0
Juridiska institutionen
Vårterminen 2021
Examensarbete i familjerätt, särskilt barnrätt
30 högskolepoäng
Ung & brottsmisstänkt
Om hanteringen av icke straffbara barn som misstänks för
brott
Young criminal suspects
How non-punishable children, suspected of crime, are dealt with
Författare: Erik Örtenblad
Handledare: Anna Singer
2
Innehållsförteckning
Förkortningar ... 4
1 Inledning ... 5
1.1 Introduktion till ämnet ... 5
1.2 Syfte och frågeställningar ... 6
1.3 Avgränsning ... 7
1.4 Metod och material ... 7
1.5 Disposition ... 9
2 Bakgrund till ämnet ... 10
2.1 Barns brottslighet i historien ... 10
2.2 Barns brottslighet i dag ... 11
3 Barnkonventionen ... 16
3.1 Allmänt om barnkonventionen ... 16
3.2 Barnets bästa ... 17
3.3 Rätten att bli hörd ... 18
3.4 Brottsmisstänkta barns rättigheter... 18
4 Utredningar av brottsmisstänkta barn ... 21
4.1 Utredningens framväxt och utveckling ... 21
4.2 Brottsutredningens utformning i dag ... 24
4.3 Mindre allvarliga brott (31 § st. 2 och 3 LUL) ... 26
4.4 Grövre brott (31 § st. 1 LUL)... 29
4.5 Utredningarnas förenlighet med barnkonventionen ... 30
4.6 Sammanfattande kommentar ... 32
5 Bevistalan ... 34
5.1 Framväxt och utveckling ... 34
5.2 Förfarandet i dag ... 35
5.3 Praktisk användning av bevistalan ... 36
5.4 Bevistalans förenlighet med barnkonventionen ... 37
5.5 Sammanfattade kommentar ... 38
6 Socialnämndens ansvar ... 40
6.1 Allmänt om socialnämndens ansvar ... 40
6.2 Vårdinsatser utanför hemmet ... 45
3
6.4 Medling och familjerådslag ... 50
6.5 Sammanfattande kommentar ... 52
7 Avslutande kommentar ... 54
Käll- och litteraturförteckning ... 61
Offentligt tryck ... 61
Propositioner ... 61
Statens offentliga utredningar... 62
Departementsserien ... 62 Betänkanden ... 62 Övrigt ... 62 Myndighetspublikationer ... 63 Litteratur ... 63 Rättsfall ... 66 Tingsrätterna ... 66 Hovrätterna ... 66 Internetbaserade källor ... 66 Figurer ... 69 Övrigt ... 69
4
Förkortningar
Barnkonventionen
Barnrättskommittén
Brå
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna FUK LUL LVU Medlingslagen SiS SoL
Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter
Förenta nationernas kommitté för barnets rättigheter
Brottsförebyggande rådet EKMR
Förundersökningskungörelsen (1947:948)
Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
Lagen (2002:445) om medling med anledning av brott
Statens institutionsstyrelse
Socialtjänstlagen (2001:453) Prop. 2017/18:186
5
1 Inledning
1.1 Introduktion till ämnet
De senaste åren har den kriminalpolitiska debatten kommit att handla alltmer om repression. Det föreslås hårdare tag, starkare tvångsmedel och strängare straff.1
Även barns brott uppmärksammas och diskuteras oftare. Inte sällan porträtteras barnen som kalkylerande och hårdföra kriminella innan de ens uppnått straffbarhetsåldern.2 Den allmänna rädslan över brottsutvecklingen har lett till
ökade krav på politiker att agera.3 Det anförs att barn som begår brott kommer för
lindrigt undan och att straffmyndighetsåldern måste ses över.4 Därtill förefaller
straffreduktionen för ungdomar mellan 18 och 21 år vara på väg att avskaffas, då det finns en bred politisk enighet i frågan. Samtidigt talar det mesta inom vetenskapen för att ökad repressionsnivå generellt sett inte leder till lägre brottslighet, utan snarare kan verka kontraproduktivt, särskilt avseende unga lagöverträdare.5 Nyligen har även Förenta nationernas konvention om barnets
rättigheter (barnkonventionen) blivit svensk lag. I konventionen stadgas bland annat att det vid alla åtgärder som rör barn i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (artikel 3 barnkonventionen).
De föreslagna lagändringarna för ungdomar riskerar att medföra att brottsligheten kryper än lägre ner i åldrarna.6 Beroende på hur lagändringarna
utformas kan incitamenten att förmå barn under straffbarhetsåldern att begå brott tänkas öka. Brott som begås av barn under 15 år får inte medföra någon straffrättslig påföljd enligt 1 kap. 6 § BrB. Däremot finns det andra möjligheter för samhället att reagera på brottsligheten. Det misstänkta barnet kan bli föremål för
1 Jfr Regeringskansliet, 34-punktsprogrammet: Regeringens åtgärder mot gängkriminaliteten, 3/12
2020.
2 Se exempelvis Klintevall, Sveriges Television 11/2 2020. 3 Jfr Tärnfalk 2007, s. 253; Ohlsson 1997.
4 Se exempelvis Expressens ledarredaktion, Expressen 6/2 2020; Motion 2019/20:3096. 5 Jfr Jareborg 2017, s. 79 f.; Tärnfalk, Festskrift tillägnad Anna Hollander, s. 233, 236.
6 Se Justitiedepartementets utkast till lagrådsremiss, Slopad straffrabatt för unga myndiga vid allvarlig
6
utredning av såväl polis och åklagare som socialtjänst och ges vårdinsatser, även utan barnets och vårdnadshavares samtycke. I det fall lagändringarna, eller andra orsaker, skulle medföra att fler icke straffbara barn begår brott ställs större krav på att samhället erbjuder de brottsmisstänkta barnen adekvata insatser då sådana behövs. Huvudansvaret för dessa barn ligger visserligen hos socialtjänsten, men även rättsväsendet har en viktig uppgift i att utreda omständigheterna kring de brott barn misstänks för. På så sätt får socialnämnden ett bredare bedömningsunderlag att utgå ifrån i besluten om åtgärder som fattas för barnet. Att dessa utredningar bedrivs ändamålsenligt och utan att barnet tar skada är givetvis av stor vikt.
1.2 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens övergripande syfte är att granska de åtgärder som kan vidtas gentemot barn under 15 år, efter att de blivit misstänkta för att ha begått brott. I det innefattas att undersöka huruvida det finns ett system som förebygger att barn som begår brott fastnar i kriminalitet och om tillräcklig hänsyn tas till de rättigheter barn tillförsäkras enligt barnkonventionen. Åtgärderna från rättsväsendets sida kommer att analyseras särskilt. Även de rättighetsingrepp som kan komma att vidtas gentemot brottsmisstänkta barn i form av tvångsvård berörs i uppsatsen.
Delfrågor som behandlas i uppsatsen är: Hur det förfarande ett brottsmisstänkt barn genomgår ser ut, om det svenska systemet efterlever kraven som ställs i barnkonventionen både de jure och de facto, samt huruvida utredningarna och följderna av dem är ändamålsenliga sett till deras syften.
Framställningen inriktas i huvudsak på de utredningar som inleds mot barn under 15 år enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL), den efterföljande bevistalan som kan väckas enligt 38 § LUL, samt tvångsvård till följd av eget beteende som kan ges med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Socialtjänstens arbete behandlas även, eftersom huvudansvaret för barn som är eller har varit föremål för en brottsutredning ligger på dem. Brottsutredningarna mot barn används som underlag av socialtjänsten då de ska bedöma vilken vård
7
som är lämpligast att ge barnet. Det som framkommer i dessa utredningar kan därmed påverka om barnet anses vara i behov av tvångsvård, som innebär ett stort rättighetsingrepp, särskilt för unga barn.
1.3 Avgränsning
Följder av brotten som inte är hänförliga till det misstänkta barnet kommer inte ges utrymme i uppsatsen. Eventuella brottsoffer eller vårdnadshavares ansvar för sina barn berörs inte heller. Viss redogörelse för socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) kopplat till socialtjänstens utredningar ges, dock ingen djupgående sådan. Eventuella överträdelser av europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) behandlas inte, även om vissa fri- och rättigheter som tillförsäkras barn enligt barnkonventionen även skyddas av EKMR.
Uppsatsen utgår ifrån de utredningar som kan inledas mot brottsmisstänka barn enligt 31 § LUL och går därefter in på vad dessa utredningar innebär och leder till i förlängningen. Störst fokus i uppsatsen läggs på grövre brott, samt upprepad brottslighet, eftersom sådana brott oftare innebär mer ingripande åtgärder från samhällets sida. De mer bagatellartade brotten leder i många fall inte till någon reaktion från samhället. Att barn begår något enstaka sådant brott är dessutom relativt vanligt och anses inte vara en riskfaktor för att återfalla i brott.7
1.4 Metod och material
För att besvara uppsatsens frågeställningar används den rättsdogmatiska metoden. Den rättsdogmatiska metoden syftar till att beskriva den gällande rätten.8 Denna
beskrivning innefattar tolkning och fastställande av vad som är gällande rätt. Rätten ska sedan relateras till ett större sammanhang, utifrån dess regler, läror och samband etcetera. Beskrivningen av regleringen rörande unga lagöverträdare görs
7 Jfr SBU, rapport 308/2020, s. 10; prop. 2009/10:105, s. 76. 8 Sandgren 2018, s. 48 f.
8
med utgångspunkt i de traditionella rättskällorna, det vill säga lag, förarbeten, rättspraxis och doktrin.
Eftersom barn under 15 år inte är straffbara kan de inte heller åtalas för brott de misstänks ha begått. Däremot kan barns brott bli föremål för bevistalan enligt 38 § LUL. Den rättspraxis som finns avseende bevistalan är mycket sparsam. Ett par domar kommer dock redogöras för i korthet, som illustrerande exempel för bevistalans betydelse och användningsområde.
Viss argumentation de lege ferenda kommer att föras. Huruvida detta är förenligt med den rättsdogmatiska metoden är omstritt.9 Argumentationen kan
anses omfattas av metoden om argumenten används som en utveckling av analysen av gällande rätt. Uppsatsens syfte medför att åtminstone något bör sägas om vilka lösningar som kan antas gynna utsatta barns utveckling.
För uppsatsens utformning innebär valet av metod att granskningen av hur brottsmisstänkta barn hanteras tar avstamp i lagar och förarbeten som reglerar de åtgärder barn kan bli föremål för. Även sambandet mellan de olika lagarna och dess bestämmelser kommer att behandlas i viss utsträckning. Särskilt undersöks huruvida åtgärderna som vidtas är förenliga med barnkonventionens principer, om de kan tolkas konventionskonformt och om det görs i praktiken.
Det finns begränsat med utvärderingar avseende vårdinsatser som ges till barn som är eller har varit föremål för en brottsutredning. De utvärderingar som gjorts förmedlar inte heller en entydig bild, vilket gör att inga klara slutsatser om vårdens effektivitet eller lämplighet kunnat dras utifrån dem.
Eftersom uppsatsen rör barn som inte uppnått straffbarhetsåldern kommer begreppet ”barn” genomgående avse barn under 15 år, om inte annat anges. Med ”talan” och ”prövning” avses bevistalan. ”Vård” kan avse både frivillig vård och tvångsvård. ”Insatser” omfattar alla sådana som tillåts enligt SoL och LVU.
9
1.5 Disposition
Uppsatsen inleds med en beskrivning av hur barn under 15 år som misstänkts för brott historiskt hanterats av samhället, hur synen på brotten och på de åtgärder som vidtagits till följd av brotten varit, samt hur samhället i dag ser på barns brottslighet (kapitel 2). Därefter beskrivs barnkonventionens roll, de för uppsatsen mest relevanta artiklarna och deras innebörd (kapitel 3). Efterföljande kapitel redogör för de olika inledande åtgärder som kan vidtas mot barn av rättsväsendet, med utgångspunkt i den utredning som kan inledas till följd av misstanke om brott (kapitel 4). En viss uppdelning mellan barn som misstänks för mildare och för grövre brott kommer att göras, i enlighet med lagstiftarens avsikt i LUL. Utredningarnas förenlighet med barnkonventionen diskuteras. Därefter behandlas institutet bevistalan samt dess praktiska användning (kapitel 5). Hur denna prövning korresponderar med barns rättigheter enligt barnkonventionen kommenteras även. Sedan granskas socialtjänsten och socialnämndens ansvar för och inverkan på de åtgärder som kan vidtas gentemot barn som är eller har varit föremål för en brottsutredning (kapitel 6). De vårdinsatser som kan ges barn utanför hemmet berörs något, främst de mer ingripande sådana. En kort beskrivning av medling och familjerådslag ges även. Avslutningsvis summeras och diskuteras vad som framkommit genom behandlingen av ämnet (kapitel 7).
10
2 Bakgrund till ämnet
2.1 Barns brottslighet i historien
Straffrättsligt ansvar har i Sverige kunnat utkrävas för brott begångna av personer fyllda 15 år ända sedan införandet av 1864 års strafflag.10 Grova brott kunde även
medföra att barn som var 14 år straffades. Straffbarhetgränsen motiverades med att barn under denna ålder inte var fullt utvecklade och därför inte kunde anses tillräkneliga. I fall då barn begått allvarliga brott kunde de placeras på uppfostringsanstalter, men när sådana inte fanns tillgängliga blev de i stället placerade i fängelse.11 I början av 1900-talet togs undantaget för 14-åringar bort, i
samband med att tankar om att samhällets ansvar för barns rätt till vård och uppfostran gavs större utrymme. Tvångsåtgärder möjliggjordes gentemot barn som bedömdes vara sedligt försummade eller ansågs vanartade, det vill säga barn som ägnade sig åt brottslighet.12 Vanart och brottslighet ansågs bero på dåliga anlag
och asocial omgivning.13 1924 års barnalag utökade det förebyggande arbetet till
skydd mot brottslighet.14 De förebyggande åtgärderna som användes var
förmaning till föräldrarna, varning till barnet, aga, föreskrifter och övervakning. Gav inte detta resultat kunde barnet omhändertas för samhällsvård eller skyddsuppfostran. Skyddsuppfostran kunde ges även mot föräldrarnas vilja.
År 1960 antogs en ny barnavårdslag där särskilt fokus riktades mot barn som riskerade att utvecklas ogynnsamt.15 Barnavårdsnämnderna gavs i uppdrag att
vidta förebyggande åtgärder mot barn och fick det yttersta ansvaret för omhändertagande av barn för samhällsvård. Aga avskaffades på institutionerna, och placering av barn i enskilt hem fick företräde framför institutionsplacering. På 80-talet trädde SoL och LVU i kraft med ett nytt vårdperspektiv och fokus på
10 Nordlöf 2012, s. 176. 11 A.a. s. 22. 12 Singer 2019, s. 228. 13 Nordlöf 2012, s. 23. 14 Singer 2019, s. 22 f. 15 A.a. s. 230 f.
11
barnets medverkan i utformningen av insatser. Dessutom skulle frågor om tvångsomhändertaganden därefter alltid prövas i domstol.16
I och med införandet av BrB togs kravet på tillräknelighet bort, som ett avståndstagande från den tidigare mer vedergällningsinriktade straffrätten.17 Brott
ansågs därmed kunna begås av vem som helst, åtminstone teoretiskt sett. Trots detta kunde inte barn som misstänktes ha begått brott fram till år 1985 utredas för brottet av rättsväsendet.18 De kunde höras, men endast i syfte att ta reda på om och
i vilken omfattning någon straffbar person deltagit i brottet, för att efterforska stöldgods, eller om det var av särskild vikt för att få uppgifter om gärningen.19 Allt
eftersom barns brottslighet med tiden fått ökad uppmärksamhet, har även kraven på att barnen ska mötas av en samhällelig reaktion till följd av brotten blivit större.20
2.2 Barns brottslighet i dag
Många människor begår brott vid åtminstone något tillfälle under barndomen, men upphör senare i livet med detta utan att ha blivit föremål för någon samhällelig insats.21 Ett antal fortsätter dock med brottsligheten och riskerar att fastna i
kriminalitet. Störst risk löper de som under barndomen begår många och grova brott. Risken ökar även ju yngre barnet är när brottsaktiviteten inleds, varför det är av vikt att barnen identifieras tidigt så olika slags hjälpinsatser kan påbörjas. Huvudansvaret för insatser gällande brottsmisstänkta barn ligger fortfarande hos socialtjänsten. Detta har inte förändrats trots att ett visst straffrättsligt synsätt även kommit att prägla utredningarna, främst med hänsyn till allvarlig brottslighet samt till brottsofferperspektivet. Sociala åtgärder anses nämligen fungera mer flexibelt i förhållande till barns behov av rehabilitering, än vad straffrättsliga, mer rigida
16 Singer 2019, s. 230 f.
17 Nordlöf 2012, s. 177; jfr Asp 2014, s. 72 f. 18 Nordlöf 2012, s. 265.
19 Prop. 1983/84:187, s. 9.
20Jfr prop. 1983/84:187; prop. 1997/98:96; prop. 2009/10:105. 21 SOU 2008:111, s. 11 f.
12
metoder gör.22 Därtill betraktas barn som formbara på ett annat sätt än vuxna, vilket
gör möjligheterna att påverka deras utveckling större.23
I Sverige kan som nämnts ovan inget barn under 15 år dömas till straff (1 kap. 6 § BrB). Hos barn i 12–13-årsåldern utvecklas frontalloben fortfarande för fullt och de kan sannolikt inte överblicka alla konsekvenser av sitt handlande eller hantera sina impulser helt.24 Därför rekommenderas staterna anslutna till
barnkonventionen ha 14 år som lägsta straffbarhetsålder. De allra flesta länder har mellan 13 och 16 år som straffbarhetsålder.25 I länder med ett common law-baserat
rättssystem bedöms barn däremot efter sin tillräknelighet och kan därför redan i 7-årsåldern ådömas straffrättsligt ansvar. Den straffrättsliga 15-årsgränsen i Sverige överensstämmer med åldern då personer tillerkänns processbehörighet i socialrättsliga mål, vilket skapar en viss koordination av rättsområden inom vilka integritetsingrepp kan göras vid handlingar som anses påverka samhället negativt.26
I dagsläget upprörs många över barns brottslighet, inte minst på grund av den negativa bild som målas upp i medier av barn som begår brott.27 Då barn med
avvikande beteende framställs som hot mot samhället i stället för att beskrivas som utsatta barn i nöd, legitimeras en hårdare hantering av barnen.28
Tongången i den offentliga debatten vittnar om att allt fler ställer sig positiva till straffskärpningar och andra repressiva åtgärder, vilka kan ifrågasättas som lämpliga lösningar för att minska ungas brottslighet.29 En lagändring som innebär
att straffreduktionen för ungdomar mellan 18 och 21 år försvinner kan vara nära förestående.30 I och med att hänsyn då inte längre kommer tas till ungdomars ringa
22 Kaldal & Tärnfalk 2017, s. 248. 23 Asp 2014, s. 74.
24 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 24, p. 22. 25 Jareborg & Zila 2017, s. 18.
26 Nordlöf 2012, s. 179.
27 Jfr Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 24, p. 111. 28 Tärnfalk 2014, s. 64.
29 Jfr Jareborg & Zila 2017, s. 76–82, 155 f.
30 Justitiedepartementets utkast till lagrådsremiss, Slopad straffrabatt för unga myndiga vid allvarlig
13
ålder efter att de fyllt 18 år kommer tröskeleffekten vid 15 eller 18 år bli större, alternativt kommer påföljderna för 15–17-årigar skärpas.31 Oavsett vilken modell
som väljs för att hantera reduktionen för straffbara barn kommer risken öka för att yngre barn dras in i kriminalitet och utför allt grövre brott. Detta gäller förutsatt att antagandet är korrekt att personer som riskerar strängare straff förmår yngre att begå brott i deras ställe.
Sett till medierapporteringen är det inte svårt att få uppfattningen att ungdomsbrottsligheten ökat kraftigt den senaste tiden. Så är dock inte fallet. Statistik över icke straffbara barn som begår brott finns av förklarliga skäl inte, men för barn i åldersgruppen 15–17 år har den lagförda brottsligheten minskat kraftigt, med hela 40 procent, över tioårsperioden 2009–2018.32 Som går att utläsa
nedan (figur 1), har antalet brottsmisstankar mot barn under 15 år däremot ökat den senaste tiden, även om de pendlat upp och ner mellan åren. Våldsbrott utgör en stor del av de totala brotten. Det bör dock inte dras några säkra slutsatser utifrån statistik som visar en ökning av anmälda brott då dessa ökningar kan ha många olika förklaringar.33 Ökningar kan exempelvis bero på en större benägenhet att
anmäla brott, till följd av en mer avståndstagande syn på vissa brottsliga handlingar eller en utökad definition av vad som anses vara brottsligt. Brottsanmälningar och misstankar om brott är dessutom långt ifrån detsamma som konstaterat utförda straffbara gärningar. Av den anledningen bör de endast med försiktighet användas för att dra slutsatser om hur många barn som faktiskt begår brott. Enligt den självrapporterade brottsligheten av barn i årskurs nio har brottsfrekvensen gradvis minskat från mitten av 90-talet till början av 10-talet, totalt sett med
31Om straffreduktionen för 18–20-åringar tas bort, men nuvarande reduktion för 15–17-åringar är
densamma som i dag tillkommer en tröskeleffekt vid 18 års ålder. Väljs en modell där reduktionen avtar i snabbare takt än i dag kan en sådan tröskeleffekt undvikas, men det skulle innebära att påföljderna för barn mellan 15 och 17 år blir strängare. Barn mellan 15 och 17 år kan även tänkas ta över 18–20-åringars plats i systemet. Detta hade dock inneburit både en tröskeleffekt vid 15 års ålder och strängare påföljder för straffbara barn. Det sista alternativet som föreslås är en slags kompromiss som innebär en viss tröskeleffekt vid 18 års ålder, men en reduktion som avtar i något långsammare takt. Se Justitiedepartementets utkast till lagrådsremiss, Slopad straffrabatt för unga myndiga vid allvarlig brottslighet, s. 85 f.
32 Socialstyrelsen 2020, s. 17.
14
17 procentenheter.34 Åren 2015–2017 skedde däremot en mindre ökning av antalet
självrapporterade brott.35 Självrapporteringar avseende brott kan dock inte heller
anses vara helt tillförlitliga av flera orsaker.36
2016 2017 2018 2019 2020 (jan-juli) Narkotikabrott 389 505 497 595 324 Våldsbrott 4 924 5 775 6 187 7 411 3 741 Övriga brott 10 237 11 768 10 205 12 307 7 081 Totalt 15 550 18 048 16 889 20 313 11 146
Figur 1. Sammanställning av misstänkta under 15 år (Polismyndigheten, 2020).37
Stämmer det att icke straffbara barns brottslighet ökat eller kan tänkas öka i framtiden behöver denna utveckling självfallet stävjas. Eftersom barn under 15 år inte är straffbara har hot om straff och påföljder rimligen inte samma preventiva verkan för dem jämfört med för vuxna. Emellertid kan informell social kontroll och upptäcktsrisk ha allmänpreventiv verkan för barn.38 En annan brottspreventiv
faktor som brukar nämnas är social stigmatisering. I vissa sammanhang existerar dock inte detta fenomen, utan brott förskönas i stället och ses snarare som något statushöjande. I andra fall kan det sociala stigmat eventuellt vara anledningen till att brottsligheten fortgår (se avsnitt 4.3). Barn förväntas lära sig rätt och fel under uppväxten, både hemifrån av sina vårdnadshavare och i skolan. De gånger detta inte lyckas och barn i stället begår allvarliga brott är det viktigt att samhället tar
34 Brå 2013:3, s. 6 35 Brå 2018:15, s. 47 f.
36 Det finns alltid en risk att frågorna besvaras felaktigt av en eller annan orsak, antingen avsiktligt
eller på grund av missförstånd avseende frågorna, eller i detta fall möjligtvis om vilka handlingar som faktiskt är brottsliga och inte. Det kan knappast förväntas att 14–15-åringar har god uppfattning om sådant. Jfr Brå 2018:15, s. 18 f.
37 Statistiken visar antalet misstänkta personer, men dubbelräkning uppstår då en person kan
förekomma flera gånger för olika brottstyper, olika åldrar och i olika regioner. Samtliga misstankar räknas, oavsett om den misstänkte senare i utredningen har avskrivits eller om ärendet har redovisats till åklagare eller ej.
15
hand om barnen på ett bra sätt och med hjälp av adekvata insatser försöker se till att barnen utvecklas i en mer positiv riktning.
Det är i första hand socialtjänsten som ska hjälpa utsatta barn och motverka att de utvecklas ogynnsamt, men i och med att polis och åklagare hanterar brottsutredningen gentemot barn måste även de tänka på att utforma utredningarna så att barnet åtminstone inte tar skada. I all myndighetshantering av barn måste ett barnperspektiv finnas med. Barnkonventionen har nyligen inkorporerats i svensk lag och därmed har barns rättigheter belysts än mer i lagstiftningen. Trots detta tycks många politiker och rättspolitiska debattörer inte vara helt tillfreds med att applicera några av konventionens mest fundamentala principer på de barn som utför brottsliga handlingar.39 Barnen ses många gånger som känslokalla
gärningspersoner som utövar våld för nöjes skull, i stället för som offer för omständigheter de inte själva kan påverka.40 Det är viktigt att ha i åtanke att även
om barn begår allvarliga brott är de fortfarande barn och ska behandlas därefter.
39 Jfr till exempel Motion 2019/20:3096; Åkerman Sveriges Radio 6/2 2020.
16
3 Barnkonventionen
3.1 Allmänt om barnkonventionen
År 1989 antogs barnkonventionen enhälligt av FN:s generalförsamling.41 I Sverige
blev konventionen lag först år 2020. Konventionens syfte är att skapa ett barnrättsperspektiv på mänskliga rättigheter, utifrån en mer holistisk syn. Det finns ingen domstol kopplad till konventionen, men däremot Förenta nationernas kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) som kontrollerar konventionens efterlevnad genom att bland annat ge kritik, förslag och rekommendationer. Kommittén publicerar även allmänna kommentarer i vilka vägledning ges för hur konventionen ska tolkas. Dess uttalanden är inte juridiskt bindande, men däremot viktiga vid tolkningen och tillämpningen av barnkonventionen och används av både internationella och nationella domstolar.42
Inkorporeringen av barnkonventionen i svensk lag innebär fortsatt att svenska rättsregler ska tolkas fördragskonformt, det vill säga i ljuset av konventionen.43
Normkonflikter mellan den inkorporerade konventionen och annan lag förväntas sällan uppstå. För att en normkonflikt ska kunna ske måste barnkonventionens bestämmelse vara direkt tillämplig i det enskilda fallet. De flesta av konventionens artiklar är dock utformade som målsättningar, vilket innebär att beslut sällan kan tänkas fattas endast utifrån dessa. Skulle konflikter ändå uppstå bör de kunna lösas med hjälp av olika rättstillämpningsmetoder.44 Både principen om lex specialis och
lex posterior gäller i dessa situationer. Den sistnämnda principen innebär att om en svensk lagregel utfärdats före inkorporeringen kan konventionsbestämmelsen läggas till grund för avgörandet. Enligt den förstnämnda principen kan däremot svenska rättsregler komma att ges företräde framför konventionsbestämmelsen eftersom artiklarna i konventionen ofta är mer allmänt utformade. Rättstillämparen
41 Grahn-Farley 2019, s. 11, 13. 42 Ds 2019:23, s. 12, 29.
43 Prop. 2017/18:186, s. 73, 85 f. 44 A.prop. s. 85 ff.
17
kan dock även beakta att barnkonventionen kan behöva ges särskild vikt vid lagtolkningen eftersom den är en konvention om mänskliga rättigheter.
3.2 Barnets bästa
Principen om barnets bästa (artikel 3) är en av de fyra grundläggande principerna för tolkning och genomförande av alla barnets rättigheter i barnkonventionen.45 Av
artikelns ordalydelse följer att barnets bästa ska beaktas i första hand vid alla åtgärder som rör barn. Detta innebär ett krav på att det vid alla slags åtgärder som har konsekvenser för ett enskilt barn, barn som grupp eller barn i allmänhet ska tas hänsyn till barnets bästa innan annat beaktas.46 Tankarna bakom utformningen
grundar sig i att barn har samma människovärde som vuxna och är kompetenta individer och experter på sin egen verklighet, samtidigt som de även är sårbara och under utveckling och därför i behov av särskilt stöd och skydd.47 Begreppet
”barnets bästa” syftar till att säkerställa att barnet till fullo åtnjuter alla rättigheter som erkänns i konventionen.48
För att avgöra barnets bästa krävs dels att de bedömningar som görs av beslutsfattare är grundande i vetenskap och erfarenhet, dels att barnets egna synpunkter om vad som är dess bästa tillåts komma till uttryck, utan påverkan utifrån.49 Det krävs att beslutsfattaren ser och försöker förstå sig på barnet och dess
situation. Barn ska respekteras som en egna individer, rättsliga subjekt och fullvärdiga medborgare.50 I varje bedömning ska hänsyn tas till specifika
omständigheter för fallet, både hänförliga till barnets person och till den miljö och det sammanhang barnet befinner sig i.51 Innebörden av barnets bästa som rättslig
45 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14, p. 1. 46 A.a. p. 19, 36, 37.
47 SOU 1997:116 del 2, s. 60; Kaldal & Tärnfalk 2017, s. 242. 48 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14, p. 4. 49 SOU 1997:116 del 2, s. 69, 73.
50 Singer 2019, s. 21.
18
målsättning är socialt och kulturellt bestämt och förändras över tid beroende på den rådande samhällssynen på barn och deras behov.52
3.3 Rätten att bli hörd
Ytterligare en av konventionens fyra grundprinciper kommer till uttryck i artikel 12 barnkonventionen; rätten för alla barn att bli hörda och tas på allvar. Denna rättighet är viktig inte minst för barn som tillhör marginaliserade och utsatta grupper och som upplever särskilda hinder mot att få sin röst hörd.53 Innebörden
av artikeln är att konventionsstaterna ska tillförsäkra alla barn rätten att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet, samt att dessa åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Detta gäller särskilt vid alla domstols- och administrativa förfaranden. Konventionsstaterna har en juridisk skyldighet att erkänna barns rätt att bli hörda och säkerställa genomförandet av denna rätt.
Barn behöver ha tillräcklig förståelse och kunskap om frågan som rör barnet för att kunna bilda sig en åsikt.54 Det krävs därför att tillräcklig information ges till
barnet. Åsikterna ska fritt kunna uttryckas, utan påtryckningar utifrån. Barnet ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter vid alla slags alternativa omhändertaganden, även institutionsplaceringar, samt få dessa beaktade i frågor rörande placering, reglerna för hemmet de ska vårdas på och deras vardagsliv.55
3.4 Brottsmisstänkta barns rättigheter
Enligt artikel 40.1 barnkonventionen ska varje barn som misstänks för eller har befunnits skyldig till brott behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde, stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och främjar att barnet återanpassas till samhället.
52 Singer 2019, s. 22 f.
53 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12, p. 4, 15. 54 A.a. p. 21, 22, 25.
19
Brottsmisstänkta barn ska betraktas som oskyldiga till dess att barnets skuld lagligen fastställts (artikel 40.1 (b) (i) barnkonventionen). Antaganden om barns skuld bör inte baseras på om barnet uppträder på ett ”misstänkt sätt”.56 Ett sådant
beteende kan exempelvis bero på barnets omognad, rädsla eller bristande förståelse för processen.
Då barn anklagas för brott ska de snarast underrättas och få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar (artikel 40.1 (b) (ii) barnkonventionen).
Barn ska inte tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldiga (artikel 40.1 (b) (iv) barnkonventionen). Begreppet ”tvingas” avser inte enbart fysiskt våld, utan bör tolkas brett.57 Rädslan för okända konsekvenser, barns
bristande förståelse, dess ålder och utveckling, samt förhörets längd och omständigheter kan påverka risken för att barnet erkänner handlingar utan att ha gjort sig skyldig till dem. I bedömningen av ett eventuellt erkännandes trovärdighet bör hänsyn även tas till om juridiskt biträde närvarat. Inga negativa slutsatser ska dras av att barnet inte yttrar sig.58
Då barnet anses ha begått brott ska de få detta beslut och beslut om åtgärder till följd av brottet omprövade av en högre behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ (artikel 40.1 (b) (v) barnkonventionen).
Barnet har dessutom rätt att få sitt privatliv respekterat fullt ut under alla stadier i förfarandet (artikel 40.1 (b) (vii) barnkonventionen). Denna rätt återspeglar rätten till skydd av privatliv i artikel 16 barnkonventionen. Stadierna i förfarandet inbegriper allt från den första kontakten med rättsväsendet, till att ett beslut fattas.59
Skada på grund av otillbörligt offentliggörande eller etikettering ska undvikas. Detta riktar sig både till rättsväsendet och media, som måste visa stor försiktighet när barn misstänks ha begått brott.60
56 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 24, p. 43. 57 A.a. p. 59, 60.
58 A.a. p. 45.
59 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 10, p. 64.
60 Barnombudsmannen, Grundläggande mänskliga rättigheter för barn som misstänks för brott,
20
Frihetsberövande av ett barn ska endast ske i enlighet med lag, som en sista utväg och för kortast lämpliga tid (artikel 37 (b) barnkonventionen). Vid frihetsberövanden bör isolering inte användas för ett barn.61 Separation av barnet
från andra bör enbart brukas som lösning för att skydda barnet eller andra om alternativ saknas och då under kortast möjliga tid. En anställd med ändamålsenlig utbildning bör närvara och noggrant övervaka barnet. Skälen för avskiljandet och den tid barnet hålls avskilt bör även dokumenteras.
21
4 Utredningar av brottsmisstänkta barn
4.1 Utredningens framväxt och utveckling
På 80-talet ledde ökad oro över brottsligheten bland barn som ännu inte uppnått straffbarhetsåldern till krav på åtgärder, inte bara från socialtjänsten, utan även från rättsväsendet, i syfte att markera mot och uppfostra barnen.62 Brott som barn
begick ledde sällan till att åtgärder vidtogs från samhällets sida. Socialtjänstens personal var motvilliga till att handlägga utredningar om brott eftersom det kunde försvåra det efterföljande arbetet med barnet. De saknade dessutom utbildning för att hantera sådana ärenden, samtidigt som polisen var förhindrad att utreda barnens brott. Detta medförde att lagstridiga handlingar utförda av barn ofta inte resulterade i någon åtgärd. Genom lagändringar i LUL år 1985 gavs därför polis och åklagare befogenhet att inleda förundersökning beträffande icke straffbara barn enligt RB:s regler.63 Förutsättningarna var att utredning krävdes för att utröna
om någon som uppnått straffbarhetsåldern varit delaktig i brottet, för att efterforska stöldgods, om det annars var av särskild vikt att få uppgifter från barnet om gärningen, eller om utredningen var av betydelse för socialnämndens handläggning.64 I fråga om barn under tolv år krävdes även synnerliga skäl.
För socialnämnden bedömdes det generellt räcka med att händelseförloppet för barnets påstådda brott klarlades i utredningen.65 Om barnets handlande varit
brottsligt och hur det i sådant fall skulle rubricerats saknade i princip betydelse. Det ansågs från barnets perspektiv vara olämpligt att i utredningen uttryckligen ta ställning till sådana frågor. I vissa situationer kunde dock barnets uppsåt vara relevant, eftersom det skulle vara stötande om myndigheterna behandlade ett barn som saknat uppsåt, och därigenom inte kunnat fällas till ansvar, som om barnet var skyldigt till gärningen.66
62Prop. 1983/84:187, s. 8 f., 12. 63A.prop.
64 A.prop. s. 16. 65 A.prop. s. 14 f.
22
För att undersöka om barnets uppgifter var sanna kunde en mer ingående utredning behövas.67 Även i fall då barnet tog på sig skulden var uppgifterna
tvungna att stödjas av andra omständigheter. Allt som talade emot barnets delaktighet i brottet skulle noggrant uppmärksammas. Utredningarna avsågs framför allt vara till för mer hänsynslösa brott mot liv och hälsa eller egendom, eller brott vars karaktär indikerar behov av hjälpinsatser.
I början av 2000-talet gavs polisen vidgade befogenheter att genomföra inledande utredningsåtgärder vid tillfällen då detta var brådskande.68 Åtgärderna
avsåg bland annat straffprocessuella tvångsmedel och var avsedda för undantagsfall. De fick vidtas även innan socialnämnden hade yttrat sig, men då endast om särskilda skäl förelåg.
År 2010 genomgick LUL ytterligare förändringar med anledning av att fler utredningar ansågs behövliga, främst avseende grövre brott.69 Polis och åklagare
gavs även utökade befogenheter att använda tvångsmedel mot icke straffbara barn. Både Sveriges advokatsamfund och Lagrådet framförde kritik mot lagändringen som de menade skiftade fokus på utredningarna av brott begångna av barn från socialrätt till straffrätt. Detta kunde i förlängningen leda till att straffbarhetsåldern sänktes. Regeringen var däremot av uppfattningen att fler utredningar innebar bättre bedömningsunderlag för socialtjänsten. Dessutom hänvisades till den brottsutsattes intresse av att utredning genomfördes, samt till det samhälleliga intresset av att omständigheter kring allvarliga brott blev klarlagda. För att möjliggöra detta ansågs det krävas att möjligheterna att använda tvångsmedel i utredningarna utökades.
Lagändringarna, som också syftade till att göra regleringen tydligare och rättstillämpningen enhetligare, understöddes av Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport 2007:16, om barn som begår brott, där det framgick att utredningar inte inletts i den omfattning som var avsedd.70 Det föreföll även råda vissa oklarheter 67 Prop. 1983/84:187, s. 37 f.
68 Prop. 2000/01:56, s. 29 f. 69 Prop. 2009/10:105, s. 21 f. 70 A.prop. s. 21 ff., s. 25.
23
gällande när utredning skulle inledas för att avgöra behovet av hjälpinsatser, vilket fick till följd att socialnämnden gavs ansvaret för att begära utredningar i sådana situationer. Möjligheterna att förordna juridiskt biträde för barnet utvidgades även.71
Efter lagändringarna år 2010 regleras brottsutredningarna mot barn enligt 31 § LUL på följande sätt:
Kan någon misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år eller ett straffbelagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott ska en utredning om brottet inledas, om inte särskilda skäl talar emot det.
På begäran av socialnämnden får en utredning om brott även inledas i andra fall avseende någon som inte har fyllt femton år, om socialnämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om det är fråga om ett brott som innebär att den unge äventyrar sin hälsa eller utveckling eller om brottet kan antas utgöra ett led i en upprepad brottslighet begången av den unge.
I andra fall än som avses i första och andra styckena får en utredning om brott inledas avseende någon som inte har fyllt femton år
1. om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet,
2. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller
3. om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse.
Har den unge inte fyllt tolv år får en utredning enligt andra eller tredje stycket inledas endast om det finns synnerliga skäl.
Antalet utredningar som inletts enligt 31 § LUL, med dess nuvarande utformning, har legat på en relativt jämn nivå sett över tid, men ökat något de allra senaste åren (se figur 2 nedan). Generellt sett bedömdes lagändringarna endast ha lett till en marginell ökning av utredningar.72
71 Prop. 2009/10:105, s. 39 f. 72 Brå 2014:20, s. 6.
24 Tidsperiod Utredning enligt 31 § LUL (för icke straffmyndig person) inleds inte Frågan om 31 § LUL-utredning överlämnas till polismyndigheten Utredning enligt 31 § LUL (för icke straffmyndig person) avslutas Totalt År 2019 1493 349 1928 3 770 År 2018 864 319 1 570 2 754 År 2017 918 321 1 480 2 719 År 2016 744 367 1 448 2 565 År 2015 584 343 1 177 2 104 År 2014 573 374 1 169 2 116 År 2013 606 346 1 248 2 200 År 2012 715 251 1 569 2 535
Figur 2. Antalet brottsmisstankar avseende utredningar enligt 31 § LUL (för icke straffmyndig person), år 2012–2019, fördelade efter beslut (Åklagarmyndigheten, 2019).
4.2 Brottsutredningens utformning i dag
Syftet med utredningar enligt 31 § LUL är fortfarande främst att klargöra omständigheterna kring brott som begåtts av barn under 15 år, för att socialtjänstens insatser ska bli ändamålsenliga och kunna sättas in i tid.73 Hänsyn
kan dock även tas till andra aspekter, till exempel sådana hänförliga till en eventuell målsägande. Även polisiära intressen har fått ökad betydelse, frånkopplat barnets behov av hjälpinsatser.74
Hur utredningarna genomförs är förstås avhängigt typen av brott, men delvis även utredningens syfte. Utredningen ska bedrivas med särskild skyndsamhet och avslutas så snart det är möjligt, det vill säga när dess syfte uppfyllts (32 § 2 st. LUL). För barnet kan en brottsutredning innebära stora påfrestningar, vilket motiverar att utredningarna genomförs så snabbt som möjligt.75 Avsikten
med skyndsamhetskravet är även att tiden mellan brott och reaktion ska förkortas.76 Hänsyn ska dock tas till barnets ålder och utvecklingsnivå. Som längst
får en utredning pågå i tre månader, men undantag kan göras på grund av utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Det kan handla
73 Prop. 2009/10:105, s. 13, 22. 74 SOU 2008:111, s. 127 f.
75 Jfr prop. 1983/84:187, s. 15; SOU 2008:111, s. 181. 76 Prop. 2000/01:56, s. 12, 28.
25
om omständigheter hänförliga till barnet eller andra som ska höras i utredningen.77
Att arbetsläget hos polis eller åklagare är ansträngt är inte anledning nog att göra avsteg från tremånadersregeln. Undersökningsledare för utredningen ska vara särskilt lämpad för uppgiften genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare (32 § 3 st. LUL). Detta är viktigt både för att skapa förtroende och förmedla situationens allvar.78 Vårdnadshavare ska underrättas och kallas till
förhör som hålls med barnet då utredning inletts, om det inte är till men för utredningen eller särskilda skäl talar emot det (33 § LUL). Men kan anses föreligga om utredningen kraftigt skulle fördröjas, eller på grund av förhållanden i hemmet.79
De tvångsåtgärder som får vidtas gentemot brottsmisstänkta barn regleras i 32 § LUL, där hänvisning görs till bestämmelser i 23 kap. RB, samt i 34–36 f §§ LUL. Att dessa medel är tillåtna motiveras med deras betydelse för att få omständigheterna kring brottet klarlagda, vilket är av vikt även för brottsoffrets intresse av ersättning för skada och personlig upprättelse.80 Restriktivitet ska dock
iakttas vid användandet av tvångsmedel mot barn.81 Tvångsmedel används i
ungefär vart tredje utrett ärende.82 Förhör med barnet ska hållas av person med
särskild kompetens för uppgiften och utföras så att barnet inte riskerar ta skada (17 och 18 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK)). Kan barnets utsaga antas vara av avgörande betydelse för utredningen bör någon med särskild sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig om värdet av de uppgifter barnet lämnat (19 § FUK). Hämtning och medtagande till förhör bör undvikas i den mån det är möjligt.83 Barn under 15 år behöver inte
kvarstanna för förhör längre än tre timmar (23 kap. 9 § 2 st. RB). Om det är av synnerlig vikt för utredningen måste barnet dock stanna ytterligare tre timmar.
77 Prop. 2009/10:105 s. 43, 68. 78 Brå 2014:20, s. 80. 79 Prop. 2001/02:111, s. 25. 80 Prop. 2009/10:105, s. 31. 81 Prop. 1983/84:187, s. 37. 82 Brå 2014:20, s. 58. 83 Prop. 1983/84:187, s. 22.
26
Barn kan behöva tid att vänja sig vid förhörssituationen, vilket kan medföra att förhöret drar ut på tiden.84 För att en förhörsledare som hamnar i tidsnöd inte ska
pressa barnet i dessa lägen har möjligheten till förlängning av förhöret införts. Efter förhöret har avslutats får barnet hållas kvar tre timmar (35 § 2 st. LUL). Det är däremot aldrig tillåtet att ta ett misstänkt barn under 15 år i förvar. Kvarhållandet syftar till att möjliggöra för polisen att överlämna barnet till vårdnadshavare, socialtjänsteman eller annan lämplig vuxen.85
En bestämmelse med syfte att öka samverkan mellan kommuner och myndigheter som handlägger ärenden om unga lagöverträdare i övergripande frågor har på senare tid införts (39 § LUL). Konflikt kan uppstå mellan socialtjänstens uppgift att bidra till en gynnsam utveckling för barnet och rättsväsendets utredande och brottsbeivrande uppgifter.86 Diskussioner och
utbyten av erfarenheter är därför viktiga för att öka förståelsen för varandras roller, vilket i förlängningen förutsätts leda till bättre ärendehantering. Det är av stor vikt att samarbetet mellan polis och socialtjänst fungerar väl för att utredningarna ska bedrivas ändamålsenligt.87
4.3 Mindre allvarliga brott (31 § st. 2 och 3 LUL)
Socialnämnden kan begära att utredning inleds om en sådan kan antas ha betydelse för att avgöra barnets insatsbehov (31 § 2 st. LUL). Vid bedömningen ska särskilt beaktas om barnet äventyrar sin hälsa eller utveckling eller om det kan antas att brottet utgör ett led i upprepad brottslighet. Brott som kan antas äventyra barnets hälsa eller utveckling är bland annat narkotikabrott och överlagda brott mot person eller egendom.88 Att ett barn återfaller i brottslighet anses utgöra en riskfaktor i
sig, oberoende av brottslighetens allvar. Socialnämnden får kännedom om brottsmisstankarna mot barnet genom en underrättelse enligt 34 § 1 st. LUL. Efter
84 Prop. 1983/84:187, s. 23. 85 Prop. 2005/06:165, s. 121. 86 Prop. 2014/15:25, s. 27. 87 Prop. 2009/10:105, s. 22. 88 A.prop. s. 28, 66.
27
underrättelsen bedömer socialnämnden behovet av att inleda en brottsutredning. Anses ett sådant behov föreligga ska nämnden begära att utredning inleds. En begäran om utredning bör ske skriftligen och innehålla de skäl som motiverar att utredningen ska bedrivas.89 Polisen får dock förhöra barnet utan socialnämndens
begäran och om särskilda skäl föreligger får även andra åtgärder vidtas (34 § 3 st. LUL). Denna bestämmelse kan vara användbar under kvällar och nätter, då det kan vara svårt att nå företrädare för socialtjänsten, men åtgärder anses angelägna.90 I fall då utredning bedrivs på begäran av socialnämnden är samarbetet
mellan polis och socialtjänst betydelsefullt för att utredningen ska få rätt inriktning och inte drivas längre än vad som krävs.91
De ursprungliga grunderna för att inleda utredning, det vill säga behov av att klarlägga om någon straffbar deltagit i brottet och behov av att efterforska gods, finns kvar än i dag (31 § 3 st. LUL, jfr avsnitt 4.1). Det har även i samma stycke lagts till en grund som innebär att utredning får inledas om det av andra skäl är av särskild betydelse, sett till ett allmänt eller enskilt intresse. Ett allmänt intresse kan avse polisens behov av att bedriva en brottsförebyggande verksamhet, genom att till exempel kartlägga grupperingar och brottsmönster.92 Av den anledningen kan
brott som exempelvis stöld och skadegörelse bli utredda. Avseende dessa situationer är alltså det bakomliggande intresset främst polisiärt, och inte att förse socialtjänsten med utredningsmaterial. Det anses finnas ett enskilt intresse av att brott utreds då brottsoffer utsatts för allvarliga integritetskränkande brott, utan att de omfattas av presumtionsregeln i första stycket. Exempel på sådana brott är misshandel av normalgraden, sexualbrott som inte utgör våldtäkt eller skadegörelse, där skadestånd eller brottsskadeersättning kan bli aktuellt. Att det allmänna eller enskilda intresset ska vara av särskild betydelse innebär att viss
89 Clevesköld m.fl. 2019, s. 65. 90 A.a. s. 65 f.
91 SOU 2008:11, s. 128.
28
restriktivitet måste iakttas.93 Det misstänkta barnets behov bör noggrant vägas mot
intresset av att brottet utreds.
Inleds utredning enligt någon av grunderna i 31 § st. 2 eller 3 LUL ska juridiskt biträde förordnas endast om det finns synnerliga skäl för det (32 a § 2 p. LUL). Sådana skäl kan exempelvis vara att brottet kan medföra att skadeståndsanspråk riktas mot barnet.94 För att utreda brott begångna av barn yngre än tolv år enligt
31 § st. 2 eller 3 krävs också synnerliga skäl (31 § 4 st. LUL). Så pass unga barns behov av hjälpinsatser anses i regel kunna tillgodoses utan att utredning behöver inledas.95
Brå publicerade år 2014 en utvärdering av de senaste lagändringarna rörande brottsutredningar mot barn.96 Där slogs fast att fler utredningar avseende mindre
grova brott inleddes före lagändringarna år 2010, då polisen på egen hand hade utrymme att bedöma om socialnämnden var i behov av en utredning enligt 31§ LUL. Att brottsutredningar inte inleds behöver dock inte i sig innebära något negativt. Anser socialnämnden att det saknas behov av utredning finns heller ingen anledning att bedriva någon sådan. Detta gäller självfallet förutsatt att beslutsunderlaget inte kan förbättras av utredningen, vilket socialnämnden själva får antas ha bäst uppfattning om. Det finns inga tecken på att socialtjänstens insatser försämrats efter lagändringarna.97 Det förefaller alltså vara en
ändamålsenlig lösning att behovet av att brottsutredningar bedrivs avgörs av socialnämnden själv och inte av polisen.
Vissa gånger kan rättsliga åtgärder som vidtas mot brottsmisstänkta barn i förlängningen vara till skada för barnet. Att barn som begår brott tidigt upptäcks och ges insatser riskerar att leda till stämpling och stigmatisering av barnet.98 Inom
kriminologin innebär stämpling att en kriminell identitet utvecklas som resultat av
93 Prop. 2009/10:105, s. 31. 94 A.prop. s. 16. 95 A.prop. s. 34. 96 Brå 2014:20. 97 A.a. s. 24. 98 Brå 2016:20, s. 14, 78, 85 f.
29
omgivningens negativa reaktioner på handlingar som uppfattas som avvikande.99
I och med att detta fenomen bygger på andras uppfattningar behöver inte barnet vara skyldig till gärningarna för bli stämplade. Det är reaktionerna från familj, skola, socialtjänst och andra i barnets omgivning som är av betydelse. Med anledning av detta bör noggranna överväganden föregå beslut om att inleda utredning i andra fall än då det anses påkallat av socialnämnden.
4.4 Grövre brott (31 § st. 1 LUL)
När ett barn som inte fyllt 15 år misstänks ha begått brott vars straffskalas nedre gräns minst är ett års fängelse ska utredning om brottet inledas, om inte särskilda skäl talar emot det (31 § 1 st. LUL). Denna presumtionsregel omfattar även försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott. Endast de mest allvarliga brotten, som mord, dråp, grov misshandel, våldtäkt, rån och mordbrand, kan bli föremål för brottsutredningar enligt bestämmelsen.100 Undantag från presumtionsregeln kan
ske exempelvis då omständigheterna kring brottet i fråga redan är fastställda, med hänsyn till den påfrestning en polisutredning kan innebära för ett barn. Även tiden som förflutit sedan brottet begicks bör beaktas. Avseende de osjälvständiga brottsformerna101 kan presumtionen brytas då straffvärdet klart understiger ett år.
Är ett barn nära straffbarhetsåldern och misstänks för ett allvarligt brott bör utredning underlåtas endast i undantagsfall. De allra allvarligaste brotten anses i allmänhet föranleda behov av brottsutredning.102 I dessa fall bör barnets ålder och
brottets tidsaspekt endast ha begränsad betydelse. Presumtionsregeln omfattar även brott begångna av barn under tolv år.103 Utrymmet för att bryta presumtionen
med hänsyn till barnets mognad och utveckling är dock stort i situationer då barnet är så pass ungt.
99 Sarnecki & Carlsson 2020, s. 251 ff. 100 Prop. 2009/10:105, s. 24, 66. 101 Försök, förberedelse och stämpling. 102 Clevesköld m.fl. 2019, s. 65. 103 Prop. 2009/10:105, s. 33 f.
30
Ett juridiskt biträde ska förordnas barnet vid utredningar enligt 31 § 1 st. LUL, om det inte är uppenbart att sådant behov saknas (32 a § 1 p. LUL). Om endast något enstaka förhör behöver hållas kan barnet anses sakna behov av biträde.104
Av Brås statistik från år 2012 framgår att juridiskt biträde inte ens var närvarande vid hälften av förhören vid särskilt allvarliga brott, eller när utredningen kunde leda till skadeståndsanspråk.105 Barn har ett stort behov av hjälp att tillvarata sina
rättigheter i dessa situationer, som kan bli föremål för domstolsprövning i ett senare skede. Avsaknaden av juridiskt biträde vid förhör då barnet misstänks för denna typ av brott är en rättsäkerhetsbrist.
I utvärderingen av de lagändringar som trädde i kraft år 2010 konstaterade Brå att antalet utredda ärenden där presumtionsregeln varit tillämplig klart ökat sedan regelns införande.106 Däremot utreddes fortfarande inte en fjärdedel av de grövsta
brotten. Detta troddes bero på missar och okunskap från polisens sida, som inte alltid kände till innebörden av lagändringarna. Socialsekreterarna har själva uttryckt att utredningar gällande grövre brott, där skuldfrågan och omständigheterna är oklara, är särskilt viktiga för att kunna bedöma barnets behov av insatser.107
4.5 Utredningarnas förenlighet med barnkonventionen
Huvudsyftet med brottsutredningarna gentemot barn är att förse socialnämnden med ett bredare beslutsunderlag så att nämnden på ett bättre sätt ska kunna avgöra barnets behov av insatser. Brottsutredningarna har alltså ett tydligt barnperspektiv, i enlighet med vad som erfordras enligt barnkonventionen. Utredningarna kan även leda till att misstankar avskrivs mot brottsmisstänkta barn som felaktigt utpekats.108 Därtill anses utredningen kunna bidra till att vårdnadshavare och
barnet själv inser situationens allvar och behovet av åtgärder. Det har tidigare
104 Prop. 2009/10:105, s. 68. 105 Brå 2014:20, s. 59 f. 106 A.a. s. 8, 28, 56 f. 107 A.a. s. 79.
31
nämnts att utredningen ska bedrivas så den främjar barnets självkänsla och återanpassning, varför den ska ledas av någon särskilt lämpad för uppgiften (32 § 3 st. LUL).109 Detta överensstämmer med innehållet i artikel 40.1
barnkonventionen.
För barnet är en utredning ofta viktig även i syfte att klarlägga omständigheterna kring ett brott, för att barnets eventuella delaktighet senare ska kunna fastställas i en bevistalan.110 Utredningen används likt en förundersökning som underlag i en
sådan prövning. Därtill behövs utredningen för att på ett bättre sätt kunna bedöma vilka insatser ett barn är i behov av. Den kan även utröna huruvida någon vuxen förmått barnet att begå brottet. Avseende de mindre grova brotten, där polisens intressen i ärendet kan styra huruvida utredning inleds eller inte, bör stor försiktighet iakttas. Det kan vid dessa ärenden påminnas om att hänsyn vid alla åtgärder som rör barn i första hand ska tas till vad som bedöms vara barnets bästa (artikel 3 barnkonventionen). Vid användandet av tvångsmedel, som ofta innebär ett allvarligt integritetsingrepp, gör detta sig gällande med särskild styrka. Tvångsingreppet måste antas vara till förmån för barnet i ett större perspektiv för att rättfärdigas. Dessutom ska inga mindre ingripande åtgärder kunna vidtas för att uppnå samma resultat.
Andelen barn som erkände brott vid förhör år 2012 var 59 procent, en minskning från 66 procent år 2005.111 Ett erkännande från ett barn behöver dock inte innebära
att barnet gjort sig skyldig till brottet (se avsnitt 3.4). Därför bör, i likhet med vad som gäller för vuxna, även omständigheterna i övrigt ge stöd för vad barnet säger. Inga slutsatser om barnets utsatthet eller insatsbehov bör dras av erkännandet i sig. Detta gäller särskilt då barnet inte haft ett juridiskt biträde närvarande vid erkännandet. Det är därför viktigt att förhörsledare är väl utbildade i att förhöra
109 SOU 2008:111, s. 128.
110 Barnombudsmannen, Grundläggande mänskliga rättigheter för barn som misstänks för brott,
3/10 2017. Bevistalan behandlas i följande kapitel.
32
barn, så att förhören inte resulterar i otillförlitliga eller påtvingande erkännanden eller vittnesmål.112
I enlighet med artikel 40.1 (b) (ii) barnkonventionen bör barnet alltid ha tillgång till juridiskt biträde för att kunna få adekvat hjälp att förbereda sitt försvar under utredningen, som i förlängningen potentiellt skulle kunna resultera i en bevistalan. Sett till vilken betydelse det som framkommer under ett förhör kan ha i en efterföljande domstolsprövning bör det kunna garanteras att barnet haft tillgång till juridiskt ombud under hela utredningens gång, redan från första förhöret. Detta gäller i synnerhet för de grövre brotten. Det kan även argumenteras för att offentlig försvarare direkt bör tillförordnas barnet vid utredningar enligt presumtionsregeln.113 Att det i dag många gånger inte finns något närvarande
juridiskt biträde ens vid förhör vid allvarliga brott är en brist som måste åtgärdas för att barnkonventionens krav ska anses tillgodosedda i praktiken.
4.6 Sammanfattande kommentar
Brottsutredningar gentemot barn kan ha stor betydelse för barnets framtid sett till vad de kommer fram till, men även sett till hur de bedrivs. För att utredningar ska genomföras på ett ändamålsenligt och proportionerligt sätt bör utredningens syfte i varje enskilt fall tydliggöras. Sköts utredningen illa riskerar den i förlängningen leda till aversion mot den hjälp socialnämnden föreslår. Dåligt bemötande av polis kan även förvärra situationen och medföra att barnet upplever sig motarbetat av samhället i allmänhet och rättsväsendet i synnerhet.114 Det är därför viktigt att
personer som har en betydande roll i brottsutredningarna ges tillräcklig utbildning för att kunna bidra till utredningen på ett förtjänstfullt sätt.
Vid brott som omfattas av presumtionsregeln förutsätts det att barn som begår så pass allvarliga handlingar i regel har behov av att utredas för att utröna om hjälpinsatser bör ges barnet. Stämmer antagandet skulle brotten likväl kunna
112 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 24, p. 60. 113 Jfr Nordlöf 2012, s. 369.
33
utredas efter begäran av socialnämnden. Det samhälleliga intresset av att grova brott klaras upp måste följaktligen ansetts väga tungt vid bestämmelsens utformning. Ett skäl som talar för att barnets intressen faktiskt gynnas av presumtionsregelns utformning är dock möjligheten att få barnets skuld prövad i en framtida bevistalan då brottsmisstankar mot barnet föreligger. Socialnämnden är visserligen en av dem som får ta initiativ till en sådan, men kan svårligen antas vara kapabel att på ett tidigt stadium bedöma barnets behov av att få misstankar om brott prövade i domstol. Därför kan det vara av vikt att de mest allvarliga brotten utreds, oaktat socialnämndens behov av att utredning inleds vid tillfället för brottsmisstankarna. Socialarbetare vittnar dessutom själva om den stora betydelsen av att skuldfrågan och omständigheterna kring brott blir klargjorda vid allvarliga brott.
34
5 Bevistalan
5.1 Framväxt och utveckling
Institutet bevistalan infördes redan i samband med att LUL antogs som lag, år 1964, och har sedan dess varit tillämpbart i samband med att utredning enligt 31 § LUL avslutas. Som skäl till införandet angavs att beslutsunderlaget i barnavårdsärenden skulle förbättras. Det poängterades att barnavårdens organ ibland behövde få klarhet i huruvida brott begåtts för att kunna ta ställning till lämpliga åtgärder. Endast länsstyrelsen eller barnavårdsnämnden hade möjlighet att initiera en bevistalan. Därefter var det upp till åklagaren att ta beslut om någon talan skulle komma till stånd. Det ansågs ligga i sakens natur att bevistalan enbart skulle väckas då det misstänkta barnet närmade sig straffbarhetsåldern. Då åklagaren ansåg skälen för bevistalan vara svagare än vad som hade krävts för åtal uppmanades det till restriktivitet angående väckande av talan. Offentlig försvarare skulle regelmässigt förordnas. Grund för framställan av barnavårdsorganen var att skuldfrågan behövde fastslås av skäl hänförliga till vårdutredningen. Därtill krävdes även att brottets art föranledde att domstolsprövning ansågs påkallad ur allmän synpunkt. Saken avgjordes genom dom, där det angavs om rätten funnit att barnet begått handlingen eller att så inte blivit styrkt. Avgörandet var inte bindande, varför det barnavårdande organet inte heller var tvunget att beakta det. Dock förutsattes det att domstolens uppfattning följdes, eftersom det var barnavårdsorganen själva som påkallat prövningen.115
År 1985 möjliggjordes även för vårdnadshavare att ta initiativ till bevistalan.116
Det ansågs finnas ett berättigat intresse för vårdnadshavare att genomdriva en prövning i allmän domstol i situationer då de var övertygade om barnets oskuld. Denna ordning innebar att åklagaren därmed även kunde få till uppgift att bevisa någons oskuld, även om detta teoretiskt sett också varit möjligt tidigare.117
115 Prop. 1964:10, s. 166 f., 171 f. 116 A.prop. s. 38.
35
I justitieutskottets betänkande ifrågasattes att det inte fördes något resonemang kring hur förfarandet vid en negativ bevistalan skulle genomföras i praktiken. Samtidigt ansågs de utökade befogenheterna polisen givits tala för vårdnadshavarens behov av att kunna initiera en bevistalan (se avsnitt 4.1).
5.2 Förfarandet i dag
Det har genomförts få förändringar av regleringen genom åren. Bevistalan ser i stor sett ut så som den gjorde vid dess införande i svensk rätt. Endast ett icke straffbart barn som misstänks ha begått brott kan bli föremål för en bevistalan (38 § 1 st. LUL). Talan får väckas av åklagare, efter framställning av socialnämnden, Socialstyrelsen eller barnets vårdnadshavare, om åklagaren anser att det krävs ur allmän synpunkt. Kritik har framförts mot att denna lösning innebär att det är vårdnadshavare, socialnämnden och Socialstyrelsens bedömning av frågor om bevisvärdering som avgör om ärendet ska tas upp till prövning.118 Det
får dock förutsättas att dessa har kontakt med åklagare och polis och kan ta del av deras synpunkter. Dessutom är det åklagaren som slutligen avgör om bevistalan ska väckas eller inte. I detta skede ska åklagaren självständigt bedöma om bevisläget motiverar att talan väcks.119
Målet ska handläggas av lagfarna domare, särskilt lämpade för att handlägga denna typ av mål (25 § 1 st. LUL, hänvisas till i 38 § 2 st. LUL). Därtill tillämpas bestämmelserna om allmänt åtal för brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år120 och bestämmelserna 36–36 f §§ LUL avseende tvångsmedel
(38 § 2 st. LUL). För att skydda barnet får rätten besluta att målet ska handläggas inom stängda dörrar (27 § LUL), vilket regelmässigt bör ske.121
Domstolsförhandlingen måste inte heller hållas i vanlig rättegångssal, utan kan äga rum på annan för barnet mer lämplig plats. Endast riksåklagaren, vice
118 Se Lindqvist, s. 446. 119 Prop. 1964:10, s. 172.
120 SOU 2017:68, s. 95; Prop. 1964:10, s. 175. 121 Prop. 1964:10, s. 172.
