Medling och familjerådslag

I enlighet med lagen (2002:445) om medling med anledning av brott (Medlingslagen) finns möjlighet till medling mellan gärningsperson och brottsoffer. Det är kommunen som tillgodoser möjligheten till medling för personer under 21 år (5 kap. 1 c § SoL). Medlingsinstitutet infördes med förhoppning om att medföra positiva effekter både för gärningspersonen och den brottsutsatta. 187 Tanken är att medlingen ska kunna leda till insikter om brottets konsekvenser, som i sin tur kan förmå gärningspersonen att avstå från att begå framtida brott (3 § Medlingslagen). För individer som inte uppnått straffbarhetsåldern kan medling genomföras som en behandlingsåtgärd inom

185 SBU, rapport 308/2020, s. 13.

186 Brå 2016:20, s. 72.

51

socialtjänsten. Gärningspersonen bör dock ha uppnått en viss ålder och mognad för att förstå syftet med medlingen. För att medlingsmötet ska ge resultat är det även av vikt att skuldfrågan är klarlagd och gärningspersonen erkänt åtminstone delaktighet i gärningen. Medlingen bör äga rum så nära i tid till det begångna brottet som möjligt. Till medlare utses en person som är kompetent, rättrådig och opartisk (4 § Medlingslagen). Då barnet som begått brottet är under 15 år bör viss försiktighet iakttas. Medling med barn under tolv år kräver att synnerliga skäl föreligger (5 § Medlingslagen). Sådana kan föreligga då även brottsoffret är barn och parterna har behov av att lösa en pågående konflikt dem emellan.188 Barnens vårdnadshavare får närvara vid medlingsmötet, om inte särskilda skäl talar mot det (8 § Medlingslagen).

Medling bygger på filosofin om reparativ rättvisa och förhoppningen att de inblandade personerna tillsammans når en uppgörelse där gärningspersonen erkänner sin skuld och försöker gottgöra för eller reparera den skada som åsamkats brottsoffret.189 Vid medlingsmötet ska gärningspersonen ges möjlighet att berätta om skälen för sitt handlande och sin syn på sin situation, samtidigt som brottsoffret ska få berätta om sin upplevelse av brottet och dess följder (9 § Medlingslagen). Avtal om gottgörelse kan även träffas, med medlarens hjälp, om innehållet i avtalet inte är oskäligt (10 § Medlingslagen). Avseende brottsåterfall har dock den positiva effekten av medling bedömts vara liten.190 Eftersom medlingen bygger på frivillighet och inte har visats vara till skada för barnet, finns det skäl att utnyttja medlingsinstitutet, trots den generellt sett ringa positiva effekten.

Även familjerådslag, som liknar medling, är tänkta att motverka brottsåterfall. Ett sådant kan hållas även utan brottsoffret och involverar barnets föräldrar, släkt och andra i barnets närhet. Syftet med familjerådslaget är att en större krets nära barnet gemensamt ska kunna hjälpa barnet och förhindra fortsatt brottslighet.191

Medling och familjerådslag kan både komplettera och låna element från varandra.

188 Prop. 2001/02:126, s. 55.

189 Brå 2005:14, s. 12.

190 Socialstyrelsen 2008, s. 80.

52

Familjerådslaget lämpar sig särskilt i fall då barnet har en problematisk social situation. Ett familjerådslag kan tänkas användas i kombination med insatser som exempelvis familje- och samhällsbaserade behandlingsprogram.192Att engagera föräldrarna i barnets aktiviteter är till stor hjälp för att förhindra fortsatt brottslighet.193

6.5 Sammanfattande kommentar

Socialnämnden har en viktig roll för att säkra brottsmisstänkta barns framtid och förhindra brottsåterfall. För det enskilda barnet kan nämndens beslut vara direkt avgörande för barnets utveckling. Avsaknaden av hjälpinsatser kan också få stor betydelse för barnet. Ju senare insatser ges, desto mindre effekt tycks de ha, samtidigt som kostnaderna för dem ökar. Därtill innebär de allra mest ingripande insatserna en allvarlig kränkning av barnets integritet. Bedöms barnet vara i behov av insatser måste dessa vara proportionerliga och grunda sig i vad som är bäst för barnet. För att fastställa barnets bästa och tillgodose dess behov måste kontakten med barnet vara god, så barnet kan involveras i utredningen och framföra sina synpunkter.

Det är även viktigt att socialtjänsten följer de brottsutredningar som förs mot barn noggrant. Socialsekreterare borde betydligt oftare medverka vid förhör med barnen, inte minst i syfte att iaktta barnets attityd och inställning, vilket angetts vara en viktig del i utredningarna. För detta måste socialsekreterarna givetvis ges möjlighet att hinna till förhören. Det krävs följaktligen god myndighetssamverkan, men möjligtvis även utökade resurser, för att förbättra socialtjänstens närvaro.

Placeringen av barn på slutna ungdomshem tillsammans med personer som dömts till straff kan förutom att kritiseras för att gå emot barnets bästa även anses vara oförenliga med principer om legalitet, förutsebarhet och proportionalitet. LVU är en skyddslagstiftning och valet av vård ska baseras på barnets behov. Dessa behov kan svårligen tillgodoses genom att barnet låses in på institution och

192 Jfr Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 24, p. 9.

53

där får umgås med äldre personer som blivit dömda för allvarlig brottslighet. De barn och ungdomar som dömts till vård har ett tidsbestämt straff, medan vården för icke straffbara pågår under obestämd tid. Utöver detta kan alltså barn på institutionerna utsättas för grova integritetsingrepp, som isolering. Sådana åtgärder bör inte tillåtas användas mot barn. Vid allvarlig och konkret fara för att barnet skadar sig själv eller andra kan barnet i stället avskiljas från övriga och bevakas av personal. Då beslut ändå tas att isolera barn är det av yttersta vikt att allt dokumenteras för att den grova integritetsinskränkningen noggrant ska kunna granskas (se avsnitt 3.4). Sammantaget talar ovanstående starkt emot att inlåsning av icke dömda barn vid särskilda ungdomshem tillsammans med straffade ungdomar bör tillåtas.

54

7 Avslutande kommentar

Den brottsstatistik som finns för straffbara barn visar på en kraftig nedgång i antalet brott (se avsnitt 2.2). Att det samtidigt skulle ske en stor ökning av brott begångna av icke straffbara barn, vilket ofta påstås eller antyds i media, förefaller osannolikt. I den mån det skulle ha skett en ökning eller förskjutning av brottslighet nedåt i ålder, torde denna snarare förvärras av strängare straff och borttagande av ungdomsreduktionen. Straffbara förbrytare får då starkare incitament att förmå någon under 15 år att begå brott i deras ställe. Bilden av att barnbrottsligheten ökat tycks hur som helst ha godtagits i stor utsträckning, vilket kan få allvarliga konsekvenser för barns rättssäkerhet när krav på hårdare tag mot unga lagöverträdare manifesteras. Det tycks snarare vara förändrade attityder och ideologiska ställningstaganden än vetenskapliga resultat som driver utvecklingen av kriminalpolitiken.194 De repressiva tongångarna i samhällsdebatten och synen på unga brottslingar riskerar bland annat leda till att brottsutredningarna mot barn blir mer straffrättsligt inriktade och vårdfokuset minskar till förmån för den retributiva rättvisan.195 Ytterligare en olycklig utveckling vore om barn i ökad utsträckning gavs tvångsvård vid särskilda ungdomshem, som ett led i att markera mot grov brottslighet.196

För att förhindra ovan beskrivna utveckling måste barnets intressen sättas i första hand och alla åtgärder som rör barn grunda sig i forskning och rationalitet. Det är viktigt att begreppet ”barnets bästa” inte används för att rättfärdiga repressiva åtgärder, med hänvisning till och fokus på att de brottsutsatta många gånger också är barn. En sådan tolkning skulle stå i strid med barnrättskommitténs uttalanden av hur barnets bästa ska förstås. Att åtgärder vidtas gentemot det barn som är gärningsperson kan visserligen innebära viss upprättelse för det brottsutsatta barnet, men dessa åtgärder kan knappast anses ”röra” brottsoffret i

194 Jfr Tärnfalk, Festskrift tillägnad Anna Hollander, s. 225.

195 Jfr Motion 2019/20:3096; Anderberg s. 879 f.

55

den mening som avses i barnkonventionen. Åtgärderna syftar inte till att straffa barnet utan gynna dess utveckling.

Det är viktigt att fånga upp barn på glid i ett tidigt skede och försöka bryta barnets negativa utveckling. Att satsa större resurser på insatser tidigt i barnets liv kan göra stor skillnad för barn som är på väg i fel riktning. Dessutom kan det innebära att färre insatser behövs i framtiden, vilket besparar samhället kostnader och möjliggör för barnet att i framtiden i stället kunna bidra till samhället. Alla barn som begår brott påverkas dock inte positivt av tidiga insatser. Det gäller att de barn som verkligen är i behov av hjälp identifieras. Görs inte detta kan insatserna få en kontraproduktiv effekt och barnets ogynnsamma utveckling i stället förstärkas. Många åtgärder som vidtas mot barn utgör dessutom rättighetskränkningar, från vilka barn bör skyddas extra. Det bör därmed omsorgsfullt övervägas i varje enskilt fall, om en brottsutredning behöver inledas mot barnet. Utredningar som anses behövliga måste utföras noggrant och ändamålsenligt för att kunna fungera fullgott som beslutsunderlag för socialnämnden. De åtgärder som vidtas baserade på utredningarna måste också vara välavvägda och beakta att barn är skyddsvärda, men även kapabla att vara med och bestämma sitt eget bästa. Noterbart är att någon bestämmelse om barnets bästa inte finns i LUL, något som skulle kunna vara lämpligt att införa för att belysa vikten av att ett barnperspektiv alltid iakttas vid åtgärder som rör barn.

I takt med att synen på barn förändrats till att de i dag betraktas som självständiga och kompetenta individer med eget ansvar har även kraven ökat på att barn som begår brott ska hållas ansvariga för sina gärningar.197 Det har varnats för att den kriminalpolitiska diskursen kan tänkas påverka socialarbetare och leda till ingripanden som är mer straffrättsligt än socialrättsligt motiverade.198 Det är dock tydligt att det är barnets bästa som ska beaktas i första hand vid valet mellan de olika insatsalternativen. Inga andra intressen får ges företräde framför barnets intressen. Vård som ges barnet måste alltid utgå ifrån barnets behov och vara

197 Jfr Tärnfalk 2007, s. 28, 76.

56

framåtblickande och inte baseras på vad som skett i det förflutna. Barnets brottslighet kan självfallet påverka den prognostiska bedömningen av barnets utveckling, men inte enkom avgöra valet av vårdinsats. Precis som i samhället i stort är det en liten grupp barn som står för en stor del av brottsligheten.199 Det är denna grupp som är i störst behov av insatser från socialtjänsten.

I och med att utredningarna enligt 31 § LUL främst syftar till att ge socialtjänsten ett utförligt underlag för sina insatsbedömningar finns risk för viss rättsosäkerhet i fall då polisen anser ett visst händelseförlopp vara klarlagt, medan barnet å andra sidan nekar till att ha begått gärningen. Det är därför väsentligt att socialtjänsten inte fäster för stor vikt vid huruvida barnet enligt brottsutredningen gjort sig skyldig till den brottsliga gärningen eller inte i valet av vårdinsatser. Skulle vad som framkommer i utredningen läggas till grund för en ansökan om vård med stöd av LVU prövas bevisningen förvisso i förvaltningsdomstol. Det har dock påståtts att det är ovanligt att ansökningar om vård med hänvisning till beteendefall avslås.200 Därmed inte sagt att förvaltningsrätten på något sätt skulle underlåta att göra en fullständig och korrekt bedömning. En process i förvaltningsdomstol skiljer sig dock från en i allmän domstol. Bland annat ser beviskraven annorlunda ut i och med att LVU är en skyddslagstiftning. Det krävs endast att förutsättningarna för vård sannolikt är uppfyllda, i kontrast till kraven i bevistalan där barnets skuld ska ställas utom rimligt tvivel. Sammanfattningsvis talar starka skäl för att omständigheter som inte blivit vitsordade av det brottsmisstänkta barnet, eller på annan väg kan styrkas, inte bör tillmätas någon större betydelse i bedömningen av vilka insatser som ska vidtas gentemot barnet. Även om misstankar om allvarlig brottslighet givetvis kan ha betydelse för bedömningen av barnets vårdbehov kan inte barnets eventuella skuld vara avgörande för valet av åtgärder. Det är barnets situation i övrigt som måste tillmätas störst betydelse. Detta gäller särskilt med beaktande av de allvarliga

199 Brå 2014:20, s. 91.

200 Se Cato 2014. Påståendet överensstämmer åtminstone med ärendena om tvångsvård som avgjordes vid Förvaltningsrätten i Uppsala år 2019–2020.

57

konsekvenser tvångsvård kan innebära för ett barn, i synnerhet då den ges på felaktiga grunder.

Det kan i regel antas vara i barnets intresse att grövre brott utreds för att kunna använda utredningen som underlag till en eventuell framtida bevistalan. Avseende brott som inte innefattas av presumtionsregeln, men ändå bedrivs motiverat av allmänna intressen, gör sig dock dessa skäl inte gällande med samma styrka. Det får antas att socialnämnden i sina bedömningar inte lägger för stor vikt vid om ett barn har begått mer ordinära ungdomsbrott av mindre allvarlig karaktär, såsom stöld eller skadegörelse kan vara. De flesta barn ”växer ifrån” sitt brottsliga beteende med åren, utan att insatser gentemot barnet vidtas. Dessutom bör socialtjänsten normalt sett utgå från att barnet inte begått brottet i fråga i större utsträckning än vad som bedöms vara klarlagt.201 Polisingripanden som genomförs mot barn riskerar även att ha negativ inverkan på barnen (se avsnitt 4.3). Icke nödvändiga sådana bör av den anledningen försöka undvikas, med beaktande av barnets bästa.

De regler som styr hanteringen av brottsmisstänkta barn får anses leva upp till barnkonventionens krav, men i tillämpningen kan de komma att strida mot vad som är barnets bästa. Vissa förtydliganden skulle möjligen kunna förbättra efterlevnaden av konventionen. Dels bör det säkerställas att långt fler barn får tillgång till juridiskt biträde vid sina förhör, dels bör fler brottsmisstänkta barn få möjlighet till att få skuldfrågan prövad i domstol. Möjligheterna för barn att få juridiskt biträde förordnat har visserligen ökat, men det skulle kunna ställas ännu större krav, eftersom biträdena i praktiken ofta är frånvarande vid förhören. För många barn kan det vara första gången de hamnar i en förhörssituation. Det kan vara svårt att förhålla sig till den nya situationen och veta vad som borde sägas. Barn kan exempelvis tänkas uppge vad de tror förhörsledaren vill höra för att de ska få åka hem, när barnet i själva verket inte gjort sig skyldig till de handlingar som erkänns. Avseende särskilt allvarliga brott, där en framtida bevistalan skulle

58

kunna tänkas väckas, bör barn tillförordnas en försvarare redan i inledningen av utredningen.202 Detta gäller särskilt om bevistalan i framtiden blir mer vanligt förekommande. Frånvaro av försvarare i brottsutredningen kan ha stora negativa följder för barnets försvar i en efterföljande bevistalan. Dessutom garanteras barn lämplig hjälp vid förberedelsen och framläggandet av barnets försvar i artikel 40.1 (b) (ii) barnkonventionen.

Att fler ärenden prövas i domstol i de situationer det kan vara till fördel för barnet är givetvis också eftersträvansvärt. När barn nekar till att ha begått allvarliga brott då misstankar riktas mot barnet kan det ofta ligga i barnets intresse att skuldfrågan prövas i en bevistalan. Anser socialnämnden dessutom att detta är av betydelse för de åtgärder som kan komma att vidtas gentemot barnet talar än starkare skäl för att talan bör väckas. I dagsläget finns ingen möjlighet för barnet själv att initiera en bevistalan, även om barnets vårdnadshavare har möjlighet till detta. Av denna anledning bör socialnämnden beakta barnets inställning i frågan samt resonera med barnets juridiska biträde om initiativ till bevistalan bör tas. Att inte fler prövningar sker kan anses oförenligt med barnkonventionens budskap om barnets bästa. Ett sätt att säkerställa att barns rättigheter tillvaratas i situationer som beskrivits ovan vore att införa en presumtionsregel även för bevistalan, med den ungefärliga innebörden att åklagare ska begära prövning i domstol då någon före 15 års ålder misstänks för att ha begått ett särskilt allvarligt brott men nekar till detta, om inte särskilda skäl talar emot en prövning. Åklagaren måste givetvis även bedöma att det finns tillräckliga bevis för att det misstänkta barnet har begått brottet i fråga. Självfallet gäller att ju yngre barnet är desto starkare ska skälen mot bevistalan anses vara. I och med att barn från den dag de fyller 15 år kan begå brott och till följd av dessa dömas till påföljder i en rättegång bör barn närmare straffbarhetsåldern däremot kunna klara av att medverka i en domstolsförhandling där endast skulden prövas.

59

Samtliga gånger bevistaleinstitutet använts hittills har barn som misstänkts gjort sig skyldiga till mord friats för detta i domstolsprövningarna. Exempel finns även på mordutredningar där barns skuld fastslagit utan att tas upp för prövning, men omständigheter som framkommer långt senare visar att detta skett på tvivelaktiga grunder.203 Barnets eventuella skuld ska avgöras i domstol och inte i en brottsutredning. Detta gäller oavsett om förundersökningsledare anser brottet vara uppklarat.204 Trots att barnet begått en gärning som i normala fall utgör brott kan handlandet i själva verket varit lagenligt på grund av vissa omständigheter, exempelvis att barnet handlat i nödvärn eller svårligen kunnat besinna sig (24 kap. 1 och 6 §§ BrB). Uppsåtsbrist avseende de objektiva eller subjektiva rekvisiten kan också medföra att barnet inte gjort sig skyldig till ett visst brott. Även då utredningen inte uttryckligen tar ställning till skuldfrågan kan barnets skuld anses avgöras både i traditionella och sociala medier. Detta kan motivera att prövning sker i barnets intresse, även fast det är olyckligt om medier ska kunna driva på användandet av bevistalan. Bevistalan kan sammantaget anses fylla en viktig funktion för att barnets bästa och rätt att bli hörd ska kunna tillgodoses. Således bör bevistalan begäras oftare, eller till och med regelmässigt, åtminstone när barn misstänks för brottslighet av särskilt allvarlig beskaffenhet och barnet nekar till brott eller då bevisläget är oklart. Detta skulle även ge ett mer tillfredsställande beslutsunderlag för socialnämndens bedömningar om vilken vård barnet är i behov av, oavsett om prövningen fastställer barnets skuld eller inte. Vårdinsatsernas legitimitet och rättssäkerhet får anses öka om de har stöd i en gedigen brottsutredning tillsammans med efterföljande dom.

För närvarande pågår en översyn av bevistalesystemet där ställning bland annat ska tas till om åklagare själva ska kunna initiera en bevistalan, samt om bevistalan bör användas oftare.205 Får åklagaren initiativrätt skulle det i praktiken troligen innebära att denna rätt samtidigt försvinner för de som i dag innehar initiativrätten.

203 Anderberg, s. 877; Sköld Dagens Nyheter 20/9 2017.

204 Jfr Sköld Dagens Nyheter 20/9 2017.

60

Detta då det får förmodas att åklagaren på eget initiativ i varje enskilt fall skulle bedöma om bevistalan var påkallad ut allmän synpunkt eller inte. En fördel med det skulle vara att bevistalan möjligen får en större roll, vilket vore i barnets intresse i fall den används så som beskrivits ovan. Å andra sidan finns risk att talans funktion som beslutsunderlag för socialnämnden skulle undermineras och institutet i stället används i syfte att ingripa mot barn under 15 år och på så sätt luckra upp gränsen för straffbarhet.206 Fler prövningar skulle förmodligen ske med hänvisning till samhälleliga intressen, i och med att varken vårdnadshavare, socialnämnd eller Socialstyrelsen i första hand beaktar dessa då de initierar en bevistalan.

Avslutningsvis bör också påpekas att proaktiva insatser med framgång kan ges även långt innan någon reaktiv vård kommer på tal. Att säkerställa att barn får en trygg och fungerande skolgång är en viktig del i det brottsförebyggande arbetet. I stället för att skärpa straffen, öka institutionsvården och låta ungdomar och barn sitta inlåsta länge till en hög kostnad, utan att detta motverkar benägenheten att återfalla i brott, kan pengarna läggas på att fånga upp barn på glid med problem i skolan, vilket bevisligen har en brottspreventiv effekt.207 Brottslighet grundar sig ofta i social utsatthet. För att bekämpa den på ett större plan krävs insatser som motverkar utanförskap, stöd till familjer utan större ekonomiska och sociala resurser, bättre uppväxtvillkor och utbildning för utsatta barn, samt insatser för att minska arbetslöshet och drogberoende.208 Ska samhället lyckas motverka barns brottslighet är ett skifte av utgångspunkt i den kriminalpolitiska debatten från ”vad