v.nder många å r af mitt lif ha två ögon följt mig. De ha följt m ig såsom alla dessa lifsgåtor göra, h vilka s t åt t utmed ens egen lefnadsväg och kastat sin skugga in i ens själ, när man gick förbi, och dermed gjort det stora, a llmänna tillvarelsedunkel, som vi alla g å och bära på och med åre n samla samman i oss, änn u en nyans mörkare . E n nyans mörkare, en nyans oigenomträngligare, — e t t fjät närmar e up p mot denna de t drägtiga rufvandets värmepunkt, de r d e t flämtande mörkret slår ut i en gnista och de r kaos remnar öfver d e ljusa djupen inun der. Ofta vor o de borta, dessa två ögon , bort a under långa tide r, försvunna u r mitt mi nne ; men så voro de plötsligt å t e r der , utan a tt jag visste hur eller hvarfö r, — suto ånyo d er vid sidan af vägen,
i o 8
d er jag gick fram, som om de sutit på de tta ställe läng e och orörliga och vetat, a t t jag dock e n gång måste komma denna leden fram, och så bar a väntat på mig. När jag gru bblade i skymningstimmarne, och utverlden stillnade omkring mig och efterhand blef borta, och det till sist ej var ann at ä n sjelfva svarta natten, som jag sat t och stirrade in i, — då fann jag ibland , plötsligt och uta n öfvergång, att det var dessa ögon, jag satt och stirrade in i ; d e lyste fram emo t m ig d erin ne u r mörkr et, eller rättar e s ag dt : d et var, som om mörkr et, sjelfva det oigenomträng-liga svarta, tagit gestalt i dem och i de m lyste emot mig, fråga nde, dragande, oigenomskinligt. Och äfven annars mången gång , i förd jupade samtal på tuman-hand och under det fylliga kaosbruset, när mång a menniskor voro samman, kunde för mig med samma tvära öfverg ång d e töfvande, stilla ord en d ö hän i en paus och det säk ra, stiga nde lifssorlet brytas a f ; och framfö r mig fans inte t utom dessa tve nne ögo n, i hvilka e t t någonting återspeglade sig, som var för
mer än orden och sorlet, — e t t någonting, som var sjelfva det stum ma
Jag bodde i min ungkarlstid en som mar i d e bairiska bergen. Lokaltåget paddlade sig pus tande uppåt, alltjemt uppåt, vind ande sig med dalsänkan och de n lilla bäcke n nere i dess botten, — för a t t
om-1 0 9
s i d e r e f t e r e n l ä t t n a de n s s u c k , hvilken v a r b å d e a t t h ö r a o c h f ö r n i mm a , ljudlöst glida n e d i e n v i d , r u n d , s o l i g ö p p n i n g m i d t ibland b e r g en och plötsligt hålla, just s o m man minst v ä n t a d e d e t . U p p u t m e d d e n e n a g r ön a bergssid an k l ä t t ra d e — m e d e n m u n t e r o c h s p ä n st i g o c h ej s å litet lättsinnig r y t m , h v i l k en p å mi n d e o m g å n g e n hos k v i n no r n a d e r i b e r g e n — , k l ä tt r a d e lätta, luftiga v i l l o r : hvita v ä g g a r , g r ön a f ö n s t e r l u ck o r o c h r ö d a t a k i n n e i t ä t a f r u k t t r ä d s k l u n g o r ; och n e r e u t m e d sjön s t r ä c k t e sig i e n f ö r v ä g e n o c h f ä r g p u n k t e r a d böjning d e n lilla b y n m e d b l o ms t e r b u g n an d e v e r a nd o r och t j o c k a, g r ö n a b u t z e n -s c h e i b e n och b r o ki g t helgonmål ade y t t e r v ä g ga r -s a m t h ä r o c h h v a r « v å r fru» G u d s m o d e r s t å e n d e i n n e i e n nisch.
L a n d s v ä ge n , som lopp f r a m igenom b y n , s n o d d e sig f r å n b e r g e n i T y r o l e n u t ö f v e r d e n bairiska slät
t e n . D e n h a d e f ö r r i t i d e n v a r i t s t o r a farleden f ö r r o m a r n e s h ä r k o l o n n e r och d e medeltida h a n d e l s k a r a v a n e r n a , — väl också e n af d e f å r o r , i hvilka e n g å n g G e r m a n i en s bästa blod b r ö t s i g v ä g g e n o m dessa sista b e r g, som skilja n o r d e n från s ö de r n , o c h jäsande s o m u n g t vin forsade n e d i Italien. N u m e r a t r a m pa d e s d e n b a r a af la ndets e g n a b a r n , å r e t r u n d t , — med u n d a n t a g allena af e t t p a r k o r t a s o m m a r m ån a d er , d å främling sströmmen liksom f ö r e n m i n u t a f b r ö t d e n
I I o
långa stillheten med sitt stim och buller, hvilket derpåT
raskt som allt annat buller, ekade in lite i bergs-skrefvorna och så med ens dog och var borta, så tvärt, att man ofrivilligt blef stående och lyssnade efter, hvar det blifvit af och om det icke skulle komma igen, och så fullständigt, som om det aldrig varit till.
Midt i byn låg värdshuset för de främmande.
Byggnaden sjelf var i stort sedt årsbarn med kul
turen i landet: skylten var ett prakts tycke af gam
maltysk jernsmideskonst, kyffet der biertunnan stod var ett rudiment af ett kalkadt hvalf, som ledde fan
tasien på gamla klostergångar, och inne i matsalen med dess gammaldags stilfulla och trefliga lilla hörn-utsprångsrum hängde ännu i mättade, men af årh un
draden urblekta färger en bedjande mu nk af e n okänd mästare från den gamla tyska konstens storhetstid.
Här slog hvarje sommar en flygtig resandeskara ned, såsom den svärma nde biflocken i en buske vid vägen. De flesta kommo ena dagen för att redan den nästa försvinna igen, — tillbaka till stä derna eller vidare inåt bergen på sitt meningslösa, jägtande dag-drifveri. Men en liten, fast stock s atte sig dock kv ar för hela korta sommaren, tills äfven den just so m den vackra hösten kom — hu r fast den än kunde ha sett ut — plötsligt förtunnades, löstes upp och med ens
I I I
var bo rta, precis som ekot af en sek unds buller der -inne i dju pet af bergsskrefvorna.
1 en såda n der fast sto ck sommargäster satt ocks å jag i ett längst förflutet å r af min ungkarlstid.
Det va r lutt er menniskor, som aldrig sett hvarandra förr, men som hycklade, drömd e eller gjorde sig inbö rdes intima genom ett par veckors samv aro och som spelade hemm a i en främmande ort , der de inte kände mera än hotellet och sina medgäster. Vi voro främmande för hvarandra i g å r ; vi skulle i morgon vara precis lika främm ande för hvarandra igen; och denna lilla vackra bergsby, hvarest slum pen fört oss samm an, skulle för oss alla senare inte betyda stort mera än e t t af åren blekt balmärke, hvarmed alldeles inga minnen vor o förknippade.
1 hela denna sammanflutna lösa massa fans bara en end a fast punkt. Det var do tte rn i h uset, Ursula, den vackra Ursu la. Hon var ocks å det enda, som jag efteråt mindes af hela denna som mar med alla dess mennisk or och händelser.
Den vackra Ursula!
S å hade hon vid något tillfälle blifvit d ö p t ; och under det nam net gick hon sedan. J ag t r or nästan, det uttalades första gången med en biton af raljeri;
och med en sådan undermening brukad es det också af samtliga damerna och herrarne. T y någon skönhet
I I 2
efter den estetiska och borgerliga modejournalens alla regler var den unga Ursula alldeles inte. Hon egde ingen annan skönhet än den blodfulla helsans.
Det enda, hvarmed hon kunde fånga och hålla fast, var den helt osammansatta och enformiga värme, hvil-ken utstrålade ur henne och nästan synbart omhöljde henne. Hennes fötter vor o icke små, och hennes händer allt annat än hvita; och hon hade en kort figur och en tjock hals. Men det fulla, s tarka slaget af hennes pulsar slog med sin egen rytm liksom öfver i alla andra; och när hon fäste sina stora blågrå ögon på en och pupillerna dervid liksom vidöppnade sig och slöto sig om en, då var hon och verkade hon som hela kvinnan i ett — barnet, jungfrun och mo
dern — ; och mannen förnam, inunder den sugande animaliska sötman i sin känsla, i fördjupningen af sin sinliga sensation, — förnam inom sitt eget förgängliga jag alla dessa kommande generationer, hvilka lågo slumrande och bundna i honom och som nu vaknade och rörde på sig och bände på för att bli lösta.
Hon var liksom den oberbairiska schuhplattPns lef-vande sinnebild, — denna gratiöst förvägna dan s, som är byggd efter mönstret af orrtuppens lek med orrhonan och hvari stark och glad lifslust format sig ut i den menskliga kroppens linie- och rörelserytm.
När hon med den bugtiga fjädern i hatten och den
1 ' 3
l ä n g a stafven i hand och klädning en uppfäst, s å a t t d e hvita s t r u m p o r na lyste i n u nd e r d e n r ö d a u n d e r
k j o l e n , g i c k i spetsen f ö r t å g e t p å e n nattlig b e r g s t u r o c h jodlade, s å d e t e k a d e från n ä r och f j e r r a n , — d å k l a n g d e t s o m e t t e v o e , hvilket å t e r u p p v ä c k t e från d e d ö d a allahanda n a t u r vä s e n , som legat och sofvit i å r h u n d r a d e n i s k r e f vo r och gömslen och som n u ro
p a de sinneslu stans gamla t ä n d a n d e lösen tillbaka i s ö d e r ns m ö r k a , h e t a s o m m a r n a t t
S o m m a r e n gick. D e t blef allt t o m m a r e och t y s t a r e i t r a p p o r n a och r u m me n å « G a s t h a u s z u r P o s t » och å g a t o r n a i d e n lilla b e r g s b y n . E n d a g fann jag mig sitta ensam k v a r, s a m m an med d e n v a c k r a U r s u l a , — den siste s o m m a r g ä s t e n . O c h till s i s t b r öt äfven jag u p p och lade m i g i vinte ride i e n b o n d g å rd u p p e öfver b y n , d e r e n s a m he t e n v a r s å hel, a t t den fick fulla valören af d e t mest pulsande lif.
J a g u m g i c ks med ingen, och t a l a d e med få. In i b y n k o m jag s ä l l a n; och m i t t s o m ma r v ä r d s h u s s å g alltid s å tillslutet och öfvergifvet, s å t y s t och ö d e u t , a t t jag r e n t s o m af instinkt h v a r j e g å n g gick förbi u t a n a t t s e i n o m .
M e n e n d a g — d e t v a r r e d a n lidet långt u t p å v å r e n — föll d e t mig i ö g o n e n , a t t huset med e n s s å g så ö p p e t u t . D e t i n t r y c k , jag d e n n a d a g fick, b r ö t sig s å u n d e r l ig t s t a r k t m o t hvad jag f ö r n u m m i t ,
8 — O l a H a n ss o n : V ä g e n t i l l l i f v e t .
1 1 4
n ä r jag a n n ar s g å tt f ö r b i . J a g t y c k t e , hela h u s e t plötsligt ö p p n at sig p å vid ga fvel, f ö r solen och v å r e n och m e n ni s k o r n a ; o c h d e r in n e n å g o n s t ä d e s k v i t t r a de e n fågel i sin b u r , s o m o m d e n m å s t hålla sig stilla e n hel l å n g v i n t e r och n u b e r u s a d e sig m e d s i n a e g n a välljud i d e n ä n d t l i g e n b r u t n a t y s t n a d e n.
J a g t r ä d d e in i b o n ds t u g an . D e r s a t t d e n v a c k r a U r s u l a helt allena vid e t t b o r d . Vi helsade m u n t e r t på h v a r an d r a såsom gamla g o d a b e k a n t a ; och h o n g i c k u t a t t b r i n g a m i g ö l e t . G ä s t e r k o m m o , — b y n s folk, som d r u c k o sin förmiddagsliter eller å t o s i n m i d d a g s s op p a ; d e t v a r ä n n u långt, i n n a n d e s o m m a r f r ä m m a n de v o r o a t t v ä n t a . D e n v a c k r a U r s u l a g i c k
u t och in, g i c k af och a n , d r a c k af d e n e n e s g l a s och s k r at t a d e å t d e n a n d r e s k v i c k h e t . Men n ä r h o n s k r at t a d e, s å s k e d d e d e t s å högljudt klanglöst, s o m s k r at t e t blir, n ä r d e t i c k e ä r a n n a t ä n e t t l j u d ; o c h n ä r d e t b r ö t af, s å s k e d d e d e t t v ä r t och u t a n böj
ning, och d e r k l a n g i n t e t e f t e r af d e t t a d ö d a l j u d ; och n ä r h o n d e r på s a t t o c h t e g , s å f ö r n a m s d e n n a t y s t n ad af mig, e n f r ä m ma n d e menniska, s å s o m e t t d j u p t s v a r t hål, s o m h o n s t i r r a d e och lyssnade n e d i och hvari alla vi, hvilka s u t o d e r o m k r i n g h e n n e , slökos o p p och blefvo b o r ta . H e nn e s ö g o n s å g o förbi o s s m ä n , s o m o m d e i c k e m e r a v a r s na d e o s s , och u t p å e t t eller a n n a t , s o m låg s å långt b o r t a , s å
1 ' 5
l å n g t b o r t o m h v a r j e r u m , a t t jag — i stället f ö r a t t v ä n d a mig o m och följa r i k t n i ng e n af hennes blick
— följde u t m e d densamma b a k å t , tillbaka in i h e n n e s ö g o n . D e t f a n s i dem i n t e s å m y c k e t s o m e n s k u g g n i n g k v a r af d e n färg, som ä r u t t r y c k e t , själen; d e t v a r s o m om d e n na förlorat s i g någonstädes, u t e i v i d d e r n a hinsides allt r u m eller n e r e i d e t s v a r t a h å l e t i n u n de r allt lif, och s o m o m blicken m e k a n is k t blifvit s t å e n d e i den riktning, hvari d e n u p p hö r t a t t v a r a lefvande. B l o t t e n e n d a g å ng l y c k a d e s jag v r i d a d e n n a s t e l v o r d n a blick in m o t mig, in i min egen ; o c h d e t v a r d e ö g o n , jag d å s å g , s o m s e d a n s k u l l e följa m i g g e n o m å r e n , mången g å n g v a r a b o r ta läng e, m e n alltid k o m m a igen. D e t v a r d e n verkliga U r s u l a s s t o r a blågrå ö g o n , och d e r a s pu piller v i d ö p p n a d e s i g alldeles s o m f ö r r , och s l ö t o s i g o m k r i n g e n ; m e n d e t v a r icke s o m d å k v i n n a n, s o m man dervid för
s j ö n k i med d e n samlade b r å n a d e n af oöfverskådliga följder af lif; u t a n inne i dessa ö g o n v a r n å g o t a n n a t , d e t s o m r e d m i g som e n m a r a n e d g e n o m å r e n och förföljde mig s om e n g å t a : — e n s k u m afglans af d e t s v a r t a nirvana, hvilket ligger b a k o m och u n d e r allt lif, h v a r u r allt lif framgått och hvari allt lif skall u p p s l u k a s igen och bli b o r t a , — e t t flägtande m e d vin
g e n af d e n s t o r a s v a r t a fågeln af L i f och D ö d , s o m u p p ä t e r s i n a e g n a u n g a r . . . .
i 1 6
Å r h a d e g å t t ; o c h jag h a d e ä n e n g å n g k o m m i t a t t b o i e n b y i n n e i d e bairiska b e r g e n .
Min h u s t r u och jag s u t o s a m ma n e n vinterefter middag, d å vi plötsligt s t ö r d e s u p p u r v å r t samtal g e n o m m å n g a r ö s t er u t a n f ö r , bland hvilka v å r p o j k e s d o m i ne r a d e . 1 landtlig e n s a mh e t blir hvarje a f b r o t t e n tilldragelse af b e t y d e n h et ; o c h vi s k y nd a d e hån till f ö n s t r e t .
F ö r b i g i c k just ä l d s t e s o n e n p å g å r d e n oc h l e d d e e n kalf e f t e r s i g; och b o r ta vid g å r d s k n u t e n s t o d familjen och s å g e f t e r d e m . S å d a n t e t t h u s d j u r , s o m m a n s e t t födas och v ä x a u p p , trifvas och bli s t o r t , h ö r i viss mening s å a t t s ä g a med i d e n o r g a ni s k a e n h e t, s o m e n b o n d g å r d b e t e c k n ar .
Min lilla p o j k e v a r o c k s å d j u p t u p p sk a k ad . S å s n a r t kalfven f ö r s v u n n i t u r synhåll d e r n e r e p å bergs
vägen m o t b y n , d e r s l a g t a re n b o d d e , och v å r hus-bondsfamilj g å t t tillbaka i n till sig, k o m han s ä t t a n d e öfver o c h in till o s s och r o p ad e m e d d e n u n d e r li g a n a t u r t o n , s o m s å d a n t e t t litet d j u r k a n h a :
« D e r S i x t er l d a r f ' s Kalbi nit m e h r a b s t e c h a ! G e l t , P ap a ? G e l t , M a m a ? D e r S i x t er l d a r f ' s Kalbi nit m e h r a b s t e c h a . »
O c h vi f ö r s ä k r a d e h o n o m naturligtvis, a t t S i x t e r l i n t e m e r fick lof a t t s t i c k a n e r n å g on kalf, s a m t h a d e i nästa fem m i n u t e r g l ö m t d e t hela.
1 1 7
M e n n ä r p o j k e n p å kvällen, e f t e r a t t s o m van
ligt h a uppehållit sig hela e f t e r m i d d a ge n i stall och p å g ä l l e b o r t a i g å r de n , k o m h e m , u p p r e p a d e han å t e r s i t t : « d e r S i x t er l d a r f ' s Kalbi nit m e h r a b s t e c h a ! » O c h hela aftonen s a t t h a n och s t i r r a d e u t framför s i g o c h g r u bb l a d e m e d s t o r a ö g o n och u p p re p a d e dessa s a mm a o r d . D e v o r o o c k s å d e sista han s a d e , i n n a n h a n g i c k i s ä n g .
S o m vi d e r e ft e r å t er s u t o s a m ma n allena u t p å kvällen, min h u s t r u och jag, e f t e r a t t allt b o r t a i g å r d e n g å tt till hvila och ljusen n e r e i b y n r e d a n m e s t v o r o släckta, lyfte vi b e g g e plötsligt p å e n g å n g v å r a h u f v u d e n , s å g o s t u mt och f r å g a n d e p å h v a r a n d r a , och l y s s n a d e . E f t e r e n s t u n d h ö r d e vi å t e r b e g g e t v å helt tydligt p r e c i s s a m m a u n d e r li g t dofva ljud.
« H v a d ä r d e t ? » s p o r d e min h u s t r u hastigt, m e d n å g o t s k r äm d t i blicken.
Vi höllo a n d a n och l y s s n a d e igen. F ö r t r e d j e g å n g e n samma l j u d ; och d å f ö r s t o d jag, hvad d e t v a r . D e t k o m b o r t a från g å r d e n , f r å n s t a l l e t ; och d e t v a r helt e n k e l t k o mo d e rn , s o m r å m ad e u t i n a t t e n e f t e r sin u n g e , hvilken i c k e m e r a fans d e r .
Vi g i n g o till s ä n g s och s l ä c k t e ljuset. D e t v a r e n m ö r k n a t t ; i c k e e t t ljud a t t h ö r a . Men med be
s t ä m d a mellanrum t r ä n gd e d e t dofva r å m a n d e t öfver till oss, som l j u d e t af e n aflägsen s j ö k l o c k a . J a g h ö r d e
1 1 8
min hustru röra på sig i en orolig sömn och anda s oregelbu ndet som i en dålig d r ö m ; der på insomnade äfven jag.
Jag vet inte, hur länge jag sofvit, då jag plöts
ligt fann mig ligga der blixt vak en. Jag stir rade ut i en komplett svart nat t och fann mig lyssna efter något, som jag icke visste hvad det var.
Med ens råm ade det, — tungt, doft, stilla, ut
draget. Blef stilla i g e n; svart, tom t, tyst . Och så om igen, — ännu dofvare, ännu utdragnar e, och så själatungt, att det kved till inne i mig sjelf.
Och i det ta samma ögonblick — på hvad vis, eller i hvilket sammanhang vet jag ännu icke, — i detta samm a ögonblick sut o framför mig inne i mör
kret två ögon och betrak tade mig.
Det var Ursulas, den vackra Ursulas ögon, så
dana som jag sett dem e t t kor t moment för många å r sedan i bondstugan i hennes fars värdshus.