Övning

Coombs (2014, s.95) menar att en krisplan mister sitt värde om den inte övas. Genom att öva på krissituationer kan svagheter i planen identifieras och rättas till innan krisen inträffar. Enligt Falkheimer (2009, s. 132) bör man genomföra en större övning en gång om året. Dessa bör ha olika fallkaraktär så att organisationen tränas i att hantera olika typer av kriser.

I kommun A övar man på agerandet inför potentiella kriser både på lokal och regional nivå. Regionen har anordnat stora och påkostade övningar där man tränat på agerandet inför exempelvis kärnkraftsolyckor och terrordåd. Dessa är väldigt påkostade och omfattar alla samhällsaktörer som blir påverkade av krisen. På lokal nivå i den egna kommunen har man genomfört skrivbordövningar där man tillsammans resonerar kring olika scenarion och hur man hade agerat. Arbetssättet kan därmed anses proaktivt i enlighet med Coombs (2014, s, 10) trestegsmodell där övning är ett verktyg i den förberedande fasen.

Eftersom kommun C ingår i samma region som kommun A medverkar de också i de stora övningarna regionen anordnar. Däremot anser talespersonen att de borde öva mer i den egna

kommunen. Till exempel skulle hen vilja testa sitt kontaktcenter under en krissituation och öva på hur man snabbt ställer om för att bemöta oroliga invånare. Däremot håller

talespersonen i kriskommunikativa utbildningar i form av medieträning med chefer på kommunen där de simulerar olika krisscenarion. Detta är en form av krisövning men med mindre fokus på organisationen och mer kopplat till hur man kan kommunicera gentemot media och journalister. Även i kommun E genomför talespersonen medieträning med chefer och förbereder dem på svåra frågor de kan tänkas få av till exempel journalister.

Ja det är väl just att man vänder sig till mig vid alla svåra frågor. Och, då försöker ju jag bidra med att vaska fram alla frågor som kan dyka upp. Försöka sätta mig in i föräldrars, medborgarnas och mediernas situation, vad är det man efterfrågar. Och sen försöker vi vara förberedda på det. Det kan ju vara ett sätt att undvika en kris.

Talesperson E

I kommun B har man inte övat något sedan talespersonen startade sin tjänst i april.

Talesperson hänvisar till en ledningsplan vid kriser och extraordinära händelser från 2017 där de ska framgå hur kommunen övar. Dokumentet är generellt för hela verksamheten och är inte specificerat för kommunikationsavdelningen. I dokumentet står de inga konkreta

bestämmelser kring hur ofta övningar ska genomföras eller hur det ska göras. Endast att de ska göras så ofta som möjligt. Även talespersonen på kommun D är relativt ny på sin tjänst och menar att man inte hunnit med någon övning, på grund av corona, sedan hen började. Talespersonen uppger att hen tror att det har gjorts övningar innan.

Regionen där kommun F igår genomför man, likt de kommun A och C ingår i, stora

påkostade övningar varje år. Kommunen själv är glesbebyggd men i regionen finns två större städer. I denna region hade de övat på scenariot krig. Men även i den egna kommunen har man alltid gjort egna övningar. Till exempel har man genomfört en stor övning där man haft storm som scenarion där elen varit borta och kommunens äldreboende står utan värme. Då sitter de som ingår i krisstaben i ett rum och resonerar kring hur situationen behöver lösas.

Då ger jag uppdrag i att ja men nu behöver ni publicera det på hemsidan, gör en bedömning hur lång tid skulle det ta och hur skulle ni göra. Så man publicerar inte men man gör stegen. För att få rutinen innan det väl är skarpt läge.

Talesperson F

Fors-Andrée (2012, s. 58) poängterar vikten av förberedelse, hellre än att reaktivt agera, för att uppnå effektiv kriskommunikation. Citatet ovan stödjer hans resonemang genom att belysa vikten av att få in rutiner innan den akuta fasen.

Resultatet visar att regionen i vilken kommunen ingår i spelar en roll i hur mycket övning som genomförs då stora regioner verkar anordna påkostade övningsmoment, medan kommuner som ingår i mindre regioner inte nämner att man genomfört någon övning med regionen. Mer om samordning i kapitel 7.2.

När det kommer till övning i den egna kommunen finns det skillnader i arbetssätt. I kommun C och E uppger man medieträning och utbildningar med chefer som sättet att öva på kris, även om talesperson C menar att detta inte är tillräckligt och att man vill göra mer.

Ola Vigsø (2016, s. 99) menar att en händelse blir till en kris först när den blir omnämnd i media. Information om händelsen måste göras tillgänglig för allmänheten innan en kris kan utvecklas. Av denna anledning finns det en tendens hos organisationer att betrakta journalister som sina motståndare. Med en sådant perspektiv på mediernas roll blir kriskommunikationens främsta mål att tysta ner, istället för att se medierna som ett redskap i kriskommunikationen (ibid). Kommun E och C:s resonemang ger en indikation på att kommunen arbetar, med hjälp av dessa övningar, på ett sätt där man istället för att undvika journalister använder de som ett redskap för att nå ut med sin kriskommunikation. Genom att ta reda på vilka anklagelser som riktas mot dem, och sedan förbereda budskap för dessa använder man en strategi som i teorin ska vara fruktbar. I de steg Coombs (2014, s.10) tagit fram för att uppnå effektiv krishantering inkluderas medieträning som ett verktyg inom crisis preperation. Kommun E:s och C:s

Kommun A och F, som också är den största respektive minsta kommunen, är de som menar att man kontinuerligt gör egna övningar och går igenom potentiella kriser och resonerar kring hur man bör agera med syfte att få in rutinen innan det är skarpt läge. Både de övningar som görs i kommun C och E och i A och F är uttryck för Coombs (2014, s.10) Crisis preperation. Talesperson E uppger också att medieträning är ett sätt att undvika kriser genom att säga rätt sak i media och till de som är drabbade av krisen. Detta blir då ett uttryck för Coombs (2014, s.10) Crisis prevention. Medieträning blir därmed ett verktyg, både för att för att undvika kriser, men också för att förbereda inför kriser.

Kommun D och B:s övningar finns de mindre att säga om då talespersonerna, på grund av sin korta tjänsteperiod, uppger att de själva inte övat, och uttrycker osäkerhet kring huruvida övningar gjorts innan. De kan inte heller ge information om hur dessa övningar kan gått till.