5 Försäkringskassans utredningsmetoder
5.4 Aktivitetsförmågeutredning med referensmaterialet
med referensmaterialet
Enligt lagen (2018:744) om försäkringsmedicinska utredningar ska regionerna ansvara för att försäkringsmedicinska utredningar kan tillhandahållas på begäran av Försäkringskassan. I en försäkrings- medicinsk utredning ska den försäkrades funktions- och aktivitets- förmåga bedömas. En så kallad aktivitetsförmågeutredning är en sådan utredning, som omfattas av ovanstående lag. En aktivitetsför- mågeutredning kan användas som utredningsunderlag då Försäk- ringskassan bedömer om en försäkrad kan försörja sig genom på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete.
2 Prop. 2002/03:89 Förändringar inom sjukförsäkringen för ökad hälsa i arbetslivet s. 28 f. 3 Försäkringskassans årsredovisning 2018, s. 44.
SOU 2020:6 Försäkringskassans utredningsmetoder
5.4.1 Bakgrund till utvecklingen av metoden
Försäkringskassan fick år 2010 i uppdrag av regeringen att tillsam- mans med Socialstyrelsen och i samråd med Arbetsförmedlingen och hälso- och sjukvården vidareutveckla metoder och instrument för att bedöma arbetsförmåga inom sjukförsäkringen. Metoderna och instrumenten skulle i första hand användas i situationer, där man ska bedöma om en försäkrad har förmåga att försörja sig i ett arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. En sådan be- dömning görs vanligtvis från och med dag 181 i en sjukperiod. Upp- draget har resulterat i en modell för bedömning av arbetsförmåga, benämnd aktivitetsförmågeutredning. Denna utredning bygger på ett standardiserat undersökningsformat som ska mynna ut i en läkar- bedömning av den försäkrades medicinska förutsättningar för arbete. I utredningen ingår uppgifter om den försäkrades självrapporterade hälsa, fysiska och psykiska förmågor, samt syn på möjligheter till arbete.
5.4.2 Metodens syfte
Den av Försäkringskassan framtagna modellen för bedömning av arbetsförmåga syftar till att ge en helhetsbild, som inte bara inbe- griper funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar, utan också innefattar den försäkrades kvarvarande förmåga till aktivitet. Det betyder att bedömningen ska ge svar på om det finns delar av arbetsmarknaden, där de specifika begränsningarna inte är ett hinder för att utföra arbete. Dessutom ska utredningen ge en prognos för de aktivitetsbegränsningar som framkommer. En aktivitetsförmåge- utredning ska genomföras av en ”oberoende” läkare, det vill säga en annan än den försäkrades behandlande läkare. Utredningen ska resultera i ett nytt underlag i ärendet – bedömning av medicinska förutsättningar för arbete. Underlaget ska bestå av bland annat en förmågeprofil över den försäkrades fysiska och psykiska förmågor. Det ska också bestå av den försäkrades självrapporterade förmåga och syn på möjligheter till arbete.
Försäkringskassans utredningsmetoder SOU 2020:6
5.4.3 Självskattning
En central del i aktivitetsförmågeutredningarna är den försäkrades självskattning av sina förmågor. Den försäkrade får fylla i ett särskilt självskattningsformulär före den medicinska undersökningen med frågor om hälsa, förmåga och syn på den egna arbetsförmågan. Syftet med momentet är att stärka individens delaktighet, effektivisera undersökningen samt tydliggöra att det är förmåga snarare än oför- måga som aktivitetsförmågeutredningen avser att fånga.4
5.4.4 Det medicinska underlaget med arbetsförmågeprofil
Den försäkrade genomgår under två dagar en medicinsk undersök- ning som mynnar ut i läkarens bedömning av medicinska förutsätt- ningar för arbete samt den försäkrades syn på möjligheter till arbete. Detta medicinska intyg syftar till att sammanfatta vad den försäkrade kan respektive inte kan.
Försäkringskassan anger i sin slutrapport 2013 att intyget även ska ”förmedla ett ärendes komplexitet, nivån på underlagets logiska konsistens, samt klargöra individens syn på sin egen förmåga”. In- tyget innehåller även en förmågeprofil med värdering av individens nivå avseende aktivitetsförmåga längs åtta förmågekategorierna. Dessa är 1) fysisk styrka och rörlighet, 2) fysisk uthållighet, 3) balans, koor- dination och finmotorisk kvalitet, 4) syn, hörsel, och tal, 5) minne, inlärning och koncentration, 6) exekutiv funktion, 7) affektiv funk- tion, 8) psykisk uthållighet.
Värdena uttrycks längs en femgradig skala: från ”ingen/obefintlig begränsning” till ”mycket stor/total begränsning”.5
I vissa fall kan läkaren besluta att en utvidgad undersökning ska genomföras av en arbetsterapeut, fysioterapeut eller psykolog, som genomgått Försäkringskassans grundutbildning i fördjupade försäk- ringsmedicinska utredningar och som har behörighet att genomföra en aktivitetsförmågeutredning.
4 Försäkringskassan 2013 Metoder för bedömning av arbetsförmåga inom sjukförsäkringen –
slutrapport, s. 9.
5 Försäkringskassan 2013 Metoder för bedömning av arbetsförmåga inom sjukförsäkringen –
SOU 2020:6 Försäkringskassans utredningsmetoder
5.4.5 Referensmaterial vid bedömning av arbetsförmåga
Som en del i utvecklingen av metoden har ett särskilt referens- material tagits fram. Referensmaterialet är tänkt att fungera som stöd och vägledning för handläggarna när de utifrån aktivitetsför- mågeprofilen i utlåtandet, som utfärdas efter en aktivitetsförmåge- utredning, ska göra en bedömning av den försäkrades arbetsförmåga mot arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Referensmaterialet har utarbetats av Försäkringskassan i samarbete med Arbetsförmedlingen, landets arbets- och miljömedicinska klini- ker och företagsläkare.
Under 2018 togs en ny version av detta underlag fram av Arbets- förmedlingen i samarbete med Försäkringskassan. I den senaste ver- sionen benämns materialet: Referensmaterial vid bedömning av arbetsförmåga.6 Vi kommer fortsättningsvis att använda detta namn
även om de källor vi hänvisar till anger det tidigare namnet kunskaps- underlag. En annan förändring i den nya versionen är att de ursprung- liga 40 yrkesgrupperna har utökats till 60 yrkesgrupper. Referens- materialet innehåller grupperingar av de yrken som bedöms ställa likartade krav på förmåga ur ett medicinskt perspektiv. Dessa krav benämns aktivitetskrav och beskrivs utifrån vanliga arbetsuppgifter inom gruppen.7
Referensmaterialet ska användas för att man ska kunna identifiera delar av arbetsmarknaden, där en försäkrads specifika besvär och begränsningar inte är ett hinder att utföra arbete. Försäkringskassan har dock betonat att dessa jämförelser inte ska tolkas som ett direkt svar på om den försäkrade har arbetsförmåga eller inte, utan bara ses som ”en indikation”.8 Som stöd till handläggarna i användningen av
referensmaterialet har Försäkringskassan tagit fram en sökmotor för referensmaterialet. Sökmotorn har en sorteringsfunktion, som hjälper handläggaren att sortera ut de yrkesområden som har en samstäm- mighet med den aktivitetsförmågeprofil som kommit fram i en aktivitetsförmågeutredning. Handläggaren fyller i värdena i för- mågeprofilen och får sedan ett utfall i form av en lista över de yrkes- områden som den försäkrade, utifrån sin aktivitetsförmågeprofil, kan klara av. De yrkesområden som har samstämmighet med för-
6 Arbetsförmedlingen 2018, Referensmaterial vid bedömning av arbetsförmåga (RAF). 7 Arbetsförmedlingen 2018 Referensmaterial vid bedömning av arbetsförmåga (RAF). 8 Försäkringskassan 2013, Kunskapsunderlag: Beskrivningar av krav på medicinskt relaterade
Försäkringskassans utredningsmetoder SOU 2020:6
mågeprofilen kan handläggaren sedan fördjupa sig i inför sitt ställ- ningstagande i sjukpenningärendet.
Referensmaterialet ska, enligt Försäkringskassan, betraktas som just ett referensmaterial. Därför ska det användas med försiktighet och som en del av ett större underlag, mot vilket bedömningen av arbetsförmågan ska göras. Referensmaterialet har således inte någon självständig juridisk status.9 Försäkringskassan har betonat att för-
siktighetsprincipen ska gälla vid användning av referensmaterialet, särskilt när den försäkrade har mer omfattande begränsningar i sin förmågeprofil.10
9 Försäkringskassan 2013, Metoder för bedömning av arbetsförmåga inom sjukförsäkringen –
slutrapport, s. 13.
10 Försäkringskassan 2013 Införande av nya metoder för bedömning av arbetsförmåga – för-