5. Enskildas möjlighet till reparation enligt unionsrätten
5.3 Kan ett godtyckligt brott mot skyldigheten att inhämta förhandsavgörande föranleda
Europadomstolen har i sin senaste praxis vid bedömning om en nationell domstol brutit mot artikel 6 EKMR, i första hand valt att beakta den nationella domstolens motivering att inte inhämta förhandsavgörande, istället för att se till om den nationella domstolen godtyckligt nekat den sökandes begäran om att förhandsavgörande skall inhämtas. Trots det finns det fortfarande, potentiellt sett, en möjlighet att ett sådant godtyckligt nekande kan utgöra ett brott mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 EKMR.182 Eftersom detta skulle utgöra ett brott mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 EKMR, skulle ett godtyckligt nekande även innebära ett brott mot artikel 47 EU:s stadga.183 Av detta skäl finns det anledning att beröra frågan om ett brott mot rätten till en rättvis rättegång enligt den senare bestämmelsen skulle kunna medföra skadeståndsskyldighet i enlighet med principen om statens
skadeståndsskyldighet vid överträdelse av unionsrätten. Det torde stå klart att artikel 47 i EU:s stadga grundar rättigheter för enskilda.184 Dock skulle det troligtvis, med hänsyn till vad som framkommit ovan,185 bli svårt att visa att domstolen agerat godtyckligt då den nekat en begäran om att inhämta förhandsavgörande. Därför är min uppfattning att det är ganska osannolikt att en medlemsstat kan hållas ansvarig på grund av ett godtyckligt nekande av
181 Vilken exempelvis skulle kunna bestå i att man gjort en feltolkning av en tidigare dom eller missuppfattat rättsläget, så till vida bedömningen inte är helt oursäktlig.
182 Lacchi Clelia, The ECrtHR’s Interference in the Dialouge between National Courts and the Court of Justice of the EU: Implications for the Preliminary Reference Procedure, REALaw, s. 6.
183 Lacchi Clelia, The ECrtHR’s Interference in the Dialouge between National Courts and the Court of Justice of the EU: Implications for the Preliminary Reference Procedure, REALaw, s. 16, jfr. artikel 52 EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
184 Lacchi Clelia, The ECrtHR’s Interference in the Dialouge between National Courts and the Court of Justice of the EU: Implications for the Preliminary Reference Procedure, REALaw, s. 15.
inhämtande av förhandsavgörande i strid mot artikel 47 EU:s stadga. Om godtyckligheten däremot går att påvisa, krävs det enligt Köbler, likt vid överträdelse av artikel 267 FEUF att överträdelsen är uppenbar/tillräckligt klar. Detta får avgöras mot bakgrund av
omständigheterna i det enskilda fallet, men vid denna bedömning skall bland annat regelns precision och rättsläget klarhet beaktas. På grund av att EU-domstolen aldrig behandlat frågan och att Europadomstolens praxis får ses som relativt oklar, finns det återigen skäl att tro att en överträdelse av rätten till en rättvis rättegång i dessa fall inte skulle föranleda
skadeståndsansvar. Om dessa rekvisit mot förmodan skulle anses uppnådda, kvarstår det sista rekvisitet, att kunna visa adekvat kausalitet mellan den uppkomna skadan och överträdelsen i artikel 47 EU:s stadga.
5.4 Sammanfattande kommentar
Det kan tyckas, att en konsekvens av att medlemsstaterna kan hållas ansvariga på grund av att sista instans gjort sig skyldig till en överträdelse av EU-rätt, borde vara att EU-rättens
genomslag i större utsträckning säkerställs. Risken att staten drabbas av skadeståndsansvar borde ge de högsta instanserna större incitament att fullgöra sina skyldigheter i enlighet med EU-rätten. Det kan dock konstateras att rekvisiten för att skadestånd skall utgå då den dömande makten gjort sig skyldig till överträdelse av unionsrätten är högt ställda. Om man ser till EU-domstolens dom i Köbler lär det troligtvis i realiteten, endast bli i sällsynta undantagsfall som skadeståndsansvar i dessa fall kommer fastslås.
EU-domstolens praxis i målet Köbler ger inte något klart besked på om skadestånd skulle kunna utgå då en högsta instans överträtt sina skyldigheter i artikel 267 FEUF. Vid ett slags motsatsslut av domskälen i Köbler, indikerar domen snarare på att artikel 267 FEUF inte grundar rättigheter för enskilda, med hänsyn till att EU-domstolen istället väljer att se till om den underliggande materiella bestämmelsen gör det. Vid närmare eftertanke är
EU-domstolens tillvägagångssätt, för att besvara om bestämmelsen som överträtts grundar rättigheter för enskilda, kanske inte helt ogrundad. I realiteten torde det vara oerhört svårt att visa på adekvat kausalitet mellan nekandet av inhämtande av förhandsavgörande om den bakomliggande materiella regeln var till nackdel för den enskilde. Om den bakomliggande materiella bestämmelsen inte grundade rättigheter för enskilda, skulle inte heller den enskilde ha rätt till skadestånd i förevarande fall. Trots det anser jag att EU-domstolen i enlighet med
sin tidigare praxis först borde ha avgjort om artikel 267 FEUF (vilket enligt min uppfattning borde vara den överträdda regeln) grundade rättigheter för enskilda. I domens senare del är det däremot riktigt att den bakomliggande regeln behandlas, både för att kunna avgöra om
CILFIT-kriterierna är uppfyllda och för att avgöra om det föreligger adekvat kausalitet mellan
nekandet av inhämtande av förhandsavgörande och den skada som görs gällande. Min uppfattning är att skadestånd i praktiken i stort sett aldrig kommer dömas ut vid ett godtyckligt nekande av begäran om förhandsavgörande.186 Möjligheten att utkräva en påföljd vid rättighetskränkning har stor betydelse ur den enskildes rättighetsperspektiv och om en rättighet kan ses som effektiv. I sammanhanget är det ur denna aspekt avgörande om den enskilde kan utkräva skadestånd då en medlemsstat har brutit mot artikel 267 (3) FEUF. Domskälen i Köbler medför inte bara att det är oklart om artikel 267 FEUF kan anses ge uttryck för någon rättighet för enskilda. På grund av ovissheten kring om det är möjligt att utkräva reparation i dessa fall, är det även ovisst om den eventuella rättigheten till
förhandsavgörande skulle kunna ses som effektiv. I dagsläget talar det mesta enligt min mening för att så inte kan anses vara fallet. Jag anser dock inte att domskälen i Köbler kan tolkas som om det vore helt uteslutet att så skulle kunna ske. Rättsläget är således oklart.
186 Särskilt med hänsyn till att Europadomstolen numer tycks välja att se till om domstolen motiverat sitt beslut tillräckligt istället. Se avsnitt 4.3.2 samt 5.5.