I samband med en utvecklad mer feministisk kvinnosyn i samhället, kan man även se en medicinsk utveckling som legat till grund för tankar om fri abortlagstiftning, då det exempelvis framgår i propositionen till ny abortlag 1974 att;
”den nuvarande abortlagstiftningen framstår som föråldrad. Den bör därför redan av dessa skäl bli föremål för en genomgripande omarbetning i syfte att få bestämmelserna bättre anpassade till de förhållanden och värderingar som råder i samhället idag och till de nya rön som gjorts inom bl.a. medicinska forskningen”
(1974:79, s 56).
Alltså, 1974 års abortlag som trädde i kraft 1975, medförde inte endast bestämmelser om fri abort fram till vecka 18, utan kommittén förklarade även att samhället bör inse att kvinnor behöver samhällets stöd, inte bara att kunna föda, utan även gällande födelsekontrollen (1971:58, s 19). Härmed kan man se ett utvecklat synsätt från samhället, att fokusera alltmer på abortförebyggande metoder såsom preventivmedel.
Utredningen som behandlade frågan om ”det ofödda barnet” gör en värdering av den nuvarande lagen från 1974 (SOU 1994:37, s 28, 1989:55). Överlag diskuteras det i denna utredning framförallt om det finns behov av att sänka den gräns som idag säger att efter vecka 18 måste kvinnan ansöka om abort genom Socialstyrelsen. Detta på grund av ett ökat hänsynstagande till barnets rätt i relation till kvinnans. I Sverige utförs aldrig en abort när fostret är livsdugligt, dock, gränsen för livsduglighet är beroende av de medicinska möjligheter som finns för att rädda för tidigt födda barn till livet och på de tekniska möjligheterna att bestämma graviditetens längd. Trots skeptiska riksdagspolitiker förslog utredningen om ”det ofödda barnet” att Socialstyrelsens rättsliga råd ska följa den medicinska utvecklingen på området. Tanken var framförallt att för att kunna säkerställa att abort inte görs på livsdugliga foster, istället sänka gränsen som för närvarande gäller för när abort skall vara tillåten, det vill säga efter vecka 22. Man kan tycka att detta inte är en radikal och udda tanke, utan detta har ändå hänt förut, att
gränsen sänkts på grund av den medicinska utvecklingens möjligheter att rädda fler ofödda barn. När abortlagen trädde i kraft år 1974 var utgången av 24:e veckan den övre gränsen, vilket senare ändrades till den 22: a veckan som vår nuvarande lag förklarar.
Det framgick även i utredningen om ”det ofödda barnet” att kvinnan bör ha laglig rätt, men inte längre skyldighet, till kuratorskontakt oberoende av graviditetens längd vid ansökan om abort (SOU 1994:37, s 28). Två år senare denna utredning framställdes, det vill säga år 1966, blev det en lagändring i abortlagen då obligatoriskt kuratorssamtal avskaffades (1995:669, § 8).
5.5.2FOSTERDIAGNOSTIK
Den medicinska framväxten som möjliggör fosterdiagnostik är en väsentlig förändring i aborträtten. Det har alltid diskuterats om orsaker till att barn föds med missbildningar, dock gjordes mer systematiska studier om missbildningar på 1700-talet och först under 1900-talets början började man först på allvar söka orsakerna till sjukdomar och missbildningar hos foster (SOU 1989:51, s 23). År 1941 fann man ett vetenskapligt samband mellan medfödd linsgrumling (även kallat grå starr, vilket är ett synfel då man ser en suddig bild på näthinnan i ögat istället för en klar bild) och hjärtsjukdomar hos barn vars mödrar hade haft röda hund under graviditetens första tre månader. År 1959 kunde det påvisas att barn med Downs syndrom har en extra kromosom (trimosi 21). Genom neurosedyn-katastrofen 1962 kunde man även påvisa att läkemedel kan skada fostret och först under 1970-talet uppstod en allt större medvetenhet om att alkohol och narkotika kan orsaka fosterskador. Fosterdiagnostiken utförs numera dagligen och rutinmässigt på mödravårdscentralen (SOU 1989:51, s 25).
Abortkommitténs utredning till SOU 1989:51 visar på att för närvarande föds drygt 100 000 barn om året och görs ungefär 37 000 aborter om året i Sverige. Av dessa aborter utgörs mer än 90 procent före den 12:e graviditetsveckan och endast ungefär 250 aborter om året görs efter den 18:e graviditetsveckan. Det är även beräknat att ungefär 35 procent av de senare aborterna utförs på grund av att man upptäckt fosterskada, i övrigt handlar det snarare om en allvarlig psyko-social problematik. Dock, kan man se en ökning av ansökningar om sen abort, det vill säga efter vecka 18, från slutet av 1980-talet till början av 2000-talet (SOU 2005:90, s 86). Det påstås gällande detta att den främsta orsaken till denna ökning är att fosterskador som skäl till abort även har ökat betydligt. Genom den medicintekniska utvecklingen kan fosterskador nu säkrare diagnostiseras. Det framgår även att andra bidragande orsaker till relativt fler
31
diagnostiserade fosterskador kan vara att fler kvinnor väljer att föda barn i högre ålder. Till skillnad från tidigare abortkommitténs utredning SOU 1989:51 då det undersöktes att det, år 1987, var 35 procent av de beviljade aborterna som var på grund av fosterskada så var andelen aborter på grund av fosterskada ökat år 2002 till 53 procent.
5.5.2.2 Hur går fosterdiagnostik till i praktiken?
I övrigt sker fosterdiagnostik genom en iakttagelse av fostret i livmodern med hjälp av röntgen, ultraljud eller fetoskopi (SOU 1989:51, s 27). Vidare kan även fostervattenprov ge upplysningar om fostrets tillstånd, exempelvis alfafetoprotein (AFP). Fosterdiagnostik kan även göras genom en undersökning av fostrets avstötta celler i fostervattnet, kallat amniocentes, eller genom prov på moderkakan, kallat chorionvillibioposi.
Genom röntgenundersökning av fostret kan man studera det skelett som innehåller kalk för att upptäcka skelettmissbildningar (SOU 1989:51, s 27). Dock är dessa missbildningar mycket sällsynta och svåra att förutsäga. En kombination av röntgenundersökning och andra diagnostiska metoder kan i vissa fall ge en utförligare information om gravare missbildningar där skelettet är inblandat.
Ultraljud används i stor och ökande omfattning som diagnostiskt hjälpmedel under graviditeten, då de flesta kvinnor sedan 1900-talets början erbjudits ultraljudsundersökning i 16-19:e graviditetsveckan (SOU 1989:51, s 27–28). Syftet med denna undersökning är inte att söka efter missbildningar hos fostret, utan att bestämma graviditetens längd och fostrets utveckling. Genom ultraljud kan man ibland även fastslå fostrets kön och man kan även i vissa fall se typer av missbildningar såsom ryggmärgsbråck, grövre missbildningar i njurar och urinvägar och dvärgväxt.
Fetoskopi är en annan fosterdiagnostisk metod då man kan, med hjälp av en tändstickssmal kikare kallat fetoskop, iaktta fostret genom att man för in denna i livmodern genom bukväggen (SOU 1989:51, s 27–28). Det kan även ta blodprov genom denna metod för att konstatera om barnet kommer födas med blödarsjuka. Medfödda allvarliga hudsjukdomar kan även diagnostiseras genom denna metod. Fetoskopi görs mellan 18:e och 20:e graviditetsveckan.
Den hittills mest använda metoden för fosterdiagnostik, förutom ultraljudsundersökning, är fostervattenprov (SOU 1989:51, s 27–28). I början på 1900-talet beräknades det att ungefär
4000–5000 prov utgörs årligen i Sverige. Fostervattenprov går till på så sätt att en tunn nål förs in genom den gravida kvinnans bukvägg till livmodern och där sugs fostervatten ut i syfte att ta reda på om det finns kromosomavvikelser. Detta är möjligt efter att fostret och moderkakans läge lokaliserats genom ett ultraljud.
5.5.2.3 Ett etiskt dilemma
I utredningen om Den gravida kvinnan och fostret – två individer, beskrivs det att fosterdiagnostik visar även en problematik av grundläggande etiska frågor (SOU 1989:51, s 11). Det handlar om människosyn och värderingar som styr vårt handlande och det handlar därmed också om individens integritet och övertygelse i relation till läkaren och sjukvården. Det betonar att människovärdet har i sig ett stort värde och borde därmed inte endast ses som en del av kvinnans kropp, särskilt inte när det är långt fram i graviditetens gång. Utredningen förklarar att det föreligger en viktig etisk skillnad mellan en generell abort, det vill säga när en graviditet avbryts på grund av ovilja att ha barn, och en selektiv abort, vilket menas med att en graviditet avbryts på grund av att man fått reda på att fostret är skadat. Det etiska dilemmat kan tyckas skilja sig, då inom generella aborter kan det handla om en konflikt mellan fostrets rätt till rättsskydd och kvinnans självbestämmanderätt. Gällande de selektiva aborterna handlar det dock även om fostrets rätt till rättsskydd, men det är snarare en mer central konflikt mellan människovärde, om huruvida människor är lika värda oavsett hälsa och funktionsduglighet och även kvinnans egen bedömning om vad hon klarar av i sitt fortsatta liv. En tanke som tas upp är att de selektiva aborterna kan tyckas hota den humanistiska människosynen om allas lika människovärde. Det kan anses vara tydligt att denna diskussion om fosterdiagnostik handlar om huruvida kvinnans rätt till självbestämmande eller fostrets rätt till rättskydd bör väga tyngst (SOU 1989:51, s 41).
33
6. ANALYS
Utifrån bakgrunds-delens diskussion om de väsentliga förändringar inom aborträtten samt tankar och motiveringar som kan tyckas grundat abortsrättsliga bestämmelser, ämnar jag i denna del ta reda på vilka former av makt som kan urskiljas inom dessa förändringar och motiveringar. Genom att koppla teorier om makt till aborträtten ämnar jag besvara
forskningsfrågan om hur förändringen och utformandet av makt ser ut, över kvinnors kroppar i relation till aborträtten.