Kan en överträdelse av skyldigheten i artikel 267 (3) FEUF medföra

Det råder delade meningar om enskilda kan erhålla reparation vid en högsta instans brott mot skyldigheten att inhämta förhandsavgörande. Trots att skadestånd aldrig utdömdes i Köbler, kan det hävdas att domen öppnar upp för möjligheten att en nationell domstol kan drabbas av skadeståndsskyldighet gentemot enskilda när den inte begär förhandsavgörande av EU-domstolen. Det avgörande för om detta skulle kunna ske eller inte är, såsom ovan har diskuterats, huruvida artikel 267 FEUF kan anses grunda rättigheter för enskilda. Eftersom EU-domstolen ännu inte gett något tydligt svar på frågan får rättsläget ses som oklart. Ida Otken Eriksson har analyserat Köbler varvid hon mellan raderna kritiserar EU-domstolen och menar att det vore rimligt om EU-EU-domstolen kunde döma ut skadestånd på

170 Köbler, Mål C-224/01, ECLI:EU:C:2003:513, p. 123.

171 Köbler, Mål C-224/01, ECLIEU:C:2003:513, p. 123-124.

172 Joâo Filipe Ferreira da Silva e Brito m.fl. mot Portugisiska staten, Mål C-160/14, ECLI:EU:C:2015:565, p. 47.

grund av att en nationell domstol brutit mot artikel 267 FEUF.¹⁷⁴ Enligt min mening framgår det inte av Köbler om skadestånd kan utgå enbart på den grund att förhandsavgörande, på ett felaktigt sätt, inte har inhämtas. Domen är skriven på ett sätt som undgår att ge ett klart besked i frågan. Vid bedömningen om statsskadestånd skulle utgå i Köbler, såg

EU-domstolen till den bakomliggande materiella bestämmelsen som eventuellt hade överträtts och om denna grundande rättigheter för enskilda.175 Detta istället för att utreda om överträdelsen av själva skyldigheten att inhämta förhandsavgörande i sig kunde medföra

statskadeståndsansvar. I en tidigare del av domen konstaterar domstolen dock att förhandsavgörandeinstitutet bland annat har till syfte att förhindra att de rättigheter som enskilda har enligt EU-rätten åsidosätts.¹⁷⁶ EU-domstolen konstaterar också att den

österrikiska domstolen har gjort fel då denna återkallat sin begäran om förhandsavgörande eftersom inga av undantagen till skyldigheten i artikel 267 FEUF förelåg.¹⁷⁷ Det uttalas aldrig i domen om artikel 267 FEUF (dåvarande artikel 234 i fördraget) har till syfte att ge enskilda rättigheter, men att bestämmelsen skall trygga de rättigheter som enskilda har enligt EU-rätten. Det kan tyckas att detta i princip är samma sak, men frågan är om artikel 267 (3) FEUF kan grunda rättigheter för enskilda om enskilda inte kan kräva att domstolen inhämtar

förhandsavgörande.

I doktrin hävdas det att avgörandet i Köbler innebär att det krävs mer än att en nationell domstol av högsta instans inte inhämtar förhandsavgörande för att statsskadestånd skall utgå. Däremot menar flera jurister att rättsfallet ger stöd för att det faktum att förhandsavgörande, på felaktiga grunder, inte har inhämtas kan utgöra en försvårande omständighet och föranleda att brottet av den underliggande unionsrättsliga förpliktelsen blir att se som grövre.178

Jag är beredd att hålla med i resonemanget om att ett felaktigt nekande av inhämtande av förhandsavgörande borde kunna utgöra en försvårande omständighet i sådana fall. I den mån varken den bakomliggande rättsfrågan behandlats korrekt och en begäran om inhämtande av förhandsavgörande felaktigt har nekats, har två EU-rättsliga förpliktelser åsidosatts, vilket

174 Otken Eriksson Ida, Medlemsstaternas skadeståndsansvar för nationella domstolars överträdelser av gemenskapsrätten: Björnen sover..., ERT nr 2 2004.

175 Köbler, Mål C-224/01, ECLI:EU:C:2003:513, p. 101-103.

176 Köbler, Mål C-224/01, ECLI:EU:C:2003:513, p. 35.

177 Köbler, Mål C-224/01, ECLI:EU:C:2003:513, p. 117.

178 Se Bogg Martin & Olsson Erik, Ska man fråga för frågandets skull- Om att begära förhandsavgöranden i upphandlingsmål, ERT nr 3 2014, s. 591 & Broberg & Fenger, Preliminary References to the European Court of Justice, s. 269.

logiskt sett borde vara allvarligare än om det bara vore en förpliktelse som åsidosatts. Jag kan ha viss förståelse för EU-domstolens strategi att inte utesluta möjligheten till att skadestånd skulle kunna utgå och inte heller explicit uttala sig om förhandsavgörandeinstrumentet grundar rättigheter för enskilda. I den mån domstolen hade gjort det, hade enskildas

skadeståndsanspråk gentemot medlemsstaterna riskerat att öka lavinartat. EU-domstolen har alltid varit noga med att ha en god relation till medlemsstaterna och om domen hade gått i en annan riktning hade denna relation riskerats att gå förlorad.¹⁷⁹

För det fall artikel 267 FEUF kan anses grunda rättigheter för enskilda, krävs det inte bara att en domstol av sista instans gjort sig skyldig till en överträdelse av EU-rätten, överträdelsen måste vara uppenbar. Vid denna bedömning har det betydelse om den unionsrätt som överträtts är uttryckligen reglerad, följer av EU-domstolens praxis, eller i annat fall kan ses som självklar. Skyldigheten att inhämta förhandsavgöranden följer visserligen av artikel 267 (3) FEUF, men i artikeln är inte undantagen till skyldigheten uttryckligt reglerade. Dessa kan istället återfinnas i EU-domstolens praxis, i CILFIT-avgörandet och i ett därpå antal efterföljande domar i vilka EU-domstolen har bekräftat dess giltighet.¹⁸⁰ EU-domstolens tydliga hållning i frågan gör att rättsläget för när undantag till skyldigheten föreligger får anses vara relativt klarlagt.

Med hänsyn till EU-domstolens praxis får rättsläget anses vara såpass klart att en domstols beslut att inte inhämta förhandsavgörande utan att ta ställning till CILFIT-kriterierna bör kunna ses som en uppenbar överträdelse av unionsrätten. Givetvis är det i det enskilda fallet svårt att avgöra om domstolen tagit till ställning till CILFIT-kriterierna när de fattar sådana beslut. Den enda möjligheten till att veta det är att den nationella domstolen motiverar sina beslut och där i hänvisar till vilket undantag som görs gällande.

EU-domstolens dom i Köbler indikerar att det skall mycket till för att en nationell domstols agerande i praktiken skall grunda statsskadeståndsskyldighet. Detta särskilt med hänsyn till de höga krav som uppställs för att en överträdelse av EU-rätten skall medföra

179 Något som Ida Otken Eriksson nämner som en möjlig förklaring till EU-domstolens domskäl i Köbler. Se Medlemsstaternas skadeståndsansvar för nationella domstolars överträdelser av gemenskapsrätten: Björnen sover..., ERT nr 2 2004, s. 211.

180 CILFIT, Mål C-283/81, ECLI:EU:C: 1982:335. Se exempelvis; Ferreira da Silva,

Mål C-160/14, ECLI:EU:C:2015:565, Intermodal Transports, Mål C-495/03, EU:C:2005:552, Köbler, Mål C-224/01, ECLI:EU:C:2003:513, som bekräftat kriteriernas giltighet.

skadeståndsskyldighet. Om den nationella domstolen har en giltig ursäkt till varför man inte har inhämtat förhandsavgörande,¹⁸¹ torde EU-domstolen troligtvis komma fram till att brottet mot artikel 267 (3) FEUF inte har varit uppenbart, vilket medför att medlemsstaten undgår skadeståndsansvar. Än så länge har EU-domstolen inte fastslagit att skadeståndsansvar föreligger då en medlemsstat inte inhämtat förhandsavgörande, det återstår därför att se vad som kommer att krävas för att så skall ske.

5.3 Kan ett godtyckligt brott mot skyldigheten att inhämta förhandsavgörande