Abort, innan första legaliseringen 1938, kan tyckas visa sig vara en befolkningsfråga, då det under antikens tid tilläts aborter med hänsyn till att kunna reglera befolkningstillväxten, till att det snarare hävdats vara en befolkningskris då kvinnan riskerade dödsstraff om hon gjorde abort, vilket senare under 1800-talet lindrades till fängelsestraff (Forsling och Davidson 1982, s 9–12). Detta skulle kunna kopplas till Foucaults teori om att det existerade en suverän makt över kroppar och liv och makten var i karaktären att kunna ”take life or let live” (Foucault 2003, s 241). Kvinnors kroppar har varit under en makt som strävar efter att kontrollera populationen (Foucault 1978, s 106–107).
Till skillnad mot dessa åtgärder av att kriminalisera abort som en befolkningsåtgärd, vilket kan enligt Foucaults teori ses som en makt av suverän karaktär, tog den avkriminaliserande synen på preventivmedel en annan riktning. Detta eftersom att, början av 1900-talet, handlade frågan om födelsekontroll om en oro för överbefolkning då man aktivt har kopplat befolkningsfrågan till åtgärder för födelsekontroll. När födelsetalen sjönk på 1930-talet framgick istället tanken om att barnafödandet skulle öka om människor själv kunde bestämma när de ville få barn (Läkartidningen 2004, s 89–90). Om staten hade handlat utifrån den tidiga suveräna maktens karaktär, skulle de troligtvis, som gällande kriminaliserandet av abort, även kriminalisera preventivmedel. Denna åtgärd om att avkriminalisera preventivmedel kan snarare därmed tyckas visa på det Foucault förklarar, att den suveräna maktens rätt till att ”take life or let live” ersattes med en mer biopolitisk makt att ”make live and let die” (Foucault 2003, s 241).
6.3I
NDIKATIONERI Foucaults diskussion gällande förändringen av en suverän makt till en mer disciplinär makt, tar han även upp att makt och kunskap kan tyckas grundats av en tanke om ”A hysterization of women’s bodies”, då kvinnokroppen analyserades, kvalificerades och diskvalificerades i relation till sexualitet och kvinnokroppen lokaliserades även till medicinsk praktik om reproduktiv- och sexuell hälsa (Foucault 1978, s 104). Denna disciplinära makt fokuserade på att forma och styra människors kroppar vilket stod i motsats till tidigare makt som fokuserade på populationens hälsa i stort (Foucault 2003, s 241). Till skillnad från denna biopolitiska utveckling, diskuterar Rose att det skett en mer biomedicinsk utveckling, särskilt gällande makt och kunskap över genetiken (Rose 2007, s 113–115). Han förklarar första ”eugeniska” perioden då tanken var att forma individuella reproduktiva beslut och begränsa reproduktionen där ärftliga sjukdomar eller skador var inblandade, detta i syfte att förbättra kvaliteten på människolivet och hälsan i befolkningen som helhet. På vilket sätt kan denna förändring av makt utspela sig i aborträtten?
Sveriges första abortlag 1938 innebar en legalisering av abort, dock väldigt begränsad då den kunde tillåta abort i få fall som beviljades av den eugeniska eller humanitära indikationen. I ljuset av dessa diskussioner av Foucault och Rose, kan det vara av betydelse att lyfta fram den eugeniska indikationens innebörd. Den eugeniska indikationen beviljade abort om det antogs att det väntade barnet kunde genom arvsanlag leda till sinnessjuk, sinnesslö eller annan kroppslig sjukdom (SOU 1989:51, s 58). Inom denna indikation var det även en princip om att kvinnan skulle steriliseras utan samtycke (SOU 2000:20, s 76, s 15). Möjligtvis var detta en biopolitisk åtgärd av staten, då kvinnors kroppar kvalificerades och diskvalificerades genom den eugeniska indikationen som kunde leda till tvångssterilisering, detta i syfte att förbättra kvaliteten på populationen (Rose 2007, s 113–115; Foucault 1978, s 104).
Utifrån ett feministiskt perspektiv kan man även anse att denna åtgärd av tvångssterilisering var ett sätt att stärka kvinnans underordning och ta ifrån hennes makt att i framtida livet kunna reproducera sig, då man endast värderade kvinnan utifrån hennes biologiska möjligheter att föda friska barn (Eduards 2012, s 110–111). Utifrån detta synsätt kan man hävda att Rose teori om den biopolitiska utvecklingen rättfärdigas, möjligtvis tydligare än det Foucault diskuterar om disciplin, då målet för staten var syftade till att förbättra kvaliteten på människolivet och hälsan i befolkningen som helhet. En vidare förklaring av steriliseringslagen, kan tyckas vara att det visar ett samband mellan det Foucault nämner som suveränitetsrätt och disciplinmekanik
35
(Foucault 1978, s 144). Detta eftersom staten hade en suverän rätt att sterilisera kvinnor då kvinnor fortfarande var beroende av den suveräna rätten och inte kunde styra över beslutet, men, detta skedde genom en disciplinsmekanik på det sättet han förklarar som ”it is no longer a matter of bringing death into play in the field of sovereignty, but of distributing the living in the domain of value and utility” (Ibid).
Utifrån detta perspektiv har aborträtten, även efter första legaliseringen 1938, fortfarande handlat om ett agerande av staten utifrån befolkningspolitiska överväganden, dock utifrån ljuset av en makt som syftar på ”the right to make live and let die” istället för ”the right to take life and let live” (Foucault 2003, s 241).
6.3.2STRIDEN MOT ATT INFÖRA EN SOCIAL INDIKATION
I de abortsrättsliga bestämmelserna av SOU rapporter från början av 1900-talet, kan man urskilja en strid mot den sociala dimensionen, särskilt inför legaliseringen av första abortlagen 1938 (Swärd 1984, s 31). De som ville införa en social indikation var främst kommunisterna och socialdemokraterna, vilket blev nedröstat framförallt av högerpartister som var negativa till en alltför liberal abortlag. Motiveringar kring legaliseringen av den första abortlagen var att det var av betydelse att ha en strängare abortlag i och med huvudprincipen om att skydda fostrets rätt till liv. Kvinnans liv kunde prioriteras, dock endast ifall det råder en fara för kvinnans liv och hälsa i samband med graviditeten. Denna strid mot att införa en social dimension är intressant, särskilt utifrån ett feministiskt perspektiv, på grund av att den sociala delen kan tyckas göra en förändring för synen på abort, men även kvinnors sociala ställning i samhället. Vägran att införa en social indikation kan alltså ha att göra med sociala faktorer och synen på kvinnan i samhället och diskussioner om att aborträttigheter kan därmed ses som ett hot mot föreställningen av kvinnan som en (samhälls)moder (Eduards 2012, s 121; Foucault 1978, s 104). Synen på kvinnan som en samhällsmoder kan tyckas visas genom motiveringen till 1938 års abortlag, då man ville bevilja abort, genom vissa indikationer, i syfte att undvika illegala aborter som kan medföra risker för kvinnors liv och kommande fertilitet (SOU 1994:37, s 21). Att inte införa en social indikation i syfte att förbättra kvinnans sociala ställning, utan istället legalisera en väldigt begränsad abortlag med fokus på att säkra kvinnans fertilitet, kan tyckas visa på att staten handlat biopolitiskt genom att fokusera på att genom abortlagen reglera populationens barnafödande och kvinnors reproduktiva hälsa och förmågor (Foucault 2003, s 242–245; Rose 2007, s 113–115).
Trots legaliseringen av abort 1938, var illegala aborter fortfarande ett problem för regeringen att lösa, vilket inte ledde till ett införande av en social indikation utan istället en ny social- medicinsk indikation som kunde bevilja abort utifrån ”förutsedd svaghet”, alltså, en bedömning om kvinnans förmåga att ta hand om barnet (Swärd 1984, s 31–32). Utifrån ett feministiskt perspektiv kan man anse att denna ”reglering” av aborträtten visar på hur sammanvävd kvinnokroppen är med tanken om beskydd samt en misstro till kvinnors förmåga att kunna fatta ett eget beslut om abort (Eduards 2012, s 92).
I linje med detta kan man koppla Foucaults diskussion om att moderna samhällen har en lagstiftning, diskurs och organisering som formuleras kring principen om suveränitet över det han kallar för sociala kroppen, det vill säga den sociala delen av kontrollen av populationen, och även en delegering av enskildas suveränitet till staten som följs av disciplinära tvång (Foucault 2003, s 38). Staten vägrade införa en social indikation av aborträtten på grund av att deras mål inte var att göra illegala aborter legala, utan valde istället att införa en korrigering av abortlagen då den social-medicinska indikationen infördes år 1946 (Swärd 1984, s 31–32). Detta kan därmed tyckas visa på en suverän makt över den sociala kroppen, likaså som över kvinnors sociala önskningar inom aborträtten, genom att inte tillåta en fri abortlagstiftning, utan fortfarande en mer begränsad social del av abortlagen. Enligt denna nyare indikation beviljades kvinnor abort utifrån ”förutsedd svaghet” då tillståndet till abort gavs av medicinalstyrelsen social-psykiatriska nämnd, eller genom tvåläkarutlåtande, vilket kan tyda på att Foucaults teori möjligtvis rättfärdigas då man kan koppla konsultationen genom social-psykiatriska nämnden och tvåläkarutlåtandet till en disciplinär åtgärd som är sammanvävd med den suveräna maktens, i detta fall statens, vilja att kontrollera aborträttens sociala del.
Striden mot en social indikation tog en vändning vid 1960-talet, framförallt på grund av Polenaffärerna som kan anses varit en konsekvens av den begränsade abortlagen från 1938 (SOU 1994:37, s 22–25). Det började diskuteras alltmer om kvinnors självbestämmande, jämlikhet och könsroller. Det blev även ett ökat fokus på preventivmedel som blev alltmer accepterade och tillgängliga. Alltfler aborter beviljades utifrån den social-medicinska indikationen, vilket abortkommittén tog hänsyn till som sedan resulterade till ett utvidgande av indikationen till en indikation av ”synnerliga skäl” (SOU 1994:27, s 22–25). Man kan härmed se ett fokus på disciplinära åtgärder, då staten fortfarande inte ville stifta en fri abortlag, utan det var fortfarande av betydelse att kontrollera aborträtten genom disciplinära åtgärder såsom
37
konsultation av läkare för att bli beviljad abort genom ”synnerliga skäl” (Foucault 2003, s 141– 142).
Man kan alltså urskilja en strid mot att införa en social indikation, inte endast inför legaliseringen av den första abortlagen, utan denna strid kan tyckas legat kvar tills den fria abortlagen stiftades år 1974. Detta eftersom att genom denna lag kunde kvinnor beviljas abort, enbart på grund av sociala skäl och utan begränsningar, i och med att de fick självbestämmande i abortbeslutet. Möjligtvis är detta en förändring av synen på abort och kvinnan, från en tidigare syn på kvinnan som svag, detta dels i och med indikationen om ”förutsedd svaghet”, samt en syn på kvinnan som en (samhälls)moder, till ett förlitande på kvinnan i att kunna ha självbestämmande i sina abortbeslut. Trots kvinnans ökade självbestämmande med en fri abortlagstiftning, kan man i ljuset av biopolitiska makten, urskilja att införandet av fri abort inte endast var en åtgärd av staten att förse kvinnor med större reproduktiv frihet. Utan detta kan även tyckas visa på en biopolitisk åtgärd att lösa problemet med aborter i samhället (Foucault 2003, 141; Foucault 1978, s 146)). Aborter var fortfarande ett problem för staten att lösa, vilket utifrån ett biopolitiskt perspektiv kan tyckas vara att ge kvinnor den reproduktiva friheten genom en fri abortlag, men satsa alltmer på förebyggande åtgärder för att minska aborter. Rådgivning och konsultationer kan räknas som disciplinära tillvägagångssätt att styra kvinnor i val om preventivmedel och sexuell hälsa och undersökningar och satsningar på medicinsk utveckling kopplat till preventiva möjligheter kan tolkas vara av biopolitisk karaktär. Alltså, kvinnor delegeras en suverän rätt till självbestämmande i och med fri abort, vilket dock ändå följs av disciplinära och biopolitiska regleringar (Foucault 2003, s 28).
6.4P
REVENTIVMEDELMan skulle kunna saga att ett tydligt exempel på en maktförändring, speciellt från den suveräna makten till en alltmer biopolitisk och biomedicinsk makt, är framväxten och accepterandet av preventivmedel. Efter fri abort antogs år 1974 syftade staten att hindra en ökning av aborter med förebyggande åtgärder, där preventivmedel och sexualupplysning stod i fokus (SOU 1984:46, s 66; 1971:58, s 19). Staten har då, genom det Rose diskuterar kring bioekonomi, stöttat organisationer och läkare som bedriver preventivmedelsrådgivning med ekonomisk ersättning, utbildning och fortbildning samt en minskad kostnad för enskilda människor av preventivmedel (Rose 2007, s 11, s 21–22; SOU 1984:46, s 66). I ljuset av det Rose kallar för utveckling till en underkastelse i den biomedicinska makten (subjectification) har staten härmed
uppmuntrat en alltmer individuell kunskap om hälsa med hänsyn till preventivmedel och abortförebyggande åtgärder, som möjliggör att individer kan inneha ett alltmer aktivt medborgarskap som då kan välja att använda preventivmedel i syfte att styra över sin egen reproduktion. Staten har alltså underkastat sig makten över individers hälsa när fokus alltmer ligger på individers självhantering av hälsan.