6.1 Aktörernas motstående intressen
I många delar präglas konkursen av en rad olika intressen, vilket inte minst är fallet vad gäller processavstående och abandonering. Det har anförts att gäldenärens och boets intressen sammanfaller74 då syftet med hanteringen är att betala så stor del som möjligt av gäldenärens skulder. Detta är i teorin helt riktigt, men utifrån perspektivet att gäldenären är en människa eller en juridisk person med människor bakom så förefaller det väl förenklat.
Särskilt i frågor om egendom som ska anses falla utanför konkursen, eller inte anses tillhöra konkursboet, är det uppenbart att gäldenären kan ha ett intresse av att förvaltaren inte får kännedom om dolda värden i den till synes värdelösa egendomsmassan. En del i konkursförvaltarens vardag är att denne ställs inför fullbordat faktum, ett tomt bolag där till och med inventarierna är spårlöst försvunna. Ett tydligt tecken på att gäldenären haft intressen som inte helt sammanfallit med boets.
För borgenärerna är situationen likartad. Som kollektiv har dessa det gemensamma intresset att de vill få så mycket betalt de kan. Men för en enskild borgenär betyder detta att om någon annan kan få mindre, så kan han själv få mer. Det finns exempel där vissa borgenärer erbjudits att hämta visst gods innan konkursen är ett faktum, på grund av att gäldenären t.ex.
är intresserad av att behålla en affärsrelation med borgenären i fråga.75
Reglerna måste därför utformas för att i möjligaste mån utjämna skillnaderna mellan dessa intressen och vid varje förslag till ändring måste hänsyn tas till att det alltid kommer vara någon som kan dra nytta av denna, på ett mindre lyckat sätt. I de justeringar av regleringen som jag föreslagit ovan har denna aspekt inte fullt ut belysts. I den följande analysen kommer jag däremot att försöka fånga upp även denna aspekt. Först något om övriga intressen, som inte är direkt företrädda i konkursförfarandet.
74 Se NJA 1996 s. 46.
75 Se t.ex. NJA 2012 s. 419 (Bilgallerian) och NJA 2010 s. 154.
6.2 Processtorpeder och motpartshänsyn
I de fall konkursförvaltaren inte väljer att ta över processen och gäldenären ges möjlighet att processa vidare uppkommer frågor om motpartshänsyn. Då gäldenären genom konkursen visat sig sakna medel är det uppenbart att motpartens möjlighet att få sina rättegångskostnader täckta vid en eventuell vinst är mycket små.
Även om konkursbolaget som tidigare nämnts upplöses i samband med att konkursen avslutas och då förlorar sin partshabilitet så kan bolaget dra ut på en process till dess och genom detta orsaka motparten stora rättegångskostnader, i en process som ändå inte leder till något.76 Här har dock motparten möjlighet att köpa sig loss från fortsatt processande genom att göra upp med förvaltaren om en förlikning. Eftersom förvaltaren har möjlighet att dra tillbaka sitt avstående77 så kommer denne vara skyldig att göra så, då ett förlikningserbjudande är bättre för borgenärerna än att förvaltaren avstår talan till förmån för gäldenären. Här kan dock poängteras, vilket Lars Heuman gör,78 att KonkL 3 kap. 10 § ger gäldenären möjlighet att föra talan vidare med redovisningsskyldighet mot konkursboet, om han ställer säkerhet motsvarande det som erbjudits genom förlikningen. På detta sätt kan, enligt Heuman, förhindras att förlikningsbuden blir alltför låga då motparten då löper risken att gäldenären ändå får möjlighet att fortsätta en process som på intet sätt kommer bli lönsam för motparten.
Resonemanget fungerar bättre då gäldenären är svarande än i de fall hon är kärande.
Det kan på goda grunder anses att det är orimligt att den som stämts in av gäldenären ska fråntas varje möjlighet att få sina rättegångskostnader ersatta genom att konkursboet avstår från att överta processen och att gäldenären därefter fortsätter den utanför konkursen. Det finns för den som stäms in ingen möjlighet att undvika att svara i processen.
Av det skälet är det tveksamt att förlikningsbud ska tvingas fram genom hotet om att processen kan drivas vidare av en insolvent gäldenär.
Detta problem blir till synes inte mindre av att den lösning med redovisningsskyldighet för gäldenären jag förfäktat genomförs. Tvärt om blir risken för spekulation från boets sida större än idag. Men, i praktiken kommer sannolikt inte gäldenären driva en process vidare, om hon inte har något att vinna på denna. Trots att gäldenärens och boets intressen ansetts
samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman- samman-
76 Se Heuman, s. 208.
77 Se NJA 1996 s. 46.
78 Se Heuman, s. 209.
falla så blir viljan att processa så liten att effekten blir ett stopp för alla processer som boet inte övertar. Motparten får därför bevaka sin fordran i konkursen och löper ingen risk att drabbas av ökade rättegångskostnader.
6.3 Samhällsintresse och andra berörda
Det finns dock samhälleliga intressen som bör vägas in i diskussionen. Idag finns endast sysselsättningsintresset inskrivet i konkurslagen, men i diskussionen runt abandonering har även miljöhänsyn kommit att spela en betydande roll.
Det ska påpekas att vilka hänsyn som ska väga tyngst är en politisk fråga men några principiella synpunkter ska dock tas upp här. Den som har den huvudsakliga kontrollen över situationen är gäldenären och det är därför rimligt att den är denne som drar det kortaste strået i konkursen. Borgenärerna å sin sida är även de på många sätt inblandade och många av dem har haft rent affärsmässiga grunder för att ingå avtal med gäldenären. Att dessa får stå en kreditrisk är knappast kontroversiellt. Dock återstår då de ofrivilliga borgenärerna, till exempel de som har fordringar på utomobligatoriskt skadestånd mot gäldenären. I likhet med dessa finns också de krav på sanering av marken där gäldenären bedrivit sin verksamhet, kostnader som kommer att drabba skattebetalarkollektivet om inte pengarna tas från annat håll.
Mot detta kan invändas att staten också fått inkomster från verksamheten i form av skatt och att saneringskostnaden därför är en risk som det är rimligt att staten får bära. Jag ställer mig dock tveksam till detta och menar att ett generellt skatteuttag inte kan jämföras med riktade affärsmässiga beslut. Det bör alltså bli borgenärerna som får stå denna risk, med effekten att saneringskostnader så långt det är möjligt bör täckas av konkursegendomen. En effekt som bäst bör kunna nås genom en justering av förmånsordningen. Men för att göra ett motiverat ställningstagande i denna fråga krävs en annan utredning än den som gjorts i denna uppsats, vilket gör att jag inte kan ta ställning till detta här.