Den mesta av hela informationen vi har fått genom hela bilderboken har varit genom dia- log mellan parterna. Bilderna beskrivs aldrig eftersom de själva är till en hög grad mycket beskrivande. Miljögestaltningen på varje uppslag har varit en kombination av en integrerad miljö och en bakgrundsmiljö.
Nordqvist använder sig av fylliga layouter som fylls av färger och former och texten finns där men stör nästan aldrig själva bilden utan den integreras och smälter in i bilden. Bilderna är av ett väldigt varierande slag i Pettson tältar, precis som i andra av hans böcker. I Pettson och Findus böckerna ser vi en förälderroll och en barnroll i våra karaktärer, även om det handlar om en äldre man tillsammans med en katt. Som det nämndes tidigare har vi en orealistisk bild av en värld som inte existerar. Men vi kan reflektera över den och identi- fiera oss med dessa personer eftersom personskildringen av dem och deras egenskaper sker på en nivå som är verklig. Båda är något av en enstöring. Pettson är den omtänksamma och ansvariga personen som tar hand om alla. Katten Findus ser ut som en katt men spelar ett barns roll genom att vara precis som ett barn är, nyfiken, rädd, frågvis, avundsjuk, kräver uppmärksamhet och så vidare. Till och med hönorna är symbol för den sorts människor som har sådana egenskaper som dem har, och vi kan säkert reflektera över det och minnas att vi har träffat på en sådan tant någon gång i livet med sådana egenskaper som hönorna.
Bilderna som Nordqvist skapar är mycket expanderande och beskrivande. De är så beskrivande att de nästan blir levande och rörliga. Även de olika dimensioner och vinklar Nordqvist använder sig av, som till exempel att växla mellan panorama bilder eller närbilder sedda från olika håll, är mycket fyndiga och skapar vinklar och perspektiv som man gör med en filmkamera. Innefattad i expanderingen av bilderna är även de parallella historierna som finns i nästan varje uppslag. Nikolajeva kallar dem som sagt för syllepser (Nikolajeva, 2000: 226, Nikolajeva och Scott, 2001: 168, 169). Det bidrar även till ett vuxet tilltal. Till exempel att saker och ting är så konstiga jämfört med verkligheten men att vi ändå accepterar dem eftersom det roar oss, får oss att skratta, och ger barnen en oändlig möjlighet till diskussion mellan sig själv och den vuxne. Dubbla tilltal ges även vad gäller Findus rädsla för gäddan som inte står ordagrant någonstans att den finns men visas på andra sätt som till exempel bilderna man ser om vad Findus tänker och vad som står i texten; att Findus, som katt, skulle vara rädd för mörkret. Till exempel ironin mellan Gustavsson och Pettson som kräver
en vuxens hjärna och logik för att tyda det, är en annan företeelse som vänder sig till den vuxnes nivå.
Som vi såg i ett citat av Nikolajeva, har Nordqvist ett sätt att framföra verbal nonsens i bilden och inte i orden. Det gör han genom att låta syllepser, parallella historier, förekomma i bilderna. Alla de små detaljer som visar olika karaktärer eller figurer som ser ut att vara till exempel möss men är istället randiga orangea små varelser som går på bakbenen. En detalj som visar den verbala nonsens är en detalj på första uppslaget. Efter att Findus har trillat och fått svar på frågan vad ett tält är frågar han förvirrat om ett tält är en korv (tältväskan) man har på huvudet och man går med det i sömnen. Där på väggen finns det en ram med en bild av en person med ”korven” på huvudet och går i randiga nattkläder med utsträckta armar som en sömngångare.
En annan detalj är kotavlorna som pryder Pettsons hem lite här och var både i denna bok om Pettson och Findus och i andra. Det märkliga med dem är att motivet ändrar sig efter situationen. När till exempel Findus vaknade och trodde han såg den hemska gäddan komma in i rummet flyr korna vettskrämda ur bilden mot motsatt håll på kotavlan på väg- gen.
Vi kan se en intratextualitet i Nordqvists böcker om Pettson och Findus, vilket syns som till exempel ett motiv, en figur från någon annan Pettson och Findus bok eller av Nordqvists böcker. I Pettson tältar finns det ingen direkt intertextualitet i det mån som det gör i till ex- empel Rävjakten (1986) med Pettson och Findus. Där finns en bild av Pettson och Findus i verkstaden letandes efter fyrverkerierna och där finns en stor ram med en bild av Pettson och Findus som just håller på att spränga fyrverkerierna (Nikolajeva, Scott, 2001: 226, 227). Det tyder på ett annat tillfälle då de sprängde fyrverkerier (Nikolajeva, Scott, 2001: 226, 227). Jag nämnde tidigare om Nikolajevas fem sätt att kategorisera bilderböcker; symmetriska, kompletterande, ”expanderande” eller ”förstärkande”, ”kontrapunktiska”, och motstridiga eller ambivalenta bilderböcker. I detta sammanhang kan vi säga att bilderboken Pettson tältar representerar tre utav dessa kategorier. Pettson tältar, är en kompletterande bilderbok, som innebär att ord och bild kompletterar varandra. Den är en ”expanderande” eller ”förstärkan- de” bilderbok som betyder att bild eller text förstärker det ena det andra och funkar inte ens- amma. Och sist är den ”kontrapunktisk”, vilket betyder att text och bild ifrågasätter varandra på ett spännande och kreativt sätt och utan varandra är det omöjligt att förstå bilderboken.
Analys två – Vem ska trösta knyttet?
Omslagets och titelns roll
Omslaget på denna bilderbok är lite annorlunda än Pettson tältar. Tove Jansson har använt både framsida och baksida till att sända två skilda budskap. Den första sidan presenterar titeln, Vem ska trösta knyttet?, och bilden beskriver vem knyttet är och en del av varför den ska tröstas. Denna framsida presenterar ett utanförskap som knyttet verkar känna. Bilden visar
andra, större på storleken figurer, som står i en cirkel och har exkluderat knyttet och vänt ryggen till honom. Knyttet har också ryggen vänd mot dem och verkar ängslig av ansiktstut- trycket. Färgerna spelar här en betydande roll. För att betona att knyttet är den olyckliga är han svart och vit illustrerad, i jämförelse med de andra, två filifjonkor, mumriken, en koliknande, kvinnlig gestalt som håller handen för munnen, och som är färgglada. Knyttet är också hängig, inte glad utan med rädsla i ögonen. Framsidan visar en känsloladdad bild av vad som kommer att följa. Även en känsla av orättvisa görs märkbar; att knyttet lämnas utanför de andra. Detta ger en stor kontrast jämfört med baksidan som visar ett harmoniskt slut genom att avbilda två siluetter (den ena är knyttets), djupt på sidan, på en roddbåt som ror bortom horisonten, under månsken. Närmare inzoomad finns det en liten figur, med grön hatt på, mumriken, som spelar flöjt och tittar på oss, inne i kronan av en lotusblomma. Framsidan inleder alltså med en obalans i historien och baksidan avslutar den med ett lyckli- gare slut för att inge en ro och stadga för barnet som betraktare.
Försättsblad och eftersättsblad
Tove Jansson utnyttjar utrymmet på både försättsblad och eftersättsblad för att skapa en in- ledning och berika historien samt att ta vara på de begränsade antal sidor som finns i bilder- böcker. Innan berättelsen börjar på riktigt, inleds den med en svart och vit bild av knyttet sit- tandes på en sten vid ett träd med stora rosor och med en tom blick i ögonen. Under bilden står titeln och namnet av skaparen av bilderboken, med röda bokstäver skrivet med handstil. Valet av den svart och vita illustrationen av knyttet kännetecknar hans olyckliga tillstånd. Färglöst och svart är något som oftast förknippas med olycka eller problem.
Jansson valde att använda eftersättsbladet också där hon porträtterar knyttet med ett an- nat flickknytte, skruttet, sittandes tillsammans i en vacker, fin och tom snäcka med en trappa med två steg som leder upp till ingången eller öppningen av snäckan. Under bilden står den klassiska texten…”och sen levde de lyckliga i alla sina dagar… SLUT”. Genom detta bidrar eftersättsbladet, med en harmonisk slut som berättar att knyttet är lycklig och har hittat en person att vara med.