Språket fungerar som den vanligaste och ofta bästa mötesplatsen för tankar när de ska göras tillgängliga och möjliga att dela. Men om det finns ett stort värde i tysta kunskaper, hur argumenterar vi för dessa?
Språk är att lämna spår.
Föraningar är tysta.
Det dunkelt tänkta däremot är alltings början.
Det dunkla bör alltså inte smutskastas, som Esias Tegnér ser ut att göra i ett känt tal. Inlevelse är ofta nyckelordet i processer där kunskap är själva skörden. Inlevelsens tankekomponenter är långt ifrån alltid ord. Man kan i tanken bekanta sig med och bebo koncept och ting så pass väl att man kan nosa rätt på de relevanta frågorna, de som leder till mer förståelse. Detta att odla inlevelse och förtrogenhet sker dels med hjälp av språk i snäv mening, med orden som tankens format, men också i andra delar av våra hjärnor än där språkhanteringen äger rum. Den springande punkten i kunskapsakter av väldigt många olika slag är alltså den tysta kunskapen.
Båda typerna av tyst kunskap vilka enligt Kjell S. Johannessen är färdighetskunskap och
förtrogenhetskunskap ingår som konstitutiva inslag i tillägnelse av all slags
påståendekunskap. ”Påståendekunskaper vilar med andra ord på ett fundament av tysta kunskaper – utan tyst kunskap ingen påståendekunskap.” 47
Esias Tegnér är i äldre tider flitigt citerad. Hans kunskapsbegrepp ger uttryck för ett snävt kunskapstemperament där ordens roll i kunskapen blir väldigt centrala.
I Febi värld, i vetande som dikt, är allting klart: klar strålar Febi sol, klar var hans källa, den kastaliska. Vad du ej klart kan säga, vet du ej:
med tanken ordet föds på mannens läppar: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.48
Jag blir alltid skeptisk till missionerande förnuftsivrare. Vad det handlar om här är på ett dolt sätt att legitimera ett tolkningsföreträde. Det är en fråga om makt – inte kunskap.
Två temperament
Ordens klarhet är bedräglig och saknar ofta täckning i det i tingen tänkta. Vad som framstår som logiskt i det ena tankeformatet kan vara ologiskt i det andra, på samma sätt som rim för en döv person är handrörelser som rimmar, inte ordens läten. Samtidigt kan man betänka att Tegnér levde i en tid då skrock och fluffigt romantiskt tänkande kanske var en skenande företeelse med vilseledande kraft och att detta utgjorde ett hot mot tänkandets och vetandets nya landvinningar. Det går alltså att förstå hans eventuella behov av att göra rent hus med mystiska åskådningar i hans egen tid.
Mitt eget omdöme litar jag till och ser som stadigast när jag famnar om så många minnen och liknelser och tankar att jag bara kan hålla ihop dem med hjälp av intuitionens rikare kapacitet (i kontrast till förnuftigt medvetande). En konsekvens av detta synsätt är att jag i research-arbete aldrig går särskilt systematisk till väga. Överflödet av intryck ger perspektiv till yrkeskunnandet. Omvägen odlar omdömet.
Att förstå intuitivt är att gripa ett ögonblicks många tankar med den glimtande intuitionens kortvariga men just då stora håv. Jag kan inte, som inom förnuftstänkande, backa bandet
och se vad jag tänkt och helt klä det i ord. Kanske är det just detta att slippa
”säkerhetskopiera all data” som liksom frigör denna tanketyps blixtsnabba råstyrka.
På denna punkt är det en bjärt kontrast mellan konstnärlig/hantverksmässig praxis och akademisk praxis. Avståndet till kunskapens dräkt, då den är klädd i ord, är radikalt olika om målet är den snabba tankens råstyrka – eller den klara tankens precision. Det rör sig om två olika temperament. Ett varmt, som i det måste gå, och ett kyligt, som i stämmer
verkligen det där49. Kunskap växer ur växelspelet mellan dessa perspektiv, de är dialogiska poler och resurser för vår egen utveckling. Men det kyliga har retoriskt försprång, medan utveckling förutsätter initiativ, ja kanske rent av en lite naiv optimism.
Tyst kunskap är grunden för giltig kännedom om ett problem. Detta kan man sluta sig till ur teorier från såväl Wittgenstein som Polanyi, enligt Kjell S Johannesen i boken Praxis och
tyst kunnande50, samt Polanyis egna ord i Den tysta dimensionen. Och strukturen där den
tysta kunskapens urval sänder din förnuftskapacitet i en lämplig riktning sker under
medvetandets tröskel, här jobbar vår tysta intuition åt oss. Den explicita och uttalade delen av kunskapen är just bara en del; en mycket viktig sådan. Men den tysta delen formar trots sin dunkla skepnad spåren och ledtrådarna som leder vidare mot fördjupning och mot möjligt blottläggande – eller där det ordet passar bättre – uppfinnande av ny kunskap. Det tysta är själva anledningen till att det finns en ”jordmån” där en fråga kan växa fram, tillspetsas och bli relevant och värd att utforska.
Pianospel
Om jag ska illustrera Polanyis tanke med pianospel kan det se ut såhär:
Genom att koncentrera sig på sina fingrars rörelser kan en pianist tappa fokus från
musiken, så att musicerandet skenar i väg. Hon måste stanna upp och återhämta sitt fokus och vara i sysslan. Fingerrörelserna är här vad Polanyi kallar det proximala ledet. Men genom att ge akt på sina fingerrörelser och öva dessa så som en isolerad syssla och därefter åter ta fokus på musiken som helhetsupplevelse – vilken i sammanhanget utgör den distala dimensionen – kan hon bli en bättre pianist.
Meningen i en handling tenderar att flyttas bort från oss, skriver Polanyi, liksom den
uppmärksamhet vi ägnar åt sysslor för att utveckla dem också förflyttas från oss. Först i den distala dimensionen, i detta fall musiken som en upplevelse (vilken förfinas av det
mekaniska övandet, det proximala) kan ett kunnande smälta samman till en helhet där kunskapsaktens proximala och distala dimensioner är i takt med varandra. Inlevelse är i detta sammanhang centralt. Fokus på enskildheter vid inlärningen kan frigöra kraft till helheten. För mycket fokus på enskildheter kan ge en kunskapsmässig slagsida som bara kan brytas av den som förstår sig på problemet, att de båda leden i kunskapsakter som den här behöver vara i fas med varandra.51
Delarna av en helhet är mer påtagliga än de delvis dolda samband som formar helheten. Detta kan medföra att vi tillskriver delar ett oproportionerligt stort värde, på helhetens bekostnad. Kunskapen om delar är även lättare att formatera som påståendekunskap än det komplexa samband som bildar en helhet. Hade man försökt hade man riskerat oändligt långa texter. Således är helhetskunskap något som bättre tar sig ut som förtrogenhet, det vill säga tyst kunskap. Vägen till denna tysta helhetsförståelse kan däremot berikas av teoretisk och strukturerad påståendekunskap.
Delarna återfår sin mening när blicken återgår till helheten men det är aldrig samma helhet som innan. Genom den nyvunna erfarenheten har helheten ändrats, förhoppningsvis till det bättre.
Tragglandet förflyttar färdigheten in till förtrogenhetens tysta och interioriserade
upplevelse, metaforen är: som ett rinnande vatten, vilket kan ställas i kontrast till en tänkt handling där förnuftet styr sysslan med ett stelare grepp. Automation kan ju låta monotont och trist men delvis måste det vara vad det rör sig om. Den kapacitet som under
inlärningen gått åt till att precisera detaljernas form kan nu tas i bruk för helheten, så att den kan växa och helheten kan tack vare detta omfamnas med en mindre ansträngning. Och bara den som har kapacitet att ta av, kan med detta överflöd göra de stegringar som höjer en skolmässig interpretation så att den istället blir en musikalisk laddad stund, där upplevelsen av förtrollning glimmar till. Eller om man så vill, där det hela blir konst.
”Behold but One in all things; it is the second that leads you astray” formulerar den sufiske tänkaren Kabir på 1400-talet.52 Först när pianospelet blir en entitet blir det njutbart, men vägen dit går via djup kännedom om dess delar. Vilket man nog törs upphöja till regel inte bara inom pianospel utan yrkeskunnande överlag.
Jag läser detta som att försöka se varje handling som ett helt. Om man bortser från denna helhet och betraktar delarna för sig, utan att mentalt förankra delarna i helheten riskerar man att gå vilse bland detaljer. Delarna kan ses som förutsättningar och preciseringar av en helhet där man varken vill dra ifrån eller lägga till något.
Vilket knyter an till en definition av skönhet som Aristoteles gett uttryck för, där ett skönt föremål är ett som uppvisar korrekta relationer med sig självt både till sitt inre och yttre.53
Kanske har denna sufiske tänkares visdom inte bäring i alla sammanhang men den tycks ofta ha det inom konstnärliga uttryck. Musikstycket är ett. Kroppen som spelar musiken är även den en. Inte fingrar, händer, armar och hjärna, utan ett, och först som en ögonblicklig lämning av denna harmonierande enhet kan klangen, rytmen, bli till en upplevelse som överskuggar delarna och upplevs som en laddad helhet som vinner lyssnarens totala uppmärksamhet.
Vägen till denna enhet består i en erfarenhetsinsamling och ett växelspel mellan att vara i sysslan och att reflektera över den.
Men här lurar också faror. Om man inte skaffar sig verktyg till att ledigt röra sig mellan de proximala och distala leden, mellan teori och praktik, mellan att vara i sysslan och från ett avstånd tänka på den, riskerar även den som arbetar estetiskt att fastna i det tekniska. Åter är det då en fråga om det Polanyi kallar för att delar och helhet inte står i proportion till varandra. En vanlig anledning till detta kan vara att delarnas kunskap är så mycket lättare att gripa och att delarnas enkla överskådlighet lockar mer, då de snabbare kan ge känslan av att tanken behärskar sitt stoff.