4. Kan det finnas en rätt för enskild att kräva att domstolen inhämtar förhandsavgörande?
4.4 Sammanfattande kommentar
Eftersom skyldigheten att inhämta förhandsavgörande kommer till uttryck på ett tydligt sätt i artikel 267 (3) i fördraget, anser jag att enskilda borde ha en motsvarande rätt att kräva att de nationella högsta instanserna agerar i enlighet med skyldigheten.131 Däremot ger varken
126 Lacchi Cleila, The ECrtHR’s Interference in the Dialogue between National Courts and the Court of Justice of the EU: Implications for the Preliminary Reference Procedure, REALaw, nr 2 2015, s. 3-4.
127 Lacchi Cleila, The ECrtHR’s Interference in the Dialogue between National Courts and the Court of Justice of the EU: Implications for the Preliminary Reference Procedure, REALaw, nr 2 2015, s. 7.
128 Lacchi Cleila, The ECrtHR’s Interference in the Dialogue between National Courts and the Court of Justice of the EU: Implications for the Preliminary Reference Procedure, REALaw, nr 2 2015, s. 6.
129 Lacchi Cleila, The ECrtHR’s Interference in the Dialogue between National Courts and the Court of Justice of the EU: Implications for the Preliminary Reference Procedure, REALaw, nr 2 2015, s. 10.
130 Se bl.a. avsnitt 2.2-3 och 4.4, jfr. artikel 52 EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
131 Jfr. ”Rättighetsdefinitionen” under kap 1.3.1 samt Francovich och Legers förslag till avgörande i Köbler.
fördraget eller EU-domstolens dom i Köbler något direkt stöd för att artikel 267 FEUF
grundar rättigheter för enskilda. Jag anser att domen i Köbler undviker att ge ett klart besked i frågan, även om det uttrycks att förhandsavgörandeinstrumentet syftar till att trygga enskilda rättigheter.
Generaladvokat Philippe Léger framhåller, i sitt förslag till avgörande till domen Köbler, domen i Coëme m.fl. som skäl till varför skadestånd även borde kunna utgå då högsta instans uppenbart har åsidosatt skyldigheten att inhämta förhandsavgörande.132 Léger anser att artikel 267 FEUF innefattas under en ”rätt till domstolsprövning” och han hävdar också att ett nekande av förhandsavgörande på felaktiga grunder potentiellt sett kan innebära en kränkning av den enskildes rätt. I domen som senare avkunnandes i Köbler framfördes överhuvudtaget inte detta resonemang. Enligt definitionen av hur rättighetsbegreppet skall förstås inom ramen för denna uppsats,133 är det dock i slutändan inte den enskildes möjlighet till reparation som är avgörande för om en enskild kan anses ha en rätt till att en nationell domstol inhämtar
förhandsavgörande. I sammanhanget är det däremot ett avgörande rekvisit för att rättigheten skall ses som effektiv. Om man vänder på resonemanget, om statsskadeståndsskyldighet skulle föreligga på den grund att en nationell domstol av högsta instans inte inhämtat förhandsavgörande enligt sina skyldigheter, står det däremot klart att en enskild har en rättighet till förhandsavgörande.
Europadomstolen har fastställt att ett brott mot rätten till en rättvis rättegång kan föreligga om åsidosättande av skyldigheten att inhämta förhandsavgörande har skett godtyckligt.
Detsamma torde gälla för att ett brott mot en rättvis rättegång enligt artikel 47 i EU:s stadga skall anses föreligga.134 Denna förutsättning kan jämföras med rekvisitet som uppställs för att skadestånd skall utgå enligt EU-rätten, nämligen att överträdelsen av unionsrätten har varit uppenbar.135 Båda dessa rekvisit är högt ställda och det skall väldigt mycket till för att ett avslag på begäran av förhandsavgörande skall nå upp till dem.
Sammanfattningsvis återstår det att se om Europadomstolen eller EU-domstolen kommer komma fram till att ett godtyckligt åsidosättande av skyldigheten att inhämta
132 Léger, Phillippe, Förslag till avgörande i målet Köbler, Mål C-224/01, ECLI:EU:C:2003:207, p. 147-148.
133 Se kap. 1.3.1.
134 Se kap. 2.2-3.
förhandsavgörande kan innebära ett brott mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 (1) EKMR eller artikel 47 i EU:s stadga. Det kan konstateras att de nationella domstolarna av sista instans inte har någon absolut skyldighet att efterfråga ett förhandsavgörande av EU-domstolen, bortsett från när en fråga om EU-rättsakters giltighet har aktualiserats,136 då det i
CILFIT-kriterierna har utvecklats en praxis när detta inte behöver ske. Om skyldigheten hade
varit absolut, har enskilda större skäl att hävda att deras rätt till en rättvis rättegång har blivit kränkt på grund av förhandsbesked inte har inhämtats. Emellertid är det i övriga fall upp till den nationella domstolen att avgöra om så skall ske eller inte. Den nationella domstolen har i dessa sammanhang alltid ett visst utrymme för bedömning, vilket enligt Europadomstolen innebär att det skall mycket till för att agerandet skall ses som godtyckligt.137 I de fall där förhandsavgöranden från EU-domstolen skall inhämtas är utrymmet snävt eftersom den nationella domstolens beslut att inte inhämta förhandsavgörande måste vara motiverat med hänsyn till CILFIT-kriterierna. Europadomstolen verkar i sin praxis nöja sig med att den nationella domstolen har motiverat sitt beslut och refererat till CILFIT-kriterierna.138
Det är, vilket diskuterats ovan, oklart om en enskild kan ha rätt till reparation på den grund av att dennes rätt till en rättvis rättegång har blivit kränkt enbart på den grund att en nationell domstol av högsta instans inte har inhämtat förhandsavgörande. Europadomstolen tenderar numer att behandla denna fråga i anslutning till om den nationella domstolen fullgjort sin motiveringsskyldighet. I slutändan tycks brottet mot artikel 6 EKMR och rätten till en rättvis rättegång snarare bestå i att en konventionsanslutande part brustit i sin motiveringsskyldighet än i att den godtyckligt nekat en enskilds begäran om förhandsbesked. Vad som numer får anses klarlagt är emellertid att nationella domstolar av sista instans är skyldiga att motivera beslut att inte inhämta förhandsavgöranden. Motiveringsskyldigheten behandlas ytterligare under kap 6 nedan.
136 Vilket skyldigheten är vid fastställandet av EU-rättsakters giltighet. Se avsnitt 3.3 ovan.
137 Se exempelvis; domskälen i Coëme m.fl.