Abortkommitténs utredning om den nya abortlagen visade på diskussioner om veckobegränsningen, då det framgick tankar om att sänka veckobegränsningen som hittills är bestämt att efter vecka 18 måste kvinnan ansöka om abort genom Socialstyrelsen (SOU 1994:37, s 28; 1989:55). Detta på grund av ett ökat hänsynstagande till det ofödda barnets rätt i relation till kvinnans. En annan tanke från abortkommittén var även att sänka senaste abortmöjligheten från vecka 22, detta med hänsyn till den medicinska utvecklingen då det går att rädda livsdugliga foster allt tidigare. Att sänka veckogränsen av medicinska utvecklingens växande möjligheter att rädda fler ofödda barn har även hänt tidigare, då abortlagen som trädde i kraft 1974 började med en senaste abortmöjlighet till 24:e veckan, vilket senare ändrades till den 22: a veckan.
Utifrån ett feministiskt perspektiv kan man anse att det tidiga kriminaliserandet av abort samt senare en legaliserad, men dock väldigt begränsad abortlag, visar på att kvinnan underställts mannen inom abortfrågan, då de flesta läkare som haft makt över abortsrättsliga bestämmelser och ingrepp varit just manliga läkare (Eduards 2012, s 105). Härmed kan möjligtvis Kristin Lukers påstående rättfärdigas, att ”Abortion, and only abortion, could enable them to make symbolic claims about their status (Luker 1984, s 31). Utifrån detta perspektiv kan man säga att det funnits övertag över kvinnors kroppar och liv, då särskilt gällande abortlagen då abort gjordes alltmer till medicinska frågor, exempelvis i formuleringar kring dessa veckobegränsningar. Därmed, rätten till fri abort, har möjligtvis utifrån ett feministiskt perspektiv, gett ett hopp för kvinnor att få självbestämmande i sitt val av att göra abort. Rätten till fri abort kan därmed ha visat en ökad rättvisa av könsmaktsordningen då kvinnor får ökade bestämmelser om sin kropp och sina reproduktiva möjligheter där män tidigare haft större makt.
Att det senare diskuteras om att begränsa denna frihet för kvinnor i och med veckobegränsningen, kan tyckas visa på, utifrån ett feministiskt förhållningssätt, ett bakslag
39
mot den jämställda utvecklingen av aborträtten. Härmed har Eduards en poäng gällande hennes diskussion om att fostrets rätt till rättsskydd och kvinnans rätt till självbestämmande då kvinnans liv och fostrets liv börjar värderas som likvärdiga (Eduards 2012, s 104). Detta kan tyckas inte bara visa på synen på fostret, utan snarare visar mer på synen på kvinnan och det hon förespråkar, att samhället möjligtvis har en syn på kvinnan som en (samhälls)moder då hennes sociala skäl att avstå barnafödande göms undan den medicinska och framförallt manliga dominansen (Eduards 2012, s 121). Utifrån det jag tidigare förklarat i delen ”teoretiskt ramverk” om kulturell feminism, så skulle man utifrån detta perspektiv av feminism påstå att kvinnans sociala ställning i samhället medfört att hon inte heller skyddas i rättsväsendet. Detta på grund av att kvinnan alltid är beroende av nya bestämmelser och begränsningar av hennes frihet till abort, grundat på statens övervägning av medicinsk forskning och begränsning av kvinnans sociala del av rätten till abort.
Detta kan även tyckas visa på det sociologen Brown diskuterar, då denna förändring av abortlagens veckobegränsningar kan tyckas visa på att Brown har rätt i att mänskliga rättigheter är paradoxala, då särskilt för kvinnor i och med att maktordningen inte förändras med en alltmer liberal och rättvis lagstiftning som rätten till fri abort (Brown 2000, s 231–238). Kvinnor har fått rätt till fri abort genom abortlagen som stiftades 1974, dock är kvinnor inte fria från en fortsatt reglering av deras kroppar och liv i förhållande till lagen och löser heller inte för underordning i samhället. Att vi har en ”fri” abortlagstiftning kan därmed tolkas på olika sätt, då kvinnan alltid ändå har friheten till fri abort, dock, i relation till en makt, som utifrån ett feministiskt perspektiv kan lokaliseras till en manlig dominans och utifrån Foucault och Rose möjligtvis en biopolitisk och biomedicinsk makt över kvinnors kroppar. Jag menar, att kvinnor har en frihet är svår att ifrågasätta, utan friheten finns där eftersom det är det som rättigheten medför. Men, det som motiveringar av veckobegränsning och en fortsatt begränsning och reglering av abortlagen kan tyckas tydliggöra, är att friheten är beroende av en makt. Aborträtten visar därmed snarare ett samband av frihet och makt.
6.6K
ONSULTATIONDet som även kan tyckas visa på en disciplinär makt över kvinnor i abortfrågan, är just konsultationen av kuratorer före och efter abortingreppet. Tidigare kan man säga att konsultationen gick ut på en utredning av medicinalstyrelsen social-psykiatriska nämnd då de beviljade aborter i enskilda fall då de ansåg att kvinnan hade en ”förutsedd svaghet” att ta hand om barnet (Swärd 1984, s 31–32). Dock, även efter fri abort legaliserades 1974, var det
obligatoriskt med kuratorsutredning om abort sker mellan den 12e och 18e graviditetsveckan och därefter vecka 18 låg beslutet hos Socialstyrelsen om det föreligger ”synnerliga skäl” som kan bevilja abort (SOU 1989:51, s 10-11). På detta sätt kunde staten, genom en disciplinär teknik som kuratorutredningar, styra och kontrollera kvinnors val till abort genom samtal, istället för tidigare kriminaliserandet av abort som snarare skulle visa på en suverän makt över kvinnors kroppar och liv (Foucault 2003, s 241). Att denna makt kan tolkas vara disciplinär i sin karaktär handlar om att genom konsultation kunde staten hantera kvinnor i relation till aborträtten med fokus på den särskilda kvinnan, ett styrande av individen i fråga genom disciplinär mekanik. Dock, efter den 18e graviditetsveckan då Socialstyrelsen hade fasta regler och bestämmelser över vad som räknas som ”synnerliga skäl” eller inte, hade staten snarare ett biopolitiskt tillvägagångssätt då dessa bestämmelser räcker sig över populationen av kvinnor och det han nämner för artvarelse snarare än utifrån ett individualiseringsperspektiv som den disciplinära makten utformar sig genom (Foucault 2003, s 242–243; Foucault 1978, s 139). Alltså, abortsrättsliga bestämmelser om konsultation kan tyckas visa på det Foucault anser, att sexuella friheter och möjligheter låg i fokus i den biopolitiska framväxten då kvinnors kroppar användes både som en standard för discipliner, såsom kuratorsutredningar, och som en grund för biopolitiska bestämmelser, såsom ”förutsedd svaghet” och ”synnerliga skäl” (Foucault 1978, s 146).
Först i början på 1900-talet motiverades det att kvinnor inte längre borde ha en skyldighet till kuratorskontakt, utan en laglig rätt till stödsamtal efter abortingreppet (SOU 1994:37, s 28). Genom lagändringen 1995:669 av abortlagen, avskaffades obligatoriska kuratorsamtal. Men, trots att obligatoriska kuratorutredningar avskaffades, kan man ändå hävda att den disciplinära makten legat kvar i och med uppmuntrandet om stödsamtal till kvinnor som söker aborter. Detta uppmuntrande till kvinnor om att ta hjälp av expertis, såsom kuratorer, gällande bestämmelser av abort leder oss till Rose’s tanke om att staters kollektiva åtgärder för att säkerställa hälsa utvidgades alltmer till fokus på en uppmuntran av en självhantering av hälsan vilket medför att människor kan vara alltmer aktiva medborgare och ha kontroll över sina egna hälso-val (Rose 2007 s 21–22). Denna nya förändring gällande konsultation, det vill säga att konsultation av kuratorsamtal blev frivilligt, kan tyckas lokalisera oss i en annan riktning än biopolitik och disciplin, utan snarare till det som Rose kallar för ”ethopolitics” (Rose 2007, s 27). Detta eftersom att ha rätt till att fritt välja om man behöver stödsamtal gällande sin abort kan vara ett möjliggörande av att kunna döma och agera utifrån sitt eget välmående.
41
Menas denna förändring till en alltmer liberalare abortlag med kvinnans fria val att välja abort att den suveräna-, samt den mer reglerande, biopolitiska makten försvunnit?
Möjligtvis är detta endast ett exempel på det Foucault nämner som den sociala kroppen, då kvinnor delegerats en suverän rätt att själva bestämma över sin abort utan en avgörande kuratorsutredning, vilket sedan följs av ett slags disciplinärt tvång, såsom utredning av Medicinal- och Socialstyrelsen, då det disciplinära tvånget faktiskt garanterar sammanhållningen i den sociala kroppen (Foucault 2003, s 28). Alltså, den disciplinära makten över kvinnors kroppar kan tyckas vara en dold makt som medför ökade friheter för kvinnorna i fråga, särskilt gällande det Rose diskuterar om underkastelse (subjectification) och ethopolitics, men att principen om suveränitet ändå finns kvar på grund av en fortsatt reglering av kvinnors kroppar i aborträttsliga bestämmelser (Rose 2007, s 21–27; Foucault 2003, s 38). Detta kan även tyckas bevisa att kvinnors reproduktiva frihet av aborträtten alltid är beroende av en makt, då staten fortfarande kontrollerar kvinnors kroppar och liv, även om det sker genom disciplinära åtgärder såsom kuratorutredningar exempelvis.
6.7F
OSTERDIAGNOSTIKEn tydlig medicinsk utveckling är gällande genetiken och eugeniken, då det inom abortfrågan medfört möjligheter om fosterdiagnostik då man under 1900-talet framförallt, kunnat genom forskning ta reda på ärftliga skador hos fostret, såsom grå starr, Downs Syndrom samt fosterskador av alkohol och narkotika (SOU 1989:51, s 23). Denna form av medicinsk utveckling kan tyckas belysa en uppfattning om att individualisera mänskligt värde, då framförallt genom den eugeniska indikationen av 1938 års abortlag kan visa på en tanke om en önskad mänsklig kapacitet då foster som har en ärftlig skada eller sjukdom exkluderas och anses som bristfälliga (Rose 2007, s 50; SOU 1989:51, s 58). Detta kan tyckas visa på en biopolitisk tanke om att förbättra kvaliteten på människolivet och hälsan i befolkningen som helhet då friska foster prioriterades över de foster som inte räknades med i kvaliteten som ”friska” individer (Rose 2007, s 113–115).
Under denna tid kunde staten inneha makten att maximera kvaliteten på befolkningen, dels genom att införa denna eugeniska indikation. Det kan tyckas urskiljas en förändring gällande makten över den medicinska utvecklingen om genetik, då i alltmer modern tidfosterdiagnostik motiverats utifrån individers självbestämmande och att fosterdiagnostiken kan rädda liv då en
kvinna som överväger abort kan ändra sitt val om fosterdiagnostiken visar på att fostret i fråga är friskt utan skada eller sjukdom (SOU 1989:51, s 25; Rose 2007, s 115). Möjligtvis kan man även här lokalisera utvecklingen av genetik och fosterdiagnostik i en befolkningsfråga som sedan utvecklades till att bli mer individualiserad med fokus på kvinnors självbestämmande i abort där fosterdiagnostik är, eller kan vara, inblandad.
Att alltfler aborter började beviljas på grund av fosterskador samt att äldre kvinnor väljer att föda barn i högre ålder på grund av att fosterskador säkrare kan diagnostiseras, kan tyckas bevisa det Rose diskuterar, att fosterdiagnostiken rört sig till en riktning som handlar om självbestämmanderätt snarare än en biopolitisk befolkningsfråga om kvaliteten på populationens liv (Rose 2007, s 115). Det visar även på att biopolitiken utvecklats i en form av en politik om livet självt, det vill säga på en molekylär nivå, då kvinnor genom rådgivning kan bli upplysta om nya biomedicinska möjligheter och tvingas fatta svåra beslut vad gäller fostret såsom sitt eget liv (Rose 2007, s 52, s 113–115). Genom denna biopolitiska och biomedicinska utveckling uppmärksammas människor alltmer som självständiga individer som bildar och ansvarar för sina egna framtider.
43
7. SLUTDISKUSSION
Syftet med denna studie var att undersöka väsentliga förändringar inom aborträtten och även motiveringar och tankar som kan tyckas legat till grund för aborträttsliga bestämmelser. Även vilka former av makt som kan urskiljas inom aborträtten.
Till att börja med kan man se att aborträttsliga bestämmelser från början av 1900-talet motiverats utifrån befolkningspolitiska överväganden. Statens åtgärd att kontrollera reproduktionen genom att förbjuda abort kan kopplas till en suverän makt då staten hade rätten att ”take life and let live”, särskilt gällande dödsstraff för abort från antikens tid.
I och med abortlagen 1938 fick kvinnor en rättslig frihet till abort, även om den var väldigt begränsad. Här kan man ändå se en förändring av den suveräna makten till en mer biopolitisk makt då staten valt att, genom indikationer, reglera kvinnors kroppar med målet att styra över populationens hälsa och barnafödande i stort. Ett biopolitiskt handlande som sådant kan anses vara tvångssteriliserande av kvinnor inom den eugeniska indikationen av 1938 års abortlag, i syfte att försäkra populationens kvalitet av hälsa. Ett annat biopolitiskt handlande kan tyckas vara avkriminaliserandet av preventivmedel, vilket motiverades som en lösning att lösa ett sjunkande födelsetal på 1930-talet då tanken var att barnafödandet skulle öka i och med att man själv kunde bestämma när man ville få barn. Här kan man se en tydlig förändring från den suveräna makten till den biopolitiska makten som fokuserade alltmer på att förebygga och säkerställa liv. Detta eftersom att om denna åtgärd skulle varit av en suverän makts åtgärd, skulle staten möjligtvis hindrat kvinnor att styra över fertiliteten vilket kan medföra befolkningsbrist. Istället tog den avkriminaliserande synen på preventivmedel en annan riktning. Utöver förändringen från en suverän makt till en alltmer biopolitisk makt, kan man även se en förändring i statens kontroll över människors liv från synsättet förklarat av Foucault ”the right to take life and let live” till en statlig kontroll över människor som snarare ämnar ”make live and let die”.
Genom att bevilja aborter utifrån kuratorsutredningar och konsultation genom medicinal- och socialstyrelsen, inom indikationer av ”oskäligt betungande” från 1940-talet samt ”synnerliga skäl” från 1960-talet, kan tyckas visa på en disciplinär makt då staten kunnat styra och kontrollera kvinnors val till abort genom dessa disciplinära åtgärder. Först på 1960-talet började aborträtten diskuteras utifrån att kvinnan bör ha självbestämmande, och det utvecklades även
en alltmer accepterad syn på preventivmedel, dock, var det först år 1974 kvinnan fick självbestämmande i sitt abortbeslut, detta i och med lagen till fri abort. Här kan skiftet mellan tidigare makt som hade rätt att döda, till en makt som snarare fokuserar på att skapa och förebygga liv, förtydligas. Detta genom att i samband med att införa fri abort, satsade staten alltmer på förebyggande åtgärder för att förhindra aborter, såsom preventivmedel och sexualupplysning. Detta visar även på en förändring från att lösa abortfrågan som en befolkningsfråga, till ett alltmer fokus på kvinnans självbestämmande.
Intressant i denna förändring från abort som en befolkningsfråga till ett fokus på kvinnans självbestämmande är att denna förändring skett under en väldigt lång tid och att det funnits en stark strid mot att bevilja aborter av sociala skäl. Detta kan tyckas visa på en syn på kvinnan som samhällsmoder och en stark ovilja i samhället att tillåta kvinnors självbestämmande över reproduktionen. Utifrån ett feministiskt perspektiv kan man anse att kvinnans sociala skäl till att vilja genomföra aborter har sköljts undan av en medicinsk och manlig dominans. Detta främst genom att tidigare var de flesta läkare som haft makt över aborträttsliga bestämmelser och ingrepp, just manliga läkare. Veckobegränsningar är något som diskuterats från 1900-talets början till Sveriges nutid och bestämmelserna kan tyckas ske på grund av den medicinska motiv till att skydda fostrets rätt till liv. Bestämmelser om veckobegränsning inom aborträtten kan, utifrån ett feministiskt perspektiv, visa på att kvinnans sociala ställning i samhället medfört att hon inte heller skyddas i rättsväsendet. Detta på grund av att kvinnan alltid är beroende av nya bestämmelser och begränsningar av hennes frihet till abort, grundat på statens övervägning av medicinsk forskning och begränsning av kvinnans sociala del av rätten till abort. Härmed skulle Browns antagande om att rättigheter är paradoxala, kunna rättfärdigas. Kvinnor har fått rätt till fri abort genom abortlagen som stiftades 1974, dock är kvinnor inte fria från en fortsatt reglering av deras kroppar och liv i förhållande till lagen och löser heller inte för underordning i samhället.
Sammanfattningsvis kan vi nu urskilja en aborträttslig förändring från förbud mot abort, vidare förbud med undantag då kvinnor kunde beviljas abort genom begränsade indikationer genom 1938 års abortlag. Detta till en fri abortlag, dock fortfarande inom vissa gränser baserade på den bestämda veckobegränsningen och efter vecka 18 då abort beviljas genom Socialstyrelsen. Man kan även urskilja en förändring av synen på kvinnan, i stora drag, från en syn på kvinnan som samhällsmoder till en syn på kvinnan som tillförlitlig och borde ha självbestämmande i abortbeslut. En väsentlig förändring kan även tyckas vara synen på liv, från en vilja att
45
maximera kvaliteten över befolkningens liv och hälsa, till ett alltmer fokus på förebyggande av liv, vilket kan tyckas bli tydligt gällande satsningen på preventivmedel och sexualupplysning.
7.2S
LUTSATSHur ser förändringen och utformandet av makt ut över kvinnors kroppar ut, i relation till aborträtten i Sverige?
Förändring av makt i relation till aborträtten kan tyckas rört sig, under en lång period, från en makt som har rätt att döda till en makt som fokuserar på att skapa liv. Olika bestämmelser och motiv inom aborträtten kan visa på olika former av makt. Den väsentliga förändringen inom aborträtten, där kvinnan fick självbestämmande i beslut om abort genom abortlagen 1974, visar dock inte att makt över kvinnors kroppar försvinner. Utan det visar snarare på att makt omformas, då makt i relation till kvinnans självbestämmande är av karaktären att skapa och förebygga liv, detta genom biopolitiska, biomedicinska eller disciplinära åtgärder.
Det är härmed kopplingen mellan den aborträttsliga förändringen och förändringen av utformandet av makt över kvinnors kroppar, jag anser visar på en gemensam svängning som tydliggör att frihet och makt är sammankopplade i abortfrågan. Svängningen har alltså skett, från en suverän makt över döden då abort var strängt kriminaliserat och tolkades endast handla om en befolkningsfråga, till en reglerande makt över liv, där både den disciplinära och biopolitiska makten faller in.
Aborträtten har tagit en tydlig svängning från befolkningspolitiska överväganden till fokus på självbestämmande och förebyggande av liv. Kvinnors reproduktiva friheter och möjligheter har legat i fokus i den biopolitiska framväxten då kvinnors kroppar användes både som en standard för discipliner såsom en grund för biopolitiska bestämmelser. Denna svängning visar därmed inte endast på en förändring av makt och ett förändrat synsätt på liv, utan även på en kontinuitet av reglering av kvinnors kroppar i förhållande till aborträtten.
Möjligtvis visar detta på det som Brown talar för, att rättigheter är en paradox. Aborträtten må innebära en frihet, vilket är en frihet så länge den fortsatta regleringen sker.
” Rights almost always serve as a mitigation – but not a resolution – of subordinating powers” (Brown 2000, s 231)