Frågan om det tysta kunnandet är och förblir tyst har många filosofer och språkteoretiker tvistat om. Deras heta diskussioner har inte så sällan fått drag av dispyter med nästan rättshaveristisk karaktär, i vilka slutmålet inte alltid kan skönjas men däremot kampviljan.
Det jag ser som viktigt är att så ofta det går använda ordet kunnande framför kunskap. Då kommer man nästan alltid runt den frontala konfrontationen. Jag ser det också som friskt att personer inom universitetens värld har olika ambitioner, fallenhet, grundtemperament och mål. Några av dem vill peka ut och därmed begränsa vetenskapernas och vetandets möjliga område. Alltså där Vetande med stort V kan anses vara möjlig. De första och mest radikala förespråkarna för en dylik kunskapssyn är de Logiska positivisterna som verkade i Wien under 1920 talet.37
Personer med en kunskapssyn som går i klinsch med positivismen kan istället vilja inkludera tänkandetyper av relevans för människan och få upp dessa på agendan. Detta oberoende om deras intressen hamnar innanför eller utanför positivistisk gränsdragning för vad som förtjänar att kallas kunskap. Positivistiskt rensande i rabatterna stänger ute stora kunskapsfält. Inte minst opponerade sig Polanyi mot risken att vetenskapen ska missa vissa av människans mest centrala frågeställningar om den underkastar sig en för snål
kunskapsdefinition. De vetenskapliga undersökanden som rör subjektivt färgade företeelser, som exempelvis sociologi lever farligt om en positivist håller i
forskningsplånboken. Humanvetenskaperna sätter människan själv under luppen, inte bara som kropp utan även som igångsättare av skeenden.
Båda dessa hållningar, den expansiva och den avgränsande, bör finnas representerade i ett välmående akademiskt klimat där en vital dialog över discipliner leder handlingen och kunskapen framåt.
"Kanske kan man säga att begreppet tyst kunskap under den period då det användes som flitigast ”segrade till döds” som professor Bengt Molander påpekar i en kritisk reflektion. Och att begreppet kom att fungera som samlingsterm för sådant som vi lika gärna eller
en konst, omdöme, begåvning, uppmärksamhet, förtrogenhet, erfarenhet, personligt engagemang…”38
Distinktioner
Begreppet tyst kunskap har en annan klang än tyst kunnande, som i sin tur hade varit ett mer riktigt sätt att översätta Polanyis begrepp, Tacit knowing. Kunskap förväntas inom utbildningsinstitutioner allt oftare vila på vetenskaplig grund, vilket kan leda till att en teoretisk kunskapssyn steg för steg ges tolkningsföreträde, framför direkta erfarenheter hämtade ur en praxis. Trots det skulle få ifrågasätta att kunskap har en tendens att växa om den är förbunden med vad vi gör, alltså att kunskap som inte längre är praktiskt i bruk svalnar och ersätts med ny kunskap som är sammanflätad med nya sysslor som vi i den stunden ser som meningsfulla. I en bemärkelse kan Polanyi representera en kritik av den traditionellt västerländska kunskapssynen som av dess meningsmotståndare kan beskrivas som förnuftsövertro, där man vet priset på allt men värdet av inget. Den meningsskapande dimensionen i varje handling bortses lätt från eftersom den inte står i centrum för kunskap i dess renaste och mest nyktra och objektiva form. Ändå är våra aspirationer med och
formar allt urval för vad vi väljer att göra – de områden där vi odlar vår kunskap. Denna meningsskapande dimension i kunskapsakten kan ofta flyga under språkets blick såväl som ett naturvetenskapligt kunskapsbegrepps blick.
Kunskapbegreppen är i ständig förhandling. Vid vems bord sker förhandlingen år 2015? Vem är på bortamatch. Vem har publikens jubel i ryggen? Vad styr opinionen från tid till annan? Karisma, politik, nyttobegrepp, yrkeslivets trender och de heta yrkenas viktigaste kompetensområden?
Vad vi fyller våra dagar med kommer att inverka på det pragmatiskt vidareutvecklade begreppet kunskap. Kunskapen kan alltså få en innebördslig klangfärg som rymmer indirekta anspråk på att stå fri från människor; alltså att kunskap lika väl skulle kunna finnas i ting som i människor. Men det är alltså uttryck för en sammanblandning av fakta och kunskap, som ger starkare släktband än orden i själva verket har. Fakta är möjliga att lagra och sammanfatta utanför människors kroppar. Kunskap bebos av våra fysiska väsen och knyter relationer till omvärlden som är specifika för människan. Min personliga
tolkning av varför begreppet tyst kunskap inte är att betrakta som en helt lyckad rubrik för detta komplexa fenomen handla delvis om den något olyckliga svensköversättningen: tyst kunskap. Vilken kan bidra till diskussioners återvändsgränder, där språket styr tanken bort från den språkliga diplomati och öppna dialog som hade kunnat leda till ny kunskap och nya nyanseringar. Detta skulle kunna ha att göra med vad Bo Göranzon gett uttryck för i en paneldiskussion på temat:
”Ja, Jag tror inte idealet är att nå enighet i begreppets innebörd, sådana öppna begrepp är kopplade till olika förhållningssätt, intressen och tolkningar av verkligheten inom en given praxis. Förståelsen av öppna begrepp kräver att man lever i en verksamhet”.39
Göranzon delar i samma dialog upp begreppet i de 4 undergrupper som citeras på sida 47.
En diskussion som den om den Tysta kunskapens vara eller icke vara kan riskera att bli infekterad om man inte tillräckligt håller isär ord som ytligt sett kan se ut som synonymer: kunskap, kunnande, vetenskap och vetande. I den kritiska jämförelse som Kjell S.
Johannessen gör mellan den positivistiska kunskapssynen kontra tyst kunskap40 gör han sig skyldig till glidningar mellan orden kunskap och vetande och just där smyger sig en sorts logisk infektion in i diskursen.
Johannessen listar två karaktärsdrag för positivisternas kunskapssyn.
1. Det måste vara möjligt att formulera vårt vetande på ett eller annat språk.
2. Den språkligt formulerade utgåvan av vårt vetande måste kunna beläggas empiriskt eller bevisas med formella metoder.
Om man inte förmår sträcka sig längre in i kunskapens mysterium än denna barnsliga gränsdragning säkerställer man att man aldrig glider ut på djupt vatten, inget mer.
Logiska felslut kan bli konsekvensen om man inte – som Witgenstein menar vara den enda lösningen – går riktigt nära språket, in i det, djupt. Logiken kan inte ge oss en relevant relation till världen och förståelsen av den. Språket har däremot större möjlighet att göra det, om vi ger akt på dess relation till tänkandet och om vi bemödar oss om att ge orden
det tålamod som krävs och accepterar dess begränsningar. Relationen mellan språket och den värld det delvis kan fånga är personlig, och för att denna personliga kunskap ska kunna upphöjas till allmängiltig karaktär (inte generell) måste vi arbeta med språket, noga, så att det griper tag. I detta fall handlar precisionsarbetet i språket, alltså med orden som tänkandets format, om att inte se kunskap och vetande som begrepp som direkt kan
översättas. Polanyi menar att den tysta kunskapen bland annat består i att rikta sin inlevelse mot ett ting. När detta ting är en text, vidgas inlevelsen till att inbegripa inlevelsen med framtidens läsare. En språklig sanning finns inte i dess bokstav utan i de tankar orden möjliggör eller stimulerar till.
Det tar omkring tusen år för en tredjedel av orden i ett ”naturligt språk” alltså vanligt språk att bytas ut, sannolikt kan det komma att gå fortare framöver än under de senaste tusen åren. Detta språkets glidande rörelse påverkar vad vi menar med ordet kunskap och vad som inte i en given tid kvalar in i detta begrepp.