Slopad ungdomsreduktion
Populism eller rätt väg att gå för att bekämpa den organiserade brottsligheten?
Sergei Vanderstedt
Juridiska institutionen Examensarbete 30 hp. Ämnesinriktning: Straffrätt Höstterminen 2020
Grupphandledare: Frida Velander
3
Abstract
Young offenders have been receiving a youth discount up to 20 years of age for a long time in Swedish criminal law. Because of the increased shootings and gang related crimes the Swedish government has proposed a number of measures, one of which is the abolition of youth discount for offenders aged between 18 and 20 years, who have committed a crime with at least one year of prison in the penalty scale. The subject has been investigated earlier throughout the years but never resulted in any legislation because of the extensive criticism from both lawyers and experts within the criminological field. Consequently, the purpose of this thesis is to examine the reasons behind both the legislation and the proposal and see if the proposal is compatible with the fundamental ideologies within the penalty field. Lastly, the purpose is to examine whether an alternative design of the proposal could be more effective.
The thesis shows that the proposal is not compatible with some of the men-tioned ideologies, such as the principle of humanity and the principle of pro-portionality which have formed the basis for the mentioned regulation. Conse-quently, there is also a noticeable amount of other arguments against the aboli-tion of the discount. Firstly, the statistics show that the aboliaboli-tion is unnecessary. Secondly, neurological and psychological research shows that people aged be-tween 18 and 20 years have several undeveloped abilities that make them less reprehensible which indicates that they should be met with tolerance. Thirdly, the thesis shows that a general abolition of the youth discount would result in many disadvantages for young offenders who have no connection to organized crime. Further, the thesis shows that the proposal would entail evidentiary diffi-culties concerning connection to organized crime and that younger people can be exploited by criminal networks to a greater extent.
However, the study shows that criminal law has developed and changed over the years and so have criminal politics. In the light of the described develop-ment and changes it can be stated that the principle of humanity has been pushed aside in favor of retribution and individual deterrence.
Furthermore, it is concluded that the general abolition of the youth discount is not an effective method to combat the organized crime. Instead, it would be more effective and appropriate with legislation that disallows youth discount in those cases, where it is possible to prove that there is a link to organized crime. Such legislation would not be the ultimate solution of all the named problems but would in any case better correspond to the previously cited reasons against the general abolition of the youth discount.
5
Förkortningar
BrB Brottsbalken (1962:700) Brå Brottsförebyggande rådet Dir. Kommittédirektiv HD Högsta domstolenNJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition
RF Regeringsformen (1974:152)
SL 1864 års Strafflag
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
7
Innehåll
Abstract ... 3
Förkortningar ... 5
1 Inledning ... 9
1.1 Bakgrund och problemformulering ... 9
1.2 Syfte och frågeställningar ... 10
1.3 Avgränsningar ... 10
1.4 Metod och material – ett rättsdogmatiskt perspektiv... 11
1.5 Terminologi ... 12
1.6 Disposition ... 13
2 Sveriges straff- och påföljdssystem ... 15
2.1 Inledning ... 15
2.2 Kriminalisering ... 15
2.3 Straffteorier och principer ... 16
2.3.1 Allmänprevention ... 17 2.3.2 Individualprevention ... 18 2.3.3 Vedergällning ... 19 2.3.4 Proportionalitetsprincipen ... 20 2.3.5 Humanitetsprincipen ... 21 2.4 Påföljdsbestämning ... 22
3 Ungdomsreduktionen – en straffideologisk motsättning ... 24
3.1 Historisk tillbakablick ... 24
3.2 Nuvarande reglering och dess syfte ... 28
3.2.1 Inledning ... 28
3.2.2 Straffmätning ... 28
3.2.3 Påföljdsval ... 30
3.3 Sammanfattning ... 31
4 Politiska argument för slopandet av ungdomsreduktionen ... 32
4.1 Regeringens argument ... 32
4.2 Oppositionspartiernas argument ... 33
4.3 Ett straffideologiskt fokusskifte ... 34
5 Borde ungdomsreduktionen slopas? ... 36
5.1.1 Mognadsnivån ... 36 5.1.2 Individualpreventivt perspektiv ... 36 5.1.3 Straffrättspolitikens utveckling ... 37 5.2 Skäl emot slopandet ... 37 5.2.1 Statistiska skäl ... 37 5.2.2 Ekonomiska skäl ... 38
5.2.3 Biologiska, neurologiska och psykologiska skäl ... 38
5.2.4 Allmän- och individualpreventiva skäl ... 39
5.2.5 Humanitetsskäl ... 41
5.2.6 Proportionalitetsskäl och fängelse på livstid ... 42
5.2.7 Generell verkan och ökat utnyttjande av unga ... 43
5.2.8 Tröskeleffekter ... 44
5.3 Vilka skäl väger tyngre? ... 45
5.4 Vilka åtgärder är mer motiverade? ... 47
6 Sammanfattande kommentar ... 49
9
1 Inledning
1.1 Bakgrund och problemformulering
Ökad gängrelaterad brottslighet i form av bl.a. skjutningar och våld har präglat nyhetsrapporteringen i Sverige de senaste åren. På grund därav kan utspel om hårdare straff, hårdare kriminalpolitik och hårdare krafttag sägas dominera ny-hetsflödet i såväl nyhetsrapporteringen som de politiska debatterna.1 Den
kri-minalpolitiska diskursen genomsyras idag av ovan nämnda utspel som numera ständigt används som verktyg av de politiska partierna för att få fler politiska poäng. Trots att flera jurister och andra samhällsinsatta yrkesgrupper vid flera tillfällen har påtalat att längre och hårdare straff inte leder till minskad brottslig-het,2 fortsätter politikerna att förespråka dessa åtgärder för att uppvisa
hand-lingskraft för medborgarna. Medborgarna i Sverige influeras självfallet av politi-kernas nämnda utspel och anser numera att kriminalpolitiken är en av de viktig-aste politiska frågorna.3
Hösten 2019 lade regeringen fram ett 34-punktsprogram i syfte att stävja den organiserade brottsligheten i Sverige och för att därmed åstadkomma ökad trygghet i samhället. En av de föreslagna punkterna är slopad straffreduktion för personer som är 18 till 20 år. Förslaget innebär närmare att om brottet som gärningsmannen blir dömd för har ett minimistraff motsvarande ett års fäng-else, ska gärningsmannens ungdom inte beaktas vid straffmätningen. I sam-manhanget är det av betydelse att nämna att frågan om slopandet av ungdoms-reduktionen nyligen har utretts på regeringens begäran. Utredningen har ut-mynnat i skarp kritik och presenterat ett antal skäl emot slopandet.4 Trots
kriti-ken har förslaget nyligen varit på remiss och har föreslagits träda i kraft den 1 januari 2022.5 Skillnaden mellan förslaget som har kritiserats i den nämnda
ut-redningen och förslaget som nyligen har varit på remiss är att det senare försla-get innehåller den ovan berörda ettårsgränsen gällande minimistraffet.
Att ökad gängrelaterad brottslighet är ett samhällsproblem som måste be-kämpas verkar vara ett faktum som de flesta är eniga om. Men utgör den nämnda åtgärden en ändamålsenlig och proportionerlig lösning på problemet? Trots att ett flertal empiriska studier och expertutlåtanden har visat att åtgärden
1 Se t.ex. Kristersson, Forssell, 2020.
2 Se t.ex. Bodström, 2019 och Martinsson, Anderberg, 2018. 3 Novus, Viktigaste politiska frågan, 2020.
4 Dir. 2017:122, SOU 2018:85. 5 Justitiedepartementet, 2019.
10
i fråga inte kan åstadkomma den eftersträvade effekten, fortsätter regeringen att driva frågan framåt. Även oppositionspartierna Moderaterna, Kristdemokrater-na och SverigedemokraterKristdemokrater-na har drivit frågan under en längre tid med ökad trygghet och bekämpning av den organiserade brottsligheten som huvudargu-ment.6
På grund av den ovan berörda inställningen hos regeringen och opposition-en finns det anledning att fördjupa sig i detta ämne för att söka finna svar på huruvida slopandet av ungdomsreduktionen är den rätta vägen att gå för att bekämpa den organiserade brottsligheten i Sverige, i synnerhet i ljuset av re-missyttrandena och den relativt nyligen presenterade ovan nämnda utredningen.
1.2 Syfte och frågeställningar
Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att analysera och kritiskt granska lämpligheten av slopandet av ungdomsreduktionen för unga vuxna mellan 18 och 20 år. I den följande framställningen kommer följande frågor att besvaras:
- Vad innebär s.k. ungdomsreduktion och vilka är de bakomliggande motiven bakom särbehandlingen av unga vuxna lagöverträdare? - Vore slopandet av ungdomsreduktionen förenligt med de
grundläg-gande bestraffningsideologierna och principerna inom straffrätten? - Vore det lämpligare med en alternativ utformning av förslaget och hur
skulle en sådan kunna se ut?
1.3 Avgränsningar
Med hänsyn till uppsatsens syfte kommer dess innehåll att enbart ha svensk rätt som grund. Vidare ska det erinras om att uppsatsens innehåll i huvudsak kom-mer att ha fokus på ungdomsreduktionen för unga vuxna mellan 18 och 20 år, då det är denna grupp som utgör målgruppen för regeringens föreslagna änd-ringar. Ungdomsreduktionen för målgruppen 15-17 år kommer således endast att beröras på ett översiktligt plan i de fall då det är motiverat för att illustrera systematiken i påföljdsbestämningen. Vad gäller ungdomsreduktionens utform-ning kommer uppsatsens innehåll att fokusera på reduktionen i samband med de frihetsberövande åtgärderna. Böter och övriga påföljder kommer således inte att beröras.
Beskrivningen av dagens utformning av påföljdsbestämningen i kapitel 2.4 kommer enbart att beröra dess mekanism på ett översiktligt plan utan att när-mare gå in på varken detaljer kring mekanismens tillämpning eller komplette-rande bestämmelser.
11
1.4 Metod och material – ett rättsdogmatiskt perspektiv
Den metod som genomgående kommer att prägla denna framställning är den rättsdogmatiska metoden. Denna metod inbegriper en beskrivning av gällande rätt med stöd i rättsligt kvalificerat material. Närmare bestämt går metoden för det första ut på att tolka och fixera gällande rätt. För det andra går metoden ut på att systematisera gällande rätt i de allmänt accepterade rättskällorna med beaktande av den rådande normhierarkin. När rätten väl har systematiserats används den slutligen för att besvara en viss juridisk frågeställning och därmed lösa ett problem.7 De rättskällor som brukar avses är lag, förarbeten, rättspraxis
och doktrin.8
Den rättsdogmatiska metoden präglas främst av de lege lata-resonemang och det finns uppfattningar om att de lege ferenda-resonemang faller utanför meto-den.9 Likaså finns det uppfattningar om att de lege ferenda-argument inbegrips
av den rättsdogmatiska metoden så länge som det finns en form av intern kohe-rens mellan argumentationen och de lege ferenda-resonemangen.10 Med grund i
den senare uppfattningen kommer denna uppsats att således utgå från den rättsdogmatiska metoden vid anläggandet av de lege ferenda-resonemang, vilka kommer att ta sikte på alternativ utformning av det nämnda förslaget.
Metodvalet motiveras av dess lämplighet för att uppnå uppsatsens syfte, d.v.s. att i första hand fastställa hur ungdomsreduktionen är utformad i dess helhet, med beaktande av det stoff som finns utspritt i de nämnda rättskällorna. Fastställandet utgör ett nödvändigt steg på vägen för att i ett senare skede an-gripa regeringens förslag om slopandet av ungdomsreduktionen. Anan-gripandet i sin tur kommer att utgöras av de lege ferenda-analys.
Uppsatsens konstruktion inbegriper utredning och analys av de politiska mo-tiven som ligger bakom ungdomsreduktionen. Detta gör emellertid inte anspråk på användning av någon annan metod än den rättsdogmatiska då motiven står att finna i förarbetena. Användning av den rättsdogmatiska metoden bedöms således vara tillräcklig för att uppnå uppsatsens syfte och analysen beräknas kunna genomföras inom metodens ramar.
De lege ferenda-analysen får anses relevant att anbringa för att få uppsatsen att nå en ökad samhällsrelevans, vilket är välbehövligt i sammanhanget, dels då målgruppen som träffas av förslaget utgör en stor del av samhället, dels då ef-fekterna av förslaget medför avsevärda effekter på samhället på ett generellt plan. Det är vidare av vikt att tillägga att anläggandet av ett de lege ferenda-perspektiv är motiverat av behovet att åskådliggöra skillnaden mellan juridisk och politisk rationalitet, då nutida politiska viljor inte nödvändigtvis har kopp-ling till vad som är rättsenligt. Med detta menas att politiska förslag inte sällan
7 Sandgren, 2018, s. 49. 8Jareborg, SvJT 2004, s. 8. 9 Kleineman, 2018 s. 36. 10 Sandgren, 2018, s. 49.
12
uppmålas som problemlösningar när de i själva verket utgör symbolpolitik ur en juridisk synvinkel.
Det material som kommer att användas i denna uppsats är i huvudsak svensk gällande lagstiftning, förarbeten, rättsprinciper, ideologier samt Högsta domstolens praxis. Även icke längre gällande lagstiftning kommer att beröras i viss mån för att belysa ungdomsreduktionens historiska utveckling. Användning av dessa rättskällor motiveras av dels användandet av den rättsdogmatiska me-toden, dels behovet att belysa helhetsbilden av gällande rätt för att sedermera angripa uppsatsens nämnda problematik på ett tillfredsställande sätt. Det är av betydelse att i sammanhanget nämna medvetenheten om att användning av rättsprinciper och ideologier kan medföra viss kritik, då dessa inte utgör sådana vedertagna rättskällor enligt den rättsdogmatiska metoden.11 Dess användning
får emellertid anses vara motiverad av behovet att illustrera påföljdssystemet i dess helhet för att i ett senare skede knyta det till ungdomsreduktionens upp-byggnad.
Även statistik, motioner och remissyttranden kommer att användas i uppsat-sen. Dessa källor utgör förvisso inte sådana vedertagna rättskällor enligt den rättsdogmatiska metoden, men dess användning får anses vara motiverad med behovet att besvara de uppställda frågeställningarna på ett godtagbart sätt.
1.5 Terminologi
För att undvika oklarhet och underlätta förståelsen för uppsatsens innehåll är det aktuellt att härmed klargöra innebörden av ett par begrepp som kommer att användas under arbetets gång. Begreppet populism kommer i denna framställ-ning att användas utifrån dess politiska innebörd. Närmare bestämt kommer begreppet att avse politikernas agerande med avsikten att tillfredsställa medbor-garna samtidigt som de driver frågor som syftar till en radikal förändring av samhällets grundvalar i tron på enkla lösningar på komplicerade problem.
Vidare är det på sin plats att nämna att begreppen ungdomsrabatt, ungdoms-reduktion och straffungdoms-reduktion kan förekomma på åtskilliga platser i uppsatsen. För att undvika missförstånd är det därför aktuellt att uppmärksamma läsaren på att begreppen avser samma sak och används i syfte att göra texten mer läsar-vänlig.
Slutligen ska nämnas att uttrycket ”slopandet av ungdomsreduktionen” och dess användning i uppsatsens analysdel inbegriper slopande av ungdomsredukt-ionen inkluderande ettårsgränsen i enlighet med regeringens ovan berörda för-slag. Uttrycket kan således sägas utgöra ett samlingsuttryck i denna framställ-ning.
13
1.6 Disposition
Uppsatsen inleds med kapitel två som till en början behandlar Sveriges på-följdssystem med fokus på dess grundläggande bestraffningsideologier och principer för påföljdsbestämning. Därefter följer en beskrivning av straffmät-ningen och dess funktionssätt. Dess beskrivning utgör en nödvändighet för att på ett tillfredsställande sätt belysa ungdomsreduktionsmekanismen i en straff-rättslig kontext.
I kapitel tre beskrivs sedan ungdomsreduktionen i sin helhet. I den första de-len gås ungdomsreduktionen igenom ur ett historiskt perspektiv för att fram-bringa bilden av reduktionens utveckling. I den andra delen gås reduktionens uppbyggnad igenom ur ett de lege lata-perspektiv för att illustrera bilden av hur reduktionen tillämpas i nutid.
Kapitel fyra klarlägger i den första delen regeringens argument för slopandet av ungdomsreduktionen, d.v.s. de argument som anförts till dess stöd i 34-punktsprogrammet. I den andra delen skildras de argument som anförts av oppositionspartierna. I den tredje delen analyseras partiernas argument i ljuset av kriminalpolitikens utveckling.
Kapitel fem ställer uppsatsens syfte och frågor på sin spets genom att fram-bringa en sammanhängande analys i ljuset av redogörelsen i de föregående ka-pitlen. Vidare anläggs ett de lege ferenda perspektiv för att presentera en alter-nativ utformning av det nämnda förslaget. Trots att viss analys förekommer genomgående i hela uppsatsen, ligger dess tyngdpunkt i detta kapitel.
Uppsatsen avslutas med kapitel sex och därmed en sammanfattande kom-mentar som knyter ihop säcken med anknytning till uppsatsens syfte och fråge-ställningar.
15
2 Sveriges straff- och påföljdssystem
2.1 Inledning
Straffrätten kan sägas vara den del av rättsordningen som inbegriper de allra allvarligaste sanktionerna mot enskilda från det allmännas sida; påföljder. Med beaktande av att straffrätten och dess påföljdssystem har varit föremål för ett flertal reformer genom åren är det angeläget att klargöra systemets fundamen-tala struktur som utgörs av principer och ideologier. Då flera av straffrättens mekanismer bygger på kompromisser av dessa, inklusive ungdomsreduktionen, är det av betydelse att i första hand identifiera och närmare beskriva dess inne-börd, för att sedan övergå till en diskussion av den principiella frågan om ung-domsreduktionen.
Den moderna straffrätten kan sägas bestå av tre faser: hot om straff, ådö-mande av straff och verkställande av straff.12 Faserna ska härmed beskrivas
närmare i det följande med huvudsaklig fokus på ådömande av straff.
2.2 Kriminalisering
För att en handling, företagen av en individ, ska kunna straffsanktioneras är det av avgörande betydelse att handlingen i fråga är kriminaliserad. Kriminalisering-en inbegriper således Kriminalisering-en varning till allmänhetKriminalisering-en om att utövande av Kriminalisering-en viss gärning sanktioneras med negativa reaktioner och därmed påföljder från sam-hället; ett hot om straff. När den enskilde trotsar varningen och begår en otillå-ten gärning åläggs denne med straffrättsliga sanktioner, ett ådömande av straff äger rum och varningen övergår till ett förverkligande. Slutligen verkställs straf-fet genom att det av samhället utlovade och ådömda strafstraf-fet realiseras.13
Vad gäller hot om straff är det aktuellt att beröra frågan varför vissa gärning-ar kriminaliseras och vilka överväganden som ligger bakom. Syftet med krimi-naliseringen brukas sägas vara att förhindra enskilda individer från att företa handlingar som av samhället klassificeras som icke tillbörliga, s.k. formell social
12 Asp, Ulväng, Jareborg, 2013, s. 30. 13 Jareborg, Zila, 2020, s. 65.
16
kontroll och generalprevention.14 Samtidigt som kriminaliseringen ska få den
en-skilde att avstå från gärningen i fråga, ska den enen-skildes handlingar riktas åt den tillbörliga riktningen. I sammanhanget brukar det även talas om kriminalisering-ens s.k. symbolfunktion eller expressiva funktion, vilket innebär att den politiska makten fattar beslut om att genom kriminalisering påverka enskildas beslut i den önskvärda riktningen som är förenlig med den sociala ordningen.15
Beträffande den ovan nämnda formella sociala kontrollen är det angeläget att nämna att dess utövande förutsätter substantiella skäl samt ett skyddsintresse eller -värde. Vilka dessa värden är finns det ingen entydig formulering om, men den vedertagna uppfattningen förefaller främst vara att 2 kap. regeringsformen (1974:152), RF, och dess rättighetskatalog utgör en samling över de mest fun-damentala skyddsvärda intressena.16 Vidare har det i doktrinen uttryckts en
uppfattning om att även andra skyddsvärda intressen kan klarläggas och exemp-lifieras i termer av privata intressen, offentliga intressen samt gruppintressen.17
Det ska tilläggas att utöver de nämnda kriterierna för kriminalisering er-fordras också att skuldprincipen tillmäts betydelse i sammanhanget. Denna bygger på att endast den individ som begått en gärning med uppsåt eller oaktsamhet förtjänar straffrättsliga sanktioner. Det följer vidare att graden av straffet ska motsvara graden av skuld, såsom denna blivit uttryckt i den klandervärda gär-ningen.18
Som belyst i avsnitt 2.1 genomsyras påföljdssystemets mekanismer av ideo-logier och principer och ska på grund därav beskrivas mer ingående i det föl-jande.
2.3 Straffteorier och principer
På påföljdsområdet har det länge funnits en traditionell uppfattning om indel-ning av straffteorier i relativa och absoluta straffteorier.19 Med absoluta straffteorier
har avsetts uppfattningar om straffet som ett absolut axiom som saknar hänsyn till sociala aspekter. Närmare beskrivet utgör straffet en given samhällsreaktion på brottslighet oberoende av konsekvenserna som följer av straffet. Rättvisa och vedergällning i dess traditionella betydelse i termer av ”öga för öga och tand för tand” kan sägas utgöra typiska uttryck för absoluta straffteorier. Detta synsätt kan sägas vara föråldrat och anses inte ha något utrymme i det nutida svenska rättssystemet. Med relativa straffteorier brukar avses sådana teorier som till sin utgångspunkt har ett uttalat ändamål, att förebygga brott, d.v.s. de
gär-14 Frände, 2004, s. 21.
15 Asp, Ulväng, Jareborg, 2013, s. 34 f. 16 Lernestedt, 2003, s. 97 ff.
17 A.a., s. 39.
18 SOU 2013:38 s. 480 ff. 19 Jareborg, Zila, 2020, s. 65.
17
ningar som samhället har valt klassificera som förkastliga. De relativa straff-teorierna inbegriper synsätt av både individualpreventiv och allmänpreventiv karaktär och ska i det följande gås igenom mer ingående.20
2.3.1 Allmänprevention
Allmänprevention, som också brukar kallas generalprevention, utgör syftet med straffrättsliga sanktioner och brukar sägas gå ut på att avhålla individerna i sam-hället från att begå handlingar som på ett normativt plan anses vara förkastliga. Avhållandet sker då genom straffbeläggning av de individer som begått brott. Rättssamhället statuerar helt enkelt exempel och förväntar sig att straffbelägg-andet medför avhållsamhetseffekter. Sett till de ovan beskrivna faserna kan allmänprevention sägas manifesteras på kriminaliseringsnivån, hot om straff.21
Allmänprevention brukas sägas kunna ske på tre olika sätt, beroende på hur betraktaren värderar dess påverkan. Det första sättet är omedelbar avskräckning. Detta synsätt har historiskt sett legat bakom skoningslösa straff som verkställts offentligt och därmed frammanat allmänhetens motvilja och fruktan för begå-ende av brott. Det andra synsättet är medelbar avskräckning och gör sig gällande i idéerna om den ovan berörda formella sociala kontrollen.22 Grundtanken är
således att påverka det mänskliga beteendet genom hot om straff och försäkra sig om att placera en insikt hos allmänheten om straffets utdömande i de fall de normativa reglerna överträds. Det tredje synsättet är moralbildning och uppenba-rar sig genom normbildning hos allmänheten. Normbildningen sker genom att gärningens klandervärdhet understryks av rättssamhället när en gärning straff-beläggs. I det moderna rättssamhället sker straffverkställighet inte längre offent-ligt, vilket har gjort idéerna om den omedelbara avskräckningen inaktuella. Istäl-let är det idag fråga om medelbar avskräckning. Individen förutsätts vara rat-ionell och dess handlingsresonemang ska präglas av ständiga avvägningar, där viljan att inte bli utsatt för straffrättsliga ingripanden från samhället bör hamna i den tyngre vägande vågskålen.23
Det ska i sammanhanget nämnas att det är en omdiskuterad fråga, i vilken mån straffsystemet egentligen har allmänpreventiva effekter. Blotta existensen av ett straffsystem med dess hot om straffrättsliga ingripanden och dess effek-ter på samhället i form av avhållsamhet från brott är något alla verkar vara överens om. Emellertid kan det ifrågasättas vilka faktiska effekter skillnaderna i straffnivåerna har på samhället. Borgeke och Heidenborg är av uppfattningen att effekterna är av underordnad grad och menar att så länge det inte är fråga om väsentliga förändringar i straffnivåerna, kan det inte förväntas några all-mänpreventiva resultat. De menar istället att det är risken för upptäckt samt
20 Tham, 2018, s. 84 f. 21 Jareborg, Zila, 2020, s. 76 f. 22 Se avsnitt 2.2.
18
risken att bli lagförd som har allmänpreventiva verkningar och att det således finns anledning att vara återhållsam med hänvisningar till allmänpreventiva effekter i samband med t.ex. straffskärpningar. Konsekvenserna av använd-ningen av allmänpreventiva resonemang i dessa hänseenden är bl.a. höga eko-nomiska kostnader, höga antal av intagna på anstalter och motsatta effekter vad gäller brottsutvecklingen.24
Även Jareborg och Zila vidhåller att stor försiktighet bör iakttas vid åbero-pande av allmänpreventiva verkningar i samband med skärpning av straffen. De menar vidare att det i straffpolitiken ofta inte iakttas någon försiktighet i detta hänseende och att det är därför som kriminalpolitiken inte sällan utmynnar i verkningslösa åtgärder och därför kallas populism.25
För att exemplifiera de ovan presenterade argumentens förankring i Sveriges nutida rättssystem kan följande anföras. I propositionen om grov fridskränk-ning och grov kvinnofridskränkfridskränk-ning nämns följande: ”Straffsystemets yttersta syfte är att motverka brottslighet. Tillsammans med andra åtgärder utgör straff och andra påföljder led i samhällets strävanden att minska brottsligheten”.26
Vad som utkristalliseras i sammanhanget är att straffets allmänpreventiva effekt anses som självklar samtidigt som referenser till forskning som stödjer presumt-ionen lyser med sin frånvaro.
De ovan nämnda resonemangen gör sig gällande inte minst i det förevarande fallet med slopandet av ungdomsreduktionen. Detta ska därför diskuteras när-mare i avsnitt 5.
2.3.2 Individualprevention
Bestraffningsideologin individualprevention gör sig gällande på verkställighets-stadiet genom verkställande av straff.27 Till skillnad från allmänprevention tar
individualprevention inte sikte på samhället i sin helhet. Istället ligger här fokus på den enskilde individen. Med individualprevention menas således att den enskilde, som redan har dömts för brott, inte återfaller i ny brottslighet.28 Det är
sålunda fråga om rättssystemets agerande i form av vidtagande av frihetsberö-vande åtgärder mot den enskilde för att garantera samhället skydd mot den enskildes brottsliga handlingar. Individualpreventionen brukar sägas ha tre syf-ten: oskadliggörande, förbättring och avskräckning.
Oskadliggörande, som numera har namnet inkapacitering, har fängelsepåfölj-den som grundtanke och är tänkt att tjäna sitt syfte genom att förhindra veder-börande från att begå nya brottsliga handlingar genom att separera denne från
24 Borgeke, Heidenborg, 2016, s. 33 f. 25 Jareborg, Zila, 2020, s. 81 f. 26 Prop. 2012/13:108 s. 7. 27 Se avsnitt 2.1.
19
samhället. Logiken bakom idén präglas av överväganden kring individens far-lighet och sannolikheten att den enskilde återfaller i brottsfar-lighet.29
Förbättring, som idag har namnet behandling, har vårdande överväganden i sitt fundament. Idén har sin utgångspunkt i en syn på människan där brottsliga handlingar utgör ett tecken på vårdbehov som i sin tur grundas på omständig-heter som ligger utanför individens kontroll, såsom kriminalitet som socialt arv, bristande uppfostran och negativ miljö. Behandlingen tros således hjälpa indivi-dens felaktiga utveckling genom rätt val av t.ex. medicinska, psykologiska eller psykiatriska åtgärder.30
Avskräckning har i första hand tillfällighetsbrytare som målgrupp, d.v.s. de människor som inte kan anses behöva förbättras. Grundidén här är att så fruk-tan hos den som vid upprepade tillfällen begår brott att ådömas ett fängelse-straff.31 Borgeke och Heidenborg menar emellertid att effekten förefaller vara
av motsatt karaktär. De hävdar istället att ju mer en återfallande individ straffas desto mer ökar riskerna att denne begår brott på nytt.32 Jareborg och Zila
in-stämmer i detta och hänvisar till ett flertal undersökningar från 1990-talet som enligt dem visar på ökad risk för återfall i brott i de fall återfallande brottslingar döms till straff. Det är i sammanhanget aktuellt att nämna att den forskning som Jareborg och Zila hänvisar till, främst tar sikte på unga lagöverträdare,33
vilket ska diskuteras närmare i avsnitt 5.
2.3.3 Vedergällning
Som belyst ovan tillhör vedergällningsteorin de absoluta teorierna.34 Teorin
bygger på att bestraffningens omfång ska bygga på den tilltalades förtjänst med anknytning till graden av klander i den begångna gärningen samt dess art. Den traditionella tolkningen av vedergällning inbegriper hämndresonemang och tillfogande av obehövligt långtgående lidande,35 vilket lagstiftaren tog avstånd
från i samband med BrB:s utarbetande.36 I dagens straffsystem är begreppet
istället beskaffat utifrån tanken att en negativt värderad handling företagen av en enskild bemöts med negativa reaktioner från samhällets sida i form av straff.37 29 Jareborg, Zila, 2020, s. 86 f. 30 A.a., s. 88 f. 31 A.a., s. 86. 32 Borgeke, Heidenborg, 2016, s. 34. 33 Jareborg, Zila, 2020, s. 86. 34 Se avsnitt 2.3.
35 Asp, Ulväng, Jareborg, 2013, s. 30 f. 36 SOU 1986:14 s. 66.
20
2.3.4 Proportionalitetsprincipen
Proportionalitetsprincipen kan sägas vara central och iakttas på två nivåer: lag-stiftningsnivån och domstolsnivån. På laglag-stiftningsnivån spelar principen sin roll i samband med överväganden knutna till förtjänst och ekvivalens. Övervägan-dena sker således i samband med bestämmandet av de olika straffskalorna för de kriminaliserade gärningarna. Termen förtjänst kopplas här till rättvisere-sonemang där de av den otillåtna gärningen kränkta intressena utgör den fun-damentala grunden för straffbestämningen. Rättvisa berörs närmare nedan. Med ekvivalens menas att de gärningstyper, som typiskt sett är kopplade till ett visst bestraffningsvärde, ska behandlas likadant och att samma straffskalor ska tillämpas.38 På domstolsnivån bygger proportionalitetsprincipen på idén att den
som har begått ett brott ska ådömas en påföljd som står i proportion till allvaret i den begångna gärningen. Den fråga som ställs i sammanhanget är således vad den tilltalade förtjänar. Ju högre grad av förtjänst desto allvarligare påföljd kommer att utdömas. Det är således fråga om en rangordning av straff i förhål-lande till måttet av skuld och kförhål-landervärdhet.39 Resonemangen om graden av
skuld och klandervärdhet känns igen från beskrivningen av skuldprincipen och det kan således konstateras att proportionalitetsprincipen och skuldprincipen har ett visst samspel med varandra.40
Proportionalitetsprincipens yttersta mål kan sägas vara att den straffrättsliga reaktionen ska vara rättvis. Angående rättvisebegreppet ska det dock erinras att det i sammanhanget menas att det på domstolsnivån ska råda kongruens mellan den straffrättsliga reaktionen och den norm som lagstiftaren har uppställt. På lagstiftningsnivån ska den uppställda normen motiveras på ett rationellt sätt.41
Proportionalitetsprincipen brukar traditionellt delas in i absolut och relativ proportionalitet. Absolut proportionalitet handlar om en illustration av vad gärningsmannen förtjänar i termer av absoluta värden. En specifik brottslig gärning ska kunna relateras till en viss straffrättslig sanktion. Relativ proport-ionalitet tar istället sikte på förhållandet mellan olika brottsliga gärningar och hur de sanktioneras i förhållande till varandra. Den ovan berörda gradindel-ningen av klandervärdheten kan sägas utgöra fundamentet för denna typ av proportionalitet och tar sålunda sikte på en rangordning av brotten och dess grad av allvar.42
I jämförelse med de övriga ideologierna som tidigare har berörts, kan det konstateras att proportionalitetsprincipen är tillbakablickande till sin natur på så sätt att den uppställer ett krav på att straffets stränghet ska motsvara brottets svårhet. De preventionistiska ideologierna som har berörts är istället
framåtblick-ande och har fokus på riskminimering vad gäller framtida brottslighet vid
be-38 Jarebog, Zila, 2020, s. 68 f. 39 A.a., s. 69 f.
40 Se avsnitt 2.2.
41 Borgeke, Heidenborg, 2016, s. 38. 42 Ulväng, 2005, s. 98 f.
21
stämmandet av påföljd. Dessa teorier kan emellertid innefatta idéer om framåt-blickande proportionalitet som går ut på att påföljdens stränghet inte ska vara mer ingripande än vad som krävs för att åstadkomma det eftersträvade resulta-tet.43
2.3.5 Humanitetsprincipen
Som berört ovan, utgör straffets syfte främst en samhällsreaktion på ett negativt handlingssätt från den enskilde. Reaktionen uttrycks genom en negativ reaktion i form av ett ådömande av straff och orsakar därmed obehag och lidande hos den enskilde, i synnerhet i de fall det är fråga om ett fängelsestraff. Lidandet och obehaget manar således, mot bakgrund i alla människors lika värde och den enskildes värdighet, till försiktighet och respekt från såväl den lagstiftande som den dömande makten. Humanitetsprincipen kan sägas ha framvuxit ur de grundläg-gande mänskliga rättigheterna som en reaktion på att människor som begått brott har föraktats och förnedrats sedan lång tid tillbaka.44 Principen uppställer
ett antal krav vid ådömandet av straff. Kraven innebär inledningsvis ett iaktta-gande av rimlighet och måttlighet vid ådömandet. Vidare innebär principen att samhället bör upprätthålla en viss toleransnivå för den mänskliga förmågan att begå misstag och förståelse för det lidande och obehag som straffet medför. Följaktligen bygger principen på att de frihetsberövande påföljderna ska undvi-kas i största möjliga mån samt på att respekt ska visas för den mänskliga för-mågan att dra lärdom av klander. Om ett ådömande av ett frihetsberövande straff är oundvikligt, bör straffet bestämmas till kortast möjliga längd. När det talas om de berörda kraven som följer av humanitetsprincipen brukar dessa sammanfattas med uttrycket behandlingstanken.45
Humanitetsprincipen kan sägas ha satt sin prägel på det svenska påföljdssy-stemet genom att integrera betydande tolerans för människors misstag och kommer till uttryck i att det existerar möjligheter att avstå från frihetsberövande påföljder. Principen kan exemplifieras genom 30 kap. 4 § brottsbalken (1962:700), BrB, där det stadgas en presumtion mot fängelse, d.v.s. att fängelse och ungdomsvård ska väljas i sista hand. Detta synsätt har sedan bestämmel-sens tillkomst även bekräftats i praxis där Högsta domstolen, HD, har under-strukit att frihetsstraff bör undvikas så långt som möjligt.46 Även 1 kap. 4 §
fängelselagen (2010:610) ger uttryck för humanitetsprincipen genom föreskrif-ten: ”Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet”.
43 SOU 2018:85 s. 45 f. 44 Jarebog, Zila, 2020, s. 93 f. 45 Borgeke, Heidenborg, 2016, s. 40. 46 Se t.ex. NJA 1982 s. 17.
22
2.4 Påföljdsbestämning
Sedan BrB:s ikraftträdande 1965 har regler kring påföljdsbestämningen varit föremål för ändringar vid ett åtskilligt antal tillfällen. Det som kan sägas ha varit bestående för påföljdsbestämningens mekanism är de tidigare berörda bestraff-ningideologiernas centrala funktion. Vad som kan sägas vara annorlunda i mek-anismens nuvarande konstruktion jämfört med tidigare är att tankegångarna kring påföljdsbestämningen idag genomsyras av proportionalitetsprincipen i större utsträckning. Humanitetsprincipen som behandlingsideologi har fått ge proportionalitet ett större utrymme, då vårdbehov och behandling inte längre anses böra nyttjas som en autonom utgångspunkt för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Istället är det, som tidigare berört, brottets svårhet, gär-ningsmannens klandervärdhet samt påföljdens ingripandegrad som är utgångs-punkten.47 Detta med undantag i ungdomspåföljderna, vilket ska behandlas
senare i denna framställning.
Påföljdsbestämning kan sägas utgöra en generell term bestående av kompo-nenterna straffmätning och påföljdsval, vilket är resultatet av 1988 års påföljdsre-form.48 Dessa ska därför behandlas var för sig i det följande.
Straffmätning genomförs med stöd i 29 kap. BrB och kräver att ett straffvärde fastställs i första ledet. Straffvärdebedömningen görs med utgångspunkt i den straffskala som fastställs utifrån brottets straffskala och bestämmelserna i 29 kap. 1-3 §§ BrB. En definition av vad som ska tas hänsyn till vid fastställandet av straffvärdet återfinns i 29 kap. 1 § st. 2 BrB och lyder: ”[…] den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person”. Straffvärdet kan således sägas utgöra en sammanvägning av gärningsmannens skuldgrad och gärningens skadlighet samt farlighet.49 Enligt praxis ska uttrycket ”skada, kränkning eller fara” tolkas i vid
mening i varje enskilt fall och ska omfatta aktuella omständigheter knutna till varje enskild brottstyp.50 Brottets straffvärde uttrycks genom antingen
fängelse-straffets längd, uttryckt i år eller månader, eller ett visst antal dagsböter.51
Det är i sammanhanget vidare viktigt att göra en distinktion mellan abstrakt och konkret straffvärde. Med abstrakt straffvärde avses det straffvärde som relateras till brottstypens straffskala och utgör således en återspegling av lagstif-tarens vilja bakom bestämmelsen, d.v.s. hur allvarligt lagstiftaren ser på brotts-lighetens typ. Med konkret straffvärde avses straffvärde baserat på gärningens förkastlighet inom ramen för brottstypens straffskala. Det konkreta straffvärdet återspeglar sålunda hur domstolen graderar brottsligheten i det enskilda fallet i
47 Jarebog, Zila, 2020, s. 101. 48 Borgeke, Heidenborg, 2016, s. 268. 49 Jarebog, Zila, 2020, s. 101.
50 NJA 2014 s. 559 och NJA 2015 s. 826. 51 Asp, Ulväng, 2014, s. 67 f.
23
förhållande till annan likvärdig brottslighet samt hur allvarlig klandervärdheten bedöms vara med beaktande av omständigheterna i det aktuella fallet.52 Vad
som utkristalliseras i sammanhanget är att proportionalitetsprincipen gör sig gällande och uppvisar sin prägel på straffvärdesbedömningen liksom på hela påföljdsbestämningen, då grunden för påföljdsvalet vilar på relationen mellan brottet och den straffrättsliga sanktionen.53
När ett straffvärde har fastställts, först utifrån de brottsinterna omständigheterna som följer av 29 kap. 1 § BrB, görs det sedan en bedömning utifrån de
brottsex-terna omständighebrottsex-terna i 29 kap. 2-3 §§ BrB.54 Även 25 och 26 kap. beaktas i
sam-manhanget. När bedömningen av straffvärdet är avklarad görs straffmätnings-bedömningen, innan påföljdsvalet görs. Emellertid ska det erinras om att en slutlig straffmätning måste göras efter påföljdsvalet. I praktiken innebär förfa-randet att det vid påföljdsbestämningen krävs att det görs flera hopp mellan 29 och 30 kap. Av denna anledning brukar förhållandet mellan 29 och 30 kap. sägas vara dialektiskt.55
De centrala reglerna kring påföljdsval återfinns i 30 kap. BrB med viss kom-plettering i 31 och 32 kap. BrB. Dessa ska inte närmare behandlas i detta av-snitt, utan berörs i avsnitt 3.2.3.
52 Prop. 2016/17:108 s. 17 f. 53 Borgeke, Heidenborg, 2016, s. 149. 54 Jarebog, Zila, 2020, s. 112 ff. 55 A.a., s. 124.
24
3 Ungdomsreduktionen – en straffideologisk
motsättning
3.1 Historisk tillbakablick
Redan under 1200- och 1300-talet förekom särbehandling av unga lagöverträ-dare på grund av dess ålder. Landskapslagarna innehöll föreskrifter om minskad straffbarhet och straffrihet med anknytning till straffbarhetsåldern och civila myndighetsåldern som då var 15 år. Viss brottslighet kunde emellertid föror-saka särbehandling redan efter fyllda 7 år. År 1721 höjdes myndighetsåldern till 21 år. Vissa särskilda påföljder, såsom näpst och aga infördes 1734, för lagöver-trädare under 15 år.56
I samband med strafflagens, SL, ikraftträdande den 16 februari 1864 inför-des en straffmyndighetsålder på 15 år med visst förbehåll för grova brott med en gräns på 14 år. I vissa fall placerades de som inte hade uppnått straffbarhets-åldern på uppfostringsanstalter i mån av plats, vilket i sämsta fall ledde till att barnet istället placerades i ett fängelse.57 Motiveringen bakom införandet av
straffbarhetshåldern baserades i huvudsak barnens bristande utveckling. Där-med ansågs barnen otillräkneliga och kunde således inte dömas till straffrättsligt ansvar. Lagöverträdare mellan 15 och 18 år ansågs ha viss ringa tillräknelighet och kunde därmed erhålla viss påföljdsnedsättning. I slutet av 1800- och i bör-jan av 1900-talet förändrades synen på unga lagöverträdare. Från att den unge lagöverträdaren skulle ses som vuxen i straffrättslig mening ändrade diskussion-en fokus och blev cdiskussion-entrerad kring vad som var bäst för ddiskussion-en unge lagöverträda-rens återanpassning i samhället. År 1902 fastställdes straffbarhetsåldern till 15 år. Bestämmelsen angående 14-åringar som gjort sig skyldiga till grova brott togs således bort ur SL. Året 1902 kan således sägas vara centralt för synen på unga lagöverträdare vad gäller humanitära skäls inträde i tankegångarna bakom synen och dess ersättning av ungas urskillningsförmåga.58
År 1965 trädde BrB ikraft och i samband med detta infördes ungdomsre-duktionen för unga lagöverträdare mellan 15 och 18 år som innebar en het att döma ut lägre straff än minimum i straffskalan. Motiven bakom möjlig-heten att reducera straffet kan sägas bottna i lagstiftarens vilja att lämna tanke-gångarna kring vedergällning och att istället övergå till behandlings- och
huma-56 Nordlöf, 2012, s. 175 f. 57 A.a., s. 162 f.
25
nitetresonemang kring unga lagöverträdarnas oförmåga att vara ansvariga för sina gärningar på grund av dess bristande utvecklingsförmåga och mognads-nivå. Motiven kan vidare sägas bottna i lagstiftarens slutsatser om att det ålåg samhället att ta ansvar för de ungas utveckling i form av god fostran och an-passning till samhället.59
BrB:s utveckling fortsatte under de kommande åren och år 1980 avskaffades påföljden ungdomsfängelse samtidigt som det infördes en möjlighet att beakta lagöverträdarens ålder upp till 21 år. Möjligheten infördes i 33 kap. 4 § BrB. Skälen bakom utvidgningen av reduktionsåldern grundades i strävanden att uppnå färre och kortare frihetsberövanden.60 Samtidigt innebar dåvarande 26
kap. 4 § BrB att det krävdes synnerliga skäl för att döma en lagöverträdare mel-lan 15 och 18 år till fängelse. Gruppen 18 till 20 år fick istället dömas till fäng-else endast om det var ”påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd”. Bestämmelsen ändrades genom att det infördes ”särskilda skäl” med hänsyn till ”allmän laglydnad”, vilket återspeglade dels de allmänpreventiva tankegångarna, dels behandlings-tanken och lagöverträdarens tillrättaförande.61 Det är i sammanhanget viktigt att
påpeka att bestämmelsen tog sikte på lagöverträdarens ålder vid domstillfället.62
Reformen utgjorde således en central utgångspunkt för hur unga lagöverträdare i åldern 18 till 20 år har behandlats i straffprocessen hädanefter.
År 1989 infördes idag gällande 29 kap. 7 § BrB som en följd av ett antal lagändringar om straffmätning och påföljdsval, som gemensamt kallas 1989 års påföljdsreform. Bestämmelsen utgjorde ett resultat av bl.a. Fängelsestraffkom-mitténs framhållanden om att stor restriktivitet bör vidhållas vid användning av fängelse som påföljd för gruppen 18 till 20 år.63 Reformen innebar att
lagstifta-ren nu frångick de allmänpreventiva och individualpreventiva tankegångarna som hade präglat påföljdsmekanismen och övergick istället till att understryka betydelsen av proportionalitet, förutsebarhet och likabehandling för påföljdssy-stemet med visst mått av åsidosättande av behandlingstanken.64
Behandlings-tanken fortsatte dock att prägla hanteringen av unga lagöverträdare.65 En annan
viktig ändring för påföljdsmekanismen, som följde av 1989 års påföljdsreform, utgjordes av införandet av de idag gällande reglerna i 29 kap. med dess regler om straffvärde samt 30 kap. om valet av påföljd.66
År 1990 tillkallades en kommitté, kallad Ungdomskommittén, med anledning av ett uttalat behov av en utvärdering av straffprocessregelverket kring
hantering-59 A.a., s. 177 f. Se även prop. 1962:10 s. A 77. 60 Prop. 1978/79:212 s. 65. 61 A.a., s. 63 f. 62 A.a., s. 2 f. 63 SOU 1986:14 s. 437. 64 Nordlöf, 2012, s. 170. 65 Prop. 1987/88:120 s.63 f. 66 SOU 1993:35 del A s. 106 f.
26
en av unga lagöverträdare som fyllt 15 år.67 Kommittén hänvisade senare i sitt
betänkande till den kriminologiska forskningen och pekade på att ökad upp-täcktsrisk och behandlingsåtgärder skulle ges företrädare framför skärpta straff, med hänvisning till avskräckningsåtgärdernas bristande effektivitet. Kommittén menade vidare att enkel, klar och tydlig lagstiftning bör vara nyckeln till fram-gång vad gäller minskad brottslighet och ökad normbildning.68 Följaktligen
poängterade kommittén vikten av det allmänt och individinriktade brottsföre-byggande arbetet samt de sociala insatserna med åberopande av samhällets ansvar för ”vården och fostran av det uppväxande släktet”.69 Kommitténs
överväganden låg senare till grund för upprättandet av en departementsprome-moria som utarbetades 1997,70 som i sin tur ledde till förändringarna som
besk-rivs nedan.
År 1998 var det dags för en ny påföljdsreform. Följden av denna blev bl.a. att det infördes en ny ungdomspåföljd; sluten ungdomsvård. Denna påföljd var i och för sig förbehållen lagöverträdare under 18 år men de ideologiska reso-nemangen kan sägas även träffa gruppen 18 till 20 år. I förarbetena till bestäm-melsen betonades i första hand konsekvens. Med detta avsågs vikten av att bibehålla trovärdigheten hos påföljdssystemet genom att få lagöverträdaren att rätta sig efter regler och beslut genom reaktioner. Vidare betonades vikten av proportionalitet, rättvisa, klarhet och förutsebarhet.71 Följaktligen underströks
vikten av hänsynstaganden till unga lagöverträdarnas mognadsbrister, erfaren-hetsbrister samt särskilda förhållanden.72 I samband med reformen lades större
delen av ansvar för ungdomsinsatser på socialtjänsten och motiverades med att unga i så stor utsträckning som möjligt bör avhållas från kriminalvården i all-mänhet och fängelser i synnerhet,73 vilket återspeglar de humanitetsideologiska
tankegångarna kring synen på unga lagöverträdare.
År 2007 blev startskottet för en ny utredning. Denna gång utgjordes motiven av en strängare syn på allvarliga våldsbrott och därmed behov av nya övervä-ganden kring straffmätningen för att markera lagstiftarens inställning i frågan.74
Utredningen fick namnet Straffnivåutredningen och dess överväganden och förslag redovisades i två SOU:er.75 Resultatet blev att det år 2009 genomfördes ett antal
ändringar i BrB varav en berörde straffmätningen för unga lagöverträdare mel-lan 18 och 20 år, nämligen ändringen i bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB. Be-stämmelsen ändrades på så sätt att det infördes en maximigräns beträffande fängelsestraffets längd; tio år. Dock med visst förbehåll för särskilt allvarlig
67 Dir 1990:53. 68 SOU 1993:35 del A s. 115. 69 A.a., s. 121 ff. 70 Ds. 1997:32. 71 Prop. 1997/98:96 s. 78. 72 A.a., s. 143. 73 Ds. 1997:32 s. 9. 74 Dir. 2007:48.
27
brottslighet och flerfaldig brottslighet och därmed en gräns motsvarande 14 år.76 I förarbetena betonades vikten av undvikandet av alltför kraftiga s.k.
tröske-leffekter. Med tröskeleffekter avsågs relationen till det högsta tidsbestämda
straf-fet för vuxna lagöverträdare; 18 år. Vidare betonades vikten av proportional-itetsprincipen och dess beaktande gällande unga lagöverträdare.77
År 2009 tillkallades en ny utredning och fick uppdraget att bland annat ge-nomföra en översyn av påföljdssystemet för både unga och unga vuxna lagö-verträdare.78 I sin redogörelse betonade Påföljdsutredningen vikten av
hän-synstaganden till 18 till 20 åringarnas mindre utvecklade ansvarsförmåga och därmed större felmarginal i dess beslutsfattande, dels sämre förmåga att inse konsekvenserna av sitt handlande. Utredningen menade således att gruppen 18 till 20 år inte kan åläggas lika mycket klander som en vuxen lagöverträdare då graden av skuld måste anses vara mindre på grund av de nämnda egenskaperna som är karaktäristiska för gruppen. Vidare hänvisade Påföljdsutredningen till myndighetsåldern, 18 år, och menade att de psykologiska och sociala riskfak-torerna inte slutar att påverka den unga personens beteende och beslutsfattande på grund av myndighetsålderns inträde. Utredningen relaterade vidare till gym-nasiestudier och menade att dess slutförande många gånger inte upphör först vid 20 eller 21 års ålder och att det är först efter den tidpunkten som de unga beger sig ut i yrkeslivet, vilket utgör startpunkten för ökat ansvar och ökat kon-sekvenstänkande. Följaktligen hänvisade utredningen till samhällsutvecklingen som inneburit att unga får arbete och flyttar hemifrån allt senare och menade således att även detta förhållande gör att gruppen fortsatt bör särbehandlas. Utredningen anförde även att det är skadligt att frihetsberöva unga personer som befinner sig i det nämnda ”klivet ut i vuxenvärlden”, då inträdet i det själv-ständiga livet uppskjuts samt då frihetsberövandet har en stigmatiserande ef-fekt. Följaktligen betonade Påföljdsutredningen att frihetsberövande åtgärder påverkar unga människors möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden och få arbete. Vidare anfördes det att kontakter med rättssystemet och i synnerhet frihetsberövande åtgärder gör att risken för återfall ökar.79
Utredningen anförde följaktligen att såväl humanitära som samhällsekono-miska skäl talar för att frihetsberövande åtgärder vidtas i så liten utsträckning som möjligt. Följaktligen angav Påföljdsutredningen negativt påverkande um-gänge och kriminella förebilder som skäl emot längre frihetsberövande åtgärder, då vistelsen på anstalt medför umgänge med dessa grupper och medför därmed risk för fortsatt brottskarriär. Slutligen betonades orimliga tröskeleffekter i för-hållande till unga lagöverträdare under 18 år,80 d.v.s. i nedåtgående led.81
76 SFS 2009:396. 77 Prop. 2008/09:188 s. 33 f. 78 Dir. 2009:60. 79 SOU 2012:34 band 3 s. 797 ff. 80 SOU 2012:34 band 3 s. 804 f. 81 Jfr not 79.
28
Med stöd i anförda argument konstaterade Påföljdsutredningen att bestäm-melsen i 29 kap. 7 § BrB även i fortsättningen bör omfatta gruppen 18 till 20 år. Utredningen erinrade även om att en schabloniserad reduktion bör tillämpas istället för en individualiserad på grund av svårigheterna att bedöma mognads-nivå, erfarenheter och beslutsförmåga i varje enskilt fall. Emellertid ansågs det inte att gruppen bör särbehandlas i böteshänseende.82
Såsom nämnts i inledningen har frågan om unga vuxna lagöverträdare 18 till 20 år återigen behandlats på senare tid och presenterats 2018. Lagförslaget har dessutom nyligen varit ute på remiss.83 Då de överväganden som presenterats
däri utgör de mest aktuella ska de beröras i avsnitt 5.
3.2 Nuvarande reglering och dess syfte
3.2.1 Inledning
Vad som kan utläsas ur den historiska sammanfattningen är att unga lagöver-trädare har särbehandlats inom svensk straffrätt sedan lång tid tillbaka. Särbe-handlingen förekommer vid både påföljdsvalet och vid straffmätningen och grundas främst på överväganden grundade på proportionalitets- och behand-lingsideologierna samt skuldprincipen.84 Då straffmätning och påföljdsval sker i
två efter varandra påföljande steg ska dessa beröras var för sig i det följande.
3.2.2 Straffmätning
Straffmätningen genomförs med grund i 29 kap. BrB efter att ett straffvärde har fastslagits med hänsyn till de försvårande omständigheterna och billighetsskälen i 29 kap. 1-5 §§ BrB.85 Det är i sammanhanget aktuellt att nämna att det, redan
under straffvärdesbedömningen, finns möjlighet att beakta den tilltalades ung-dom. Av 29 kap. 1 § följer att bl.a. graden av insikt och avsikt ska läggas till grund för straffvärdebedömningen. En person under 21 år, som har en mindre utvecklad förmåga att förstå konsekvenserna av sitt handlande jämfört med en vuxen, bör således vara mindre klandervärd och således få sin ungdom beaktad redan i detta skede, enligt förarbetena.86
Vidare framgår det av 29 kap. 3 § p. 3 BrB att den omständigheten att, ”den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckl-ing, erfarenhet eller omdömesförmåga”, ska utgöra en förmildrande omstän-dighet vid straffvärdesbedömningen. I fallet med unga lagöverträdare, där
bris-82 SOU 2012:34 band 3 s. 800 ff. 83 Se avsnitt 1.1.
84 Se avsnitt 3.1. Se även Jarebog, Zila, 2020, s. 75. 85 Jareborg, 2007, s. 108.
29
tande utveckling och omdömesförmåga är ett välkänt drag hos gruppen, kan det anses att bestämmelsen bör tillämpas som ett komplement till 29 kap. 7 § BrB. Tillämpning av 29 kap. 3 § p.3 BrB ihop med 29 kap. 7 § BrB bör dock göras med stor försiktighet,87 då bestämmelsen är förbehållen de fall då
utveckl-ingen, erfarenheten eller omdömesförmågan är särskilt bristande jämfört med personer i samma grupp. Det ska således göras en individuell prövning i det enskilda fallet där den tilltalades egenskaper vägs samman.88 Den ovan nämna
försiktigheten grundas vidare i domstolarnas ovilja att dubbelbeakta ett och samma förhållande i samband med straffvärdesbedömningen och straffmät-ningen,89 vilket har kritiserats i doktrinen.90 Generellt sett bör således 29 kap. 3 §
p.3 BrB inte tillämpas i kombination med 29 kap. 7 § BrB.91
Av idag gällande 29 kap. 7 § första stycket BrB framgår att ”om någon har begått brott innan han eller hon fyllt tjugoett år, ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet”. Bestämmelsen är central vad gäller ung-domsreduktionen och utgör därmed utgångspunkten vid straffmätningen. Skä-len bakom bestämmelsen har behandlats ovan och utgörs i huvudsak av över-väganden kring outvecklad ansvarsförmåga, större sanktionskänslighet och större tolerans.92
Ungdomsreduktionen utgör ett procentuellt schablonavdrag och utgår ifrån den tilltalades ålder vid tidpunkten för utförandet av brottet,93 då det är, såsom
det påtalats i förarbetena, svårt att genomföra en individualiserad bedömning i varje enskilt fall.94 Utifrån praxis på området har det i doktrinen utarbetats
rikt-linjer om hur den schabloniserade ungdomsreduktionen ska tillämpas och kan illustreras på följande sätt:95
Ålder Straffnedsättning Ungefärlig strafflängd
15 år 75-85 procent 1/5 16 år 65-75 procent 1/4 17 år 55-65 procent 1/3 18 år 45-55 procent 1/2 19 år 30-40 procent 2/3 20 år 20-30 procent 3/4
87 Jarebog, Zila, 2020, s. 119. Se även NJA 2000 s. 314. 88 Prop. 2009/10:147 s. 45.
89 Ågren, Brottsbalken (1965:700) 29 kap. 3 §. 90 Borgeke m.fl, SvJT 2006, s. 243 ff. 91 Jareborg, SvJT 1992, s. 268.
92 Se avsnitt 3.1. Se även Jarebog, Zila, 2020, s. 156 f. 93 Asp, Ulväng, 2014, s. 79.
94 Se not 84.
30
Det krävs inte att den tilltalades ungdom ska ha påverkat vederbörandes hand-lande i det enskilda fallet, då reduktionen tillämpas på ett ”instrumentellt sätt”.96
Det är således fråga om en enhetlig skala från 15 till 20 år, där skälen mot att döma till en frihetsberövande åtgärd avtar i takt med högre ålder hos lagöver-trädaren.97 Enligt praxis ska dock inte enbart åldern vid gärningstillfället påverka
reduktionens storlek, utan även brottslighetens straffvärde, då högre straffvär-den anses kunna generera en större reduktion.98
3.2.3 Påföljdsval
När straffmätningsförfarandet är avklarat görs ett påföljdsval. Den centrala bestämmelsen vad gäller påföljdsval för gruppen 18 till 20 år är 30 kap. 5 § BrB. I sammanhanget är det aktuellt att nämna att bestämmelsen i 30 kap. 5 § BrB utgör en precisering av vad som stadgas i 30 kap. 4 § BrB. Den nämnda be-stämmelsens innehåll kan sägas uppmana till en avvägning mellan skäl som talar för olika påföljder.99 Bestämmelsens första stycke innehåller en grundläggande
regel om en presumtion mot fängelse där billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB ska beaktas särskilt. I bestämmelsens andra stycke uppradas de skäl som kan bryta presumtionen och som därmed kan tala för en frihetsberövande påföljd i form av fängelse. Dessa skäl är brottslighetens straffvärde, art och återfall.
Av 30 kap. 5 § st. 2 BrB framgår följande: ”För brott som någon begått efter det att han eller hon fyllt arton men innan han eller hon fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det”. Den ideologiska inställningen bakom bestämmelsens utformning utgörs av överväganden präglade av tolerans mot unga lagöverträdare med hänsyn till dess bristande ansvarsförmåga samt sankt-ionskänslighet i jämförelse med äldre och därmed mognare lagöverträdare.100
Vad gäller de särskilda skälen och uttrycket ”annars” har lagstiftaren i förarbe-tena anfört att uttrycket syftar på brottslighetens art samt tidigare brottslighet, d.v.s. återfall.101 Det ska i sammanhanget tilläggas att det inte är enbart
”tole-ransmotiven” som ligger bakom bestämmelsens utformning. Ett annat motiv är nämligen ambitionen att avhålla unga lagöverträdare från kriminalvården i all-mänhet och fängelser i synnerhet.102 Ambitionen har motiverats av att placering
av unga lagöverträdare i fängelser medför negativa och framförallt destruktiva konsekvenser som inverkar på den unge personens sociala liv, utveckling och levnadssätt i övrigt.103
96 Ågren, Brottsbalken (1965:700) 29 kap. 7 §. 97 Holmgren, SvJT 2018 s. 345.
98 NJA 2000 s. 421.
99 Ågren, Brottsbalken (1965:700) 30 kap. 4 §. 100 Se avsnitt 3.1. Se även Nordlöf, 2012, s. 184. 101 Prop. 1987/88:120 s. 103.
102 Se not 75. Se även Ågren, Brottsbalken (1965:700) 30 kap. 5 §. 103 SOU 2012:34 band 3 s. 797 f.
31
En annan bestämmelse som är aktuell i sammanhanget är den tidigare be-rörda 29 kap. 7 § BrB. Av bestämmelsen andra stycke framgår att en ung lagö-verträdare i åldern 18-20 år inte får dömas till fängelsestraff längre än tio år. Bestämmelsen uppställer dock ett förbehåll för brott där livstid är föreskrivet samt för de fall då det av 26 kap. 2 § BrB och dess gemensamma straffskala vid flerfaldig brottslighet följer fängelse på längre tid. I dessa fall får den unga lagö-verträdaren dömas till fängelse i upp till fjorton år. Resultatet av bestämmelsens utformning är att en ung lagöverträdare under 21 år aldrig kan dömas till fäng-else på livstid, vilket skulle vara fallet om ungdomsreduktionen slopades, vilket ska beröras närmare i avsnitt 5.2.9.
3.3 Sammanfattning
Såsom det har framgått av ungdomsreduktionens historiska utveckling och dess nutida utformning, kan hanteringen av unga lagöverträdare sägas präglas av både bakåtblickande proportionalitet och framåtblickande individualpreventiva överväganden. Både förtjänst och behov har således betydelse i samband med påföljdsbestämningen, till skillnad från påföljdsbestämningen för en vuxen person, där, som tidigare nämnt, påföljdsbestämningen präglas av övervägan-den kring förtjänst och därmed proportionalitetsprincipen.104 Det är således
fråga om en straffideologisk motsättning mellan en straffvärdesprincip och en behandlingsprincip, eller, annorlunda uttryckt, en konflikt mellan behovet av sociala åtgärder för en stor samhällsgrupp och rättvisa.105 Motsättningen har,
såsom den historiska tillbakablicken har utvisat, historiskt sett ansetts vara be-fogad, men riskerar nu, om förslaget går igenom, att utraderas. Vad som talar för och emot utraderingen ska undersökas och analyseras i det följande.
104 Se avsnitt 2.3.4. 105 von Hofer, 2011 s. 191.
32
4 Politiska argument för slopandet av
ungdomsreduktionen
4.1 Regeringens argument
Såsom redan nämnt i inledningen verkar regeringen vara synnerligen bestämd om att slopandet av ungdomsreduktionen är den rätta vägen att gå för att be-kämpa den organiserade brottsligheten. Inte minst kan detta utläsas av uppdra-gets utformning, där uppdraget sägs gå ut på att inkomma med förslag beträf-fande hur och inte om ungdomsreduktionen bör ändras.106 Skälen som ligger
bakom denna bestämdhet ska gås igenom i det följande.
I regeringens uppdrag att utreda frågan om slopandet av ungdomsreduktion-en år 2017 anförde regeringungdomsreduktion-en tillhörighetungdomsreduktion-en i kriminella gäng som argumungdomsreduktion-ent för slopandet. Regeringen konstaterade att antalet skjutvapen och explosiva varor har ökat i antal i Sverige, vilket har utmynnat i en ökning av dödligt våld samt bildning av gängmiljöer. Regeringen menade således att en viss andel av perso-ner mellan 18 och 20 år tillhör kriminella nätverk och att avskaffandet av särbe-handlingen av unga lagöverträdare utgör därmed en befogad åtgärd.107 Någon
statistik eller empirisk forskning på hur många av den i sammanhanget aktuella gruppen som tillhör kriminella gäng presenterades emellertid inte.
I samma uppdrag hänvisade regeringen vidare till myndighetsåldern, 18 år, och menade att gränsen bör dras vid 18 års ålder på grund av att individer i många andra hänseenden åläggs ansvar och skyldigheter vid den åldern. Det hänvisades vidare till andra länder som slutar särbehandla individer vid 18 års ålder i straffrättsligt hänseende och uttalades att Sveriges system bör efterlikna dessa länder. Vidare hänvisades det till FN:s konvention om barnets rättigheter som drar gränsen för barn vid 18 års ålder.108 Regeringen motiverade även
slo-pandet av ungdomsreduktionen med samhällsförändringar och därmed ändrad syn på brott, personer som begår brott samt samhällets reaktioner på brott. Slutligen anfördes det att skälen för särbehandling av unga lagöverträdare i åldern 18-20 år väger mindre tungt.109 Några fler motiv har inte presenterats av
regeringen.
106 Dir. 2017:122 s. 6. 107 A.a., s. 5. 108 A.a., s. 5. 109 A.a., s. 5
33
4.2 Oppositionspartiernas argument
Sverigedemokraterna kan sägas utgöra det partiet som har den allra mest re-pressiva inställningen till ungdomsreduktionen. Partiet har framfört förslag om att dels sänka straffbarhetsåldern, dels avskaffa ungdomsreduktionen för grup-pen 18-20 år, dels revidera och reducera ungdomsreduktionen för grupgrup-pen 15-17 år. I sin motivering har partiet angivit att det i nutid begås allt grövre brott av allt yngre personer. Partiet har vidare anfört att hälften av de personer som kommer att begå brott under sina liv, begår de allra första innan de uppnått 15 års ålder. Följaktligen har partiet, likt regeringen, hänvisat till myndighetsåldern och dess åläggande av ansvar på bl.a. det civilrättsliga planet. Sverigedemokra-terna har således menat att straffreduktionen torde upplevas som stötande då personer äldre än 18 år åläggs mer ansvar på många fler plan jämfört med det straffrättsliga planet. Fortsättningsvis har partiet hänvisat till negativa samhälls-förändringar innebärande att barn inte längre kan anses tillmätas mindre ansvar för sina gärningar och att samhället inte längre har någon skyldighet att ge ung-domar ”en hjälpande skjuts i rätt riktning” när de har hamnat snett. Slutligen har partiet angivit brottsofferperspektivet till stöd för slopandet av ungdomsre-duktionen.110
I en annan motion har Sverigedemokraterna menat att maximigränsen be-träffande fängelsestraff för 18-20 åringar bör höjas till 18 års fängelse. Till stöd för förslaget har partiet anfört att straffen som i regel åläggs unga lagöverträdare undergräver förtroendet för rättsstaten, då straffen upplevs som för låga av allmänheten. Någon statistik till stöd för påståendet har emellertid inte presen-terats. Partiet har vidare föreslagit att biologisk ålder inte längre ska beaktas i 29 kap. 3 § p. 3 BrB.111
Som nämndes i inledningen är även Kristdemokraterna motståndare av ung-domsreduktionen. Partiet har föreslagit att ungdomsreduktionen för gruppen 18-20 år borde slopas i sin helhet, då de inte anser att det är tillräckligt med gränsen vid straffvärde motsvarande ett år som regeringen har föreslagit. Till stöd för förslaget har Kristdemokraterna uttalat att en mängd brott, såsom t.ex. övergrepp i rättssak, som är enligt partiet är mycket vanligt förekommande bland kriminella nätverk, faller utanför ettårsgränsen.112 Inte heller i detta fall
har någon statistik presenterats vad gäller brottet övergrepp i rättssak. Även avvägningar av brottets procentuella förekomst och de argument som anförts till stöd för ungdomsreduktionens fortsatta existens lyser med sin frånvaro.
Kristdemokraterna har vidare, till stöd för slopandet av ungdomsreduktion-en i sin helhet, uttalat att antalet skjutningar, sprängningar och utpressningar har blivit ett vanligt förekommande fenomen runtom i landet vilket tyder på att kriminella personer har blivit mer våldsamma och att flera oskyldiga drabbas.
110 Mot. 2020/21:645. 111 Mot. 2019/20:787. 112 Mot 2020/21:3311 s. 7 f.
