Denna bilderbok kännetecknas av genomgående bakgrundsmiljöer, jämfört med Pettson och Findus som hade en kombination med integrerade miljöer också. Mörka element finns med i alla bilder men balanseras av andra färger som gult, rött och blått. Former och mön- ster är enkla och konturlinjer är vita. Bilderna består av enkla färgplattor och tydliga figurer. Berättelsen utspelar sig utomhus med undantag av bokens första scen. Bildsidorna är på så vis uppbyggda att lugn och harmoni skapas genom att skilda element balanserar varandra. Den rimmade texten har också ett mönster. Den är som sagt skriven i jämn skrivstil mot en vit bakgrund och placerad inom ett rektangulärt fält. På varje uppslag avslutar texten med en återkommande refräng om tröst, formulerad som en fråga som ger levnadsvisdom som svar. Refrängen handlar först om knyttet men sedan, i bokens senare del, är det skruttets tröst som betonas. Denna bilderbok har den typiska sagofrasen som inleder ”det var en gång” och använder typiska sagoanknytningar för att betona knyttets ensamhet och rädsla, såsom att hemuler går med stora tunga steg. Att Tove Jansson använder exakta uppräkningar av antalet figurer, såsom fyra filifjonkor, knyts detta också an till sagans kända struktur. Att berättelsen berättas i imperfekt visar också en tydlig sagotempus. Undantaget är på uppslaget då striden äger rum för då skildras berättelsen i nutid, presens. Vem ska trösta knyttet? har även den traditionella folksagans mönster som går ut på att det finns en hjälte som utvecklar styrka, genomgår prövningar och till slut vinner prinsessan. Hjälten ger sig iväg hemifrån, ställs inför ett avgörande kraftprov och strider mot ett odjur. I denna bilderbok leker Jans- son med klichéföreställningar om manligt och kvinnligt. Knyttets manlighet är mycket oklart tecknat för att kläderna är mycket könsneutrala. Att han är av manligt slag sägs bara i texten. Alla hans attribut, kläderna, de små skorna med klacken, resväskan med rosen på, skulle lika gärna kunna vara kvinnliga attribut om inte mer kvinnliga än manliga (Kåreland, Werk- mäster, 1994: 60). Till och med knyttets kroppsspråk ger ett feminint inslag, särskilt där han ska vada ut i havet och håller i sin klänningsliknande skjorta som en ängslig dam skulle ha gjort. Att man inte kan bestämma kön och ålder på knyttet bidrar till att läsaren kan identi- fiera sig samt att berättelsen blir tidlös (Kåreland, Werkmäster, 1994: 60). Enligt tradition ska den starke mannen rädda den svaga kvinnan i en berättelse. Jansson parodierar här denna tradition. För det första kan vi inte bestämma om knyttet är man till utseendet men när vi får det bekräftat av texten, liknas han inte som den starke mannen eftersom han är så rädd och vill ha tröst. På så vis verkar han svag men tar styrka av att en annan behöver honom. Skruttet verkar kanske svag som kvinna eftersom hon är mer rädd än knyttet, men samtidigt genom att hon visar det, tar eget initiativ och söker hjälp, framställer hon sig själv som svag för att stärka knyttet (Kåreland, Werkmäster, 1994: 61). Hon visar sin svaghet för att locka fram knyttets styrka. Kåreland säger att: ”Det yttre skenet av vekhet kan dölja styrka och den koketta ytan är bara kamouflage för handlingskraft” (Kåreland, Werkmäster, 1994: 61).
Knyttets icke sagda projekt är att bli fri från sin isolering och söker efter gemenskap. Hans olika känslolägen syns konkret genom valet av färger i illustrationerna. När boken
börjar och knyttets ensamhet är som störst dominerar det gråa och svarta i bilderna. Ju mer han kommer i kontakt med andra och ju modigare han blir desto färggladare blir bilderna. Genomgående i uppslagen syns rosor (till exempel på kappsäcken) som till en början är fär- glösa, blir sedan rosa och sist röda, kärlekens färg. Kåreland menar att det motivet som går tvärsigenom bilderboken är bilden av kärleken, rosen/skruttet, som knyttet bär med sig ge- nom sin vandring och antydds som ett tecken om knyttets kommande lyckliga förening med skruttet (Kåreland, Werkmäster, 1994: 62, 65). Romantiken i boken beskrivs både språkligt och visuellt.
Ett annat tecken som är av stor vikt att betona är lotusblomman som förekommer ofta i boken. Kåreland säger att lotusblomman har en mångdimensionell symbolisk funktion, särskilt i Östern, och som rosens eller liljans motsvarighet i Västern (Kåreland, Werkmäster, 1994: 79). ”Det är en bild för pånyttfödelse, skapelse och skönhetens fulländning” (Kåre- land, Werkmäster, 1994: 79). ”Det är också en symbol för det androgyna, för föreningen mellan manligt och kvinnligt och mellan jordiskt och himmelskt” (Kåreland, Werkmäster, 1994: 79). Lotusblomman associeras också med buddhismen, och Buddha. Draken som förekommer på sista uppslaget kan också ha en betydelse. Kåreland säger att draken repre- senterar det universella eller den som vaktar visdomens pärla (Kåreland, Werkmäster, 1994: 81, 82). Annars uppfattas den generella bilden av draken som hotfull, säger Bonniers up- pslagsverk, men i Kina uppfattas den som det godas väktare, något som passar bättre i Vem ska trösta knyttet? (Bonniers Uppslagsbok, 2007: 200). Dronten är visserligen ett icke – ord men själva ordet kan också associeras till drontfåglarna som är en utrotad familj duvfåglar (Bonniers Uppslagsbok, 2007: 2001). Det faktum att skruttet är klätt i vitt kan ha betydelsen av renhet och oskuld, eller av en brud, som skruttet så väl konnoterar.
Den här boken kan handla om en livskris som alla människor går igenom någon gång, en inre resa mot självinsikt, en mognad. Den kan också handla om tonårsproblemen som gör att man känner sig utanför och oförstådd. Den handlar även om olika fobier som bara först försvinner efter att man har konfronterats med dem precis som knyttet gjorde med mårran. Som vi förstår, har denna bilderbok ett brett dubbelt tilltal och talar till vuxna på dessa många olika sätt, och definitivt många fler.
Som det nämndes tidigare använder sig Tove Jansson av många icke – ord som också kallas för verbal nonsens. Ord som fyra filifjonkor och åtta homsor, mymlan, dronten och mumriken är sådant verbalt nonsens som utan bilder på dem skulle göra att vi aldrig skulle ha någon aning om hur dessa figurer ser ut. Icke – ordet knyttet kan lätt associeras med det svenska ordet knyte som betyder ett litet bylte men som också refereras om små bebisar, och knyttet är ju litet (Nikolajeva, Scott, 2001: 98). Bilderna i denna bok visualiserar alltså ord som saknar betydelse och verbal nonsens kommer till uttryck i orden i denna bilderbok. Om vi undersöker bilderboken intertextuellt finner vi två saker. För det första ser vi att den traditionella kärleksmyten förlöjligas. Det syns genom att vår hjälte, knyttet, vid berät- telsen höjdpunkt, striden, sker inte det som vanligtvis brukar hända vid sådana strider. Det vill säga att knyttet biter mårran i svansen, vilket inte är så ärofullt. Sedan fäller han kom-
mentaren, ”det här blir inte lätt, för mårran är det värsta jag sett”, vilket inte inger någon större mod av vår hjälte som egentligen ska visa sig djärv under alla omständigheter. Hjälten börjar ju som en klen och svag person som behöver tröst och inget annat. För det andra ser vi figurer på bilderna i boken som inte omnämns i texten men om man är en läsare som är bekant med muminböckerna kan lätt identifiera dem. En liten detalj är Toves förnamn som är skrivet med skrivstil på varje uppslagsbilds vänstra kant.
Om vi gör en tillämpning av Nikolajevas fem kategorier ser vi att Vem ska trösta knyttet? är i mycket hög grad en kompletterande, en ”expanderande” eller ”förstärkande”, och ”kon- trapunktisk” bilderbok, precis som Pettson tältar. Den är på många sätt expanderande och berikande, även om den bara är tretton uppslag, eftersom den kan analyseras på flera olika sätt och ändå frambringa så många olika tolkningar.