Brist på rutiner
Resultaten visade på en osäkerhet hos flera av de intervjuade gällande hur lärare ska agera vid misstanke om barnmisshandel. Hälften av lärarna vittnade om bristande rutiner på
arbetsplatsen och ett fåtal nämnde även bristerna som anledningar till att inte ta misstanken vidare:
Just nu som jag sa innan så har vi inga rutiner. Eh…. Vad jag vet. Att hantera det så jag hade nog bara pratat med min biträdande rektor. Sen hade jag också kunnat gå till kuratorn för det är ju hon som har hand om sådant. Och jag tror det är hon som gör orosanmälan på skolan… vad jag har hört i personalrummet. (Zarah)
Pho….ja det är ganska så dumt det vet jag inte just rutinerna för om det är något speciellt mer än att man ska anmäla direkt och meddela rektorn direkt. Det är de rutinerna jag har fått reda på själv. [...]. Ja så att det är ju inte jättetydligt exakt vilken rutin som gäller utan jag har ju fått fråga liksom första gången jag skulle göra det ”hur gör jag nu?” för att göra rätt och känna sig säker. (Stina)
Brist på resurser
Resultatet visade även på bristande resurser och en av de intervjuade lärarna upplevde att det inte fanns tillräckligt med tid att stanna upp och prata ordentligt med eleverna på tu man hand:
Vi har avsatt mentorstid heter det till att prata med varje barn varje vecka. Men det är fortfarande 30 elever och så är det 15 minuter. Så om man tar 3 elever på 5 minuter men det är ju ändå 2-3 gånger per termin som man har utsatt tid för ensamtid med varje barn. Och min egen mentorsklass har jag bara 3 timmar i veckan ehm….. så där tycker jag att det brister lite. Att man inte har riktigt tid med barnen. [...] tyvärr är det inte att man alltid hinner stanna och prata en längre tid så förhoppningsvis kommer barnet och tyr sig till en. (Pernilla)
Analys av: Att inte agera
Studiens resultat tycks visa att det föreligger flera anledningarna till varför lärare väljer att inte anmäla. Detta har enligt denna studie bland annat visat sig bero på att lärarna själva varit oroade över att negativa konsekvenser kunde uppstå, att lärarna inte upplevt barnets situation som allvarlig nog, och även för att lärarna la över ansvaret på eleven. Att lämna över hela ansvaret på eleven angående om en anmälan skulle göras förekom endast bland de lärare som
undervisade barn över 15 år. I dessa fall hade barnet uttryckt till läraren att denne inte skulle agera och läraren följde barnets önskan. Detta kan kopplas till Lipsky (1980/2010) som
förklarar hur läraren hamnar i en klämd situation mellan eleven och organisationen när läraren både vill vara en medmänniska och lyssna på vad eleven säger samtidigt som läraren ska förhålla sig till de policys och lagar som finns inom organisationen.
Rädslan för konsekvenser och att det inte är allvarligt nog går även det i linje med Lipskys syn på gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme (Lipsky 1980/2010). Läraren kan välja att anmäla så som hen bör göra enligt lagen, men ändå väljer läraren att inte agera eftersom läraren har en föreställning om att det inte skulle gynna eleven. Situationen där Amanda förklarar att hon väljer att inte anmäla på grund av rädsla för konsekvenser hänger också ihop med tidigare forskning som framför att lärare känner en rädsla av att rapportering kan skapa ytterligare problem och mer misshandel i fallet (Gallagher-Mackay 2014). Tidigare forskning visar även att lärare drar sig från att anmäla på grund av att situationen inte anses vara
allvarlig nog (Feng et al. 2009). Selvik, Raaheim och Øverlien (2017) skriver att det finns en risk med att läraren lämnar över ansvaret på barnen eftersom barnen då kan lämnas ensamma att ta hand om sig själv under en kritisk livssituation. Enligt forskarna är det istället av vikt att läraren fångar upp gruppen av barn som upplevt våld i hemmet eftersom det hjälper till att bekräfta barnen och ger dem nödvändigt stöd. Läraren ska enligt lagen (SFS 2001:453) anmäla men resultaten i denna studie visar att vissa lärare trots detta aktivt väljer att inte göra det.
Explicit följer skolorna en formell struktur om att agera direkt vid misstanke om ett barn far illa, men i praktiken bortser skolorna från regler och väljer att ta egna beslut i ärendet (Linde & Svensson 2013; Eriksson-Zetterquist 2009). I Hannas citat beskriver hon en rädsla av att en anmälan skulle förstöra kontakten med eleven trots att det finns en anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen (SFS 2001:453). Hannas agerande styrks av tidigare forskning som förklarar att lärare känner en större skyldighet i att bevara relationen till barnet och dess familj än en skyldighet av att anmäla (Feng et al. 2009). Även i denna situation är det
gräsrotsbyråkratens värderingar och intressen som bidrar till hur handlingsutrymmet nyttjas för att göra val och fatta olika beslut i olika situationer (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Läraren behöver ha den rätta kunskapen för att kunna handla och agera rätt i olika situationer, och i Hannas ögon kan agerandet tyckas vara korrekt eftersom hon anser att det är viktigare att bevara relationen än att följa lagen.
Som förklarat ovan valde några av respondenterna att i vissa fall aktivt bortse från
socialtjänstlagen (SFS 2001:453). I andra fall framfördes bristande rutiner, bristande resurser och bristande kunskap som orsaker till att inte anmäla. Det går i linje med forskning som beskriver att lärare har minimal träning och utbildning gällande barnmisshandel (Márquez-Flores, Márquez-Hernández & Granados-Gámez 2014; Feng et al. 2009). Lärare bör anmäla direkt vid oro men bristande kunskap förefaller vara en faktor till att inte anmäla.
Gräsrotsbyråkraten behöver ha den rätta kunskapen för att kunna handla och agera rätt i olika situationer, och bristen på kunskap bidrar således till att läraren riskerar att agera fel
(Svensson, Johnsson & Laanemets 2008).
Hälften av lärarna vittnade om bristande rutiner på arbetsplatsen och i deras svar skildras en osäkerhet om hur man som lärare ska gå tillväga vid misstanke om att en elev blir utsatt för barnmisshandel. Om det inte i förutbestämda beskrivningar har förklarats hur läraren ska agera i olika situationer som uppstår upprätthålls organisationen genom att läraren improviserar (Svensson, K. 2013). Denna studies resultat påvisar att improvisation görs eftersom lärarna vittnade om bristande vägledning och att de på egen hand fått fråga sig fram för att göra vad de antog var rätt. Gräsrotsbyråkraten som möter medborgare ska bedöma och agera beroende på situation och samtidigt förhålla sig under de planer, lagar och policys som finns under organisationen (Lipsky 1980/2010). I de fall läraren inte vet vad för planer, lagar eller policys som hen behöver följa riskerar läraren att bedöma och agera fel i situationen. Detta styrks av forskning som indikerar att om läraren rent praktiskt vet vad som faktiskt sker vid en anmälan, ökar detta möjligheten till att fler lärare anmäler (Gallagher-Mackay 2014).
I resultatet framkom det också att det inte fanns tillräckligt med tid att stanna upp och prata ordentligt med eleverna. Parding (2010) skriver om att lärares arbetsuppgifter ökar utan att resurserna ökar. Detta kan utläsas i Pernillas citat där hon beskriver att hon inte har tillräckligt med tid till varje elev för att kunna prata om hur de mår. Även Lipsky (1980/2010) skriver om att gräsrotsbyråkrater har gränslös arbetsmängd med väldigt begränsade resurser. Centralt för människobehandlande organisationer är den nära interaktionen som finns mellan exempelvis läraren och eleven, och vidare är läraren ofta den viktigaste vuxna för barnet att tala med när barnet upplevt misshandel (Johansson, Dellgran & Höjer 2015; Selvik, Raaheim & Øverlien 2017; Thulin, Kjellgren & Nilsson 2018). Om tillfället försvinner för barnet och läraren att tala med varandra på egen hand blir även den nära interaktionen mellan dem lidande, inkluderat barnets avslöjande. Studier visar hur barn känner att de inte blir tillfrågade eller
lyssnade på och att de egentligen ville att de vuxna skulle ställa frågor till dem, ta dem på allvar och ge dem stöd (Selvik, Raaheim & Øverlien 2017). Studiens resultat visar att brist på resurser resulterar i att läraren inte får tid till att samtala med barnen om deras mående, och detta i sin tur riskerar att lämna barnen svikna (Selvik, Raaheim & Øverlien 2017).