
Rio Grande som också utgör gränsen mellan Mexiko och USA, detta är en bidragande orsak till regionens rika skatt av legender, sånger och berättelser. Paredes menar att gränser och en viss typ av ballader, med hjältar stöpta i liknande former, står att finna på många ställen.61 Hjältar som står
upp för vad som är rätt även om lagen och dess representanter har en avvikande uppfattning. Hjältar som, likt martyrerna, lever efter devisen att hellre knäckas än böjas.62 Hjältar som ibland
glöms bort, men som lika ofta väcks till liv igen. Vi ska nu gräva ner oss lite i den mylla där Corridon har sina rötter. Men avslutningsvis några ord om avsnittets inledande citat. Joe Hills citat är kanske snyggt, men i dess praktiska utförande dumt. Det leder till den egna undergången utan att för den skull förändra någonting. Likväl menar jag att det finns något lockande med denna märkliga principfasta väg mot undergången. Vi möter den i otaliga filmer och böcker, i legender om verkliga och uppdiktade figurer. Vi möter den i Corridon. Och vi möter den i de verk jag ska analyser.
Landet
Många olika indianstammar har funnits i regionen. Lipan-apacherna drevs undan av comancherna som i sin tur drevs bort av både mexikanska och amerikanska armen, efter att koleran gjort ett digert förarbete.63 De flesta indianer som överlevde koleran och krigen blev antingen utrotade
enligt den amerikanska traditionen eller förslavade enligt spansk, och senare mexikansk sed.64
Indianslavarna blev, liksom många icke-spanska européer med tiden assimilerade in i den spanskspråkiga nybyggarkulturen.65
59 Paredes 2014: XI 60 Paredes 2014: 247
61 Han nämner flera ställen, men framförallt lyfter han fram gränsen mellan Skottland och England. Paredes 2014: XII, 143. Han menar till och med att de äldsta europeiska balladerna är just gränsballader. Paredes 2014: 243
62 Paredes 2014: 33
63https://en.wikipedia.org/wiki/Lipan_Apache_peoplehttps://en.wikipedia.org/wiki/Comanche 64 Paredes 2014: 8
På många sätt verkar nybyggarna i denna region ha levt ett något jämlikare liv än på många andra platser. Hästkulturen nämns som en demokratiserande faktor, men framförallt lyfter Peredes fram att här arbetade de flesta landägare med sin egen jord, så avståndet mellan vaqueron och jordägaren var litet, i regel var de dessutom släkt.66 På samma sätt var avståndet mellan peonen och
vaqueron inte heller särskilt stort.67 Paredes skriver att: ”The Border ranchero … lived in a rude
and egliatarian society.”68 Likväl var det ett patriarkalt samhälle där alla var medvetna om sin egen
och andras position, den äldste i varje familj hade en auktoritet med mer reell makt än både kyrka och stat.69 Folk som inte kom från trakten benämndes som gringo (utlänning) om de kom
norrifrån och fuereño (främling) om de kom söderifrån.70 Läskunnigheten bland
nybyggarfamiljerna var relativt god, men de läste inte bibeln på protestantiskt vis. Deras religion, liksom deras sånger, traderades istället muntligt.71 Något som fick en ytterligt stor inverkan på området och dess innevånare var Santa Annas avväpning av regionens miliser 1835 då det blev olagligt att inneha skjutvapen.72 Texas krig mot Mexiko 1836 fick till följd att comanchernas
plundringståg ökade kraftigt, vilket i tid sammanfaller med ett ökat amerikanskt intresse för den mexikanska jorden.73 Mexikanernas boskap blev ofta dödad eller stulen och de tvingades sälja sin
mark, om familjeöverhuvudet obstruerade så var i regel änkan mer beredvillig att sälja.74 I denna
miljö föddes den amerikanska boskapsindustrin. Vad som slutligen kom att definiera området följde på freden i Guadalupe Hidalgo år 1848.75 Rio Grande som tidigare hade varit både ett hinder och en mötesplats blev nu en nationsgräns, grannarna och släktingarna på andra sidan floden skulle nu bli till främlingar i ett främmande land. Detta gick nu inte så enkelt som
makthavarna på båda sidor hade tänkt sig. Motståndet var starkt, motståndsfigurer blev till hjältar och legender. Den historiska manegen var krattad och El Corridon gjorde sitt intåg. Under slutet av 1800-talet tenderar befolkningen på den amerikanska sidan att bli mer konservativa, efter att de har byggt upp sina relativa rikedomar och på den mexikanska sidan fortsätter antalet
66 Paredes 2014: 10
67 Peon hade i denna region kvar mycket av sin gamla betydelse ”man till fots”. Paredes 2014: 10f. På svenska kan en kanske översätta peon med lantarbetare och vaquero med hästkarl.
68 Paredes 2014: 242 69 Paredes 2014: 11 70 Paredes 2014: 13
71 Paredes 2014: 14f ”The Lower Border people were not Bible readers, and they preferred the oral to the written word.” Paredes 2014: 242
72 Paredes 2014: 19 Santa Anna var militär, politiker, president och diktator. Styrde Mexiko under större delen av 1830- och 1840-talet.
73 Paredes 2014: 133 74 Paredes 2014: 134 75 Paredes 2014: 15
småbönder att minska.76 Detta är nog riktigt, men en kan ju undra om inte exakt samma
processer skedde på båda sidor om gränsen, om än i olika omfattning. Mexikos diktator Porfirio Días avsattes 1910 och snart var större delen av Mexiko, the Lower Borders inräknat, inbegripet i ett inbördeskrig. Detta innebar att snart var mexikaner, lycksökare och idealister på båda sidor om gränsen involverade på endera sidan. Många från the Lower Borders som på pappret var amerikanska medborgare korsade gränsen och deltog i striderna.77 Under 1915 ledde Aniceto
Pizaña ett av de sista upproren i regionen. Planer fanns på att göra hela regionen spansktalande. Enligt Paredes har historiker hittat vitt skilda förklaringar till detta uppror. Att det har släktskap med 1830-talets Rio Grande republik verkar ovedersägligt, men frågan om huruvida det var tyskar, japaner eller till och med IWW som höll i trådarna kanske ska lämnas obesvarad.78 Men
Pizañas uppror, och alla oroligheter som föregick, är centrala för att förstå ur vilken miljö Corridon föddes och i vilken tradition den kom att verka.79 Gränskonflikterna ledde också till vilt
skilda bilder av ”den andre” som vi nu ska titta lite närmare på.
Skilda bilder
Men innan vi går vidare med El Corridon ska vi uppehålla oss en stund vid hur mexikanerna och amerikanerna såg på varandra. Vi börjar på den engelskspråkiga sidan. Där skrevs inga ballader, men väl böcker och noveller där attityderna till grannarna är väl så tydliga.80 Paredes listar dessa attityder i sex punkter:81
1. Mexikanen är grym av naturen. Därför måste han behandlas grymt eftersom det är det enda språk han förstår.
2. Mexikanen är feg och svekfull. Därför anfaller han bara bakifrån eller i stort numerärt överläge.
3. Mexikanerna är tjuvaktiga. Framförallt vad gäller hästar och boskap. En mer degenererad människa är svår att finna.82
76 Paredes 2014: 137 77 Paredes 2014: 137
78 Paredes 2014: 137 International Workers of the World, en syndikalistisk, eller frihetligt socialistiskt
organiserad fackförening som fortfarande existerar, men som hade sin storhetsperiod under det tidiga 1900-talet och fram till första världskrigets utbrott. De gav ut en sångbok vid namn Little Red Songbook, första gången publicerad 1909, där flera av Joe Hills visor trycktes.
79 Paredes 2014: 138 80 Paredes 2014: 15 81 Paredes 2014: 16
82 Gammalt amerikanskt skämt: ”You know what the definition of conjunto music is? It´s played on stolen instruments.” Adrian Peel, Tequila, Senoritas and Teardrops – Musicans Discuss the Influence of Mexico on
Country Music, McFarland &Company, North Carolina 2015:11 Conjunton är en mexikansk typ av music. Mer
4. Degenererade är de på grund av att andraklassens européer (spanjorer) har blandat sitt blod med de sämsta indianerna (vilka inte ska förväxlas med präriens ädla vildar).83
5. Mexikanerna ser texasbon som en övermänniska. Vida överlägsen övriga amerikaner. 6. Det enda som slår en texasbo är en Texas Ranger. I en sådan har alla goda och överlägsna
erfarenheter smält samman till fulländning.
Dessa attityder förmedlades inte i sånger, men väl i berättelser, i ordstäv och framförallt i
nyhetstidningar och romaner.84 Men det stannar inte där. Peredes citerar en professor Webb som
i en akademisk text från 1935 inte skräder orden vad gäller det mexikanska kynnet.85 Ovanstående
punkter och resonemang verkar falla tillbaka på ett slags arvsyndsresonemang. Mexikanerna måste straffas å det grymmaste på grund av vad de gjorde vid Alamo, Mier och Golias, men som Paredes skriver, om inte Alamo, Mier och Goliat hade hänt så hade de säkert uppfunnits.86 Så när
en amerikan blev skjuten av en mexikan slutade det ofta med att flera oskyldiga mexikaner fick sätta livet till, mexikanens egendom beslagtogs och mexikanen fick epitetet tjuv.87 Detta byggde
på ett i grunden rasistiskt synsätt där mexikaner kunde luras, rånas och dödas utan att lagen gjorde sig hörd eller att den allmänna opinionen påverkades, men om mexikanerna gjorde motstånd var lagens representanter snabbt på plats för att försvara amerikanerna och så att säga hämnas genom fullmakt på mexikanerna.88 Paredes härleder den amerikanska myten om
mexikanerna till framförallt två grupper; i den bildade klassens litteratur (både skönlitteratur och facklitteratur, i den senare kläs den i en objektiv, vetenskaplig skepnad) och hos de mer rotlösa äventyrarna som använde myten som en mycket praktisk moralisk kappa för att legitimera sina egna handlingar.89
83 Mexikanska indianer, ”whose blood, when compared with that of the Plains Indian, was as ditch water.” Luther Giddings Sketches of the Campaign in Northern Mexico New York 1853: 54. Här citerad ur Paredes 2014: 17. Historierna om den noble vilden verkar alla emanerar från platser där sagde ädling sedan länge hade varit utrotad. Paredes 2014: 21 Vidare var/är det vanligt med mexikaner som försöker dölja sitt indianska påbrå, medan amerikaner i stället lyfter fram sitt släktskap med exempelvis Comancherna och samtidigt gärna döljer det mexikanska arvet. Blir något komiskt eftersom Comancherna tog mexikanska likväl som amerikanska fångar som de sedan upptog i stammen. Men det är nog som Paredes uttrycker saken, de hade väl aldrig läst bibeln eller John Locke. Paredes 2014: 21
84 Paredes 2014: 16 85 Paredes 2014: 17
86 Paredes 2014: 18f Ortnamnen representerar diverse slag under Texas krig mot Mexiko 1836. Texas ville bli självständiga (och kunna behålla slaveriet och utrota indianerna), Mexiko, med Santa Anna i spetsen motsatte sig självständigheten. Men ortsnamnen representerar också någonting mer. Rädslan för Mexiko och känslan av att Texas har varit, och återigen kan bli, Mexikos fånge. Paredes 2014: 22
87 Paredes 2014: 20
88 Paredes 2014: 22, 26 Varför detta synsätt även hade så stort genomslag i den mer bildade klassen har inte Paredes något svar på.
Nu förflyttar vi oss söderut och försöker förstå hur mexikanerna såg på sina grannar i norr. Ett element som hart när alla Corridos innehåller är el rinche. Rinche kommer från engelskans ranger och vad som här åsyftas är naturligtvis The Texas Rangers.90 Men el rinche användes inte bara för
Texas Rangers, olika uppbåd, gränspatrullmän, till och med Pershings kavalleri har fått epitetet i en rad Corridos.91 Vad mexikanerna i allmänhet ansåg om el rinche sammanfattar Paredes i fem
punkter:92
1. En Texas Ranger har alltid med sig ett rostigt gammalt vapen som han kan lägga bredvid en dödad mexikan. Sedan berättar han historier om hur han tappert kämpat mot en hord beväpnade banditer.
2. Ska han döda en beväpnad mexikan föredrar han att göra så när denne sover, alternativt skjuta honom i ryggen.
3. Vore det inte för den amerikanska armén skulle Texas Rangers inte våga närma sig gränsen över huvud taget.
4. Rider Texas Rangers med armén visade de gärna var mexikanerna finns men låter armen sköta stridandet.
5. Letar de efter någon hästtjuv och istället möter några mexikanska arbetare så skjuter de dessa. Sedan rapporterar de hem om att de har blivit överfallna av banditer, kämpat tappert men att hästtjuven dessvärre kom undan.
Skälen till mexikanernas uppfattning av el rinches och skälen till varför så många mexikaner har blivit dödade av dem är flera. Som nämndes ovan är hämndmotivet viktigt, fattiga obeväpnade mexikaner får betala priset för Alamos stupade försvarare. Två andra skäl som författaren lyfter är att ett kuvat folk är ett lydigt folk samt att el rinche gärna ville skicka framgångsrika rapporter hem, vilket underlättades av att resultaten var svåra att kontrollera.93 Hela attityden av att skjuta
först och ställa frågor sedan är en del av hela mytbildningen kring Texas Rangers, en mytbildning som Hollywood gärna plockade upp.94 Men redan under 1800-talet fylldes lokaltidningarna av
dessa hjältars stordåd, ensamma män som fångade hela band av banditer.95 Verkligheten var dock
en annan. Paredes poängterar att det var armén som bekämpade de större gränsligorna medan
90 Paredes 2014: 221
91 Paredes 2014: 24, 147, 150 Generalmajor John Pershing ledde en straffexpedition in i Mexico 1916 med syfte att fånga revolutionsledaren Pancho Villa. Paredes 2014: 139 Mer om detta under Det vilda gänget.
92 Paredes 2014: 24f 93 Paredes 2014: 26f
94 Från Border Justice (1925) till våra dagars Walker, Texas Ranger (1993-2001) 95 Paredes 2014: 29
lokala myndigheter tog hand om tjuvar och den periodvis så utbredda smugglingen.96 Kontentan
är att el rinches troligen ställde till med betydligt mer skada än vad de gjorde nytta. Och kritiker fanns även på den amerikanska sidan. Paredes citerar Kapten Ricketts från den amerikanska armén, statstjänstemannen Cox of Ellis och vicepresident John Garner tämligen hårda
omdömen.97 El rinches iver att pacificera the Lower Border skapade motstånd. Ur detta föddes de
hjältar som det berättas om i åtskilliga Corridos.
I sin Folklore and Culture on the Texas-Mexican Border menar Paredes att det finns två Mexiko. Ett inom gränserna och ett andra som fortlever och bärs upp av alla med mexikanskt ursprung som lever utanför det geografiska Mexikos gränser.98 Vidare menar han att bland många amerikaner
finns föreställningen att den amerikansk-mexikanska kulturen är finare och mer genuin då den i högre grad härstammar från det Mexiko som då var en spansk koloni. Det geografiska Mexiko däremot, landet söder om Rio Grande, lät kulturen förslappas i och med att befolkningen där blev uppblandat med indianblod. Här spårar vi dels det redan berörda rassnobberiet, men också ett folkloristiskt kronologiskt perspektiv, där något slags ursprunglighet söks bakåt i tiden, en jakt på ursprunglighet.99 För vem integrerade egentligen vem? Mexikanerna i södra USA har en längre
historia där en anglo-amerikanerna.100 Nog för att mexikanerna blev slagna militärt, men en kan
samtidigt tänka sig att de succesivt inflyttade anglo-amerikanerna (och tyskättlingarna) anpassade sig till det samhälle och den kultur de flyttade till. Kanske är det här fruktbart att istället se processerna som en sammanblandning, en de olika kulturernas synkretism. Paredes skriver också fram en växelverkan mellan mexikansk folklore och olika mexikanska (mexikanskättade) grupper i USA.101 Egentligen är det samma sak som jag menar har hänt med Corridon. En växelverkan
mellan en å ena sidan en musikalisk, textmässig och kanske också ideologisk genre och å den andra med delar av det omgivande samhället. Paredes menar att mexikanska grupper som bor i USA lever i en slags kulturell konflikt, mellan det traditionella mexikanska arvet och det
omgivande samhället.102 Också Corridon föddes ur en konflikt. Detta är viktigt att ta i beaktande,
för enligt mig har kulturella uttryck som föds ur en konflikt ofta en annan och mer intressant resonansbotten.
96 Paredes 2014: 30
97 ”There is more danger from the Rangers then from the men they are supposed to hunt down … they are the most irresponcible oficers in the State.” Cox of Ellis ur Paredes 2014: 31
98 Américo Paredes, Folklore and Culture on the Texas-Mexican Border, University of Texas, Austin 1993: 3ff 99 Paredes 1993: 4f
100 Paredes 1993: 6 101 Ibid.
