Inför och under forskningsprocessens olika faser har jag återkommande reflekterat kring och hanterat Vetenskapsrådets Forskningsetiska principer (Vetenskapsrådet 2002). Principerna innehåller krav på att forskaren måste informera, få deltagarnas samtycke och värna konfidentialitet för de som deltar och är berörda av forskningen.
På ett övergripande plan syftar reglerna till att forskarens etiska kompass skall vara inställd på att skydda människor från att ta skada, och till att respektera deras fria vilja att delta med sina erfarenheter i studien. Dessa hänsyn är viktiga för att skapa legitimitet för forskningen som en seriös och ansvarsfull samhällsverksamhet. Inom
vetenskapssamhället är forskarens frihet att välja forskning ett viktigt ideal. När de etiska forskningsreglerna skall omsättas inom ett forskningsprojekt handlar det om en balansgång och tolkning av delvis motstridiga uppfattningar om frihet.
Som tidigare kollega, chef eller medarbetare med ett givet uppdrag som kommun-doktorand att studera utvecklingssträvanden, styrdes mitt val av avhandlingsprojekt av innehållet i tjänstens utlysning. I uppdraget kommundoktorand ingick att forsk-ningen skulle handla om hur man från kommunalt håll kan möta det ökade reformtrycket. Forskningen skulle bedrivas inom den egna kommunens skolor. Det
”fria” var för både mig som forskare och deltagarna inramat. Hur och vad och vem jag valde att forska om har varit en fråga för mig och mina handledare att hantera.
Rent formellt har avhandlingsprojektet prövats och godkänts i den forskningsetiska nämnden. Informationen om studien och dess genomförande har skett muntligt och skriftligt inför starten av avhandlingsarbetet. De personer som deltagit i intervjuer har blivit tillfrågade om att delta och informerade om sin rätt att avstå och när som helst avbryta sitt deltagande.
Förvaltningschefer för kommunens skolverksamhet, som under min tid som doktorand också varit mina närmaste chefer, har gett sitt övergripande tillstånd för studiens genomförande och uttryckt en vilja att det tydligt skall anges att studien har bedrivits i Piteå kommun. För mig har detta varit komplext och svårt att ta ställning till. Genom att göra detta riskerar jag att brista i kravet på anonymitet, men att inte göra det vore metodologiskt tveksamt. Kommunen är ett allmänt och välkänt mediepedagogiskt exempel. Söker man på mediepedagogik via Google hamnar kommunens namn högt på träfflistan. Gör man om denna sökning och lägger till mitt eget namn blir träffbilden ännu bättre. Att skydda kommunens identitet är varken möjligt eller lämpligt. Piteå kommun är ett exempel som jag studerar för att hitta sociala mönster, vilka gör det möjligt för mig att svara på allmänna frågor om hur samhället och skolans styrning fungerar. Att öppet berätta om vilken kommun det rör sig om är ett etiskt ställningstagande för att än mer respektfullt kunna närma sig de personer och situationer som beskrivs i texten. Det hjälper mig att rikta analysen mot mig själv och kritiskt granska hur jag styrt och ställt med andra under årens lopp.
Närvänen (1999) menar med hänvisning till de forskningsetiska reglernas krav på anonymitet att forskarens närhet och personliga kännedom om de personer eller miljöer som studeras kan göra att man brister i vetenskaplighet. Detta har jag försökt att medvetet förhålla mig till genom att undvika detaljerade personliga beskrivningar som gör det möjligt att identifiera vissa personer i resultattexten. Jag använder
aktörernas formella yrkesbenämningar. Istället för påhittade fingerade namn skriver jag kommun, läraren, mediepedagogen, medieutvecklare, IT/mediepedagoger, rektor, skolpolitiker, skolchef eller förvaltningschef. Anledningen är att jag på detta sätt vill markera att personer som förekommer i berättelserna framförallt är intressanta genom sin officiella roll i organisationen som härrör sig från arbetsdel-ningssystemet. Genom att använda rollbeteckningar kan jag också anonymisera vissa personer som annars vore lätta att identifiera. Även om jag skriver rektor och skolchef kan det i praktiken ha funnits flera olika rektorer eller skolchefer.
Jag är medveten om att många forskare likt Närvänen anser att det finns starka etiska skäl att inte välja forskningsområden inom sociala miljöer som man själv som person och yrkesverksam är allt för starkt engagerad i. Men jag menar liksom Svenning (2003) att detta sätt att se är en orimlighet i sådan forskning där förför-ståelse anses vara det viktigaste instrumentet. Förförförför-ståelsen finns med hos alla forskare under hela forskningsprocessen, från forsknings–frågans formulering, val av metod, val av data och analys. Den etiska frågan kan hanteras genom att forskaren medvetet och explicit hanterar visar sina olika positioner i texten.
Den autoetnografiskt inriktade forskningens etiska utgångspunkter bygger på denna logik. Att som forskare avstå från att studera ett fenomen som man är del av och undvika frågan om de egna positionerna och förförståelse vore att brista veten-skapligt, metodologiskt och etiskt. Dapuhinee (2010) menar att autoetnografins etiska värde bygger på att den utforskar gränserna för den akademiska texten och hur dessa formar dem som läser och tar del av texterna. De etablerade sanningarna om hur man som forskare skriver kan bidra till att osynliggöra forskarens subjektivitet, vilket jag menar är etiskt tveksamt. Autoetnografi innebär möjligheter att hantera det faktum att akademiska texter är producerade av människor. Ur ett etiskt perspektiv är det därför viktigt att göra det synligt för läsaren var man står som forskare, vilken position man har i texten och i förhållande till det fall man studerar.
Att forska är att ta ställning men också att ta på sig ett ofrånkomligt ansvar för hur och varför man intresserar sig för ett visst problem och kunskap och inte en annat. Detta innebär att man före, under och efter en forskningsprocess ställer sig frågan vilken slags expert man är. Forskaren är inte ett tomt kärl, som skall fyllas med kunskap som hälls i en via olika publikationer och akademiska former för undervisning. Frågan om forskarens närhet till det fall som studeras, är viktig att besvara. Om svaret på frågan är nej kan detta innebära att den kunskap som studien kunnat bidra med tystats och negligeras. Att vara tyst är också ett etiskt ställning-stagande.
To be silent is still to speak. (Dapuhinee, 2010, s. 805)
När de forskningsetiska principerna skall tillämpas i veteskaplig praxis är kanske den viktigaste etiska frågan av alla att ställa sig: Vilka röster får höras, vilka som tystas och varför? Att öppet och på ett respektfullt sätt redovisa detta är att svara och ansvara för sina handlingar. Autoetnografin syftar till att upptäcka mer om det jag hittills inte har varit medveten om. Sådana upptäckter menar jag kan bidra med värdefull kunskap om utvecklingssträvanden och forma en alternativ berättelse om vad det innebär för kommuner att arbeta med och att iscensätta statliga reformer.