Både i SoL och LVU betonas barnrättsperspektivet i lagarnas inledande bestämmelser. Barnets bästa ska vara avgörande både vid frivilliga insatser och vid tvångsinsatser (1 kap. 2 § SoL, 1 § 5 st. LVU). Alla beslut ska alltså grunda sig i vetenskap och beprövad erfarenhet, samt ta hänsyn till vad barnet själv ger uttryck för (se avsnitt 3.2). Insatser enligt LVU ska präglas av respekt för barnets människovärde och integritet (1 § 1 st. LVU). Detta är ett uttryck för att barnet, i enlighet med ett av barnkonventionens viktigaste budskap, ska betraktas som en självständig individ med egna rättigheter.128
I 11 kap. 10 § SoL stadgas att barn alltid ska ges möjligheten att framföra sina åsikter i frågor som rör dem. Motsvarande bestämmelse återfinns även i 36 § LVU. För detta krävs att barnet ges relevant information. Framförs inga åsikter ska barnets inställning klargöras på annat sätt. Barnets åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till dess ålder och mognad. Socialtjänsten ska skaffa sig en bild av barnets behov, utan att barnet pressas på synpunkter eller försätts i svåra valsituationer.129 För detta är bemötandet av barnet, utan förutfattade meningar och med respekt, av stor vikt. Likaså är tron på barnets förmåga att förändra sitt liv.130
Socialnämnden har i uppdrag att verka för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden och följa utvecklingen hos de barn som visat tecken på en ogynnsam utveckling (5 kap. 1 § p. 1, 7 SoL). Nämnden ska också sörja för att dessa barn får det skydd och stöd de behöver och, om barnets bästa motiverar det, även vård och fostran utanför det egna hemmet (5 kap. 1 § p. 8 SoL). Detta innebär att socialnämnden är huvudansvarig för åtgärder gällande icke straffbara barn som begått brott. Socialnämnden ska bland annat inleda utredning då den får kännedom
128 Singer 2019, s. 253.
129 A.a. s. 236.
41
om omständigheter som kan föranleda åtgärder av nämnden
(11 kap. 1 § SoL). Att ett barn begått brott kan tyda på bristande anpassning hos barnet som innebär att behov av hjälpinsatser föreligger.131 Nämnden ska dock ta ställning till behovet av insatser utifrån en helhetsbedömning av barnets situation och personliga förhållanden. Vad som skett i det förflutna saknar alltså självständig betydelse för valet av åtgärder.132
När en utredning enligt 31 § LUL inletts och barnet som är föremål för utredningen misstänks ha begått ett brott på vilket fängelse kan följa ska socialnämnden underrättas omedelbart (34 § 1 st. LUL). Har utredningen inletts med stöd av 31 § st. 1 eller 2 krävs särskilda skäl för att företrädare för socialtjänsten inte ska närvara vid förhör, medan det i fall enligt st. 3 ställs krav på närvaro om inte något hindrar det (34 § st. 2 LUL). Särskilda skäl kan föreligga om barnet av utredningstekniska anledningar måste förhöras i samband med gripandet och ingen företrädare för socialtjänsten finns tillgänglig.133
Socialnämnden bör i anslutning till förhöret även ge möjlighet för barnet och vårdnadshavaren, om denne medverkat, till ett uppföljande samtal.134 I praktiken medverkar socialtjänsten sällan vid inledande förhör, med hänvisning till resursbrist.135 Att polisen inte meddelat att förhör ska hållas i tillräckligt god tid uppges vara en annan anledning.136 Efter de senaste lagändringarna ökade förvisso närvaron från 30 procent till 48 procent år 2005–2012, men den är alltså fortsatt väldigt låg. Avseende förhör i utredningar som inletts med stöd av presumtionsregeln eller på socialnämndens begäran medverkade socialtjänsten vid 70 procent av fallen. Detta trots att utrymmet för att inte närvara i fall då nämnden begärt utredning i princip anses vara obefintligt.137
131 Prop. 1983/84:187, s. 12, 14 f. 132 Prop. 1997/98:96, s. 141. 133 Prop. 2009/10:105, s. 70. 134 Prop. 1983/84:187, s. 19. 135 Bet. 2017/18:JuU18, s. 23 f. 136 Brå 2014:20, s. 9, 80. 137 Clevesköld 2019, s. 71 f.
42
Insatser som vidtas enligt SoL bygger på frivillighet och ska utformas och genomföras tillsammans med barnet och dess vårdnadshavare (3 kap. 5 § SoL). Socialnämnden ansvarar för att barn som behöver vårdas eller bo utanför sitt eget hem tas emot i ett familjehem, hem för vård eller boende eller stödboende (6 kap. 1 § SoL). Har socialnämnden efter en utredning funnit att vårdbehov föreligger hos barnet ska en behandlingsplan upprättas.138 Behandlingsplanen bör utformas tillsammans med barnet och dess vårdnadshavare. Kan inte vårdbehovet tillgodoses frivilligt saknas möjlighet till åtgärder enligt SoL. Brist på samtycke till vård föreligger även då vårdnadshavarna gett sitt medgivande till vården men samtycket inte bedöms vara tillförlitligt.139 I dessa fall kan tvångsvård i enlighet med LVU i stället komma att ges (jfr 1 § 2 st. LVU).
Förutsättningar för tvångsvård av barn föreligger bland annat då barnet genom deltagande i brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende utsätter sin hälsa eller utveckling för påtaglig risk att skadas (3 § 1 st. LVU). Den brottsliga verksamhet som avses är sådan brottslighet som ger uttryck för så pass stora brister i barnets anpassning till samhället att ett vård- och behandlingsbehov anses föreligga.140 Att barnet begår något eller några enstaka allvarliga brott innebär inte nödvändigtvis att det är tal om deltagande i brottslig verksamhet i lagens mening. Ett sådant beteende skulle däremot kunna inrymmas under det senare tillkomna rekvisitet ”socialt nedbrytande beteende”.141 Även andra beteenden som avviker från samhällets grundläggande normer anses socialt nedbrytande, exempelvis vistelse i missbruksmiljö eller prostitution. En helhetsbedömning ska göras för att avgöra om en situation ska anses falla in under begreppet socialt nedbrytande beteende.142 Påtaglighetsrekvisitet innebär att det inte är tillräckligt med ett subjektivt antagande om att barnet riskerar att skadas.143 Omständigheter som
138 Nordlöf 2012, s. 50. 139 A.a. s. 61. 140 Prop. 1979/80:1, s. 583. 141 Prop. 1989/90:28, s. 63. 142 Leviner 2018, s. 154. 143 Prop. 1989/90:28, s. 63, 109.
43
läggs till grund för ett tvångsomhändertagande får därmed inte grunda sig i exempelvis allmänna samhällsvärderingar, utan det erfordras konkreta omständigheter som tyder på att risk föreligger.
I och med att LVU är en skyddslagstiftning får ett ingripande inte dröja till dess att skada hos barnet kan konstateras.144 Omhändertagandet bygger i stället på prognoser för den framtida utvecklingen. Den föreslagna vården måste visas vara till barnets bästa, eller åtminstone bättre än alternativen.145 I prövningen är den del som ska konstatera förekomst av beteendefaktorer tillbakablickande och ska relatera till lagens rekvisit, medan övriga delar som beaktar skaderisken, samtycket och barnets bästa är framåtblickande och relateras till vetenskap och erfarenheter.146 Detta kräver att det tydligt klargörs vad i utredningen som visar vad. Tvångsingripanden mot barn har vid flera tillfällen varit föremål för prövning av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, med grund i artikel 8 EKMR.147
Som förebyggande insatser då barn kan antas komma att behöva beredas vård på grund av beteenden som avses i 3 § LVU, kan socialnämnden besluta att barn ska tilldelas en kontaktperson eller delta i behandling i öppna former (22 § LVU). Detta så kallade mellantvång tillkom med anledning av att skillnaden mellan frivilligvård och tvångsvård ansågs för stor.148 Mellantvånget har kritiserats för att vara vagt formulerat och därigenom svårtolkat, vilket kan öppna upp för godtycke.149 Bristerna i regleringen kan leda till att förutsättningarna för beredande av vård med stöd av LVU tänjs ut.
Beslut om vård i enlighet med LVU meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden (4 § 1 st. LVU). Ansökan ska bland annat innehålla en redogörelse för barnets förhållanden, de omständigheter som utgör grund för omhändertagandet, tidigare vidtagna åtgärder och en vårdplan (4 § 2 st. LVU).
144 Nordlöf 2012, s. 63 f.
145 Leviner 2018, s. 156 f.
146 A.a. s. 156 f.; Tärnfalk, Festskrift tillägnad Anna Hollander, s. 231 ff.
147 Se Singer s. 254.
148 Nordlöf 2012, s. 56 f.
44
Bedöms det vara sannolikt att ett barn är i behov av vård och det inte finns tid att avvakta domstolsbeslut med hänsyn till risken för barnets hälsa eller utveckling, eller till att den fortsatta utredningen allvarligt försvåras eller ytterligare åtgärder hindras, får socialnämnden besluta att barnet omedelbart omhändertas (6 § 1 st. LVU). Omedelbara omhändertaganden kan tillämpas exempelvis då ett barn på grund av brottslig verksamhet visar sig vara i omedelbart behov av insatser eller om risk anses finnas att barnet inte kommer medverka vid utredning.150 I mål och ärenden som bland annat rör beredande av vård eller omedelbara omhändertaganden ska barnet och dess vårdnadshavare förordnas offentligt biträde, om inte behov av detta måste antas saknas (39 § LVU).
Tvångsvården utformas efter bestämmelserna i SoL och ska anses påbörjad då barnet placeras utanför sitt eget hem på grund av ett beslut om vård eller omedelbart omhändertagande (10 § LVU). Då barnet inte längre anses vara i behov av vård med stöd av lagen ska socialnämnden besluta att vården upphör (21 § LVU). Vårdbehovet ska prövas i förhållande till de omständigheter som föranledde beslutet om tvångsvård.151 Därav beaktas inte kriminalitet särskilt, i och med att den förväntas upphöra i och med omhändertagandet. I stället bedöms barnets återfallsrisk. Avseende beteendefallen ska detta prövas inom sex månader från dagen vårdbeslutet verkställdes (13 § LVU). Följaktligen vet inte barnen som tvångsomhändertas enligt LVU hur länge vården kommer fortgå.
Det har anförts att LVU-utredningars kvalitet kan vara mycket skiftande.152 Det framgår inte alltid vilka av barnets behov som föranleder att barnet ska omhändertas. Inte heller domstolen som fattar beslut om omhändertagandet redovisar skälen för beslutet. Förvaltningsrätten går ofta på socialtjänstens bedömning och bifaller socialnämndens ansökan.153 Detta menas kunna bero på att barnets vårdbehov grundas på socialvetenskapliga och medicinska bedömningar som domstolen förlitar sig på. Socialtjänsten kan genom att inte vara tillräckligt
150 Prop. 1979/80:1, s. 589.
151 Nordlöf 2012, s. 70
152 Cato 2014.
45
tydlig i sina beskrivningar av barnen måla upp en bild som inte nödvändigtvis överensstämmer med verkligheten.154 Barn kan exempelvis framställas ha en ”kriminell identitet” och vård motiveras mot denna bakgrund, i stället för utifrån barnets behov. Tidigare har även socialtjänstens argumentation i skriftliga utredningar liknats vid en efterhandskonstruktion, skapad för att passa den insats socialsekreteraren tror är den lämpligaste, där stereotypa bilder av barn porträtteras och understöds av psykologiska tolkningar.155 Huruvida dessa påståenden har bäring i dag är oklart.