Mal. Li. °välta Bju. °vält Ål; pres. vä`llt Tra.; pres. pl. vä`llt öMora; pres. dep. we`lltes vMora. 1. (tr.:) ’välta, stjälpa, tippa’ Älvd. Bon. Soll. Bju. Nås; di©r old -<Ó´ we`llt t<i`mmbr<e Älvd. ’de håller på att välta timmer (på timmerupplaget)’;
°vält kÜlbÜttn Ål ’lägga in (just framkörd ved) i
kolmilan’ (jfr vältaII i, in). Jfr hö-. Syn.: stälpa sv. v., bet. 3. 2. ’vältra sig’ Ore; sí´ hur hä´sstº wä`lltär ’se hur hästen vältrar sig’. Jfr tumla m.fl. Syn.: kavla omring; vältaII, refl. och dep. — Refl.: = vältaII, bet. 2, öMora ÖVd. däm vä`llt si öMora ’de (hästarna) rullar sig på rygg’; bjä´nn vä`llt se ivi re´gg Li. ’björnen vänder sig i idet (eg. välter sig över rygg)’ (anses ske mitt i den meteorologiska vintern). — Dep.: = vältaII, bet. 2, Älvd. Våmh. vMora Ve. Soll., svä`jnÂn ïÓg uti död do\si å vä`lltes Soll. ’grisen låg i det där bosset och vältrade sig’; (bildl.:) e we`lltes ê`mmstÂs Älvd. ’det ligger bortslängt än här, än där’; (i förb. med av:) t<unn< welltes -Ó´v ní´fö bo`kk<Ân Älvd. ’tunnan rullar i väg nedför backen’; (i förb. med över‑ända:) <um <Ân we`lltäs yvyr <ennd wé´ï så Våmh. ’om han ramlar omkull fullständigt’. — Särsk. förb. (av:) 1. ’stjälpa av, tömma ur’ (jfr ÖDB I 259) Bon. Orsa; °wellt -åv kuÖï<e Bon. ’stjälpa av kolen
3149 (ur skrindan)’; °welt -åv jen kwölskrindu Orsa ’tömma en kolskrinda’. 2. ’få missfall’ Älvd. Jfr kasta, bet. 5. Syn.: förfara, pass., bet. 3 b, m.fl.; (i:) ’lägga in ved (i kolmila)’ (jfr ÖDB I 519) Soll. då Ân vältär -í´ ïi`ggmýïor ’då man lägger in ved i liggmilor (används slanor)’. Jfr ritaI i; vältaII, bet. 1. Syn.: vältaII in; (ikull:) ’välta omkull (någon el. något)’ öMora Orsa. Syn.: vältaII kull, ned; (in:) = vältaII i (jfr ÖDB I 519) Mora Orsa Ål; °welt -in jen milu Orsa °vält -in e mil Ål ’lägga in ved i en kolmila’. Jfr släpa in; vältaII, bet. 1; (kull:) = vältaII ikull Bo. °an välltÜ -kull lÂsset ’han välte om- kull lasset’; (ned:) welt -ní´d Orsa = vältaII ikull; (omring:) <Ân  weltÂð -<umr<i´µg skÓ´ï<e Älvd. ’han har slagit omkull skålen’; (undan:) vält -u\ndå do\nd sté´n du Soll. ’vältra undan den där stenen du’; (ur:) <Ân  weltÂð -ý´ skÓ´ïÑ Älvd. ’han har slagit omkull skålen så att inne‑ hållet har runnit ur’.
vältade adv. vä`lltÂde Leks. (förstärkande:) vä`ll tÂde tjå´kk ’mycket tjock’. Jfr k a b b a (n)d e; klässaII, adv.
väl-tagen adj. IV væ`ïtäjin Leks. ’välkommen’; kåm ä rä´µµÜn sÜ är ä væ`ïtäji ’kommer det regn så är det välkommet’. Syn.: välkommen. väl-talig adj. I væ`ïtÁïu Jä. ’vältalig, som talar bra
för sig’. Syn.: tal -börg, -för.
vältare m. III c vä`lltär Soll. ’person som lade in ved i liggmila’. Jfr ritaI, avl.; elds-.
vält-backe m. III a; best. dat. °weltbökk<Âm Orsa ’backe på vilken kolved kördes fram och lades upp’ (jfr ÖDB I 516).
vältig adj. I we`lltug Älvd. vä`lltug Leks. °välltu Bo. 1. ’som lätt välter; som ofta faller omkull’ allm. °ä v en välltu bÂnÜ Bo. ’ett sådant barn att falla omkull jämt och ständigt!’. Syn.: stälpig. 2. ’våt och hopklibbande (om exv. hö)’ Leks. Syn.: saskig.
vält-i-bänk m. vä´lltibäµk (~ v´lltibäµk) Soll. (skämtsamt om) ’barn som inte kan stå på benen’. vält-kabbe m. III a; best. °welltkÂbben vMora
°vältkabben Ål = vält, bet. 1.
vält-klabb m. I a °weltklÂbb Orsa = vält, bet. 1. vält-lass n. I a we`lltïÂss Älvd.; best. pl. °welltlÂssi
Orsa ’upp och ned-vältrat lass hö’ (jfr ÖDB I 259).
vält-nål f. I a we`lltn<Óï Våmh. °vältnåï Soll. we`lltnól Orsa vä`lltnÓï Bo. Ga.; best. we`ltnoï<e Bon. ’var och en av de två järntenar varmed åkervältens skaklar fästs vid vältkabben’ (se ill.). Jfr vält, bet. 2 med ill.
vält-plats m. I a we`lltpïÂss Älvd. Våmh. vä`llt pïÂss Soll. we`lltplÂss Orsa vä`lltpïass Mal. 1. ’plats centralt belägen inom ett myr slåtterområde till vilken hö forslades fram i omgångar’ (jfr ÖDB I 258) Älvd. Våmh. Orsa. 2. ’upplag av timmer’ (jfr ÖDB I 516) Älvd. Soll. Jfr lunn- plats. Syn.: välta, bet. 3.
vält-skaklar m. pl. we`lltskÁklÜr Orsa ’skaklar till åkervält’.
vält-stabbe m. III a; best. we`lltstÂbb<Ân Älvd. (i förb. med göra:) djÆ\rå we`lltstÂbb<Ân ’en lek i vilken två personer omfamnande varandra rullar nerför en (snöklädd) backe’. Syn.: digervält m.fl.
vält-stuga f. V we`lltstúg vOrsa we`lltstug öOrsa ’enkel stuga i vilken man övernattade under vinterkörning av hö från avlägset belägna slåttermarker’ (jfr ÖDB I 258). Syn.: höstuga, bet. 1, m.fl.
vält-stång f. I b we`lltst<Â@µg Älvd. ’stång som vid vältning av hölass bands på bindstångens plats’. vält-trösk m. I b °velttrusk Bon. ’konisk tröskvält
dragen av häst’. Syn.: våmhuströsk m.fl. välv n. I a, se valv.
välva sv. v. 3. ~ 1. we`ïv Älvd. wö`ïv Ve. we`llv Orsa °väïva Bo. °vaïva Bju. Dju. Ga. Flo. vä`ïva Jä. Mal. gva`ïva Li. va`ïva Tra.; pres. pl. va`ïv Leks. (Rönnäsfj.). 1. ’bygga valv’ Älvd. Ve. Orsa Bo. Leks. Bju. ÖVd. i  wellft dem Óv grÓsté`num öOrsa ’jag har välvt dem (källarna) av gråsten’; dÜm va`ïv en bró´ Leks. ’de bygger en välvd bro’. 2. a. ’vända (upp och ner)’ Mal. ve tóg Ü vä`ïv bÓ´tº Ü krÁk- -nu`ndi ha´nn ’vi vände upp och ner på båten och kröp under den’ (jfr kräka, bet. 1). Jfr välva om, bet. 2. Syn.: stälpa sv. v., bet. 1. b. ’vända upp ögonen under ögonlocken’ Flo. Jfr ringla, bet. 4; vävla, bet. 2 a. c. ’svindla, gå runt (i huvudet)’ Jä. ä tog -pÓ vä`ïva ti hu`vvu Ó mä ’det började gå runt i huvudet på mig’. Syn.: snurra, bet. 3; svimla. 3. ’äta glupskt’ Ga. Syn.: glafsa, bet. 4; glupa, bet. 1, m.fl. — Särsk.
3150 förb. (in; p. pret.:) i`nnváÐ Tra.; n. i`nngváïÞ Li. ’urgröpt (om exv. sliten brynsågsegg)’; (om:) 1.
°vi skum väïv -om bàkuunnÜn Bo. ’vi ska bygga
om valvet i bakugnen’. 2. väïv -Ü´mm bÓ´tº Mal. ’stjälpa båten upp och ner’. Jfr välva, bet. 2 a; vända upp-ned; (till:) o gvá`veï -Þé´ å Ïló` -né* hä`jïe mjÜ`ïkrinndja Li. ’hon gjorde en oförsiktig gest och slog ner hela mjölkkärlet’ (jfr ringaI f.). välv-bock m. I b °väïvbokk Bo.; pl. °wäïvbukkär
Ore ’bock använd vid välvning av piporna i kalkugn’ (se ill.; jfr ÖDB II 37).
välv-bro f. vä`ïvbrú Mal. gva`ïvbrú Li. va`ïvbrú Tra. ’välvd stenbro’.
väl-vordet adj. n. væ`ïvóïi Jä. ’i sin ordning, korrekt’; fuï é ä då væ`ïvóïi ’nog är det då riktigt (vägt el. mätt)’; °e ä väïvoïi mä o än ’är hon fullt återställd ännu’.
välv-syll f. gva`ïvsill Li. ’halvkluven stock vars flata sida vilade på härbresstolparna och på vars rundade sida härbret vilade’ (jfr ill. 509 och 511). Syn.: dälpsyll; välvsyllra m.fl.
välv-syllra f. va`llvsilldra Tra. = föreg.
vämjas sv. v. 1. dep. °wemäs Våmh. vä`mmjäs Äpp. ’vämjas’; °i wemäs wid ä Våmh. ’jag väm- jes vid det’. Jfr omäta.
vämjig adj. I w<é`mug Älvd. we\mjun vMora
°vämmjug Leks. væ`mju Bju.; n. vä`mmjut Äpp.
1. a. ’vämjelig, äcklig, motbjudande’ Älvd. Leks. Äpp. ußß hädÁ´ vÁ då sÜ vä`mmjut sÜ Äpp. ’usch det där var då så vämjeligt så!’. Syn.: kvämjig; vämlig; väpplig, bet. 3. b. (n.; adv.:) °ä smak sÜ vämmjut sÜ i kan spy Leks. ’det smakar så väm je ligt så jag kan spy’. Jfr gorrstyggt, bet. 1. 2. ’kinkig i fråga om mat’ vMora. Syn.: kräden, bet. 1; tärpig, bet. 1, m.fl. 3. ’som känner äckel, som har kväljningar’ Älvd. Bju. w<é`mug i mÒg<åm Älvd. ’dets.’. Syn.: olikande m.fl.
vämlig adj. I; n. vä`mmïet Äpp. = föreg., bet. 1 a. vämmel m. I d we`mbäï vMora vä`mbäl öMora. 1. ’docka gjord av klädesplagg el. trasor’ vMora. Jfr docka, bet. 2, m.fl. 2. ’hoprullat stycke tunn bröd’ (jfr ÖDB III 452) öMora. Jfr tullaII m.fl.
vämsa sv. v. 3. wä`ms Orsa ’jama, låta gällt (om katt)’. Jfr jama, bet. 1, m.fl. — Särsk. förb. (iring:) úr kÂtt wämsÜr -íriµg mi Orsa ’så kat‑ ten springer omkring mig och jamar’.
vän m. I a w<enn Älvd. vänn Soll. Leks. Ga. Flo. Nås Jä. Äpp. Mal. ÖVd. wenn Orsa wänn Ore; pl. vä`nnär öMora ’vän’; °ä e fÂrÜs lissvänn Bo. ’det är fars lilla vän (äsklingsbarn)’; jä ska je li`ssvänÜn litä æ`t Leks. ’jag ska ge lilla vännen (katten) lite mat’.
vän adj. I vén Mal. ’vacker’; o vÁ sÜ vé´n od li`sskúna ’hon var så vacker den där kokalven’. Jfr fager; grann, bet. 5 a.
väna f. V væ`na Bo. ’snigel’; °vänor  fårstört grönrÜjÜn ’sniglarna har förstört grönrågen’; rä`µnvæna ’stor svart skogssnigel (som ansågs förebåda regn)’; °nå räµnvän e frÂmmÜ så står Ü -nt på fÒränn Ü bi räµnvädÜr ’när »regnvänan» är framme så står det inte länge på förrän det blir regnväder’. Syn.: regnsla, bet. 1.
vänaste oböjl. adj.; adv. w<é`nest Älvd. w<è\näst Våmh. w<e`nnst Bon. we`nnst ~ we`nndest ~ wæ´nest vMora wæ´dneste Ve. væ´nest Soll. w<é`nst öOrsa wä`nnst(Â) Ore vÆ\nÜsta Bo. væ`nista Rättv. vä`nnÜst Leks. °vännästa Bju. 1. ’lite förmer än andra’ Älvd. Orsa Bo. <Ân wil wÒ\ ïite w<é`nest <ÂndÁ´r Älvd. ’han vill vara lite förmer än andra den där’; <o ti`kkt <o w w<é`nst d<od<Á´ öOrsa ’hon tyckte att hon var lite förmer den där (kvinnan)’. Jfr någotsånär, bet. 3. 2. a. ’inte så lite, liten, dålig m.m.; ganska mycket, stor, bra m.m.’ Älvd. Våmh. Ore Bo. Rättv. Leks. du i w<é`nest pre`sst<emneð bo dú´ ó´g Älvd. ’du är i tämligen hög grad ämne till att bli präst du också’ (jfr både, bet. 2); du sk tÁ´ ïite w<e\näst åv dy$ðÁ´r Våmh. ’du bör ta ganska mycket av det där’; wä`nnst kÜ´jrº Ore ’en ganska stor hög’ (jfr kurII, bet. 2); °du fek vÆnÜssta ma säd Bo. ’du fick ganska mycket säd’; jä e sÜ væ`nista på brø´ jæ Rättv. ’jag är tämligen mycket för att äta bröd jag’; ä v vä´nnÜst va tu´µ an v Leks. ’det var inte dåligt vad tung den var’. b. ’minsta, ringaste’ Ve. å djód int jett wæ´dneste dugg ’hon gjorde inte ett ringaste dugg’. 3. (adv.:) ’ganska, tämligen, någorlunda, bra (nog), riktigt, väldigt’ Älvd. Våmh. Bon. vMora Soll. Orsa Ore Bo. Leks. Bju. w<è\näst f<í´n Våmh. ’riktigt vacker’; so w<e`nnst Bon. ’tämligen mycket’; grøtº w wæ´nest gó´d vMora ’gröten var ganska god’; nóg jú´g du vÆ\nÜsta Bo. ’nog ljuger du ganska ordentligt’; ä v sÜ vä`nnÜst påkÜsta sÜ Leks.
3151 ’det var så väldigt påkostat så’. Jfr allt adv., bet. 5; grannla; vält adv., bet. 1.
vända f. IV a w<e`nnd Älvd. Bon. we`nnd vMora Orsa vä`nnd öMora Soll. Leks. wä`nnd Ve. vä`nnda Bo. Nås Mal. ÖVd. °vända Rättv. Bju.; ack. w<e`nndu Våmh. vä`nndu Dju. 1. ’vändning’ Älvd. Mora Ve. Soll. Bo. Rättv. Leks. <å i kwi´kk i o`ll<um w<e`nnd<um Älvd. ’hon är kvick i vänd‑ ningarna (eg. i alla vändningar)’; °an e ma ti värjo vända Rättv. ’han är med i allt jag gör’; tjø`r i vä`nnd Leks. ’köra efter åkerstyckets hela längd och återvända till utgångspunkten’; °ïissl vändo Soll. ’vändningen av översta varvet sädeskärvar (i samband med tröskning)’; °stur vändo Soll. ’vändningen av båda varven sädes- kärvar’. Se även gäta sv. v., bet. 2. Jfr vände; vändning, bet. 1; lapp-, tvär-. 2. ’färd fram och tillbaka (för att forsla ett lass el. uträtta något ärende)’ Älvd. Våmh. Bon. vMora Ve. Soll. Orsa Bo. Leks. Bju. Dju. Nås Mal. Ân djó`rd wä`nnd kwi´kkt donnd Ve. ’han uträttade ärendet raskt den där’; °vi tjörom fir vänndår om dÂg Bo. ’vi kör fyra vändor om dagen’; två vändÜs väg Leks. ’väg som fordrar två vändor’; wì\ðåw<ennd Älvd. ’körning fram och tillbaka efter ett lass ved’; t<i`mmbew<ennd Älvd. ti`mmbervännd Soll. ’kör‑ ning fram och tillbaka efter ett lass timmer’;
°wÀtuwänd Våmh. ’en fora vatten som man
körde med häst’; °ve  djo†† e faluvenda Mal. ’vi har gjort en resa till Falun och tillbaka igen’. Jfr larp, ssg; blind‑, Jons Erik‑, lucia‑, löp‑, Päls ‑Per‑, rack‑, rackel‑, snar‑, snäll‑. Syn.: vändning, bet. 2. 3. ’tillfälle, gång, tag, liten stund’ Våmh. Bon. Bo. Leks. k<Âm -ý´$t <ì\©n w<e`nndu Våmh. ’kom hit en liten stund’; i sk go -´@t <ì\©n w<e`nndu Våmh. ’jag ska gå ut en vända’; ne`sst w<e`nndu Bon. ’nästa gång’. Jfr ryck, bet. 2; tag, bet. 6.
vända sv. v. 3. ~ 1. w<e`nnd Älvd. Våmh. we`nnd Bon. vMora Ve. Orsa Ore vä`nnd öMora Soll. Leks. Ål vännd Bo. vä`nnda Rättv. Dju. Ga. Nås Jä. Äpp. ÖVd. vä`nnd Flo. ve`nnda Mal. ’vända (om)’ (jfr ÖDB I 231, 371, 372, 373, 452); °kåjt- -ettär åg bjuÖd -til sj<o <um Ân dugd wend dê$m Älvd. ’springa efter (korna) och försöka se om man kunde vända om dem, dvs. få dem att gå tillbaka’ (jfr vända åt); °wend ogur  fuÖtj<e
Bon. ’vända ut och in på ögonen på folk (och ta bort skräp)’; i`nnär Ân  mór idÂg å we`nnd vMora ’hinner han till Mora idag och vända?’; vä`nnd upå kÂkú´ öMora ’sno runt kakan (under kavlingen)’; vä`nnd ø´d Soll. ’vända hö (för att det ska torka fortare)’; o kÂmm int hé´m fÜrän n´tt h vännda Leks. ’hon kom inte hem förrän natten vänt, dvs. efter midnatt’; an jek -ú´t å vända Dju. ’han gick ut en liten stund (eg. och vände)’; ve`nnd i ø`gom Mal. ’vända ögonen åt olika håll, rulla med ögonen’; nó sk ve vä`nnda Li. ’nu ska vi vända (och tröska åt motsatt håll)’; (i fråga om att vända det översta jordlagret med plog, flåhacka el. annat redskap; jfr vända om; vända upp:) w<e`nnd må`jr<e Älvd. ’gräva upp och vända om det översta lagret av odlad myrmark’; °wend je lind Ve. ’plöja en vall’;
°vä`nd ko`ko Soll. ’bryta upp och vända grästorva
vid nyodling’; dÜm vä`nnd l´nnd Flo. ’de hackade upp trädgårdslanden’; (i fråga om utövande av magisk kunskap:) vä`nnd sy´ni Soll. ’förvända synen (på någon)’ (jfr vända bort); (i fråga om att förändra något:) so e w<e`nnde wÀ\tutjævin Älvd. ’så det (exv. saltet) tar bort vatten smaken (i exv. välling)’ (jfr tjäv); vä`nnd dem i nån mÁ´t öMora ’förvandla dem till någon mat’. Jfr djup‑, dret‑. — Refl.: 1. ’vända sig (om)’ Älvd. Våmh. Mora Orsa Leks. Li. Ü`llÜr we`nnded sí fró´ -º Orsa ’alla vände sig från honom’; dem stó´ å dró´ væ`ñ å vä`nnd se*  Ü`lle hÜ´ll Li. ’de stod och drog in luft genom näs- borrarna och vände sig runt åt alla håll’; (i förb. med uppefter:) då äddj vä`nnd sä* Ü´pptär å en bó`ïknív då han lä´gg an på bó´ïä Äpp. ’när eggen vänds uppåt på en bordskniv när man lägger den på bordet’; (bildl.; i förb. med till:) få sí´ hur hä vännd sä tæ´ Äpp. ’få se hur det artar sig’. 2. ’göra en tur, gå ett ärende’ Bon. Ve. 3. ’om vandla (naturprodukt till kontanter) åt sig’ Soll. °i vä`nndät mi nån sl´nt fö ö´d å å´m å slä´jkt ’jag omvandlade hö, halm och dylikt till pengar åt mig’. Jfr vända till, bet. 1. — Dep.: 1. ’vända sig’ Älvd. w<e`nndes ’vänd dig!’; (i förb. med ihop:) di©r uld w<enndÂs -ju´Öp o kÂ`sst e di©r uld bý`t Älvd. ’de skulle vända sig mot varandra och kasta det som de skulle byta’; (i förb. med uppåt:) w<e`nndes -u´pp dú´ Älvd.
3152 ’vänd dig uppåt du!’. 2. (opers. konstr.:) ’upp‑ träda kväljningar el. liknande obehags känslor’ Ve. Jä. °ä wendes ini kwidem å me Ve. ä vä`nndäs ti mÁ`gÜn (~ bä´ïjän) Jä. ’det vänder sig i magen (på mig)’. Syn.: vitta, bet. 3; väga, bet. 4. 3. ’vara vänd, vetta (åt)’ Älvd. Våmh. Bon. öMora Ve. Leks. eð ír i©t gïÁ´s so w<endes nó´rter (~ m<uÖt nó´rdº) Älvd. ’det är ett fönster som vetter mot norr’; dÚ´rä vänndäs nÓ´ïyvÜr Leks. ’dörren vetter norrut’. Jfr pekaI, bet. 2. 4. ’utvecklas (till)’ Äpp. Üm hä vä`nndäs tä sty`ggvärrk ’om det utvecklas till obotligt svår värk’. — Särsk. förb. (av:) °wennd -åv di sukkur Bon. ’vräng av dig strumporna’; °sokkor vo så våtÜ så jä vaït vännd -å mä däm Bo. ’strumporna var så våta att jag nödgades vränga dem av mig’; (p. pret.:) ä w -nt mé´r ell å´vwend wÂ\tnä Ve. ’(kaffet var så svagt att) det var inte mer än färgat vatten (eg. avvända vattnet)’; (bort:) d<em  w<end -bå´rrt mÿ\tjy Bon. ’de har lagt bort mycket (av dialekten)’; wennd -bÜrt Orsa ’genom troll- konster förvända (någon)’; °an kan vännd -bårt sinä på fÜïk Bo. ’han kan förvända synen på folk’ (jfr vända stad); frä`jst vä`nnd -bÜ*†† ä fé` Üm Tra. ’försök att få honom att tänka på någon‑ ting annat’; (i; refl.:) <Ân w<ennder -í´ sig Älvd. ’han vänder på sig lite (i sömnen)’; °i sk bårt å wennd -i mi ïitä vMora ’jag ska ut och ta en liten promenad’; (ihop:) <Ân w<ender -jú´Öp eð Älvd. ’han plöjer så att tiltorna flyttas mot mitten av åkern’; an skull vennd -ihó´p há`ïçÂn å stsi`nnom Mal. ’man skulle vända halspartierna på skinnen mot varandra’. Jfr vända ut; (iring; p. pret.:) ä bí sÜ iri´µgwenndÂd Orsa ’det blir så otydligt uttryckt’; (om:) w<end -<u´mm bïÁ´ð Våmh. ’vända blad’; °jä ska vänd -om dìd lind Bo. ’jag ska plöja den där vallen’; vännda -o´mm Leks. ’vände om, återvände’; °vännd -omm såkko Dju. ’vända ut och in på strumporna’; (p. pret.:) Ü´mmvännd Nås ’omvänd’; (refl.:) <Ân w<endär -<u´mm si Bon. ’han vänder sig om’; då ho vännd -Ü´mm sä Äpp. ’då hon vände sig om’; (på:) °vänd -på sä strumpon Ga. ’kränga på sig strumporna’; (stad:) °ä gikk int Ând te vennd -st alltiµ int Mal. ’man kunde inte kasta om allting (dvs. alla ord, för att skapa ord i skinnarmålet) inte’ (jfr stadvänd); °vennd -st syna å fÜttsin Mal. ’för-
vända synen på folk’ (jfr vända bort); (till:) 1. °hur i allÂns dagär skull ja h färi om int ja h hÂvi hä tä vända -tä mä Dju. ’hur skulle jag ha kunnat reda mig om jag inte haft något att omvandla till pengar’. Jfr vända, refl., bet. 3. 2.
°ur v ä o Âdd vänd -til ä Soll. ’hur var det hon
hade berättat (sagt) det?’; (upp:) ’vända upp(åt)’ öMora Ore Äpp. Tra. fi´sstjän vändä -u´pp vä`jt kvidn öMora ’(den döda) fisken vänder (den vita) buken uppåt’; wännd -u´pp tÜ´rrven Ore ’vända grässvålen’; wännd -u´pp jän li`nndo Ore ’plöja upp en vall’; tÁ´ å vä`nnd -Ü*pp á`vo Tra. ’ta och vänd upp avigsidan (av exv. tyg)’ (jfr avig, avl.); (uppi:) d ði©r  w<ent -u´ppi tu´rrv<in so bý`$v di©r <int dê`nndj noð Älvd. ’då de har ristat åkern behöver de inte gödsla alls’; (upp-ned:); wend uppní´d å Ân Ve. ’vänd upp och ned på den’. Jfr välva om, bet. 2; (ut:) 1. ’vända ut’ Tra. vä`nnd -út ví`tÜ@gon ’vända ut vitögonen’. 2. <Ân w<ender -´@t eð Älvd. ’han plöjer så att tiltorna flyttas ut mot kanten av åkern’. Jfr vända ihop; (ut-in:) ’vända ut och in’ Älvd. Våmh. Soll. Silj. du Áï w<end -Â@t<i´nn <å e`tt<un Älvd. ’du ska vända ut och in på mössan’; (bildl.:) °wennd -Â@tinn <ó si Bon. ’förlora herraväldet över sin känslor’; (ut‑ inå; p. pret.:) °tjoïtjilln e utinåvend Mal. ’kjolen har avigsidan ut’; (åstad:) ’förvränga, förvanska’ Ve.; (åt:) stÂð o w<end -Á´ små\ï<åm Älvd. ’iväg och jaga tillbaka småkreaturen (som kommit på fel stig)’; (åter:) ’vända om, återvända’ Älvd. Mora Ve. Soll. Orsa Bo. w<ennd<um -´tt Älvd. ’låt oss återvända!’; ä hell -å wennded -´tt å wÂÞ dÂjen Ve. ’det höll på att vända åter och dagades (eg. vart dagen)’; (imper.; substantiverat:) dÂjt i w<end -´tt Älvd. ’dit i vänd åter’ (avvisande svar på nyfiken fråga vart man går); i  bÁ`r ve bÜti vä\nnd -Âtt Soll. ’jag har bara varit fram och tillbaka’.
vänd-banke m. III a we`nndbµk vMora; best. vä`nndbåµkan Jä. ’svängbar tvärbalk på kördon’. Syn.: vred n., bet. 2, m.fl.
vänd-bänk m. I b ve`nndbäµk Mal. ’kombination av bänk och bord’ (jfr ÖDB III 211). Syn.: bordsäte m.fl.
vände n. III; best. vä`nndä Leks. ’trösknings‑ omgång el. -tur’; Á`r vä`nndä ’andra trösknings‑ om gången’. Jfr vända f., bet. 1.
3153 vändel(a)-rot(a) f. I ~ IV a w<e´nndeïrúÖt Älvd.
w<e`nndäïrúÖt Våmh. we`nndelrót vMora Soll. wä`nndelrót Ve. vä`nndilrót Rättv. Silj. Leks. Bju. Ål Dju. Ga. bä`nndilarót Mock. vä`nndilÂrót Jä. vä`nndelarót Äpp. °vänndilarot Mal.; best. vä`nndilroti öMora ’vänderot, Valeriana offici‑ nalis’. Jfr vändelblomma. Syn.: vänderot. vändel-blomma m. III a w<e´nndeïbïj<åmm Älvd.
’blomma av vänderot, Valeriana’. Jfr vändel(a)- rot(a); vänderot.
vände-rot f. I a we`nndrót vMora wä`nndrót Ve. = föreg.
vänd-fjöl f. II ~ I a; best. vä`nndfjæïä Tra. ’vändskiva på plog’.
vänd-hake m. IV w<e`nndÂtji* Älvd. wä`nndåkå Ve. vä`nndåkå Soll. vä\nndÒki Rättv. °vänndhaka Bju. °vänndhák Ål vä`nndhÁka Ga. vä`nndhÁkÜ Äpp. Mal.; best. °vändhÒkin Bo. ’redskap i form av en kraftig järnkrok försedd med en ring var‑ igenom en spak träddes, använt till att vända timmerstockar och stenar’ (se ill.; jfr ÖDB I 356). Syn.: vändkrok.
vänd-häl m. I a °vändhäï Ga. vä`nndhäï Flo. vä`nndháï Li. ’hälparti på strumpa stickat på särskilt (och nyare) vis’.
vänd-korve m. III a ve`nndkÜrva Mal. ’ett slags lek där en vuxen och ett barn står rygg mot rygg