För att visa aktivitetsteorins systemtänkande och begreppsapparat presenterar jag detta i med hjälp av en grafisk representation i form av en triangel som baserar sig på Engeströms (1987) vidareutveckling av Vygotskys och Leonitevs teorier. Den övre delen av triangeln symboliserar verksamhetsnivån, det vill säga människor som genom olika aktiviteter är satta att utföra ett visst arbete utifrån ett givet syfte, uppdrag och i förhållande till ett givet objekt. För att hantera objektet kan männis-kan använda olika medieringar. Triangelns bas visar på samhällsnivåns närvaro i aktiviteten. Att beskriva aktivitetsteorin utifrån en schematisk triangel kan ge
felaktiga signaler att aktivitetsteorin är ett statiskt och strukturellt analysverktyg.
Därför är det viktigt att betona att triangeln tvärtom skall tolkas som en represen-tation av en ekologisk och dynamisk tolkning av aktiviteter inom given yrkespraktik.
Figur 1. Grafisk representation av ett aktivitetssystem (fritt efter Engeström 1987, s. 78).
Figuren ovan visar ett enskilt aktivitetssystem. Detta består av sex olika element:
subjekt, objekt, mediering (verktyg och tecken), regler, samhälle/praktikgemenskap och arbetsdelning (Roth 2004). Samtliga element står i dialektiskt förhållande till varandra, vilket illustreras i figuren, genom de dubbelriktade pilarna. Detta dia-lektiska förhållande innebär att elementen står i en ömsesidig relation till varandra. I förhållande till studiens syfte, kan ett subjekt i det här fallet utgöras av en lärare eller en grupp av lärare, mediepedagog, rektorer, byråkrater på kommunnivå som deltar i gemensamma aktiviteter, exempelvis projekt, utbildningar, lokala policygrupper för att hantera objektet, nya medier. I detta arbete använder subjekten olika medier-ingar, dels de fysiska i själva aktiviteten men också symboliska i form av texter,
exempelvis policys, erfarenheter och berättelser som förmedlar sociala och historiska kunskaper, vilka styr det praktiska arbetet med att bemästra nya medier. När ett nytt objekt skall hanteras i en aktivitet inverkar detta på alla delar i aktivitetssystemet.
I studien använder jag begreppet aktör i stället för subjekt men utgår ändå från den aktivitetsteoretiska innebörden av subjekt. Det vill säga att jag med aktör/aktörer menar en eller flera människor, som deltar i gemensamma aktiviteter för att uppfylla läroplanens mål kring nya medier i grundskolans undervisning. Aktörs-begreppet menar jag på ett tydligare sätt indikerar ett agentskap, där aktörernas handlingar styrs av känslor, moral och etiska aspekter. Många forskare har fokus på aktivitetens strukturella och systemiska aspekter och missar därför den styrande funktion som finns i människans känslor (Roth 2009). För att komma åt den känslomässiga styrningen och förstå aktivitetens outcome krävs att hela aktiviteten, inte enbart den strukturella utan också de mänskliga dimensionerna analyseras.
När exempelvis ett nytt verktyg, nya medier, förs in i aktivitetssystemet ger detta upphov till spänningar mellan de olika elementen. Dessa spänningar benämns i den aktivitetsteoretiska begreppsapparaten med det engelska begreppet contradictions, i min översättning och fortsättningsvis, systemiska motstridigheter. Det systemiska använder jag för att betona att motstridigheterna finns inbyggda i aktivitetssystemet.
I figuren visar jag genom den blixtformade symbolen att det finns en systemisk motstridighet mellan två av systemets element, objektet och arbetsdelningen. De systemiska motstridigheterna har en central betydelse i studien när jag försöker synliggöra styrningen av kommunens utvecklingssträvanden. Vad aktivitetsteorin framförallt vill visa är att förändring av den sociala praktiken är beroende av hur aktörerna hittar sätt att hantera motstridigheterna och skapa balans i systemet. När exempelvis lärare i gemensamma aktiviteter strävar efter att hitta sätt att integrera nya medier är detta inte en enskild och isolerad företeelse, utan de olika elementen i aktivitetssystemet fungerar som en ekologi. Samhällsnivån finns representerad i triangelns bas och aktörsnivån finns i mellannivån. När aktörer försöker förändra en verksamhet aktiveras även de andra elementen liksom de motstridigheter som finns inbyggda i systemet (Sirotnik 2005; Engeström 2008a). De systemiska motstridig-heterna komplicerar det praktiska arbetet med att förändra, men utan att aktörerna hittar framkomliga vägar för att hantera motstridigheterna är förändringen inte möjlig. Samgestaltning (co-configuration), det vill säga att aktörerna kan skapa mening och formar ett gemensamt objekt, menar Nummijoki och Engeström (2010) är av central betydelse för förändring. Utan samgestaltning finns risk att aktörerna uppfattar objektet så motstridigt att den tänkta expansionen uteblir. De systemiska
motstridigheterna kan också uppstå i gemensamma aktiviteter mellan olika aktivitetssystem. Det innebär att samgestaltningen av objektet sker mellan aktörer från olika verksamheter.
Figur 2. Grafisk respresentation av två interagerande aktivitetssystem (fritt efter Engeström, 2009, s. 303)
Figur 2 visar hur två olika aktivitetssystem interagerar för att hantera en förändring som berör bägge systemen. De olika aktivitetssystemen har olika syn på objektet, men har också möjligheter att från sina olika synsätt hitta ett möjligt delat objekt.
Om så sker bidrar interaktionen till att berika och expandera bägge verksamheterna.
Moderna organisationer utmärks av ökad samverkan mellan andra aktivitetssystem (Daniels, Edwards, Engeström, Gallagher & Ludvigsen 2010). Detta bidrar också till att arbetet med att förändra har blivit mer komplext och krävande (Engeström 2008a). I studien betyder det att lärare exempelvis genom olika projekt försöker hantera objektet nya medier i skolan, genom samverkar med experter och aktörer på statlig nivå, men också med olika aktörer inom mediebranschen, som också har intresse av att förändra grundskolans medieanvändning.
Engeström (1999) menar att dynamiken i aktiviteten, oavsett om denna sker inom ett aktivitetssystem eller mellan två eller flera interagerande aktivitetssystem, är beroende av hur aktörerna i kommunikation med varandra hittar sätt att hantera de systemiska motstridigheter som finns inbyggda mellan elementen och mellan olika
aktivitetssystem. Ur ett aktivitetsteoretiskt perspektiv är dessa inbyggda motstridig-heter grundläggande för människans möjlighet att utveckla sig själv och den verksamhet som hon arbetar inom och samhället. Utifrån syfte och frågeställningar i denna studie betraktar jag systemiska motstridigheter som uppstår i aktiviteter för att integrera nya medier i grundskolan som betydelsefulla. Systemiska motstridig-heter utgör i min studie de minsta sociala enmotstridig-heterna i aktiviteterna, för att synliggöra och diskutera de diskurser som framträder i styrningen av kommunens utvecklings-strävanden (Lektorsky 2009).