Synen på kommunal kommunikation och dess roll

kommunikation och hur den förväntas och bör vara. Det finns tydligt olika uppfattningar, både vad gäller kriskommunikation och kommunikation i stort.

Kommun C beskriver att kommuner behöver vara trovärdiga i alla lägen och att man därför blir begränsad i vad som går att genomföra kommunikationsmässigt. Hens beskrivning av behovet av att vara trovärdig kan tyckas stötta Pallas och Fredrikssons (2016, s. 149) tidigare forskning om kommunikation i offentliga verksamheter. De menar nämligen att kravet att vara transparanta är extremt stort hos exempelvis kommuner, vilket flera kommuner men framförallt talesperson C beskriver påverkar deras kommunikation. Hen beskriver även att kommunal kommunikation behöver vara avskalad vilket gör den ganska torr och tråkig och att det blir extra viktigt under en kris att hålla sig till det, för tydlighetens skull. Hen beskriver det som ett sätt att undvika missförstånd hos medborgarna.

Jag brukar resonera så att, ju fyrkantigare och enklare desto bättre egentligen, vissa saker går vi inte ut och, och hanterar över huvud taget.

Talesperson C

Även talesperson D är inne på spåret om att kommunal kommunikation ofta beskrivs som tråkig, men håller själv inte med om att det måste eller bör vara så.

Det finns någon tanke om att kommunkommunikation ska vara så jäkla styltig och stel och man ska liksom väga varje ord på guldvåg men vi måste ju också kunna

kommunicera på ett enklare sätt

Talesperson D

Talesperson D menar alltså att tanken om att kommunal kommunikation behöver vara genomtänkt och stel är felaktig och att det är lika viktigt för en kommun att kunna kommunicera på ett enkelt sätt som för övriga organisationer. Kanske till och med extra viktigt under en kris där information kan vara så pass avgörande beskriver talesperson D.

Även Kommun E lyfter en tanke om kommunikation på kommunal nivå och hur synen på den har förändrats med tiden, enligt hen delvis på grund av pandemin.

jag är ganska övertygad om det, att kommunikatörens roll har synliggjorts och

efterfrågad på ett helt annat sätt än tidigare. (…) Kommunikation idag handlar inte om broschyrer eller något sånt utan det är ju engagemang och kompetens det handlar om.

Talesperson E

Hen beskriver alltså hur synen på vad kommunikation är och därmed vad en kommunikatör ska göra har förändrats. Tidigare har fokus legat framförallt på medietexten, exempelvis en broschyr eller webbtext. Men allt eftersom medierna förändras och fler kanaler skapas

behöver kommunikatören anpassa sig. Numera finns en efterfrågan på kommunikation på alla nivåer i en organisation och synen på yrkesrollen utifrån har börjat handla om engagemang och kompetens snarare än medietexter. Det finns en distinkt skillnad mellan att arbeta med medier och att arbeta med kommunikation och kommunikatören gör numera båda.

Behovet av kommunikation på alla nivåer beskriver kommun A innebär att kommunikatören under kris hamnar i en slags konstant jour, då deras kompetens efterfrågas i alla ärenden. Hen beskriver att man efter en kris ofta diskuterar hur detta ska struktureras upp inför nästa kris för

att undvika att kommunikatörerna blir utarbetade under en långdragen kris. Dessvärre har det arbetet aldrig blivit av och det blir synligt under en kris som covid-19 pandemin enligt talesperson A. I arbetet med proaktiv kriskommunikation är ett verktyg att utforma

krisgrupper, detta innefattar även fördelning av arbetsuppgifter (Frandsen & Johansen, 2017, s.71). Ett sådant arbetssätt hade kunnat underlätta arbetet för kommunikatören och andra yrkesgrupper under en långdragen kris likt den vi befinner oss i nu. En

kommunikationsavdelning som arbetar under extra ansträngda förhållanden kan säkerligen inte arbeta med samma kvalité som en utvilad. Detta blir därmed ännu ett exempel på hur den proaktiva strukturen underlättar för krisarbetet i aktiv fas.

Även om diskussionen kring förändringen av kommunikationsyrket inte är direkt anknutet till vår studie om proaktiv kriskommunikation och dess kontext blir det fortfarande relevant att lyfta. Detta eftersom synen på yrkesrollen påverkar i vilken mån kommunikationsarbetet prioriteras i arbetet med krisberedskap. Kriskommunikationsarbetet är beroende av en

medvetenhet om vikten av kommunikation och när kommunikation och medier förändras gör därmed även kriskommunikationen det. Därför hade även en vidare studie om synen på och attityd till kommunikation på svenska kommuner blivit intressant även för fältet för

kriskommunikationsforskning.

Ytterligare en intressant punkt som uppkom från intervjun med talesperson E är hur kriskommunikation kan ha direkt påverkan på hur samhället klarar av krisen. Som Fors- Andrée (2012, s. 58) beskriver bör organisationer som vill klara sig genom kriser utan negativa konsekvenser arbeta proaktivt snarare än reaktivt. Kommun E är den kommun som generellt sätt arbetar minst med proaktiv kriskommunikation, baserat på det samtal vi hade tillsammans. Det blir därmed intressant när talesperson E själv lyfter hur kommunen hittills drabbats av den pågående covid-19 pandemin.

ibland undrar jag om vi kanske till och med när det gäller kommunikation under pandemin för Kommun E är den kommun som har flest fall, flest misstänkta, flest konstaterade och flest dödsfall per tusen av alla kommuner. Så man kan ju inte säga att

vi lyckats om man ska se till den statistiken. Å andra sidan är det ingen som har svaret, varför Kommun E har blivit mer drabbad än andra kommuner.

Talesperson E

Talespersonen lyfter statistik som visar att kommunen drabbats hårt av pandemin och

reflekterar själv över hur detta kan vara relaterat till kommunikationen. Som hen beskriver är det inget konstaterat samband som vare sig kommunen själv eller den här studien har

möjlighet att ta fram, men baserat på den tidigare forskning som finns inom kriskommunikation är det inte omöjligt att en sådan koppling finns.