Jfr vällsten. — Särsk. förb. (ihop:) ’svetsa ihop (föremål av järn)’ Älvd. Våmh. Soll. Bo. well -jú´Öp i©t <i´©nn Älvd. ’välla ihop två järnbitar så att det blir ett enda järn’; °ja vällÜ -ihop grepä Bo. ’jag svetsade ihop grepen’; (p. pres.:) °ä e ijopväll Soll. ’det är hopsvetsat’. Jfr b r a s aII ihop. Syn.: bädja ihop.
väll-fet adj. I we`llfí©t Älvd. ’svällande fet’. Jfr vällaI. Syn.: vällig.
vällig adj. I we`llug Älvd. = föreg.
välling m. I b wè\l<iµg Älvd. wè\ïiµg Våmh.
°weïiµg Bon. we\ïiµg ~ wé`ïiµg vMora veli´µg
öMora we\ïeµg Ve. vé\liµg Soll. we\liµg Orsa wé`ïiµg Ore vä´liµ Bi. ve\liµ Rättv. vä`lliµ Leks. Ål Flo. Nås Jä. Äpp. Mal. °välliµ Dju. vä`lliµg ÖVd. ’välling (i Flo. även om ett slags ris- grynsgröt som förtärdes varje kväll i bröllops‑ veckan)’ (jfr ÖDB III 456 ff.); ry$d -Âtí´ mý´$ïeð Âti wè\ï<indj<in Våmh. ’rör i mjölet i vällingen’; kók welinndjen Orsa ’koka välling’; æt -ý´r vä`llinjÜn Leks. ’ät upp vällingen (ur skålen)’; dje\tmjókswéliµg Ve. ’välling kokt på getmjölk’;
°så`dveliµg Soll. ’välling kokt på oskrätt mjöl’;
tÂ`kkvälliµ Ål ’välling kokt på fårmjölk’; °linfre välliµ Dju. ’välling kokt på linfrö’; tsi`nnmjÜïk välliµ Mal. ’välling kokt på kärnmjölk’. Jfr g e t ‑ dans; avreds‑, birk‑, bland‑, boför(s)‑, drank‑, dricks‑, dröm‑, fet‑, fisk‑, fläsk‑, gryn‑, javer‑, klimp(ad)‑, klot‑, kraft‑, kripp‑, kuckel‑, kyl‑, messmör‑, mjölk‑,
3146 moss‑, myr‑, pann‑, påminnar‑, rot‑, rov‑, rå‑, skov‑, skörd‑, slängklot‑, slät‑, smul‑, spisöls‑, tydel‑, vattu‑, vitmjöls‑, yst‑, ärt-.
välling-klypa f. IV a vä`lliµkïípa Li. ’redskap använt vid grötkokning’. Jfr vällingsmalla. välling(s)-gryta f. IV a we\ïiµggrýt ~ vä\liµs
grí*t ~ véliµ(g)sgrí´t Mora ’vällinggryta’ (jfr ÖDB III 444).
vällings-kapp m. I a vä`lliµ(g)skÂpp öMora weliµgskÂpp Ve. ’liten träskål att äta välling ur’. vällings-konung m. I b vä`lliµskoµµ Leks. ’person
som äter mycket välling’.
vällings-malla f. IV a wè\l<iµsmoll Älvd. ’kräkla varmed välling rördes om’ (mindre än gröt- malla; jfr ÖDB III 445). Jfr vällingklypa. välling(s)-mjöl n. I a wèï<iµgsm>ý$ï Älvd. °weliµ
mjel Orsa vä`lliµsmjøï Leks. vä`lliµsmjæï Li. ’(korn) mjöl till välling’ (jfr ÖDB III 456, 460). vällings-skåra f. V wä´lliµsskuru Ve. ’överskåra i
knuthak som man råkat yxa till för stor så att den måste kilas i glapprummet’.
vällings-tråg n. vä`lliµstrÚg Leks. ’mindre trätråg att äta välling ur’.
vällings-ösa f. IV a ve\liµ(g)sæs öMora ’träslev att ösa upp välling med’.
väll-ljudad adj. I °välljua Bju. ’starkt ljudande’. Jfr väll adj., bet. 1; vällmålad.
väll-målad adj. I °vällmåïa Bo. Bju. vä`llmÓïa Leks. Dju. Ga. Flo. Nås Jä. Äpp. °vällmåï Ål ’högröstad’; då dÜm é vä`llmÓïa Ü ró`pär Äpp. ’när de är högröstade och ropar’. Jfr väll adj., bet. 1; välljudad. Syn.: högljudad m.fl. väll-pingelbjälla f. IV a gvä`llpiµgeïbjälla Li.
’stöpt mässingsskälla med stark klang’.
väll-sand m. I a vä`llsÂnd öMora vä`llsand Rättv.; best. °wellsÂndn Bon. °vällsÂndn Dju. ’sand an- vänd vid svetsning’ (jfr ÖDB II 63, 77). Syn.: badsand m.fl.
väll-skälla f. IV a vä`llßälla Jä. 1. ’starkt ljudande skälla’. 2. ’högljudd kvinna’.
väll-sten m. I a °vällsten Ål ’sten använd till att i lek kastas och tas på lyra’. Jfr välla sv. v., bet. 2.
väll-ten m. I a °wellti© Älvd. ’verktyg använt vid hopslagning och svetsning av bösspipa’ (se ill.; jfr ÖDB II 94). Syn.: bädjeten.
väl-läte f. III we`llæte Älvd. ’välvilligt, vänligt tilltal’; uk<u we`llæte ’vilket vänligt tilltal!’. väl-makten f. I a best. °väïmÂkt Dju.; dat.
wè\ïmÂkktº Älvd. ve\ïmÂkktn Ve. °väïmÂkktº Bo. væ`ïmÂkktº Mal. vá`ïmÂkktº ÖVd.; (endast i uttr. i/uti välmakten:) ’i sin krafts dagar, väl bibehållen, vid god vigör, frisk, som har det gott ställt, välbärgad’; <um <Ân ed fÂj sj<Ó´ isjæ´ bïæ`st<u mes <å wÁr i wè\ïmÂkktº Älvd. ’om man ändå hade fått se den här blästan då den var väl bi- behållen!’; °än e -n ti väïmÂkktº Bo. ’än är han frisk (och har en del att säga till om)’; stonndÜm i vá`ïmÂkktº Li. ’ibland när man hade det gott ställt’. Jfr ryd.
väl-mening m. I b °väïmeniµ Bo. Nås væ`ïmenniµ Mal. ’välmening’; °jä ska fÙl jär dä nÒn väï meniµ i ställÜ Bo. ’jag ska väl göra dig någon väl mening, dvs. gentjänst, i stället’.
väl-ment adj. I °ve\ïment Soll. ’givmild’; °Ân v ve\ïment mot dåm så v fÂttin ’han var givmild mot dem som var fattiga’. Jfr frikostig. Syn.: givmild.
väl-måendes adj. væ`ïmÓÂns Mal. (Y.) ’väl- mående’. Jfr frimodig, bet. 2; frödlig, bet. 1; trevlig, bet. 2 b.
välnas sv. v. 3. ~ 1. dep. w<í`nÂs Älvd. Våmh. wí`nÂs Bon. ~ wø`ïñes vMora vé`lnÂs öMora ví`ïnÂs Soll. w<én<Âs ~ w<í`nÂs öOrsa wé`ïnÂs ~ wæ`ïñÂs Ore væ`ïñas Bo. Jä. vä`(ï)ñas Silj.
°väïnäs ~ °vÜïnäs Ål °väïnas Nås vé`ñes Li.;
pret. vö`(ï)ñs Mal.; sup. vé`ïñes Tra. ’åstunda, fika efter, vilja ha, visa sig lysten; visa sig vänlig el. kelsjuk’; Ân gó´r jän å wí`näs vMora ’han går här och visar sig lysten’; kÂtt gor å vé`lnäs ätär fi`stjum öMora ’katten går (omkring) och fikar efter fiskarna’; <Ân w<é`nes fel Ü wil bi m<ó´g j<Á´ öOrsa ’han fikar väl efter att bli måg här’; °o väïnÜs jä ska klÂpp o Bo. ’hon (katten) stryker sig mot mig och vill att jag ska klappa henne’;
°åkkä gå du hän å vaïnas ätt Dju. ’vad går du
här och fikar efter?’. Jfr våna, dep. Syn.: snåla, dep., bet. 2. — Särsk. förb. (vid:) sj<Ò ú -º w<ínes- -wí´ pæ`s<Âjndj<e Älvd. ’se hur noga han sköter om potatissängen’; n´@g w<ínÂs di© wí´ tj>ý´när Älvd. ’nog månar de om korna’; Ân vélnäs -ví´ on öMora ’han är kärvänlig mot henne, smeker henne’; (å:) <Ân ed  w<íntÂs -<Ó´ rÓ`k dig Älvd. ’han
3147 hade gärna velat råka dig’; (åt:) <Ân ed  w<íntÂs- -Á´ dy$ðÁ´r Älvd. ’han åstundar nog det där’. välnas-lös adj. I væ`ïñÜsløs ~ væ`ïñasløs Leks.
°väïnaslös Bju. ’hopplös, meningslös, håglös,
liknöjd, sysslolös, försumlig’. Jfr våndeslös, bet. 2.
välnassam adj. I °väïnÜssÂm Bo. ’fordrande’. Jfr dryg, bet. 3.
välnings-rem f. I a vä`lliµsrém Mal. ’för stärk‑ nings rem för knäppning i päls’. Jfr bältnings‑ rem.
välnsklig (välnasklig) adj. I. w<í`nskïig Älvd. væ`ïnaskïin Leks. ’(som visar sig) lysten, som gärna vill ha (mat o.d.)’. Jfr svidslig, bet. 2; tarvsen.
välnskliga adv. w<i`nnskïig Bon. ’ovetande; i god tro’; <Ân k<Âm so w<i`nnskïig ’han kom glatt ovetande’.
välpI m. I a, se valp, välp.
välpII m. I a -gvaïp Li. (som senare ssgsled:) se båtvälp.
välpa sv. v. 3. wé`p Älvd. °wäïp Ore vä`ïpa Bo. Mock. Flo. ’föda valpar’. Syn.: valpa. välpe m. III a wé`pä Orsa ’valp’; (överfört:) jen
ÏlÂjk wépä ’en sådan valp (om en som är näsvis mot äldre)’; °pöjkwepä ’halvstor pojke’. Jfr rack‑. Syn.: valp, välp m.fl.
välpig adj. I gva`ïpÜ Li. ’onormalt ostadig (om båt)’. Jfr båtvälp.
välp-sjuka f. IV a; best. wé`psjúÖk<Â Älvd. ’valpsjuka’.
väl-signa sv. v. 1. välsi`µen Nås välsi`µna Mal. Li.; konjunktiv wellsiµº Ve. vällsi`µn Jä. 1. ’välsigna’ Ve. Nås Jä. gúd wellsiµº di Ve. gu vällsi`µn de Jä. ’gud välsigne dig’. 2. ’svära ve och förbannelse över’ Li. män du må trú´ ve välsi`µn an Ú ’men du må tro att vi svor ve och förbannelse över den (hunden) också’. — P. pret.: i kend -etär um hå\vu w då wu\ïsiµn Ve. ’jag kände efter om huvudet var oskadat’. välsynande-mjölken f. I b best. væ`ïsýnÂnmjÚÞçin
Mal. ’den mjölk som ser ut att vara bäst’; t´ Ó væ`ïsýnÂnmjÚÞçin ’ta av den mjölk som ser ut att vara bäst’.
vält m. I a wellt Älvd. Våmh. Bon. vMora Orsa wällt Ore vällt öMora Soll. Bo. Leks. Bju. Dju. Ga. Mock. Nås Mal. ÖVd. 1. ’stock som utgör
den roterande delen på åkervält’ Orsa. Syn.: kultI, bet. 1; vält ‑kabbe, ‑klabb. 2. ’åkervält’ (se ill.; jfr ÖDB I 389 ff.) allm. tjör min vä`lltim Soll. ’köra med välten’. Jfr diger‑, drag‑, hand‑, katt‑, kok‑, kuller‑, lill‑, lång‑, stock‑. Syn.: kultI, bet. 2, m.fl. 3. ’tröskvält’ Orsa Ore. Jfr häst‑, kugg‑, trösk‑, våmhus‑. vält adv. wélt ~ wellt Orsa vä´llt Flo. ’väl, bra,
riktigt’; de`nnd i dó wélt e`nnfÂlldin vOrsa ’den där är då bra enfaldig’; ädÁ´n gå -nnt vä´llt Flo. ’det där går inte väl’. Jfr väl adv., bet. 2 och 4; vänaste, bet. 3. 2. (allm. förstärkande:) ’väl‑ digt, oerhört’ Orsa; däm w we´llt fÂ\tigÜr ’de var oerhört fattiga’. Syn.: våndadlös, bet. 2 b, m.fl.
välta f. IV a we`llt Älvd. vä`llt Soll. vä`llta Jä. Mal. ÖVd. vällta Äpp. 1. ’grop (i väg)’ Älvd. Jfr knäppaIII, bet. 1. 2. ’plats där ett djur legat och vältrat sig’ Li. Jfr tumma, bet. 1; häst-. 3. ’upplag av timmer el. massaved (i anslutning till flottningsled)’ (jfr ÖDB I 516; II 138) allm. ti`mbervällt(Â) Soll. ti`mmärvällta Jä. Äpp. ’upplag av timmer’; vé´vällta Äpp. ’hög av framkörd ved’. Jfr timmer‑. Syn.: vältplats, bet. 2. 4. (i uttr. av värsta vältan/vältorna:) ’av värsta sorten’ Soll. Mal. e\t e full jä´nn åv vä`sst vä`llton æ Soll. ’det där är väl en av värsta sorten det’ (sagt om klandervärd individ); e dÜ`lla å vä`sst vä`lltÜn (~ vä`llton) Mal. ’ett dumhuvud av värsta sorten’. 5. ’tjock (och klumpig) person el. djur’ Bo. Leks. Jfr våmkorv, bet. 2, m.fl. 6. (i uttr. i vältan:) Ân ók i we`llt vMora ’han åkte så att lasset välte’.
välta st. v. we`llt Älvd. Våmh. vMora Orsa vä`llt öMora Soll. wellt Ve. °wällt Ore vä`llta Bo. Rättv. Leks. Dju. Nås Jä. Mal. ÖVd.; pret. wÂllt Älvd. Våmh. vMora Ve. Orsa vÂllt öMora Soll. Ga. vallt Bo. Nås Äpp. Mal. ÖVd. vållt Rättv. vÜllt Leks. ~ vallt Dju. Jä.; sup. wu`llti Våmh. Ve. Orsa vu`llti öMora Soll. Rättv. Leks. Dju. Ga. °vulti Ål vÜ`llti Nås Jä. vÜllt Äpp. vÜ`llt Mal. ÖVd. 1. (intr.:) ’välta, falla (omkull)’ Våmh. Bon. Mora Ve. Soll. Orsa Rättv. Leks. Ga. Nås Jä. Mal. du sk Â`kkt so <i`nt e we´llt Våmh. ’du ska akta så att det inte välter’; i trodd Ât i wu`lltä Orsa ’jag trodde att jag skulle ramla’; an vallt yv trÜ`ssgÓïº Jä. ’han föll över tröskeln’;
3148 od tÚ`£fúrå add vÜ`llt sÜ tsé`nlä Mal. ’den där torrfuran hade fallit så lämpligt’; (om stjärnfall:) stjÂnnor wellt Orsa ’stjärnorna faller’ (jfr v ä l t a ned). Jfr dimpa, bet. 1; falla, bet. 2; karta, bet. 2; rasa, bet. 1. Syn.: gå kull, bet. 1; stälpa st. v., bet. 1. 2. ’falla i mängd, rasa el. flöda (från någon el.något), välla (fram)’ Ve. Bo. Dju. Jä. Mal. Tra. °sjå uker molngubber ä wält Ve. ’se sådana stora moln som väller fram’; °ä e sÜ -r -Ü vällt å tuvom Rättv. ’det är (så mycket lingon) så det flödar av tuvorna’; °o v sÜ lottu sÜ dinj völlt tå o Dju. ’hon (kon) var så smutsig att det ramlade torkad träck (som fastnat på buken el. benen) från henne’; då dÜm kamm -ú´t Üm mÓ`ronÂn sÜ vallt lÚ´rä tÓ dÜm Mal. ’när man kom ut (i stallet) om morgnarna rasade löddret från dem (hästarna)’; °ann e sÜ fäjt räjnt sÜ ä vällt å ömm Tra. ’han är så fet så det rent av väller av honom’ (jfr vällaI; vältade). 3. (i förb. med annat verb:) °an lig ti säµµÜn å vällt Bo. ’han ligger i sängen och vältrar sig (om person som inte vill stiga upp)’; an gÓ´r jan å vä´llt Leks. ’han går här och dräller’; daí didÁ´ dí`tsin lÓ´g fy`llhundÂn Ü va´llt Mal. ’där i den där vägsmutsen låg fyllhundarna och vältrade sig’ (jfr dike n., bet. 2). Jfr välta före. — Särsk. förb. (av:) ’falla av’ Våmh. Bon. Ve. e wÂlt -Ó´v fö m<i Våmh. ’det (lasset) välte av för mig’. Syn.: välta utav. 2. °Ü vält fÜl å Rättv. ’det knallar och går’; (före:) °e mÜrgo få -ne -nt ligg jä ine stugen Ü wällt -fyre me Ore ’i morgon får ni inte ligga här inne i stugan och vara i vägen för mig’. Jfr välta, bet. 3; (ikull:) wellt -iku´ll Orsa ’ramla omkull’. Syn.: rappla kull; välta kull, omkull, omring, stad, åkull; (kull:) = välta ikull Leks. Ål Nås Jä. Mal. Li.; (ned:) ’falla ned’ Mora Ve. Leks. Jä. Mal. Li. äppïä vÜllt -nÚ´d Leks. ’äpplet föll ner’; °hä vällt -ne ßärnÜr Jä. ’det kommer stjärnfall’ (jfr v ä l t a, bet. 1, slutet); (i bildl. uttr.:) nó  Ü`mn vÜ`llt -né dÁ´ söí´ Li. ’nu har ugnen fallit ned där i söder (dvs. nu har hustrun i gården söderut fått ett barn)’ (jfr mur, bet. 2); (nedur:) re` -ssÜm ä vÁ´ sÜ va`llt je neú´ Li. ’rätt som det var föll jag ner igenom isen’; (omkull:) = välta ikull Ve.; (omring:) = välta ikull Älvd. e welt -<umr<i´µg ’det ramlar omkull’; (stad:) = välta ikull Bo.; (refl.:) an
vÜllt -stÁ´ sä Leks. ’han föll omkull’; (s ö n d e r:) ’falla sönder’ Ve. Orsa; (upp:) °wellt -upp Orsa ’ta upp övre kvarnstenen för hackning’. Jfr taga upp, bet. 1; (utav:) ’falla av, lossna’ Jä. Äpp. Mal. é`n bÁ`kjúïä Â vÜllt -tÓ´ tri`llÜn fÚr mä Äpp. ’ena bakhjulet har fallit av trillan för mig’; (uti:) ’falla i’ Jä. Tra. je vallt -tí´ Jä. ’jag föll i (vattnet)’; (åkull:) = välta ikull öMora Ve.; (återända:) sÜ vallt o atte`nnda ti bá`kutrÜjä Mal. ’så föll hon baklänges i baktråget’.
vältaI sv. v. 1. we`llt Älvd. Våmh. Bon. welt