• No results found

I .

f ö r m i d d a g sist i m a r s s t å r jag p å bal-k o n g e n till m i t t p e n s i on a t s r u m vid S c h i f f b a u e r d a m m och slickar solsken. D e t ä r helt g a s s i g t ; jag k ä n n e r , h u r v ä r m e n qväller m j u k t in i b l o d et , och k a n r e n t af följa d e n p å dess v ä g f r å n lem till lem o c h från partikel till partikel . N ä r jag lyfter ö g o ne n f r å n l a s t p r å m a r n e , s o m ligga d er vid b å d a k a n t e r n a af S p r e e , och d e väl ha h u n n it f a m n a d e t v i d s t r ä c k t a v i r r v a r re t af t a k , s p i r o r och s k o r s t e n a r,

— hela p a r t ie t mellan d e n n y a r i k s d ag s b y gg n a d e n s massiva k o m p l e x m e d dess gyllene, s o l t i n d r a n d e k u p o l s a m t C e n tr a l b a n g år d e n s e n o r m a båghvalf af jern o c h glas — , s å f ö r l o ra d e sig i e t t haf af ljus, i himmel­

r u m m e t s ä n n u e n o r m a r e båghvalf af t i n d r a n d e b l å t t ,

1 2 2

s o m s p ä n n e r sig öfver jättestaden o c h i h v a r s midt solen s i t t e r s o m e n r u n d ö p p n i n g , g e n o m hvilken ljuset g n i s t r a n d e f r u s t ar u t från oändliga ljusregioner d e r b o r t o m . O c h n ä r så blicken, b l ä n d a d och t r ö t t , v ä n de r tillbaka n e d å t igen f r å n sin himmelsfärd, blir d e n hvilande u t e i h o r i s o nt e r n a , d e r luften s t å r som e n t ä t , blå, i s v a r t f ö r t o n a n de r ö k , hvari k o n t u r e r n a t e c k na sig m j u k a .

S o m jag s t å r d e r , k ä n n e r jag m e d e n s , a t t d e t i c k e b a r a ä r s o l v ä r m e n , s o m qväller igenom mig.

D e t ä r o c k s å n å g o t a n n at . D e t h a r k o m m it i sol­

v ä r m e n s följe. J a g g ö r m i g i c k e r e d a f ö r , hvad d e t ä r , u t a n l å t e r mig t a g a s d e r a f . J a g h ö r icke längre hvisslandet och fräsandet d e r b o r t a f r å n jernvägshallen o c h s e r i c k e m e r a t å g e n s å s o m s v a r t a o r m a r slingra sig u t och in g e n o m d e s s jättegap. S i n n e n a d o m n a a f , m e d a n jag f ö r s j u nk e r i d e t d e r, s o m k o m i sol­

v ä r m e n s följe och s o m jag helst icke b r y r mig o m a t t t i t t a in i f ö r a t t få v e t a h v a d d e t ä r . E n m a t t ­ h e t , men fyld m e d lifgifvande s o l ; e n b l u n d i själen, m e n full af d r ö mm a r , s o m ä n n u i c k e t a g i t k r o p p ; e n längtan, men i c k e af d e t slags, s o m ä r otillfredsstäl­

lelse, u t a n e n längtan, hvilken ä r s å s o m e t t l e e n d e a f visshet o m s t u n d a n d e s a l i g h e t e r ; e n o b e s t äm d och p å s a m m a g å n g s o l m ä tt a d t k l a r förnimmelse af, a t t lifvet n u skall ö m s a hud f ö r mig, låta sin gamla fula

I 2 3

falla o c h visa sig i sin nya fina, och a t t jag sjelf g e no m g å r pånyttfödelsens mysteri um . . .

N å g o t svart d y k e r u p p i s o l v i d d e r n a i n n e i min s j ä l , n å g ot s v a r t som r ö r sig — och jag finner m i g m e d e n s s t å helt vaken och blicka p å d e t sirliga lilla e x p r e s s t å g e t till F r a n k f u rt a m Main, hvilket k o m m e r g l i d an d e u t u r banhallens d u n k l a i n n a n m ä t e , ringlar s i g fram bakom d e n h ö g a S p r ee b r y g g a ns jerngaller o c h försvinn er om h u s k n u t e n .

Min i n r e blick h a r med e n hastighet, som öfver-träffar till och med d e m o d e r n a s t e mekaniska s n a b b­

k r a f t e r n a , s n a b b a r e ä n å n g a n , s n a b b a r e ä n telefonen, ilat e x p r e ss t å g e t i f ö r vä g ; och innan d e t t a ä n n u h u n ­ nit försvinna mellan husgaflarne b a k o m mig, t e c kn a r s i g i m i t t e g e t i n r e e t t helt p a n o r a m a af d e landskap, s o m t å g e t först u n d e r loppet af e t t t j o g t i m m a r k a n g e n o m l ö p a , afvecklande sig h v a r t och e t t tydligt, men alla inom e n s e k u n d , f ö r a t t till sist låta d e s k a r p a linierna af s n ö t ä c kt a b e r g s k a m m a r s t å d e r länge m o t d e n k l a r b l å , soliga horisonten — i m i t t i n r e .

Med e n s håller jag nyckeln till min sinnesförfatt-*

n i n g i min h a n d , vet hvad min l ä n g t an ä n n u e n g å n g f ö r e g yc k l a t mig och s t å r d e r m i d t ibland d e u r b l ek t a kulisserna af mitt pånyttfödelsens mysterium. J a g s ä g er mig, a t t d e t hela d o c k alltsammans ingentin g a n na t v a r , ä n d e n gamla t r o l s k a lusten a t t f a r a u t i

I 2 4

d e n vida v e r l d e n , — d e n lust, vi ä n n u k ä n n a såsom b a r n g e n t e m o t d e n n a v e r l d en , m e n hvilken vi, såsom g u b b a r, g e n t e m o t d e n « a n d r a » v e r l d e n i c k e längre ä g a , e h u r u vi, vi m o d e r n e d r ö mm a r e , envist ansat d e n inom oss, äfven s e d a n vi h u n dr a g å n ge r legat p å näsan till v å r e g e n s k a m, s o m misslyckade Icari.

J a g ö f v e r t y g a r m i g o m , a t t jag u t a n allt tvifvel står på b a l k o n g e n till e t t r u m i e t t pension at vid Schiff-b a u e r d a m m i Berlin, med S p r e e pr å m a r ne i n u n d e r och e t t h e l t v i r r v a r r af b r u t n a taklinier f r a m f ör mig, emellan r i k s d a g s b y g g n a d e n till h ö g e r och C e n t r a lb a n ­ g å r d e n till v e n s t e r . S o l e n s k i n er f o r t f a r a n d e , o c h det ä r h e l t b l ä n d a n d e blått o m kr i n g m i g ; m e n i n o m mig ä r d e t m e d e n s v o r d e t helt kallt, s o m o m n å g o t der-i n n e s l o c kn a t ; och jag g å r n y k t e r t och beskedlder-igt tder-ill­

b a k a in till mina sysslor, hvilka s e d an e t t helt å r i n r ät t a t sig s o m hemma h ä r emellan R e i c h st a g s g e b ä u d e och FYiedrichsstrasse B a h n h o f , i e t t p e n s i o n a t s r u m vid S c h i ff b a u e r d a m m.

M e n d å jag m o t kvällningen g å r u t , t a g e r stäm­

n i n g en från f ö r m i d da g e n m i g å n y o . J a g g r i pe r mig i, a t t jag g å r r u n d t och t a g e r farväl med s t a de n och d e s s särskilda p a r t i er , liksom m a n g ö r d e t m e d d e n k v i n na , man haft e n l å n g t i d s m i n n en tillsammans m e d , d e t u s e n k ä r v o r d na d e t a l j e r n a i h e n n es per­

s o n o c h s a k er n a i dessa r u m , s o m v a r i t v i t t n e n till

1 2 5

e n s hemliga lycka. N ä r jag s e r , d e r långt l å n g t b o r t a i d e f j e r r a n g a t p e r s p e k t i ve n , d e n n a blå s k y m n i ng , som b l o t t B e r l i n ä g e r s å d a n och s o m jag håller af, — i c k e d e n fuktiga, töckenb lå kvällsdagern i v å r a sjö­

s t ä d e r , u t a n e n blank och g e n o m s k i n l i g s k y m n i n g , hvilken förefaller såsom d e t s j u n k a n de m ö r k r e t s b r y t ­ n i n g m o t d e n märkiska b o t t n e n s s a n d k o r n s f a c e t t e r , — blir jag he lt v a r m och v e k och v e m o di g , s o m o m d e n g ö m d e t u s e n ömtåliga minnen, hvilka man n u måste slita u t u r sig och låta bli liggande a t t t y n a h ä n och d ö , m e d a n m a n sjelf ä r fjerran. J a g intalar m i g sjelf d e r v i d , a t t d e t icke ä r frågan o m a t t skiljas; m e n jag v e t , a t t jag r e s e r ; och dervid faller d e n ä n n u s t a r ­ k a r e ö f v e r mig, d e n n a skilsmessans känsla, s o m jag f ö r n i m m e r h v a r g å n g jag b y t e r o m o r t och m e n n i s k o r , ä f v e n d e r d e varit mig likgiltiga, — faller ö f v e r mig, Jjuf och tröstlös, och ljuf just i sin t r ö s t l ö s h e t .

M e d a n jag ströfvar k r i n g p å måfå, u t a n a t t v e t a a f hvad t i d e n lider, h a r d e t blifvit hel kväll, allt ski­

n e r af ljus, och g a t o r n a ä r o fulla af m e n n i s k o r . J a g g å r just fram u n d er jernvägsbron öfver F r i e d r ic h s ­ s t r a s s e o c h s ö k e r k o m m a öfver till a n d r a s i d a n , men k a n ej : t v å o a f b r u t n a r a d e r af v a g n a r löpa långs g a t a n , hvar i s i n riktning, likt t å g e t o m t v e n n e maskinhjul.

J a g s e r p å h ö r n u r e t och s ä g e r mig, a t t d e t ä r t e a t e r ­ d a g s . J a g får e n vision af L e s s i n g t e a t e rn s i n r e , och

I 2 6

i samma ögonblick k ä n n e r jag slå e m o t mig d e n blan­

d a d e l u k t e n af d e t e l e k t r is k a ljusets h e t t a , h u d s v e t t och p a r f y me r . D å faller öfver m i g e n ö d e känsla, underligt s a m m an s a t t af e g e n hemlöshe t och vämjelse öfver alla dessa a n d r a , hvilka s i t t a d e r i nn e i d r o s k o r n a och jaga å s t a d till t e a tr a r n e . A t t d e g i t t a , s ä g e r jag;

men tillika b ä r jag liksom a g g e m o t d e m , t y jag tyc­

k e r mig s t å ensam u t a n f ör , m e d a n d e alla k o m m a s a m ma n och k ä n n a h v a r a n d r a . O c h m e d e n s s p r i n ­ g e r d e n o p p i mig såsom e n vild, smärtfyld lust, — ensamhets känslan, hemlöshetskänslan. J a g h ä m n a r m ig på d e många g e n o m a t t k u nn a g å b o r t ifrån dem och v a r a mig sjelf nog, — e n s k a d e g l a d triumf, u r hvil-k e n efterhan d allt d e t s v i d a n d e s i p pr a r b o rt o ch s o m slutligen stillnar till e n t y s t , v a r m lycka, e t t själens hemtrefna leende vid känslan af e g e n i n r e r i k e do m . O c h p å b o t t n e n af d e n na s t ä m n i ng återfinner jag s t ä m ­ ningen från i m o r s e ; d e ä r o e t t , och jag k a n i c k e särskilja d e m u t ifrån h v a r a n d r a . M i t t hufvud s ä g e r mig, a t t d e n n a s a m ma sinnesförf attning h a r jag r e d a n haft h u n dr a g å n g e r f ö r ut och h a n d l a t d e r e f t e r o c h alltid blifvit besviken, s a mt f r å g a r m i g f ö r eb r å e n d e och hånfullt, om jag verkli gen n ö d v ä n d i g t å t e r vill bli till n a r r f ö r mig sjelf; m e n min hela p e r s o n b r y r s ig i n t e o m , hvad m i t t hufvud s ä g e r , och jag g å r h e m och p a c k a r mina k a p p sä c k a r.

1 2 7

M o r go n e n d e r p â s i t t e r jag p å t å g e t s o m g å r s ö d e r u t . J a g flyger ned g e n o m N o r d t y s k l a n d s s l ä t t e r o c h t v ä r s igenom Midttyskl ands b e r g , och l å t e r m i g s å r e n t m e k a n i s k t föras b o r t , likgiltigt h v a r t , s å u t a n t a n k e o c h u t an s y n , a t t n ä r t å g e t fram m o t solned­

g å n g e n b r u s a r n e d i Maindalen och slottstin nar u t e i t j e r r a n v a r m bl å a horison ter bringa m i g d e t f ör s t a b u d e t o m g a m ma l o d l i n g och s y d l ä n d s k a d a g r a r , h a r jag f r å n hela d en d a g l ån g a färden blott e n e n d a bild : en d a l g å n g n å g o n s t ä d e s i T h ü r i n g e n , m e d g r ö n a b r a n t e r , e n å i b o t t n e n, e n b r e d r a k chaussée u t m e d å n , p å hvilken e n o x f o r a , s a m t midt i l a n d s ka p e t e n liten b o r t g ö m d b y m e d h u s af e t t s v a r t b y g g n a d s ä m n e.

Biljetten l y d e r p å M ü n c h e n ; m e n jag stiger af i N ür n b e r g — enligt min e g e n r e n t personliga t r a d i ­ t i o n . J a g t a g e r i n p å « R ö d a h a n e n » , som g ö m m e r e t t litet m i n n e f ö r mig m e d f ä r g af m å n s k e n och m e d e l t i d , finner d e r allt som d e t v a r d e n g å n g e n m e d vida f ö r s tu g o r, lågt till löftet och l u k t af g a m m a l t renligt b o h a g , och f å r samma r u m s o m d å , hvilket ä f v e n l e d e s ä r o f ö r ä n d r a d t , som o m d e t s t å t t o r ö r d t hela d e n långa mellantiden. N ä r jag g j o r t toilett, g å r jag u t f ö r a t t få t a g i « B r at w u r s t g l ö c k l e in » . K l o ck a n ä r ä n n u i c k e nio, m e n s t a d en s y n e s r e d a n h a g å tt till s ä n g s ; k n a p p a s t e n mennisk a p å g a t o r n a , b l o t t h ä r o c h h v a r e t t s v a g t ljussken u r e t t litet

I2 8

f y r k an t i g t fönster, å t e r g l a n s e n af e n l y k t a n e r e i d e n s v a r t a P e g n i t z , och i n n e i d e smala slingrande backiga g r ä n d e r na e t t m ö r k e r , som t y c k es v a r a me­

deltidens e g e t , hvilket förblifvit liggande k v a r tillika m e d dessa h u s , som s k y m t a fram i d e n o s ä k r a be­

lysningen m e d u t s e en d e t af d e f ö r å l d r a d e kulisserna å någon landsortsscen u r minnena från min b a r n d o m.

J a g t r e f v a r mig u p p och u t f ö r , öfver ö p p na platser m e d k y r k o r och in g e n o m s m y g s lä p p o r , s a m t finner o m s id e r d e t lilla lågloftade, tillrökta s k j u l e t, d e r flic­

kan griljerar d e läckra s m å k o r f v a r n e vid d e n öppna e l d e n och d e r d e t s a m t i d a N ü rn b e r g s b o r g a r e sitta och d r i c k a sin s t a ds s t a rk a s v a r t a b i e r vid d e t v e n n e b o r d , s o m lokalen r y m m e r , — liksom A l b r ec h t D ür e r och H a n s S a c h s och P e t e r Vischer, hvilka n u jemte s i n a d r y c k e s k ä r l flyttat u p p p å väggpanelningens trä-afsats, s u t i t h ä r och p o k u l e r a t i des sa längst förgångna t i d e r , d å m a n k ä n d e m å n g a märkliga k r yd d o r a t t till­

s ä t t a vinet m e d , m e n d o c k i c k e v å r famösa m o d er n a : vi k u n n a g ö r a s m a k e n af k o r f v a r n e o ch medeltidsandan i « B r a t wu r s t g lö c k l e i n » d u b be l t p i k a n t d e r i g en o m a t t vi, t a c k v a r e e x p r e ss t å g e t , ä n n u h a e n eftersmak i m u n n e n och i själen af d e n weissbie r o c h d e t m o d e r na t e a t er s t y c k e , vi i g å r kväll vid s a m ma tid njöto i B e r l i n . Till g e n g ä l d, f o r t s ät t e r jag f ö r m i g sjelf dagen d e r p å , d å jag s e r N ü r n b e r g vid dagsljus och blir

I 2 9

v a r s e , h u r u s o m d e moderna palatsen v e t a t t r ä n g a s i g i n bland d e g a m l a husen, s e d a n jag sist v a r h ä r , och n u s t å d e r öfverallt som u p p b l å st a u p p k o m l i n g a r med s m y c k e n af talmiguld och n y a k l ä d e r från d e n be­

r ö m d a s t e s k r ä d d a r e n m i d t ibland ä t t l i n g a r n e af e n g a m ma l k u l tu r e n s furstefamilj i d e r a s stilfulla l u m p o r ,

— till g e n g ä ld , s ä g e r jag mig, h a d e d e f o r n a gä­

s t e r n a i « B r a t w u rs t g l ö c k l e i n » n å g o t s o m vi, dess g ä s t e r f r å n i d a g , icke h a , h v a r k e n dessa d e t n u t i d a N ü r n ­ b e r g s b o r g a r e eller jag, som k o m m it f a r a n de med e x p re s s t å g e t f r å n Berlin f ö r a t t s ö k a och finna något, jag v e t i c k e h v a d, någonstans jag v e t i c k e h v a r . D e h a d e nemligen, i sin instinkt m e r a ä n i s i t t med­

v e t an d e , d e n A r k i m e d es ' p u nk t , p å hvilken d e k u n d e s t å o c h l å t a lifvet svänga r u n d t i k r i n g sig — k r i n g sig s å s o m d e t stabila. M e n vi ha i n t e t , h v a r p å vi k u n n a v a r e sig lefva eller d ö . N ü r n be r g k a n visser­

ligen i c k e g e o s s d e t förlorad e å t e r ; m e n d e t k a n i n t e heller F ü r t h .

11.

T å g e t a r b e t a r sig s t ö n a n d e u p p åt m o t b e r g e n . D a g e n h a r varit s k u m , och kvällen k o m m i t tidigt.

9 — O l a Ha n s s o n : V ä g e n t i l l l i f v e t .

13 °

Bakom kupé fönsterna kan man inte längre urskilja någonting; man möter blott taklampan, återspeglad derute i det ogenomträngliga svarta, samt sin egen bild i den skumm a spegeln.

Jag har flackat hit och dit, jag vet icke riktigt hur länge, ty jag har inte hållit reda med tiden.

De t har varit med dagarne precis som med guld­

styckena i min b ö r s : jag har gifvit dem ut, e t t för e t t eller flere på en gång , utan a t t jag dervid sagt mig, a t t nu hade så och så många gått all verldens väg. Men det måste väl vara en två tre veckor ungefär, ty af tidningen som jag köp t ser jag, att det i dag ä r den 12 april.

Jag sitter apatiskt inkrupe n i mitt hörn och låter cigarren gå ut. Det fins ingen mera än jag i kupén. Ensamheten, mörkr et derute , det enformiga rullandet, stämma melankoliskt. Jag blir sittande att lyssna till det jemna, ansträngd a stönand et af maski­

nen och får plötsligt en förnimmelse af, a t t den ä r det enda lefvande som fins, utom mig, denna maskin som rullar fram genom en utdöd verld, med mig, mig allena, utan mål och med, ingenstädes ifrån, ingen­

städes hän. Jag kan icke förklara för mig sjelf, hu r det kommit sig, a t t jag nu sitte r h ä r ; jag ä r helt förvånad deröfver och söker förgäfves efter förkla ­ ringsgrund en, utgångspunkten, en punkt öfverhufvud,.

u t i f r å n hvilken jag k u n d e slutledningsvis härleda d e t f a k t u m , a t t jag just n u s i t t e r h ä r p å d e t t a b e s t ä m da t å g . M e n allt s m u l a s s ö n d e r dervid ; d e t fins ingen f ö l j d ; h u n d r a t u s e n p u nk t e r , men i n g e n såsom d e n f ö r s t a e l l e r d e n sista, alla k a o t i s k t u t s p r id d a o m hvar-a n d r hvar-a . J a g k a n i n t e e n s f å t a g i m i t t e g e t jag; jag k ä n n e r m i g i n t e sjelf i g e n ; jag k a n i n t e finna n å g o t s a m m a n h an g mellan mig, s o m för m o m e n t e t s i t t e r h ä r i j e r n v ä g s k u p é n , och alla dessa a n d r a mig, hvilka jag m i n n e s f r å n f ö r u t . Identiteten ä r u p p h ä fd . D e t ä r n ä s t a n m e d rädsla jag f r å g ar mig, o m jag d r ö m m e r eller ä r v a k e n , och d e t k o m me r m i g f ö r e , s o m o m jag m å s te d r ö m m a . D e t blir m i g helt ohyggligt till m o d s a t t med e n s f ö r n i mm a mig s o m n å g o t lefvande, h v i l k e t ingen f ö r g å n g e nh e t m e r a ä g e r och f ö r hvilket d e t , s o m d o c k s k u l l e v a r a d e t sjelf i dess t i d i g a r e s t a d ie r , plötsligt t e r sig s å s om n å g o t f r ä m ma n d e . J a g h a r e n förnimmelse, s o m o m jag t a p p a t lifvets a r i a d n e -t r å d o c h n u ä r räddning slös-t förlorad i l a b y r i n-t e n , allena i k a o s . . . och ensam inom m i g sjelf, hemlös i jagets e g e n sjelferinring, sjelf k a o s m e d d e n n a e n a o c h e n d a tillfälliga fasta p u n k t , s o m ä r min m o m e n ­ t a n a sjelfförnimmelse m e n hvilken inom k o r t skall d y k a u n d e r , äfven d e n , och s p å r l ö s t försvinna, l i k t alla d e a n dr a . . .

T å g e t s a k t a r f a r t e n, s t a n na r , s t å r . E n p a u s .

1 3 2

Derpå en hvissling, e t t r y c k ; och stönande sät ter sig lokomotivet å t e r i rörelse . . .

Med ens förekommer det mig, som om jag gjo rt denna resa förut någongång. Derute ä r det ju bäl-mörkt, och jag kan icke urskilja e t t enda föremål;

men det ä r mig, som om dessa nejder, genom hvilka tåget rullar och som äro dolda för min syn , vore idel bekant a. Förnimmelsen, jag sitter med, klarnar och fördjupa s; och blir nu en bekant förnimm else, e n förnim melse, som jag haft förut vid e t t ann at till­

fälle, — blir en erinring. Hela denna färd och hela denna kväll, icke blott alla ens kildhetern a, men sjelfva stämning en, måst e vara en upp repning; precis så har jag reda n en gång suti t, en kväll som den na, å just detta tåg, genom just dessa samma trakte r, — som jag inte kan se. Jag känner igen allt, alltsammans tage r mig med hela styr kan af en erin ring; och lik­

hete n, identiteten, mellan nu och detta and ra säll­

samma parallelfall i det förgångna ä r så fullständig, a t t jag spörjer mig sjelf, huruvida jag icke nu dröm­

mer om någ ot och om icke detta and ra varit den egentliga realiteten. Och det ä r icke allenast detta ena ens taka, som kommer opp i mitt min ne; det stå r visserligen åskådligast der, åskåd ligare till och med ä n det närvar and e; men det fins e t t mera, omgifvande detsamma, såsom en utåt allt oigenomskinl igare

atmosfär omsluter en fast k ro pp : minnet af en hel annan verld, i hvilken jag en gång lefvat. Jag kän­

ner d et alldeles som när man vak nat u p p u r en djup söm n och erinringe n om en skön drö m, som man haft, ligger inom en såsom en vek och varm och ve­

modig stämning, men man icke mer a ä r i stånd a t t gripa drömmen s innehåll. Och liksom en sådan dröm ä r för alltid försvun nen, skall denna dunkla och oigenomträngliga erinring alltid förbli en gåta . . .

De t irriterar mig. J a g säger mig, a t t så ä r det, oåterkalleligt ; men jag vänder envis t o m och om igen tillbaka till gåtan, kretsar krin g den , t refvar på d e n ; men fåfängt: det är någonting och ä r icke någonting på samma gång. S å låter jag förargad alltsammans ligga och går min väg bort ifrån de t ; men känner, a tt jag g år och b ä r det med mig; det ligger och tyn­

g e r olidligt derinne i mig. Tills tåget å n y o saktar farten, stannar , s t å r — och med e t t ryc k stönand e sätter sig i gån g igen. Detta ingrepp af den y t tr e verlden har häft ma ran och gifvit mitt gru bbel en annan färg och en ny riktn ing. Hvarför skulle jag inte kun na tycka mig på känd bot ten, här liksom allestädes? Vi, moderna menniskor, a r o ju ett slags resenärer i stort, lifvets eviga resenär er, hvilka ingen­

stä des känna oss främmande, liksom vi ingen städes känna oss hemma. Vi inrätta oss öfverallt à notre aise,

13 4

precis liksom vi å andra sidan ingen städes slå rot.

Vår t lif ä r e t t slags oaf brutet omb yte af pensionat:

man drager in, bor och äter samman med dessa främ­

man de menniskor, för a t t näst a dag draga in å annat ställe samt bo och äta samm an med andra främmande menn iskor. Vi känna alla Europas s t ö r r e städ er, öfverallt halft som hemm a, men heller icke m e r ; vi ha, hvart vi än komma, vår t hotell och vår restau­

rant, der vi hugn as med den hemtrefna känslan af kyparens och portieren s bekant a helsning. Vi känna oss med Alperna precis så intimt bekanta som med den person, med hvilken vi skakat e t t dyg n samman i samma jernvägs kupé; och i badorter na kunna vi g å u t och in med samma hemm astadda gemytlighet som i e t t af våra pensionat. Och liksom vi höra hemm a öfverallt och ingenstädes, så känna vi alla och känna ingen. Vi ha lefvat samman med så många, att vi icke gerna kun nat komma till bottnen af någ on enda, liksom vi splittrat vår t lif mellan så många orter, a tt vi inte kun nat växa samman med någon enda. J ag sjelf kän ner hela Europa , ä r hemma öfverallt och har mina bekanta öfverallt, ä r parisare i Paris och ber­

linare i Berlin, vet noga hvad chic ä r och hvad schneidig ä r , och ä r med min vän Mr . Smith ungefär lika intim som med min vän herr Meyer. Blott e tt ställe i verlden känner jag inte, och det ä r det lilla

' 3 5

gods, jag lär ha någonstädes ute på landsbygden oppe i Friesland, hvilket jag aldrig sett och om hvars till­

va ro jag ingenting vet, utom derigenom att onkel årligen sänder mig den lilla nettoinko msten, för hvil-ken jag kan lefva en hel säsong i Ostend e och som alltså ändå ä r bra för något . . .

J a g vaknar opp ur mina tankar vid a t t det hål­

ler. Vi ä r o framme. Jag får ned mina hand säckar och stiger ut, känner bergslu ft samt möter en spar­

sam belysnin g i ett stort mörker, och tom t på men-niskor. F å r syn på en stationskarl och frågar honom, hvar man får logi. Han säger e t t namn och gör en gest hän om hör net af stationsbyggnad en. Jag ä r ä nn u helt blind af allt det svarta ikring mig och trefvar mig försigtigt fram i vätan. E tt hus dyker plötsligt upp framf ör mig, lågt, med verando r rundt omkring, och mörkt i alla de små fönsterna. Blott från förstugan faller ett glåmigt ljussken u t i skum­

rasket. Jag stiger in, passerar en rad öfver hvar-andra uppstaplad e biertunnor, hör vid sidan ett sorl och sum af många menniskor, sam t faller genom en d ö r r in i ett rum , som ä r fullt med rök och bier o c h folk. Flick an ringer i en klocka, värd innan kom­

mer med nyckelknipp an skramlan de öfver mage n, o ch jag visas upp i e tt rum, som i denna u tomsäsongstid ä r iskallt och utan gard iner. Der på går jag ned igen,

1 3 6

äter den förfärliga baierska maten och dricker den härliga baierska bieren. När det är undanstökadt, ser jag på uret: nio. Här nere är icke att hålla ut , deroppe inte heller, — jag får rocken på mig och traskar ut.

Jag är så blind som en uggla på dagen, men vägen är belagd med stenfyllning, och med ledning deraf letar jag mig fram. Ett och annat blekt ljus­

sken allt här och hvar angifver dessutom, hurudant gatan snor och slingrar sig fram mellan husen. Jag hör något porla och stiger öfver en bäck, hvars vatten har hörbart brådt med att hinna från bergen ner till sjön. Jag går ännu ett stycke, samt hör d et skvalpa inne i mörkret och tystnaden. Om en liten stund är jag vid sjön, som jag inte ser men hör der all­

deles strax inunder mig. Jag lutar mig fram öfver en barrier och blir stående, lyssnande till vågskva lpet och stirrande ut i detta mörker, hvari så alldeles rakt ingenting fins att se, annat än de sparsamma ljusen inne från byn. Och ändock lyssnar jag, som om de r likväl vore något mera at t höra än vågskvalpet eller som om detta sjelft hade något mera att meddela mig än ljudet af sina små vågor; och stirrar ut i mörkret, som om det kunde gömma ett eller annat för mig.

Och plötsligt säger det helt högljudt inne i mig: Det är ju lifvet, detta, ett stilla vågskvalp inne i ett

1 M

djupt mörker. Det fins ingen lifsfilosofi, som är större än denna; och den är den enda Arkimedes' punkt, som fins . . .

I I I .

När jag följande morgon vaknar och ser på m itt ur, är klockan bara åtta. Det är det skarpa ljuset, som väckt mig så tidigt; det faller in gen om fyra g ar­

dinlösa fönster på tvenne sidor af rummet. Som jag ligger der i min säng, ser jag genom det ena fön­

stret midt emot mig öfver sänggafveln bergen stå der bortom sjön med snötäckta spetsar och kammar.

Det är råkallt i rummet, och jag kommer i en fart i kläderna. Det käns så öde inom mig i detta möbeltomma rum med nakna väggar och golf utan mattor; och den lilla svarta kaminen ser så svart och tom ut, som om det aldrig brunnit eld i den — man riktigt fryser vid dess åsyn. Men derutanför stå de hvita bergen, — helt nära inpå mig, tycker jag, ehuru jag vet, att de äro långt fjerran, — stå der i sin luf­

tiga, lugnande ro ; jag rifver fönstret opp, och in emot mig stryker denna bergskyla, i hvilken man aldrig fryser.

1 3 8

Efter kaffet går jag mor gontur. De t har snöa t under natten, och vägarne ligga i slask. J a g viker byxorna opp och känner mig som en försatt gigerl, d er jag sålunda skrider fram igenom byn med rock­

kragen uppslagen, händerna i fickorna och käppen under armen, i m ina japanesiskt spetsiga s k or samt de uppvikta vida byx orna. Infödingarna egna mig sitt oförstälda intresse; jag finner mig sjelf ytte rst mal­

placé och det hela kusligt, men try cke r lorgnetten fastare på min i kölden rodnande näsa och bevarar min öfverläg senhet genom a t t lägga situationen in under sjelfh umorns synvinkel. Derunder har jag till-ryggalagt vägen från i går kväll, hvilken såsom jag märker förer midt igenom det lilla samhället, idel gamla hus och går dar med målningar på väggarne, vera ndor run dt den öfre våningen, «Butzensc heiben»

och gröna fönsterluckor. J a g följer sjön e t t stycke och slår in på en omväg tillbaka, upp öfver höjderna, efter en hastig blick på mina skor. J a g befinner mig åte r ner e i byn, utan att jag från min spatser-gång kan kons tatera något ann at än a t t jag gått mor­

go ntur. Jus t som jag står utanför värdshus et igen

— «Gasthof zum Bruckenfischer», läser jag — och ä r fullkomligt villrådig om, hvad jag skall ta mig till, och låter blicken sväfva run dt med låtsadt intresse öfver något som den redan upptäckt, men i sjelfva

13 9

ver ket med en beherrs kad rådvillhet, om då ingenting skall framställa sig, s om kun de vara mitt intresse vä rdt,

— t y jag känner alla fönsterr utor run dt omkring mig fulla af platttryckta infödingsansigten, hvilka undra hvad jag står de r och gapar på, — just då stannar blicken på en går d, som ligger helt allena och fritt hög t uppe på en väldig brink, vänd ande hela fram­

sidan med dess massiva murar och små fönst er u t mot sjön . Det ser ointagligt u t , ä r mitt i n tr y c k ; som en fästning; — och hvilken utsigt, tillägger jag;

låtom oss bese bygden !

Och jag s t y r å t e r in emel lan husen, hvilka ligga d er i sin pittoresk a oordning.

S å snart jag lemnat den sista bond gård en bakom mig, begy nner de t a t t stiga uppföre. En smal, slipp-rig gångstig slingrar sig utmed en djup klyfta, i hvars bott en en bergsbäck störtar åstad från berg en ned mo t sjön. A bräddarne, der snön smält undan, växa redan den tidiga vårens första , bleka blommor : hvit Bellis, och gul Tussilago, och en blå, som jag icke känner, med fjällig stjelk och långa slutna kalk­

blad. Gång stigen kastar sig med en spång tvärs öfver bäckklyftan — och om en stund tillbaka igen:

med ens ser jag går dens baksida precis uppe öfver mig å en trädbev uxen tvär brant. J a g står en stund och hemtar and an och torka r min svettiga panna,

1 4 0

klifver derpå vidare i en rundel kring bran ten sam t befinner mig vid gårdens front, med den vida, stu­

pan de skrä nten framför mig och der nere byn och sjön och de hvita berg en högt mot himlen der bortom.

När jag åte r v änd er mig om mot den ålderdomliga gården med dess små skumma oigenomträngliga fön­

ster i de tjocka mu rarne och dess fram springande snid ade balkong öfver den låga botte nvåningen, varse-blifver jag en kvinna i dörr öppningen, vid sidan af

ster i de tjocka mu rarne och dess fram springande snid ade balkong öfver den låga botte nvåningen, varse-blifver jag en kvinna i dörr öppningen, vid sidan af

Related documents