Michael Polanyi beskriver olika led i en handling där vi använder oss av ett verktyg och våra egna händer. Verktyget fungerar i sammanhanget som en förlängning av kroppen. Om man tittar på ordet teknologi och funderar kring vad det är, och kan vara, och så att säga försöker gå till källan med begreppet, då hamnar man här där vi tvåbenta apdjur med sofistikerade fingrar, genom evolution, blir människor. Just i de stunder då förmänniskan tar upp en sten och en gren och med viljekraft och handlag förenar de två till ett verktyg, kanske en hacka eller en yxa. Det är fråga om brytpunkter, där natur övergår till att bli kultur, som här historiskt, men samma sak sker idag, brytpunkterna syns bara på andra platser. Fokus i hanterandet av enklare teknologi förutsätter handlingar som ibland, just för att teknologin är enkel, gör att människans del i förädlingen är stor och även kräver stora mått av yrkeskunnande.
De ofta avancerade handlingarna i så kallat enkel teknologi förutsätter rikligt med kunskap, i många fall mer kunskap än då vi drar bort våra kroppar från arbetet och låter en
högteknologiskt förenklad syssla ersätta den gamla sysslan, som tidigare förutsatte vårt handlag.
Vi förlänger kroppen och viljans förmåga genom just verktyg. ”Jag har beskrivit hur vi lär
oss att känna hur spetsen på ett verktyg eller en sond stöter mot yttre ting. Detta kan vi betrakta som en omvandling av verktyget eller sonden till en förnimmande utvidgning av vår kropp som Samuel Butler sagt”.26
Att framställa våra egna verktyg kan ses som nyckeln till den revolutionerande kedja av utvecklingssteg som lett vidare, ända till samtidens högteknologi. Verktygens relevans för de material de är utformade till att påverka förutsätter en mänsklig inlevelse, att vi känner
med materialen. Denna inlevelse är mestadels tyst i likhet med inlevelse som vi riktar mot människor. När vi arbetar med en praktisk syssla där vi tar bruk av verktyg är vår blick inte riktad mot verktygets syssla utan på förändringen i det råmaterial som verktyget påverkar. Vår inlevelseförmåga förläggs till det ting som vi förändrar, medan verktyget så väl som handens del i sysslan är bortom vårt intresse, inte medvetet men omedvetet.
Polanyi beskriver detta på ett teoretiserande sätt så att hans ögonöppnande tankar lindas in och av läsaren måste lindas upp. Men att vi i ett moment som inbegriper verktyg och material riktar vår uppmärksamhet mot materialets förvandling, inte i första hand verktyget, kan vi nog alla känna igen. Polanyis ord för denna inlevelse med tingen kallar han för att
Dwell in it. Polanyi i sin tur är när han väljer ordet inlevelse inspirerad av två tyska tänkare
från tidigt nittonhundratal W. Dilthey27 och T.Lipps28.
Dessa kapitel om tyst kunskap utgår från ett mångårigt reflekterande om fenomenets
täckning på estetiska praktiker. Under samma tidsspann har mina tankar berikats av läsning av kunskapsteori och filosofi, med särskilt intresse för tyst kunnande. De tre senaste åren av magister- och masterstudier har gjort det möjlig att gå djupare in i fenomenet, kopplat till de praktiker där jag själv verkar. Och slutligen valde jag att närläsa boken Den tysta
dimensionen (engelsk titel The Tacit Dimension), vilken utkom 1966 och kan läsas som en
precisering av de tankar Polanyi presenterade åtta år tidigare i Personal Knowledge.
Dessa texter om tyst kunskap är uttryck för en kunskapssyn som med Polanyis ord på engelska är interiorised, alltså är min egen. Jag känner respekt för Polanyis vilja att ge
upprättelse åt genrer av kunskap som enligt en positivistisk kunskapssyn lätt marginaliseras.
Ibland har jag trots att jag försöker ge rättvisa åt Polanyis tankar valt andra exempel än Polanyis, men då mycket närbesläktade sådana. Det har varit om jag ansett det påkallat att illustrera Polanyis koncept med en bild som läsaren lättare kan relatera till sitt liv.
Polanyi var en renässansmänniska och en bred tänkare vars bidrag hittas bland annat inom kemins område, men även ekonomins och mot slutet av hans värv inte minst filosofins.
Han stod som det framgår i bokens förord utanför det filosofiska paradigm som
kännetecknade hans samtids centrala teman. Boken är mycket tankeväckande men skriven i ett relativt svåråtkomligt språk. Det går delvis att förstå varför många samtida filosofer inte tog honom på det allvar som han önskat. Hans filosofi är i likhet med antika tänkares sätt att precisera sina tankar kreativt och spekulativt, och han tar i teman som det med all rimlighet inte går att komma i mål med. Den akademiska filosofin under nittonhundratalets mitt var mindre allmänfilosofiskt orienterad. Detta breda famnande om kunskapens väsen gör att hans tankar aldrig nådde filosofidiskursens mitt under hans samtid. Ett av hans viktigare kännemärken är att han hävdade att positivism som vetenskapligt ideal ger en alltför smal och vinklad grund för kunskap, som om det tolkas bokstavligt undergräver de allra viktigaste bedrifter som människor kan prestera. Hans skrivsätt då det kommer till detta tema är att tala i kraft av sin erfarenhet. I den traditionen tar jag vid.
Även min empiri och mina tankar här i är ibland direkta erfarenheter, med tillhörande reflektioner – som tagit färg av min högst personliga bildningsresa, från dyslektiker till skribent. Men alltid, i likhet med de flesta, som en thinker och en doer. Alltså utan att välja sida som antingen en tänkare eller en handlingsperson.
När vi använder verktyget tänker vi inte på att det är något främmande eller något annat än oss. Vårt medvetande blir som ett brännglas29. som strålar samman all uppmärksamhet till
en punkt. Just i mötet mellan vårt verktyg och där det gör nytta sker en förvandling. Det är dit vi riktar vår uppmärksamhet, vilje- och muskelkraft. Detta gör vi med en sådan
koncentration att mycket av våra övriga sinnens mottaglighet för annan omvärld blockeras ut. Men det är inte vårt förnuft som stänger av allt detta andra, det är inte en medveten handling utan en konsekvens av att vårt fokus är fördjupat i en syssla. När vi är fullt koncentrerade på sysslan tycks vår upplevelse av världen endast existera just där i mötet mellan verktyget och det material som vi förändrar. Dessa fokuspunkter för
uppmärksamheten kan även liknas vid svetsfogar, för just i det ögonblick då något blir till, i koncentrationens/svetsens vitglödande sken, döljs omvärlden för oss, och bara sysslan får plats i sinnet.
I den bländande koncentrationen uppstår kultur. Även när det vi gör är att ta något redan högt förädlat och vidareutveckla det tar vi del av samma upplevelsetrolleri, det som bara
människan kan; att ta natur och omvandla den till kultur, vilket kan ses som en urdefinition av begreppet teknologi.
I sådana stunder flyttas fokus in till den inre sysslan, man hamnar inne i förståelsen (ej nödvändigtvis medvetandet). Detta underlättas om den yttre sysslan, den som händerna utför, är så enkel att man lätt kan relatera till den, minnas och stämma av mot egen erfarenhet.
Praktiskt intellektuella sysslor tillskrivs inte alltid ett högt värde i det samtida
kunskapsparadigmet. Teknologibegreppet har utvecklats långt i nya riktningar och denna ursprungliga och pedagogiskt mer överskådliga innebörd är inte alltid giltig. Människor står inte lika självklart i fokus för sysslorna. I högteknologisk kultur vill man istället styra
skeenden som maskiner utför och från ett större avstånd.
Fakta finns i den yttre världen och kan dokumenteras.Kunnande däremot bor i människans kropp och förmåga. Där finns intresset i dessa texter.
Den förädling av ting som sker då verktygen är små och enkla, men handlaget desto större, är av en viss karaktär. Jämför man med det motsatta att stora maskinella verktyg tar över sysslorna, då har kunskapsakten som styr maskinernas process ofta radikalt förändrats och präglas nu av andra tankesätt. Den kunskapsakt som äger rum i det mycket nära umgänget mellan material, händer och blick, alstrar kunskap på ett särskilt sätt. Ineffektiviteten – om man väljer att se det så – blir just på grund av att sysslan tar tid, ett utrymme för reflektion. Kunskapsakten i det, till verktygen enkla – men till kunnandet krävande, går ofta djupare. Förtrogenhet uppstår ur tid vigd åt uppmärksamt arbete i en syssla. Detta är något som kunskap om en syssla aldrig helt kan ersätta. I glipan mellan om kunskapen och i kunskapen hittar man tyst kunnande. Det som på svenska fått begreppet tyst kunskap.