Allmän och individualpreventiva skäl

Såsom nämnt i avsnitt 2.3.1 utgörs grundsyftet med allmänprevention av tanke- gångarna kring att påverka det mänskliga handlandet på ett normativt plan ge- nom hot om straff. Allmänprevention gör sig således gällande i första hand på kriminaliseringsnivån där det är fråga om att straffbelägga ett visst mänskligt handlande. Då det inte är fråga om en sådan åtgärd i situationen med ungdoms- reduktionen kan det konstateras att allmänpreventiva skäl är föga aktuella. Emellertid kan det ändå diskuteras huruvida allmänpreventiva tankegångar åtminstone kan spela viss roll i det förevarande fallet. Som Jareborg och Zila samt Borgeke och Heidenborg har uttalat i doktrinen kan det ifrågasättas huruvida allmänpreventiva effekter kan uppnås genom lagändringar utan empi- riskt underlag som visar på lagändringens effektivitet.133 Inga sådana underlag

har presenterats av regeringen. Det har vidare i förarbetena uttalats att t.ex. ökad upptäcktsrisk utgör en mer effektiv åtgärd än en förändring av påföljder ur ett allmänpreventivt perspektiv.134 Bakom detta resonemang kan tänkas ligga

antaganden om att den som ägnar sig åt kriminalitet inte bryr sig om huruvida ett visst brott helt plötsligt genererar ett längre fängelsestraff motsvarande ett visst antal månader. Dessutom har det i förarbetena uttalats att det, ur ett all- mänpreventivt perspektiv, är meningslöst att genomföra påföljdsändringar då

131 _{SOU 2018:85 s. 15 och 183 ff.}

132 _{Advokatsamfundets remissyttrande Dnr R-2020/1272 s. 1 och Brottsförebyggande rådets}

remissyttrande Dnr 0242/2020.

133 _{Se not 26 och 27.}

40

dessa inte uppnår någon effekt på något övergripande plan i samhället.135 I ljuset

av de allmänpreventiva tankegångarna och mot bakgrund av de ovan nämnda uttalanden i förarbetena får det enligt min mening anses verkningslöst och inef- fektivt att slopa ungdomsreduktionen i syfte att stävja den organiserade brotts- ligheten i samhället.

Vad gäller de individualpreventiva skälen kan det diskuteras huruvida slo- pandet av ungdomsreduktionen kan tänkas ge någon faktiskt effekt i relation till regeringens mål att bekämpa den organiserade brottsligheten. I och för sig kan det, såsom nämnt i avsnitt 5.1.2, tänkas att slopandet av ungdomsreduktionen torde ligga i linje med åtminstone ett av individualpreventionens syften; inkapa- citering. I sammanhanget ska dock sägas att det, för ett åstadkommande av den eftersträvade effekten, bör krävas att det görs massinlåsningar av personer som begår brott, d.v.s. gängmedlemmar. Detta är inte helt oproblematiskt, då det dels är fråga om tids- och resurskrävande åtgärder, vilket gör att de samhällse- konomiska skälen gör sig återigen påminda, dels då det torde föreligga bevissvå- righeter vad gäller gängtillhörighet. Dessutom pekar forskningen på att inkapa- citering av individer snarare har en motsatt effekt på dess brottskarriär, då fler återfaller i brott ju mer och längre de bestraffas.136 Detta har sin förklaring i att

unga lagöverträdare löper stor risk att socialiseras in i kriminell livsstil genom fängelsestraff och därmed umgänge med äldre kriminella.137 Det ska också till-

läggas att längre fängelsestraff påverkar unga vuxnas framtid på ett ansenligt sätt då det är fråga om en stigmatiserande åtgärd som försvårar ungas återan- passning till samhället på grund av, inte minst, svårigheterna att erhålla ett ar- bete.138 Dessutom har det i förarbetena uttalats att lidandet som åsamkas indivi-

den genom ett fängelsestraff avtar ju längre en person är frihetsberövad på grund av tillvänjandet till anstaltsvistelsen.139

Inkapacitering förefaller vara regeringens huvudmotiv till slopandet av ung- domsreduktionen då det av det tidigare berörda uppdraget framgår följande: ”Personer i åldern 18-20 år som begår den här typen av brottslighet särbehand- las i dag i straffrättsligt hänseende. Det kan ifrågasättas om det är en rimlig ordning”.140 Vad som kan utläsas av det nämnda direktivet är att frihetsberö-

vande av den aktuella målgruppen pekas ut som den ändamålsenliga åtgärden för att uppnå det eftersträvade resultatet; bekämpning av den organiserade brottsligheten. Den ovan presenterade redogörelsen av konsekvenserna av att frihetsberöva unga personer talar emellertid för att åtgärden inte kan tänkas uppnå den eftersträvade effekten, i vart fall inte utan att enorma resurser läggs på det. Dessutom talar den genomförda analysen för att konsekvenserna väger

135 _{SOU 2018:85 s. 199 ff.}

136 _{Jareborg, Zila, 2020, s. 86 och Borgeke, Heidenborg, 2016, s. 34.} 137 _{SOU 2018:85 s. 242 f.}

138 _{SOU 2012:34 band 3 s. 797 ff.} 139 _{SOU 1937:24 s. 60.}

41

tyngre än inkapaciteringsincitamentet då konsekvensernas omfattning får anses vara alltför stor sett till de ovan presentera negativa effekterna. Med hänsyn till den presenterade forskningen som pekar på förhöjd återfallsrisk finns det även anledning att hävda att inkapaciteringsargumentet är inaktuellt i sammanhanget, då logiken bakom idén om inkapacitering har sin grund i bl.a. sannolikheten att individen återfaller i brottslighet,141 vilket också har betonats av Kriminologiska

institutionen i dess remissyttrande.142

De övriga individualpreventiva syftena såsom behandling och avskräckning kan sägas göra sig mindre gällande vad gäller slopandet av ungdomsreduktion- en. Såsom den historiska utvecklingen har utvisat har behandlingstanken delvis övergivits genom åren och därmed fått en underordnad roll i förhållande till proportionalitetsprincipen. Efter att ha studerat de på straffrättsområdet gäl- lande rättskällorna och den historiska utvecklingen kan det konstateras att be- handling förefaller vara en mindre effektiv åtgärd i syfte att förebygga brott. Därav är det främst insatser genom polis och socialtjänst som förespråkas i den brottspreventiva diskursen.

I sammanhanget är det av intresse att hänvisa till ett uttalande av Jareborg: ”Det är genom behandlingen av barn och unga som man har de ’bästa’ möjlig- heterna att skapa karrirärbrottslingar och socialt utslagna människor”.143 Vad

Jareborg verkar vilja antyda är att behandling av unga och unga vuxna inte har något stöd i forskningen kring brottspreventiva åtgärder och att samhället för- lorar på det mer än vad det tjänar, vilket stämmer överens med min uppfattning i frågan, då argument om stigmatisering och insocialisering i kriminalitet gör sig omedelbart påminda i samband med resonemang kring behandling i brottspre- ventivt syfte.

Beträffande avskräckning som ett av individualpreventionens syften kan sä- gas att den i doktrinen uttryckta uppfattningen i frågan är att längre och hårdare straff snarare har en motsatt effekt, d.v.s. att unga återfaller i brottslighet i större utsträckning ju mer de straffas. De nämna uttalandena i doktrinen base- ras dessutom på statistik och det ska i sammanhanget påpekas att något empi- riskt stöd som visar på minskad brottslighet på grund av hårdare straff inte verkar existera.144 Precis som när det gäller de den allmänpreventiva ideologin är

det således enligt min uppfattning svårt att finna några hållbara argument till stöd slopandet av ungdomsreduktionen.