När förlorar gäldenären sin partshabilitet?

4.4.1 Något om partshabiliteten under konkurs

I och med konkursbeslutet förlorar gäldenären rätten att föra talan i frågor avseende egendom som tillhör konkursboet, men det är inte denna förlust av talerätt som ska behandlas här. I stället är det frågan om gäldenärens möjlighet att över huvud taget agera som part i domstol som avses. Eftersom effekten av ett processavstående är att gäldenären processar vidare utanför konkursförfarandet och att konkursen kan tänkas avslutas innan rättsprocessen är klar uppstår frågan om vad som händer med gäldenären och dennes partshabilitet. För en fysisk person är svaret givet, denne lever vidare efter konkursen och kan därför fortsatt uppträda som part i en rättegång. Annorlunda förhåller det sig för en juridisk person i konkurs då en juridisk person enligt aktiebolagslagen 25 kap. 50 § upplöses om inga tillgångar finns kvar efter konkursen. Finns tillgångar ska bolaget i stället träda i likvidation och därför kan både frågan om partshabilitet för bolag i likvidation och frågan om en process om en tvistig tillgång ska anses vara ett skäl för likvidation som medför att bolaget kan fortsätta processen även efter konkursens slut ställas.

Grundsynsfrågan gör sig dock inte gällande i denna del, oavsett hur vi betraktar ägandet av egendomen och kopplingen mellan bo och gäldenär så kommer gäldenärens partshabilitet när konkursen avslutas att få hanteras på samma sätt. Konkursboet som sådant upphör under alla förutsättningar när konkursen avslutas.

4.4.2 Partshabilitetsfrågan i praxis

Det kan konstateras att efter det att ett bolag upplösts så existerar inte längre den juridiska personen och huvudregeln är att det då är omöjligt att föra talan.

HD har utvecklat detta i NJA 1988 s. 374. I och med att konkursen avslutades utan överskott har aktiebolaget betraktats som upplöst. En företrädare för bolaget har därefter stämt in en före detta revisor samt en bank, för bolagets räkning.

HD konstaterar i linje med NJA 1979 s. 700 att ett konkursbolag även efter att det upplösts kan ha talerätt i vissa situationer, så som att klandra slutredovisningen samt föra skadeståndstalan mot förvaltaren och rättens ombudsman. Man konstaterar dock att huvudregeln är att ett sådant bolag saknar rättskapacitet och att undantag från detta ska tillämpas restriktivt. Man anför vidare att de tillfällen då talan tillåts som räknas upp i 1979 års fall ska anses uttömmande. Som skäl för detta anförs bland annat att ett upplöst bolag saknar tillgångar för att ta kunna täcka motpartens kostnader vid en förlust. Slutet är därför att bolaget inte kunnat föra talan mot revisorn och banken.

Till slutsatsen att bolaget efter att det upplösts inte längre kan föra talan kom man i NJA 1999 s. 237. Med hänvisning till 1979 års fall diskuterar HD att rättssäkerhetsaspekter talar för att en talan mot bolaget ska kunna prövas även om bolaget upplöses efter konkursens avslutande.

I de fall då bolaget är kärande kan dock detta uppnås genom att boet överlåter sin talan till någon av dess företrädare. På detta sätt äventyras inte heller motpartens möjlighet att få ersättning för sina rättegångskostnader. Det som enligt HD talar emot att ett bolag som upplösts ska få driva en process vidare är dels motpartshänsyn och dels det faktum att förvaltaren valt att inte ta över processen ofta bör ses som ett tecken på att utsikterna till framgång i processen är små. Är bolaget svarande kan dock finnas skäl att låta det processa vidare på grund av motpartens intresse av att få en dom. Även i de fall då förfarandet fortskridit så långt att dom meddelats i första instans kan det finnas skäl för att bolaget inte hindras att överklaga en dom.

JustR Munck tillägger för egen del att det finns utrymme för en förändrad praxis där bolag även i fler fall tillåts driva processen vidare även efter avslutad konkurs i och med att möjligheterna att gå i likvidation och att skifta ut talerätten rymmer praktiska komplikationer som kan motivera en utökad partshabilitet för upplösta bolag.

HD konstaterar sedan i NJA 2000 s. 144 att genom likvidation återfår det upplösta bolaget sin partshabilitet. Man framhåller att motpartshänsyn har varit bärande argument för att ett bolag som upplösts tidigare inte medgetts föra talan annat än i undantagsfall⁶⁸ men konstaterar att det inte finns något allmänt krav på att den som är part i en rättegång ska ha möjlighet att ersätta motpartens rättegångskostnader och ingen särregel för bolag i likvidation finns. Man anför vidare att det faktum att likvidatorn utses av Patent- och registreringsverket borgar för att onödiga processer inte förs. Slutsatsen blir att bolag i likvidation kan tillerkännas partshabilitet oaktat att medel för att ersätta motparten saknas.

68 Se NJA 1988 s. 374.

Mot detta ska dock ställas att JustR Håstad, med instämmande av JustR Beckman, var skiljaktiga och anförde i huvudsak att ett bolag som trätt i likvidation efter att konkursen avslutats utan överskott inte kan ha ett större intresse av att tillerkännas partshabilitet än ett bolag som upplösts efter konkursen. Håstad menar här att likvidatorns möjlighet att skifta ut anspråket till aktieägarna ger ett tillräckligt skydd för att kunna driva processen vidare och att det på detta sätt går att komma till rätta med motpartens möjlighet att får ersättning för sina rättegångskostnader. Håstad framhåller också att Patent- och registreringsverket på intet sätt har möjlighet att överpröva ett likvidationsbeslut och att det därför är tveksamt om detta skulle innebära något skydd för en motpart.

De ovan nämnda invändningarna leder till att HD i NJA 2005 s. 417 har kommit till slutsatsen att inte alla bolag genom att gå i likvidation kan processa vidare efter att konkursen avslutats.

Bolaget som gått i konkurs har endast en aktieägare och den enda tillgången som finns kvar är en tvistig fordran mot ett dödsbo. Även en tvistig fordran är en tillgång och HD anför att likvidation bör beslutas om fordran inte framstår som ogrundad och är av sådant slag att det motiverar att den tas omhand.

HD konstaterar därefter att syftet med en likvidation är att avveckla ett bolags verksamhet och att det här skulle bli svårt för en likvidator att fullfölja rättegången i och med att bolaget varit i en konkurs som avslutats utan överskott och att likvidatorn därför skulle tvingas att ånyo söka bolaget i konkurs på grund av att inga medel finns för att fortsätta processen. Under sådana förhållanden skulle likvidationen inte tjäna någon förnuftigt ändamål.

Avslutningsvis konstaterar HD att kvarvarande tillgångar inte blir herrelösa utan att

”naturligen bör man se det så att tillgångarna övergår till aktieägarna, åtminstone i den mån dessa inte avböjer att ta emot egendomen.” Eftersom käranden är ensam aktieägare framhåller HD att ”hon får därmed anses ha förvärvat bolagets fordran och kan överta dess talan mot dödsboet”. På grund av det anser man att det vore meningslöst att besluta om likvidation och avslår överklagandet.

4.4.3 Partshabilitet – en konstruerad regel

Det tycks gå att sammanfatta denna praxis till en fungerande regel. Huvudregeln synes vara att ett upplöst bolag aldrig kan erkännas partshabilitet och att detta saknar möjlighet att fullfölja en process efter det att konkursen avslutats.

Undantagen som utvecklats bör kunna delas in i två underliggande grupper, dels de fall där talan rör något som har direkt koppling till konkurshanteringen som sådan och dels de fall där det finns ett särskilt intresse av att saken kan prövas eller en pågående process slutföras. I de

fallen kan bolaget medges att träda i likvidation för att sedan kunna föra eller fullfölja processen. I övrigt medges inte några undantag.

Att det finns en tvistig tillgång kvar efter konkursen är inte ensamt ett sådant särskilt intresse som medför att bolaget i likvidation kan processa vidare. När andra, mer ändamålsenliga, sätt att hantera egendomen finns bör dessa användas i stället. Särskilt är det motpartsintresset som styr i denna bedömning, men även intresset av att inte starta likvidationsprocesser som inte fyller något förnuftigt ändamål.

Ett annat skäl för att inte låta varje tvistig fordran eller värdelös egendom vara skäl för fortsatt partshabilitet är intresset av att sätta en punkt i hanteringen. Så länge bolaget kvarstår så kommer detta ofrånkomligen att fortsatt vara insolvent, vilket innebär att det åter ska begäras i konkurs. Men eftersom inga medel finns för att täcka konkurskostnaderna ska denna nya konkurs avskrivas, en process som i teorin kan pågå i all oändlighet. Ett problem kan därmed uppstå för s.k. herrelösa fastigheter men de frågor dessa orsakar faller utanför området för denna uppsats.⁶⁹

69 Se mer om herrelösa fastigheter i Ds 2003:64.