Lärares skyldighet att anmäla

Kandidatuppsats

Lärares skyldighet att anmäla

En kvalitativ studie om lärares agerande vid

misstanke om barnmisshandel

Författare: Alma Torpman & Sebastian Öhrling Handledare: Johanna Thulin

Abstract

Authors: Alma Torpman and Sebastian Öhrling

Title: Teachers’ obligation to report. A qualitative study on teachers’ actions when suspecting child abuse. [Lärares skyldighet att anmäla. En kvalitativ studie om lärares agerande vid misstanke om barnmisshandel]

Supervisor: Johanna Thulin Assessor: Torbjörn Forkby

The aim of this study was to understand how teachers in Sweden act when they suspect child abuse. Eight semi-structured interviews were conducted with teachers from six different schools teaching at various grades. A qualitative method was applied in order to reach broader answers and enabling the possibility of follow-up questions. The collected data was analyzed with the new institutional theory and the theoretical concepts about street-level bureaucrats and discretion. Earlier studies within the area has been found by using the keywords: teacher, child abuse, report, mandatory report, consequence and neglect. The empirical data resulted in three large categories, which further contained several subcategories explaining why the teachers took action or not when suspecting child abuse. The results indicated that the teachers act in different ways within their discretion, and sometimes against the law.

Furthermore, the majority of the teachers have knowledge about the notification requirements according to the social services act (SFS 2001:453), but that some schools use their own policies and guidelines that the teacher choose to apply instead. Concludingly, the current study aligns with the new institutional theory illustrating that the solution for some

organizations is to detach practical actions from formal structures and thereby ignoring laws.

Tack

Innehållsförteckning

2.1 Förekomst av barnmisshandel i Sverige ... 10

2.2 Konsekvenser av barnmisshandel ... 10

2.3 Avslöjande av barnmisshandel ... 11

2.4 Bristande kunskap och utebliven anmälan... 12

2.5 Lärares upplevelser av handlingsutrymme ... 14

2.6 Tidigare forskningens relevans för studien ... 14

3 TEORIER ... 15

3.1 Organisationsteori ... 15

3.2 Nyinstitutionell teori ... 16

3.3 Gräsrotsbyråkrater & Handlingsutrymme ... 17

3.4 Teoretisk relevans för studien ... 18

4 METOD ... 20 4.1 Vetenskapsteoretisk ansats ... 20 4.2 Metodval ... 20 4.3 Semistrukturerade intervjuer ... 21 4.4 Urval ... 21 4.5 Beskrivning av respondenter ... 22 4.6 Studiens genomförande ... 23 4.7 Val av analysmetod ... 24

4.8 Reliabilitet & Validitet... 25

4.10 Forskningsetiska överväganden ... 26

4.11 Arbetsfördelning ... 28

5 RESULTAT & ANALYS ... 29

5.1 Hur lärare får kännedom eller misstanke om att ett barn blir utsatt för barnmisshandel ... 29

5.2 Att agera ... 32

5.3 Att inte agera ... 38

6 AVSLUTANDE DISKUSSION ... 44

6.1 Vidare forskning ... 47

REFERENSER ... 49

BILAGOR ... 54

Bilaga 1. Tabell ... 54

Bilaga 2. Samtyckes- och informationsbrev ... 55

1 INLEDNING

År 1998 tillsatte Regeringen en kommitté kallad Kommittén mot barnmisshandel som hade i uppdrag att utreda förekomsten av barnmisshandel med tillhörande frågor. I sin utredning föreslog kommittén en definition av begreppet barnmisshandel som lyder:

Barnmisshandel är när en vuxen person utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov. (SOU 2001:72, s.120)

Denna definition bär likheter med den definition World Health Organization (WHO) utarbetade år 1999:

Barnmisshandel eller misshandel innefattar all form av fysisk och/eller känslomässig misshandel, sexuella övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, kommersiell eller annan exploatering, som resulterar i verklig eller potentiell skada för barnets hälsa, överlevnad, utveckling eller värdighet [...]. (Runyan, Wattam, Ikeda, Hassan, & Ramiro 2002, s.59, vår översättning)

Barnmisshandel är ett brett begrepp som inte definieras i den svenska lagen, istället behandlas barnmisshandel som misshandel enligt Brottsbalkens 3 kap 5–6§§ (1962:700). Trots att det inte existerar en definition av barnmisshandel i den svenska lagen redogör Föräldrabalken 6 kap 1§ (1949:381) att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran, och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. I Sverige är det sedan år 1979 olagligt med kroppslig bestraffning (barnaga) eller annan kränkande behandling mot barn. Ändå framför Brottsförebyggande rådet att det i Sverige år 2017 genomfördes 23 600 anmälningar av barnmisshandel, inkluderat misshandel mellan barn (BRIS 2019;

Brottsförebyggande rådet 2019). Trots det höga antalet anmälningar förklarar

Brottsförebyggande rådet att mörkertalet är stort och detta vittnar om att barnmisshandel fortfarande är ett utbrett och angeläget samhällsproblem.

utveckling, dålig prestation i skolan, psykiska problem, självmordsförsök, ökat hälsoriskbeteende, våldsbrott och mycket mer (World Health Organization 2017).

Flertalet länder utanför Sveriges gränser betraktar också barnmisshandel som något olagligt. Barnkonventionen har skrivits under av 196 länder som på så vis förbundit sig att följa reglerna som står i den. I FN:s barnkonvention, artikel 19, står det exempelvis skrivet att barnet ska skyddas mot ”alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp” (Unicef 2019). Trots detta är barnmisshandel ett nationellt såväl som internationellt samhällsproblem. Annerbäck, Wingren, Svedin & Gustafsson (2010) undersöker i sin studie förekomsten av fysisk barnmisshandel i Sverige och resultaten indikerar att över 15% av alla undersökta barn har utsatts för fysiskt våld. På internationell nivå presenterar en annan studie att 22,6% av barnen i Europa på något sätt har fallit offer för fysisk misshandel (Stoltenborgh, Bakermans-Kranenburg, IJzendoorn & Alink 2013).

1.1 Problemformulering

Sverige har skolplikt vilket preciseras i Skollagen (2010:800). Detta gör skolan till en central plats för de flesta barnen i det svenska samhället. Skolan är en plats där barn möter vuxna utanför det egna hemmet och spenderar en stor del av sin vardag. I skolan kan vuxna upptäcka varningssignaler vad gäller barnmisshandel, och i skolmiljön har utsatta barn möjlighet att prata med utomstående vuxna. Detta är något Thulin, Kjellgren och Nilsson (2018) tar upp i sin artikel där de påvisar att skolpersonal och i synnerhet lärare är några av de viktigaste personerna att tala med för barn som upplevt fysisk misshandel.

I två internationella studier från Nordamerika och Taiwan (Gallagher-Mackay 2014; Feng, Chen, Wilk, Yang & Fetzer 2009) samt en studie från Sverige (Svensson, B. 2013)

studien inte anmälde ansågs istället bero på att förskolan upplevde sig ha nog med egna resurser för att hjälpa barnet, att förskolepersonalen inte ansåg att situationen var tillräckligt allvarlig, och att personalen kände obehag inför föräldrarnas reaktion (Svensson, B. 2013).

I socialtjänstlagen (SFS 2001:453) står det skrivet att alla yrkesverksamma vars verksamheter berör barn och unga har en skyldighet att genast anmäla till Socialnämnden om de i sin

verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Lagen ändrades år 2013 och kom då till att innefatta både misstanke och kännedom, från att tidigare endast ha innefattat kännedom (Socialstyrelsen 2014). Lagen är numera utformad så att det räcker med misstanke, erforderlig bedömning och eventuell utredning ska genomföras av Socialnämnden.

Socialstyrelsen gjorde år 2010 en nationell sammanställning av antalet orosanmälningar där anmälningsplats behandlades. I rapporten framkommer det att 17% av alla anmälningar inkommer från skolan (Socialstyrelsen 2012). Eftersom skolan är en central plats för barn och står för 17% av orosanmälningarna till Socialtjänsten syftar den föreliggande studien till att skapa förståelse för lärares agerande vid misstanke om barnmisshandel.

Uppsatsen är relevant för socialt arbete eftersom barnmisshandel är ett samhällsproblem med stort mörkertal, och genom denna studie kan vi förstå om lärarnas agerande går i linje med rådande anmälningsskyldighet eller bidrar till mörkertalet. Uppsatsen sticker ut på så vis att tidigare studier som behandlat samma ämne har intagit ett annat fokus, exempelvis på

1.2 Syfte

Genom semistrukturerade intervjuer syftar den föreliggande studien till att skapa förståelse för lärares agerande vid misstanke om barnmisshandel.

1.3 Frågeställningar

• Hur agerar lärare vid misstanke om barnmisshandel?

• Hur beskriver och motiverar lärare sitt agerande när de misstänker barnmisshandel?

1.4 Centrala begrepp

Barnmisshandel: Barnmisshandel är när en vuxen person utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov. (SOU 2001:72, s.120).

Socialtjänstlagen 14 kap 1§ (SoL 2001:453): Följande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till Socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa:

1. myndigheter vars verksamhet berör barn och unga.

2 TIDIGARE FORSKNING

Kring ämnet barnmisshandel finns det åtskilliga studier och många fokuserar på vad som händer efter att misshandeln ägt rum. Eftersom denna studie syftar till att skapa förståelse för lärares agerande vid misstanke om barnmisshandel kommer följande avsnitt att ta upp

relevant forskning kopplat till studien. Följande avsnitt påvisar förekomsten av

barnmisshandeln i Sverige, konsekvenser av barnmisshandel, belyser utsatta barns syn på lärare, framför lärares upplevelse av handlingsutrymme, presenterar forskning om lärares bristande kunskap samt förevisar anledningar till lärares uteblivna orosanmälningar. Valet av tidigare forskning är utformat i kronologisk ordning och framför studier som tar upp

bakgrundsfakta, barnens perspektiv och lärarnas perspektiv.

2.1 Förekomst av barnmisshandel i Sverige

Antalet polisanmälningar av misstänkt barnmisshandel har konstant ökat i Sverige sedan det år 1979 blev olagligt med barnaga (BRÅ 2018). Barnmisshandel förekommer hos cirka 15% av alla barn i Sverige, varav cirka 4% blir allvarligt misshandlade, en siffra som varit stabil sedan 1980-talet (Annerbäck 2011).

2.2 Konsekvenser av barnmisshandel

Barnmisshandel bidrar till många olika och uteslutande negativa konsekvenser för det utsatta barnet. Direkta följder av barnmisshandel kan resultera i död, fysiska skador på kroppen och funktionsnedsättningar (World Health Organization 2017). Misshandeln kan också försvåra hjärnans utveckling och skada både nervsystemet och immunsystemet. Enligt World Health Organization (2017) är barnmisshandel även förknippat med försenad kognitiv utveckling, dålig prestanda i skolan, psykiska problem, självmordsförsök, ökat hälsoriksbeteende och våldsbrott. Forskare menar också att barnmisshandel har en stark koppling till flera olika psykiatriska syndrom likt ångest, unipolär depression, bipolär depression, allmänna

ångestsyndrom, panikångest, fobier och posttraumatisk stress (Heim, Shugart, Craighead & Nemeroff 2010). Heim et al. (2010) framför vidare att tidiga traumatiska erfarenheter i livet dessutom har en koppling till schizofreni, anknytningssvårigheter, ätstörningar och

barnmisshandel, bland annat hur män som i sin barndom blivit utsatta för sexuella övergrepp i större utsträckning lider av arbetslöshet och lägre hushållsinkomster i sitt vuxna liv (Barrett, Kamiya & Sullivan 2014).

2.3 Avslöjande av barnmisshandel

I dagsläget utsätts minst ett av sju barn i Sverige för våld i hemmet, men Annerbäck (2011) menar att det trots förekomsten talas i begränsad utsträckning om våldet i både i den

offentliga debatten eller med barn och föräldrar. Färre än 7 % av de våldsutsatta barnen i Annerbäcks studie hade avslöjat för en myndighet att de blivit utsatta för våld i hemmet och studien visar att barns avslöjande i mycket begränsad utsträckning offentliggjorts till

myndigheter. Enligt Annerbäck skulle det vara lättare för barn att avslöja sina negativa erfarenheter om samhället talade öppet om våldets existens. Vidare föreslås det att barns rätt att inte utsättas för våld borde vara en integrerad del av samtal i skolorna när man diskuterar värderingar i samhället och mänskliga rättigheter (Annerbäck 2011).

Även Thulin, Kjellgren och Nilsson (2018) visar på behovet av att skolan belyser ämnet barnmisshandel och informerar om barns rättigheter, så att barnen inte ska uppleva att våldet är deras eget fel. Skolan är en central plats gällande upptäckandet och hanteringen av barn som utsätts för barnmisshandel eftersom barnen där har en relation med vuxna utanför det egna hemmet (Selvik, Raaheim & Øverlien 2017; Thulin, Kjellgren & Nilsson 2018). Forskning visar även att skolpersonal, ofta läraren, är den viktigaste vuxna att tala med när barnet upplevt fysiskt våld (Selvik, Raaheim & Øverlien 2017; Thulin, Kjellgren & Nilsson 2018). I en intervjustudie påtalade våldsutsatta barn vikten av pålitliga vuxna där det förelåg en bra relation för att kunna avslöja våldet. Barnen ville att vuxna skulle ställa frågor till dem, ta dem på allvar och ge dem stöd. Ifall de vuxna inte uppfyllde dessa förväntningar och inte agerade för barnets räkning kunde barnen känna sig svikna. Barnen önskade att de vuxna inte skulle vara dömande vid barnens avslöjande av misshandeln samt att de vuxna skulle samråda med barnet om hur man går vidare i processen efter avslöjandet (Thulin, Kjellgren & Nilsson 2018).

de intervjuade barnen uttryckte känslan av att de ofta inte blir lyssnade på av sina lärare och att lärarna endast ett fåtal gånger inlett en konversation om våldet med barnen. Att lärarna inte talar om våldet anser forskarna spär på illusionen om att våldet ska bevaras som en hemlighet. Om läraren inte tar upp ämnet med barnet kan det leda till att barnet känner sig ledset,

hopplöst och maktlöst. Forskarna indikerar att lärare behöver fånga upp gruppen av barn som upplevt våld i hemmet eftersom det hjälper till att bekräfta barnen, samt att det är ett

väsentligt inslag i att ge barnen nödvändigt stöd (Selvik, Raaheim & Øverlien 2017). Utan lärarens erkännande riskerar barnen att lämnas ensamma att ta hand om sig själv under en kritisk livssituation.

I en studie med 450 lärare undersöktes lärares kunskaper och uppfattningar om sexuella övergrepp mot barn, och studien framför att det föreligger en bristande kunskap hos lärare (Márquez-Flores, Márquez-Hernández & Granados-Gámez 2014). Resultatet framför att lärare behöver utbildning kring ämnet för att kunna upptäcka och se varningssignaler hos utsatta barn och att det är av vikt att skolan tar upp ämnet i klassrummet, vilket även två andra studier styrker (Thulin, Kjellgren & Nilsson 2018; Selvik, Raaheim & Øverlien 2017).

Forskarna indikerar att det finns ett behov av förebyggande åtgärder och utbildningsprogram och de anser att skolan kan verka som en plats för att förebygga denna form av

barnmisshandel (Márquez-Flores, Márquez-Hernández & Granados-Gámez 2014).

2.4 Bristande kunskap och utebliven anmälan

I flera länder råder en motsvarighet till den svenska anmälningsskyldighet som preciserar hur alla yrkesverksamma vars verksamheter berör barn och unga har en skyldighet att genast anmäla till Socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa (SoL 2001:453). Trots anmälningsskyldighet visar studier att de som är skyldiga att rapportera misslyckas att göra så av flera anledningar (Feng, Chen, Wilk, Yang & Fetzers 2009; Gallagher‐Mackay 2014). Resultatet av utebliven rapportering har lett till förödande konsekvenser som att barn mist livet (Feng et al. 2009). I studien undersöks det vilka

erfarenheter förskollärare i Taiwan har gällande misstänkt barnmisshandel och artikeln visar att majoriteten av förskollärarna aldrig har rapporterat misstänkt misshandel. Resultatet av studien synliggör även hur de flesta förskollärarna hade minimal träning och utbildning gällande barnmisshandel. Studien uppvisade att fyra stora faktorer styrde huruvida

faktorer var att bibehålla relationer, undvika skada, lärarnas skyldighet och att hålla balansen över situationen. Förskollärarna justerade sina tillvägagångssätt i enlighet med sin bedömning av barnmisshandeln i termer av hur allvarligt det var, förälderns avsikt, fara för barnet och en själv, institutionellt stöd samt hur nära deras relation till barnet och familjen var. Trots skyldigheten att anmäla kände förskollärarna en större skyldighet i att bevara relationerna till barnet och dess familj, och förskollärarna tvivlade även ofta på sin egen förmåga och

bedömning vilket ledde till att anmälan uteblev (Feng et al. 2009).

Vikten av att bevara relationen till barnet och föräldrarna uppges även vara en anledning till att som lärare inte anmäla misstänkt barnmisshandel i Nordamerika (Gallagher‐Mackay 2014). Lärare i Nordamerika är också de skyldiga enligt lag att anmäla om de misstänker att ett barn far illa. I studien framkommer det dock en rad olika anledningar till varför lärare ändå väljer att inte anmäla. Hos de undersökta lärarna infann sig exempelvis en rädsla av att

anmälan kunde skapa ytterligare problem och mer misshandel i hemmet, vilket lärarna inte ville ta ansvar för. Studien uppvisar att lärare är oroliga för eventuella konsekvenser vid en anmälan och att lärarna själva behöver stöd i hur man ska bemöta problemet. Resultatet framför även att om lärarna känner ett större stöd i att kunna hantera dessa situationer både känslomässigt och rent praktiskt gällande vad som faktiskt sker vid en anmälan, ökar detta möjligheten till att fler lärare anmäler (Gallagher‐Mackay 2014).

2.5 Lärares upplevelser av handlingsutrymme

Lärare har i sin yrkesroll ett handlingsutrymme där de självständigt ansvarar över och sköter sitt arbete (Parding 2010). I intervjustudien framställs lärares syn på handlingsutrymmet som essentiellt för att arbetet ska kunna genomföras på ett tillfredsställande sätt. Det framställs även som något positivt eftersom det bidrar till utvecklingen av kompetens utanför formella kompetensutvecklingsinsatser. Detta gör handlingsutrymmet fördelaktigt för både enskilda professionella men även arbetsorganisationen. Parding (2010) belyser genomgående vikten av handlingsutrymmet som genererar en känsla av förtroende hos lärarna eftersom de

självständigt ansvarar för sitt arbete utan inblandning av ledningen. Samtidigt framställs en bild av att handlingsutrymmet i verkligheten upplevs vara inskränkt och kringskuret för lärarna eftersom arbetsuppgifter ökat utan att mer resurser tillkommit. I studien förklarar en lärare hur de förändrade arbetsuppgifterna gått från att endast fokusera på lektionerna till att nu handla om ”hur mycket annat som helst” (Parding 2010, s.103).

2.6 Tidigare forskningens relevans för studien

Sammanfattningsvis är barnmisshandel ett utbrett och angeläget samhällsproblem i Sverige och misshandeln leder till många negativa följder (BRÅ 2018; Heim et al. 2010; Barrett, Kamiya & Sullivan 2014). Den tidigare forskningen visar att skolan är en central plats gällande upptäckandet och hanterandet av barn som utsätts för barnmisshandel, och läraren betraktas som en viktig vuxen att tala med för barn som upplevt fysiskt våld (Selvik, Raaheim & Øverlien 2017; Thulin, Kjellgren & Nilsson 2018). Däremot vittnar barn om att de ofta inte blir lyssnade på av sina lärare, och forskning indikerar att lärare behöver utbildning kring barnmisshandel för att kunna upptäcka och se varningssignaler hos utsatta barn (Márquez-Flores, Márquez-Hernández & Granados-Gámez 2014; Thulin, Kjellgren & Nilsson 2018; Selvik, Raaheim & Øverlien 2017). Barns avslöjande har visat sig offentliggöras i mycket begränsad utsträckning till myndigheter, och förskolepersonal i Sverige anmälde endast i en tredjedel av alla fall till Socialtjänsten (Svensson 2013). Urvalet av tidigare forskning är relevant för den föreliggande studien då forskningen genomgående och med olika

3 TEORIER

För att skapa förståelse för lärares agerande vid misstanke om barnmisshandel analyseras studiens empiri utifrån nyinstitutionell teori och de teoretiska begreppen handlingsutrymme och gräsrotsbyråkrat. Dessa har valts eftersom de belyser hur organisationen styr det

handlingsutrymme som ges lärare samt hur lagar och policys kan styra hur en lärare motiverar sitt agerande vid misstanke om barnmisshandel. För att skapa en kontext för läsaren kommer först organisationsteori att presenteras, då den nyinstitutionella teorin härstammar ur denna. Tidigare studier har också använt sig av teorierna och begreppen vilket visar att de är lämpliga att kombinera (Skillmark 2012). Detta eftersom nyinstitutionell teori kan beskriva organisationers förutsättningar att verka inom socialt arbete, samtidigt som de teoretiska begreppen handlingsutrymme och gräsrotsbyråkrat hjälper till att förstå förutsättningarna för organisationens verksamma aktörer. Det som förenar begreppen och teorin är att de alla är beroende av såväl det omgivande samhället som den organisatoriska omgivningen (Skillmark 2012).

3.1 Organisationsteori

Organisationsteori kan kort förklaras som flera olika teorier om organisationer som avser att bidra med lärdom kring det komplexa fenomenet ”organisation” (Hatch 2002; Johansson 2015). En organisation kan sägas formas när en verksamhet och dess strukturer börjar avgränsa sig från omvärlden, och organisationsteori har en betydelse för människan om man betraktar människorna inom organisationen som föremål för insatser eller aktivt medverkande aktörer (Linde & Svensson 2013). En av alla teorier inom organisationsteorin är den

institutionella, och denna teori är återkommande i studier av svenska förvaltningar och företag:

Institutionell teori belyser hur handlande i organisationer följer det som tas för givet, hur organisationer påverkas av sin omgivning som består av andra organisationer, och hur organisationer kommer att följa regler, såväl formella som informella, snarare än att välja rationella sätt att handla. (Eriksson-Zetterquist 2009, s.5)

nyinstitutionella teoribildningen är förenad med människobehandlande organisationer (Eriksson-Zetterquist 2009; Linde & Svensson 2013).

3.2 Nyinstitutionell teori

Traditionell organisationsteori ser till en organisations sätt att fungera genom att tillse om målen uppfylls, medan nyinstitutionell teori fokuserar på processen i sammanhållningen mellan organisationen och dess praktik (Svensson, K. 2013). De begrepp som är

betydelsefulla för nyinstitutionell teori behandlar hur organisationer lyckas erhålla legitimitet, hur organisationer särkopplar den informella och formella strukturen från varandra och hur organisationer blir mer homogena (isomorfism):

I nyinstitutionell teori ses organisationers agerande utifrån att dessa tar till sig idéer/organisationsmodeller från omgivningen för att söka legitimitet (symbolisk rationalitet) i det organisatoriska fält man verkar i. (Blomberg & Petersson 2013, s.145)

Det föreligger vissa institutionaliserade normer för hur en organisation ska se ut och uppföra sig. Dessa normer kallas för rationaliserade myter eftersom deras nytta anses som självklar utan att de synliggjort en påverkan på organisationen. Exempel på detta kan vara statliga normer på skolan som finns oavsett om de är gynnsamma för undervisningen eller studentens resultat (Meyer & Rowan 1977; Linde & Svensson 2013). Organisationer rättar sig efter dessa myter för att de vill svara upp mot omgivningens krav eftersom de söker legitimitet, och ifall en organisation inte skulle ta till sig dessa myter så kommer organisationen att framstå som ansvarslös, säregen och eventuellt icke-legitim. Dessa institutionaliserade normer behöver inte vara praktiskt fördelaktiga för kärnverksamheten och lösningen för verksamheten blir att särkoppla det praktiska handlandet från den formella strukturen (Linde & Svensson 2013; Eriksson-Zetterquist 2009). I praktiken innebär det att organisationen bortser från regler och väljer att inte implementera vissa beslut.

till organisationsutveckling, även fast det kan skapa en försvagning av den interna

effektiviteten. Genom isomorfism skapas även en enighet mellan organisationerna som bidrar med legitimitet, något som både staten och professionella eftersträvar (DiMaggio & Powell 1983; Svensson, K. 2013).

Den som representerar människobehandlande organisationer kommer ofta i kläm mellan individen och organisationen då hen alltid måste väga samman motstridiga värden och bestämma sig för hur de kan förenas. Eftersom det inte alltid i förutbestämda beskrivningar har förklarats hur representanten ska agera i olika situationer som uppstår upprätthålls organisationer genom att representanten improviserar (Svensson, K. 2013).

3.3 Gräsrotsbyråkrater & Handlingsutrymme

Välfärdssektorns centrala verksamheter är vård, skola och omsorg och dessa verksamheter är grunden i människobehandlande organisationer (Johansson, Dellgran & Höjer 2015). Det utmärkande för människobehandlande organisationers verksamheter är den nära interaktionen mellan till exempel lärare och elev, vårdare och patient samt socialarbetare och klient

(Johansson, Dellgran & Höjer 2015). Enligt Hasenfeld (2010) är kvalitén på interaktionen mellan den professionella och medborgaren extra betydelsefull på grund av att medborgaren har en varaktig kontakt med verksamheten. Exempel på detta kan vara skolan där det krävs att det finns ett förtroende mellan läraren och eleven. Statsvetaren Lipsky (1980/2010) kallar dessa professionella för gräsrotsbyråkrater, och inom människobehandlande organisationer är de medborgarnas viktigaste förbindelse till dessa organisationer.

Vidare förklarar Lipsky (1980/2010) att gräsrotsbyråkraten har gränslös arbetsmängd men oerhört begränsade resurser, och därför är det av vikt för personen att kunna fatta beslut om vad denne ska prioritera. Gräsrotsbyråkraten som möter medborgare ska bedöma och agera beroende på situationen och samtidigt förhålla sig till de planer, lagar och policys som finns

för organisationen (Lipsky 1980/2010).Samtidigt är handlingsutrymmet av vikt för

gräsrotsbyråkraterna eftersom de inte skulle kunna uträtta arbetet om det inte stundvis fanns tillfällen att avvika från regler och riktlinjer. Detta ställer krav på den professionella att själv bestämma och ge plats för finkänslig bedömning. Lipsky (1980/2010) skriver om att

medborgaren och organisationen i att vara både medmänniska och stå för organisationens policy och lagar.

Handlingsutrymmet ger ett tillfälle att handla med hänsyn till det utrymme som finns inom organisationen, dess olika behov och skiftande händelser (Lipsky 1980/2010). Trots att gräsrotsbyråkraten kan känna sig uppbunden av regler finns det alltid ett utrymme för tolkning och tillämpning av reglerna, och det är där en valmöjlighet infinner sig.

Gräsrotsbyråkraten säger sig ofta följa de regler som finns, men samtidigt existerar ett visst handlingsutrymme (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Det är gräsrotsbyråkraten som är kärnan i rutiner och bedömningar eftersom denne sitter på ansvaret att fatta beslut i olika händelser som inträffar. Dennes värderingar och intressen blir perspektiv av hur

handlingsutrymmet nyttjas och handlingsutrymme kan verka för att göra val och fatta olika beslut i olika situationer. Det betyder att gräsrotsbyråkrater behöver ha den rätta kunskapen för att kunna handla och agera rätt i olika situationer. Men även allmänhetens intryck av socialt arbete inverkar på vilka beslut som fattas, både på individnivå och i politiska beslut kring hur arbetet ska organiseras (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008).

3.4 Teoretisk relevans för studien

Nyinstitutionell teori hjälper till att beskriva organisationers förutsättningar att verka inom socialt arbete, samtidigt som de teoretiska begreppen handlingsutrymme och gräsrotsbyråkrat hjälper till att förstå förutsättningarna för de professionella i organisationerna (Skillmark 2012). Föreliggande studie utgår från hur lärare (gräsrotsbyråkrater) agerar och motiverar sitt agerande i situationer när de misstänker att ett barn far illa. Trots att gräsrotsbyråkraten kan känna sig uppbunden av regler finns det alltid ett utrymme för tolkning och tillämpning (Lipsky 1980/2010). Därför är det av relevans att i denna studie tillämpa de teoretiska

begreppen om gräsrotsbyråkrater och deras handlingsutrymme. Eftersom lärare som kommer i kontakt med barnmisshandel har lagstiftade krav att följa lämpar sig även den

4 METOD

I detta kapitel presenteras studiens genomförande och de överväganden som medföljde.

4.1 Vetenskapsteoretisk ansats

Den vetenskapsteoretiska ansatsen hermeneutik har använts för att besvara syftet. Traditionellt sett görs en uppdelning mellan två vetenskapsteoretiska traditioner kallade positivismen och hermeneutiken, samt deras respektive metodteorier, den kvantitativa och den kvalitativa (Hartman 2001). I studien användes en kvalitativ datainsamlingsmetod vilket gjorde att den hermeneutiska ansatsen lämpade sig att använda. En hermeneutiker är intresserad av människors livsvärldar och hur människor upplever sin situation (Bjereld, Demker & Hinnfors 2009). Synsättet inom hermeneutiken utgår från att tolka, översätta eller förklara (Jakobsson 2011). Inom hermeneutisk forskning undersöker man inte direkt

observerbara ting, utan istället studerar man människan från dennes ”insida” genom att studera föreställningar om verkligheten (Hartman 2001). Synsättet utgår från att människor tolkar sin situation och fyller den med mening, och det är denna mening som blir objektet för hermeneutiska undersökningar. Angreppssättets utgångspunkt är att kunskap ernås ur

personliga upplevelser och dessa förmedlas till forskaren genom personens egna upplevelse av fenomenet (DePoy & Gitlin 2010). Genom att tolka olika fenomen strävar forskaren efter att få svar på vad det är som visar sig och vad innebörden av detta är, vilket vanligtvis görs via analys och tolkning av intervjuer eller texter (Jakobsson 2011). Resultaten forskaren erhåller från en hermeneutisk studie ger en bild av innebörden av olika händelser eller fenomen med syftet att skapa större förståelse (Jakobsson 2011). Denna studie syftade till att förstå hur lärare agerar vid misstanke om barnmisshandel och det empiriska materialet samlades in med hjälp av intervjuer. Detta gjorde att hermeneutiken lämpade sig som vetenskapsteoretisk ansats.

4.2 Metodval

semistrukturerade intervjuer och strukturerade intervjuer (Jakobsson 2011). Strukturerade intervjuer används oftast i kvantitativa studier medan ostrukturerade intervjuer och

semistrukturerade intervjuer mestadels används inom kvalitativa studier. De ostrukturerade och semistrukturerade intervjuerna karaktäriseras även för övergripande frågor eller teman vilket gör att de lämpar sig bäst i kvalitativa studier. När man använder sig av en kvalitativ datainsamlingsmetod brukar termen informationsinhämtning användas, eftersom det speglar aktiviteterna inom en kvalitativ design (DePoy & Gitlin 2010). Informationsinhämtningen utgår från den ursprungliga frågeställningen men är en del i en föränderlig process som medför kontinuerlig analys och omformulering av den ursprungliga frågeställningen (DePoy & Gitlin 2010).

4.3 Semistrukturerade intervjuer

I studien intervjuades 8 stycken lärare genom semistrukturerade intervjuer innehållandes en på förhand nedskriven intervjuguide (se bilaga 3). Intervjuguiden bestod av 18 fasta frågor som ställdes till informanten med möjligheten till öppna svarsalternativ. Vid genomförandet av intervjuerna intog intervjuarna ett flexibelt förhållningssätt för att låta intervjun utvecklas dit respondenten tog den. Detta tillät respondenterna att forma utformningen av intervjun och de följdfrågor som ställdes. Med hjälp av semistrukturerade frågor höll sig respondenterna till ämnet vilket ökade möjligheten att fånga in de teman som ämnats att tolkas och förklaras. De semistrukturerade intervjuerna skapade även möjlighet till jämförelse mellan svaren.

Användandet av denna intervjustil till dessa frågeställningar bidrog till likartade intervjuer med utrymme för olikartade svar. Med hjälp av ljudupptagning spelades intervjuerna in. Transkribering av de inspelade intervjuerna genomfördes efter informationsinhämtningen.

4.4 Urval

får tillgång till en grupp via en av gruppens medlemmar är vanligt inom kvalitativ forskning (DePoy & Gitlin 2010). Dessa tre lärare var villiga att intervjuas och de inkluderades därför i urvalet. Upplysning om ytterligare lärare till studiens urval skedde genom bekantskapskretsar, där fem av studiens åtta lärare identifierades. Lärarna i urvalet delgavs ett samtyckes- och informationsbrev (se bilaga 2) och tillfrågades om att medverka i studien. Samtliga gav sitt samtycke och inkluderades därefter i studien.

Vid genomförandet av kvalitativa intervjuer rekommenderas det att genomföra fler än sex intervjuer, detta för att materialet inte ska vara beroende av enskildas personliga uppfattningar (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015). Av denna anledning intervjuades totalt åtta stycken lärare. Vid kvalitativa intervjuer talas det om att studien ska uppnå en mättnad, vilket innebär att svarsmönstret återkommer i ett flertal fall och forskaren känner att hen inte kommer nå ny kunskap även om fler intervjuer utförs (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015). Efter denna studies genomförande av de åtta intervjuerna infann sig en mättnad eftersom likartade svar inkommit från de intervjuade lärarna. Denna studie har strävat efter ett urval som kunde tillhandahålla så mycket information och variation i svaren som möjligt. Av den anledningen riktade sig urvalet till legitimerade lärare som arbetade i förskolan, grundskolan och

gymnasiet och som var anställda av både kommunala och privata skolor runt om i Sverige.

4.5 Beskrivning av respondenter

De åtta respondenterna var alla legitimerade lärare och hade arbetat mellan 2–32 år som lärare. Lärarna arbetade på sex olika skolor runt om i Sverige och undervisade i skolformer från förskolan upp till gymnasiet på både kommunala som privata skolor. Sex av

respondenterna var kvinnor och två var män. Urvalet hade ett åldersspann på 29 år. I detta stycke kommer de åtta respondenterna kort presenteras med fiktiva namn:

• Hanna 40 år har arbetat som musiklärare i 15 års tid. Undervisar elever i åldrarna 7–19

år. Hanna har aldrig gjort en orosanmälan under sin tid som lärare.

• Pernilla 27 år har arbetat som mellanstadielärare i 2 år. Undervisar elever i åldrarna 10–11 år. Pernilla har gjort en (1) orosanmälning under tiden som lärare.

• Stina 28 år har arbetat som lågstadielärare i 2 år. Undervisar elever i åldrarna 6–7 år. Stina har gjort två (2) orosanmälningar under tiden som lärare.

• Malin 30 år har arbetat som lågstadielärare i 3 år. Undervisar elever i åldrarna 6–9 år. Malin har gjort en (1) orosanmälan under sin tid som lärare.

• Johan 30 år har arbetat som gymnasielärare i 5 år. Undervisar elever i åldrarna 16–21

år. Johan har gjort en (1) orosanmälning under tiden som lärare.

• Amanda 40 år har arbetat som grundskollärare och gymnasielärare i 15 år. Undervisar

elever i åldrarna 16–21 år.Amanda har aldrig gjort en orosanmälan under sin tid som

lärare.

• Bengt 55 år har arbetat som mellanstadielärare och gymnasielärare i 32 år. Undervisar

elever i åldrarna 16–21 år på samma skola som Amanda. Bengt har gjort en (1) orosanmälan under sin tid i skolan.

4.6 Studiens genomförande

Vid sökandet av tidigare forskning användes webbsidorna Social services abstracts, Sociological abstracts och PsycINFO. Vidare söktes artiklar med hjälp av nyckelorden teacher, child abuse, report, mandatory report, consequence och neglect i olika

ordningsföljder. Genom flera av artiklarnas referenser upptäcktes ytterligare artiklar som passade studiens syfte. Böckerna som använts i studien fanns att tillgå på Helsingborgs bibliotek och universitetsbiblioteket i Växjö. Många av böckerna hittades tack vare referenser från tidigare artiklar och böcker men även genom sökmotorerna på biblioteken. Inspiration och vägledning av uppsatsens struktur fanns via hemsidan DiVA där olika uppsatsarbeten inom socialt arbete publicerats. Utöver inhämtandet av material på ovan nämnda

tillvägagångssätt gav handledaren tips på relevant litteratur.

Inför intervjuerna skapades och genomarbetades samtyckes- och informationsbrevet (se bilaga 2) och intervjuguiden (se bilaga 3). Därefter genomfördes pilottester på bekanta. Detta gjordes för att testa om frågorna togs emot på önskat vis. Under intervjuprocessen

kontaktades vars fyra lärare och efter korrigering av intervjuguiden genomfördes intervjuerna individuellt med lärarna. Endast läraren och en intervjuare var närvarande under varje enskild intervju. Samtliga intervjuer tog cirka 25 minuter att genomföra. Innan frågorna ställdes till respondenterna informerades de om studiens syfte. Innan intervjuns påbörjan gav

ordet barnmisshandel, definierad av kommittén mot barnmisshandel (SOU 2001:72, s.120). Intervjuerna genomfördes antingen på lärarens arbetsplats eller i lärarens hem. Val av

intervjuplats bestämdes i samtal med den berörda läraren där den intervjuade alltid fick forma valet av tid och plats. Tidsramen för intervjuerna sträckte sig över en period om 3 veckors tid och innebar en del resande eftersom lärarna bodde eller arbetade på olika platser runt om i Sverige. Lärarna i urvalet blev tillfrågade om godkännande av ljudinspelning av intervjun vilket medgavs i samtliga fall.

4.7 Val av analysmetod

Intervjuerna spelades in med hjälp av ljudupptagning och transkriberades ordagrant efter varje intervjutillfälle. För att studien ska vara av hög reliabilitet är det centralt att transkribering genomförs (Kvale & Brinkmann 2009). För att analysera materialet användes en kvalitativ innehållsanalys (Graneheim & Lundman 2003). Materialet lästes flertalet gånger, vilket är nödvändigt för att forskaren ska bli förtrogen med materialet och få en helhetssyn av texterna. Därefter sorterades materialet vilket är en grund för den föreliggande analysen (Reenstam & Wästerfors 2015; Graneheim & Lundman 2003). Analysen genomfördes utifrån den

kvalitativa innehållsanalysen och ur studiens syfte framkom följande kategorier som

materialet indelades i: Hur lärare får kännedom eller misstanke om att ett barn blir utsatt för barnmisshandel, Att agera & Att inte agera. Att skapa kategorier för materialet utgör kärnan i kvalitativ innehållsanalys, och en kategori är data som innehåller något gemensamt

(Graneheim & Lundman 2003). Datan i en kategori bör endast finnas i den kategorin, men det är inte alltid möjligt att skapa exklusiva kategorier när texterna handlar om erfarenheter. Kategorierna avser främst att beskriva innehåll för att kunna tydliggöra innehållet i texten och ofta innehåller en kategori flera underkategorier (Graneheim & Lundman 2003). Denna studiens kategorier sammanfattades, fördelades och skapade därefter sexton underkategorier som framställdes i en tabell (se bilaga 1).

Materialet analyserades med hjälp av de teoretiska begreppen handlingsutrymme och gräsrotsbyråkrat (Lipsky 1980/2010; Svensson, Johnsson & Laanemets 2008) samt

4.8 Reliabilitet & Validitet

Begreppet reliabilitet syftar till att mätningarna från studien ska ha en tillförlitlighet (Trost 2010). Kvantitativa studier byggs på just mätningar medan kvalitativa studiers syfte är att beskriva fenomen vilket gör att reliabiliteten är förhållandevis låg i kvalitativa studier. Kvalitativa studier kräver dock också tillförlitlighet och för att mäta om tillförlitligheten är hög eller ej kan begreppet reliabilitet delas in i fyra komponenter: kongruens, precision, objektivitet och konstans. Kongruens behandlar likheten mellan frågorna. Precision innefattar intervjuarens sätt att förstå svaren och även kontrollera att man har uppfattat svaren rätt. Objektivitet handlar om intervjuarens sätt att uppfatta saker, vilket blir högt om saker

uppfattas på samma sätt. Till sist innebär konstans att fenomenet ska ha en bestämd hållning och inte ändra sig (Trost 2010). Idén med reliabilitet bygger på just kvantitativa studier men för att applicera det på denna studie kan reliabiliteten ändå anses ha varit hög. Kongruens fanns tack vare metoden semistrukturerad intervju med tillhörande intervjuguide som följdes vid samtliga intervjuer (se bilaga 3). Precisionen var hög eftersom följdfrågor kontrollerade att informanternas svar togs emot korrekt. Objektiviteten behandlades eftersom endast en intervjuare deltog vid varje intervjutillfälle och spelade in intervjun med hjälp av

ljudupptagning. Inspelningen transkriberades sedan ordagrant och skickades samt analyserades i transkriberad form av de två olika författarna i denna studie. På detta sätt kontrollerades det att svaren uppfattats på samma sätt av båda parter.

4.9 Metodologiska överväganden

Genom tillämpningen av semistrukturerade intervjuer har följdfrågor kunnat ställas vilket har bidragit till innehållsrika svar med mindre chans för misstolkning. En brist med metodvalet semistrukturerade intervjuer var att intervjuguiden inte tilläts revideras till nästa

intervjutillfälle. Även om möjligheten fanns till att ställa följdfrågor ställdes inte samma följdfrågor till alla intervjuade. Detta eftersom följdfrågorna ska reflektera sådant som

respondenten själv tar upp. Med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys kunde meningsbärande stycken väljas ut och sorteras för att finna kategorier som i sin tur kopplades direkt till syfte och frågeställningar. I den kvalitativa innehållsanalysen ska en kategori helst inte förekomma i en annan kategori, och detta upplevdes som problematiskt eftersom flera av svaren

överlappade flera kategorier.

I studien har lärare från olika skolor och med olika kön, ålder och erfarenhet intervjuats. Studien har visat att svaren skiljer sig mellan skolorna, och även att det kan ha betydelse för svaren vilken lärare på skolan som har intervjuats. Av den anledningen hade det varit intressant att även genomföra en kvantitativ studie med syftet att undersöka eventuella samband mellan respondenternas svar och deras kön, ålder och erfarenhet. Att vara två intervjuare med två olika intervjustilar kan även det ha påverkat resultaten. Även fast samma intervjuguide följdes under alla intervjuerna kan resultatet ha blivit annorlunda om endast en författare genomfört alla intervjuer. Dock kan två intervjuare ha bidragit till en bredare empiri eftersom olika följdfrågor ställts. Angående intervjutillfällena så ansågs det som positivt att endast ha en intervjuare på plats. Detta för att ge respondenten möjligheten till en så

avslappnad kontext som möjligt, för att motivera så ärliga svar som möjligt.

4.10 Forskningsetiska överväganden

Vetenskapsrådet (2002) sammanfattar det grundläggande individskyddskravet i fyra generella grundkrav på forskningen. Dessa huvudkrav benämns informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.

om att det material som inhämtas endast kommer att användas för forskning. Informationen ska meddelas muntligt eller skriftligt, senast i samband med intervjutillfället. Detta gjordes i denna studie genom att skicka ut ett samtyckes- och informationsbrev innan intervjutillfället. Samtyckeskravet syftar till att forskaren behöver ha samtycke från deltagaren. Samtycke från lärarna införskaffades i samband med utskickandet av samtyckes- och informationsbrevet. Deltagaren får dessutom inte utsättas för övertalning att medverka samt ej vara i

beroendeställning gentemot forskaren. Konfidentialitetskravet syftar till att alla personer som deltar i arbetet och som hanterar känsliga personliga uppgifter om identifierbara individer bör underteckna tystnadsplikt. Anteckningar skall skrivas på ett sådant sätt att deltagarna i

undersökningen ej kan identifieras av obehöriga. Utomstående skall ej ha tillgång

till uppgifterna. Lärarna i studien anonymiserades med hjälp av fiktiva namn och studien avslöjade inte heller den geografiska plats som lärarna arbetade på. Endast författarna till denna studie hade tillgång till det insamlade materialet. Nyttjandekravet syftar till att uppgifterna om deltagarna som skall användas för forskning inte används för kommersiellt bruk eller sådant som inte berör forskningen. Uppgifterna som är inhämtade för forskningen får inte användas för olika beslut som påverkar den individ som har deltagit förutom om det finns tillåtelse av den berörda. Denna studie uppfyllde nyttjandekravet genom att det

insamlade materialet endast användes inom ramen för studien. Vetenskapsrådet (2017) skriver om att det kan finnas flera olika typer av intressen för forskningen, samt att dessa kan vara legitima men komma i konflikt med varandra. Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (2003:460) innehåller bestämmelser om etikprövning. Denna studie innefattade inte integritetskänsliga frågor eller personuppgifter som uppges i 3 § i denna lag, och deltagarna utsattes inte heller för fysiskt eller psykiskt obehag som anges i 4 §.

4.11 Arbetsfördelning

Denna studie genomfördes av två författare och arbetsfördelningen bestod av att vissa stycken delades upp mellan dessa två. I varje stycke har den ena parten haft huvudansvaret men båda parter har läst och bearbetat samtliga stycken. Detta har resulterat i att båda författarna haft inflytande i utformningen av uppsatsen i samtliga delar under hela processens gång.

Alma Torpman har författat abstrakt, bakgrund, tidigare forskning, organisationsteori, vetenskapsteoretisk ansats, metodval, semistrukturerade intervjuer, urval & urvalsmetod, beskrivning av respondenter, studiens genomförande, samt reliabilitet & validitet.

Sebastian Öhrling har författat problemformulering, gräsrotsbyråkrat & handlingsutrymme, forskningsetiska överväganden, intervjuguide, val av analysmetod, samt metodologiska överväganden.

Författarna har gemensamt sökt artiklarna till den tidigare forskningen och sammanfattat dessa. Utöver detta har syfte, frågeställningar, centrala begrepp, nyinstitutionell teori, resultat & analys, avslutande diskussion, vidare forskning och referenslista sammanställts gemensamt. Därutöver delades intervjuerna upp mellan författarna inkluderat fyra transkriberingar

5 RESULTAT & ANALYS

Vidare kommer studiens resultat och analys att presenteras. Resultatet behandlar de övergripande frågeställningarna:

• Hur agerar lärare vid misstanke om barnmisshandel?

• Hur beskriver och motiverar lärare sitt agerande när de misstänker barnmisshandel?

För att skapa en kontext presenteras det även i resultatet hur lärare får reda på

barnmisshandel, trots att det inte varit huvudsyftet för denna studie. Detta inkluderas eftersom det understryker den avgörande plats skolan utgör för avslöjande av barnmisshandel och att lärarna är av stor betydelse för upptäckandet. Av denna anledning presenteras tre kategorier med totalt 16 underkategorier i resultatet (se bilaga 1). Kategori ett, Hur lärare får kännedom eller misstanke om att ett barn blir utsatt för barnmisshandel, innehåller fyra underkategorier. Kategori två, Att agera, innehåller sex underkategorier och tar upp de sätt som lärare agerar på vid kännedom eller misstanke om att ett barn blir utsatt för misshandel. Kategori tre, Att inte agera, innehåller sex underkategorier som behandlar situationer där lärare väljer att inte agera. Resultatet analyseras med hjälp av nyinstitutionell teori, de teoretiska begreppen handlingsutrymme och gräsrotsbyråkrat samt tidigare framförd forskning. En analys av varje kategori genomförs efter att resultatet av respektive kategori har presenterats.

5.1 Hur lärare får kännedom eller misstanke om att ett barn

blir utsatt för barnmisshandel

Den första kategorin som skapades ur empirin är Hur lärare får kännedom eller misstanke om att ett barn blir utsatt för barnmisshandel. I kategorin upptäcktes fyra underkategorierna vilka är: Prata med eleven, Hör eleven prata om det, Fysiska symptom och Beteende (se bilaga 1).

Prata med eleven

En del av lärarna berättade om att deras misstanke startade när de själva pratade med eleven. Detta kan ha skett genom mentorssamtal eller på rasten där läraren frågat hur eleven mår:

Eh… och det finns tillfälle då man frågar barn ”är allt bra, hur mår du” eller så för att man tycker att det verkar som att de har någonting som får dem att inte må så bra. (Hanna)

Hör eleven prata om det

I flera av intervjuerna framkom det att lärare fick en misstanke om att en elev blivit utsatt för barnmisshandel när de hörde eleven prata om misshandeln till kamrater. I de fall där lärarna hörde eleven prata om det till sina vänner visade studiens resultat att läraren samtalade med eleven direkt för att få reda på om det som läraren hörde verkligen var sant:

Ja luskat, för att ta ett exempel så var det en tjej som en gång berättade att hennes pappa prylade [slog] henne och det var ju inte så att hon sa det direkt till oss men jag hörde ju det och då då plockade jag in henne och jag började diskutera med henne (Bengt) Då var det att jag hade hört från eleven han hade sagt, som hade hänt hemma, då frågade jag eleven igen om det stämde, och då svarade han ja [...]. (Malin)

Fysiska symptom

Några av lärarna fick istället kännedom eller misstanke om att en elev blivit utsatt för barnmisshandel genom fysiska symptom hos barnet:

Just i det fallet så var det ju fysiska symptomen på psykiska effekter, man såg det och gjorde då en orosanmälan. (Johan)

Kom ofta sent och var ofta ovårdad i håret och hade inte med sig gymnastikkläder. (Pernilla)

Beteende

Det fjärde sättet lärare fick en kännedom eller misstanke om barnmisshandel på var i

beteendet hos eleven. Eleven kunde ha dålig social interaktion med andra elever eller uppvisa andra känsloyttringar i form av att bli orolig och ledsen:

Eh.. barnet var ledset eller såg ledsen ut. Hade dålig social interaktion med andra elever. (Pernilla)

Analys av: Hur lärare får kännedom eller misstanke om att ett

barn blir utsatt för barnmisshandel

Läraren är oftast den viktigaste vuxna att tala med för barn som upplevt fysiskt våld, men barn har gett uttryck för att lärare endast ett fåtal gånger inlett en konversation om våldet med barnet (Selvik, Raaheim & Øverlien 2017). Denna studies resultat visar däremot på att

majoriteten av de deltagande lärarna på något sätt talat med eleven om en misstanke infunnit sig hos läraren. På grund av barnens oroliga eller ledsna beteende började lärarna förstå att något inte stod rätt till, och i vissa fall ledde detta till att läraren startade en konversation med eleven för att få mer information. Det utmärkande för människobehandlande organisationer är just den nära interaktionen som existerar mellan exempelvis läraren och eleven, och

våldsutsatta barn har berättat hur de endast kan avslöja våldet om det föreligger en bra

relation till en pålitlig vuxen (Johansson, Dellgran & Höjer 2015; Thulin, Kjellgren & Nilsson 2018). Barnen ville att de vuxna skulle ställa frågor till dem, ta dem på allvar och ge dem stöd, och om de vuxna inte gjorde så kunde barnen känna sig svikna (Thulin, Kjellgren & Nilsson 2018).

I ett par fall hade lärarna fått en misstanke om att ett barn blivit utsatt för barnmisshandel när de hörde eleven prata om det till sina vänner. Att lärarna inte fick höra det från barnet själv går i linje med forskning som framför att våldsutsatta barn i väldigt liten utsträckning avslöjar situationen för en myndighet (Annerbäck 2011). Annerbäck menar att en anledning till detta kan vara att samhället inte talar öppet om våldets existens.

Några lärare hade fattat misstanke om barnmisshandel när de sett fysiska symptom hos barnen och symptomen kunde variera. Studier visar att lärare behöver utbildning kring

Johnsson & Laanemets 2008). För att göra rätt val med hjälp av handlingsutrymmet krävs det dock att den professionella besitter den rätta kunskapen, något som flera av de intervjuade lärarna uttrycker sig ha en brist på. Studiens resultat visar att de intervjuade lärarna oftare anmäler vid konkreta tecken vilket kan kopplas till bristen på kunskap i att upptäcka andra varningssignaler (Márquez-Flores, Márquez-Hernández & Granados-Gámez 2014). Ett varningstecken gällande barnmisshandel är psykiatriska syndrom hos barnet och hos ett fåtal av lärarna skapades faktiskt en oro i barnets beteende, vilket går emot denna tidigare

forskning (Heim et al. 2010; Márquez-Flores, Márquez-Hernández & Granados-Gámez 2014).

5.2 Att agera

Ur resultatet framkom en andra kategori som innefattar lärares agerande vid misstanke om barnmisshandel. I kategorin framkom det ytterligare sex underkategorier: Egen undersökning, Tala med berörda, Ta hjälp av kollegor, Agera direkt, Lämna över ansvaret och

Anmälningsskyldighet (se bilaga 1).

Egen undersökning

Som tidigare nämnt är alla yrkesverksamma vars verksamheter berör barn skyldiga att genast anmäla till Socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa (SoL 2001:453). Trots detta visade denna studiens resultat att misstanke inte alltid ansågs vara skäl nog till att anmäla för lärarna. I hälften av fallen berättade lärarna hur de på egen hand ville undersöka vad misstanken grundat sig i genom att antingen undersöka saken eller få misstanken bekräftad flertalet gånger:

[...] man kan försöka att luska lite på hur om ens misstanke grundar sig i någon form av verklighet [...]. (Hanna)

Jag ville få det bekräftat flera gånger, för det kunde ju vara en missuppfattning eller nåt så då ville jag ha det bekräftat flera gånger och lite mer detaljer [...]. (Malin)

Tala med berörda

På den skolan jag jobbar med så har vi att som policy att vi ska ringa hem var femte vecka och prata om hur det går för barnet och om de har några frågor och om jag har sett någonting så ”jamen ditt barn verkar lite... går undan för sig själv och såhär, vet du vad det kan bero på?”. (Pernilla)

Det vi ofta gör är att prata med föräldrarna för vi träffar ju föräldrarna så ofta så vi pratar ju alltid med föräldrarna om vi är oroliga… alltså med barnet först och sen med

föräldrarna. (Hanna)

Ta hjälp av kollegor

Utöver att undersöka vad problemet grundar sig i beskrev en majoritet av lärarna att de vände sig till kollegor för att få bekräftelse eller stöttning vid misstanke eller kännedom om att en elev blivit utsatt för barnmisshandel:

[...] det har bara varit om jag har känt mig lite osäker har jag gått till den närmaste kollegan och så har jag liksom nämnt kortfattat vad det har handlat om och liksom bara rådfrågat om ”har jag rätt i att göra en anmälan för jag känner mig orolig?” och då säger de ju oftast ja… om att anmäla. (Stina)

[...] jag hade nog pratat med kurator och skolsköterska, och så hade de på något sätt stöttat upp. [...]. Jag känner ju inte att jag hade gjort det själv och då tänker ju jag att jag borde få stöd från mina kollegor och elevhälsan i detta fallet. (Amanda)

Agera direkt

En minoritet av de intervjuade lärarna berättade att de agerade i direkt anslutning till att en oro uppkommit hos dem. I dessa fall försökte inte lärarna ta reda på mer om hur det stod till hos barnet innan de tog ärendet vidare:

Det är viktigt att inte gå och tänka på det för länge. [...]. Om det är något större så går man sen till elevhälsoteamet och sen därifrån gör man en orosanmälan till soc

[Socialtjänsten] i så fall. (Pernilla)

Lämna över ansvaret

Hälften av de intervjuade lärarna berättade om tydliga rutiner och riktlinjer kring hur de skulle gå tillväga vid misstanke om barnmisshandel. Rutinerna hänvisade till rektor, kurator och även elevhälsa, och de intervjuade lärarna beskrev en trygghet i att lämna över en del av eller hela ansvaret till benämnda:

Den rutinen jag vet är bara den att man pratar med rektorn. [...] sen så gjorde hon en polisanmälan, så jag gjorde ju aldrig det utan vi bara sa till rektorn. (Johan)

[...] vi har att vi lämnar in till… att orosanmälan först går till vi kallar det för ---- så det är som elevhälsan. Så jag tog upp en som gick upp dit och sen bestämde de sig för att inte skicka den vidare. (Pernilla)

Anmälningsskyldighet

Hälften av lärarna lyfte den anmälningsskyldighet de har enligt socialtjänstlagen (SFS 2001:453). Även fast majoriteten av lärarna i praktiken inte agerade i enlighet med lagen och anmälde omgående kom det under intervjuerna fram att de ändå hade en kunskap om hur de borde agera enligt lagen:

Jag kan inte välja så mycket själv, för om man misstänker någonting så måste man ju anmäla eller om jag hör någonting, jag har ju en anmälningsplikt och då, det jag själv kan välja är ju hur jag ska ta reda på det, alltså om man misstänker någonting. Men sen så måste man ju. (Malin)

Analys av: Att agera

Studiens resultat visar att lärarna har kunskap om anmälningsskyldigheten men att de i sitt handlingsutrymme inte förhåller sig till de lagar som finns på organisationen utan bedömer och agerar bortom dessa. Det föreligger vissa institutionaliserade myter för hur en

organisation ska se ut och uppföra sig, vilket anmälningsskyldigheten är ett exempel på (Meyer & Rowan 1977; Linde & Svensson 2013). Det är vanligt att likartade och ofta lagstiftade krav ställs på en mängd organisationer, likt skolor, för att skapa isomorfism. Skolorna säger sig följa dessa krav för att de vill möta omgivningens krav och därmed erhålla legitimitet (Linde & Svensson 2013). Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) kan ses som ett försök från statens håll till att skapa isomorfism med syfte att få de svenska skolorna att agera

enhetligt (Linde & Svensson 2013). Resultatet av denna studie visar dock på att en sådan isomorfism inte följs, istället utnyttjas handlingsutrymmet till att särkoppla denna

rationaliserade myt (Meyer & Rowan 1977; Linde & Svensson 2013). Detta tycks påvisas då lärarna i vissa fall väljer att inte följa anmälningsskyldigheten eftersom de genomför egna undersökningar, talar med berörda och lämnar över ansvaret. Detta indikera att det finns ett handlingsutrymme för lärarna att handla inom trots att socialtjänstlagen (SFS 2001:453) inte ger något utrymme till det. Gräsrotsbyråkrater som möter medborgare ska inom sitt

handlingsutrymme bedöma och agera beroende på situationen men ska samtidigt förhålla sig till de planer, lagar och policys som finns under organisationen (Lipsky 1980/2010), något som resultatet visar inte görs.

eftersom skolorna sätter upp egna policys och rutiner kring hur lärarna ska agera (Meyer & Rowan 1977; Linde & Svensson 2013). Detta har visats göras genom att ansvaret läggs över på särskilt utvalda, vilket kan uppfattas som att skolorna försöker skapa legitimitet genom att samla särskilda beslutsfattande team i ärenden rörande barnmisshandel. Det är möjligt att skolorna med sina egna beslutsfattande team skapar en ny form av isomorfism eftersom det i studiens resultat konstateras att flertalet skolor går tillväga på likartade vis. Skolorna söker, likt den nyinstitutionella teorin förtydligar, efter legitimitet och vissa av skolorna i denna studien strävar efter att upprätthålla legitimitet genom att “följa” socialtjänstlagen med hjälp av egna rutiner. Explicit kan det upplevas legitimt när skolorna bildat ett team som arbetar med ärenden rörande barnmisshandel, men genom att hantera ärenden på detta vis följs inte anmälningsskyldigheten som den ska följas enligt socialtjänstlagen.

Tidigare studier framför att de som är skyldiga att rapportera misslyckas med att göra så av flera anledningar, och denna studies resultat går i samma linje (Feng et al. 2009; Gallagher‐ Mackay 2014). Flera av lärarna valde att genomföra egna undersökningar istället för att genast anmäla till Socialtjänsten. Detta kan kopplas till Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) som skriver om att gräsrotsbyråkratens värderingar och intressen blir perspektiv av hur dennes handlingsutrymme nyttjas och att handlingsutrymmet kan verka för att göra val och fatta beslut i olika situationer. Lärarna i studien ville ta reda på vad misstanken grundat sig i och vissa ville även få misstanken bekräftad. Anledningar som visat sig ligga till grund för en anmälan till Socialtjänsten är just att personalens misstankar kopplats till en tydlig situation (Svensson, B. 2013). Detta synliggörs hos några av respondenterna som förklarade hur de ville få sina misstankar bekräftade flertalet gånger innan de genomförde en anmälan.

strukturen då de bortser från regler och väljer att inte implementera vissa beslut(Linde & Svensson 2013; Eriksson-Zetterquist 2009). I Pernillas fall har skolan som policy att ringa till föräldrarna var femte vecka samtidigt som lagen säger att hon genast ska anmäla vid oro eller misstanke. Pernilla väljer med det handlingsutrymme hon besitter att följa skolans policy och ringa till barnets föräldrar istället för att direkt genomföra en orosanmälan. Forskning

förklarar att barn känner sig svikna i de fall där lärare väljer att tala med föräldrarna till barnet istället för att agera för barnets räkning och barnen önskade istället att de vuxna skulle ställa frågor till dem och ge dem stöd (Thulin, Kjellgren & Nilsson 2018).

Tidigare forskning har framfört att anledningar som ligger till grund för en anmälan till Socialtjänsten är personalens utbildningsnivå (Svensson, B. 2013). Stina är en av två lärare i studien som utbildat sig till lågstadielärare och båda dessa lärare har genomfört

orosanmälningar. Stina vittnade om bristande rutiner kring hur man skulle gå tillväga på den skolan hon arbetade på. Detta försatte Stina i en position att ta ansvar och fatta besluten i de fall hon kände oro för en elev. Detta går i linje med Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) syn på handlingsutrymme som sätter den professionella inför skiftande händelser där hen är kärnan i bedömningarna och även besitter ansvaret att ta beslut i olika situationer. Detta gjorde att Stina anmälde vid minsta misstanke eller oro eftersom hon upplevde att det inte var hennes område att utreda vad oron handlade om, utan detta var Socialtjänstens uppgift. Stina var dock en av få som anmälde direkt vid oro.

5.3 Att inte agera

Samtidigt som det fanns olika sätt som de intervjuade lärarna förklarade att de agerade på vid misstanke framkom det under analysen även en kategori som benämns Att inte agera. I dessa fallen valde lärarna att inte anmäla eller agera trots att det fanns en misstanke eller kännedom om att en elev blev utsatt för barnmisshandel. I den tredje kategorin framkom det ytterligare sex underkategorier: Konsekvenser, Inte allvarligt nog, Elevens ansvar, Brist på kunskap, Brist på rutiner och Brist på resurser.

Konsekvenser

En av anledningarna till att inte anmäla hos några lärare var på grund av oro inför

konsekvenser som kunde uppstå. Dessa konsekvenser uttrycktes som negativa och handlade om både relationer och möjliga konsekvenser för eleven:

Ja. Det är väl det här, frågan är ju om det gynnar eleven. Vi har nått exempel nu, där familjen har flyttat runt väldigt mycket, ehm ja när det har hettat till i någon kommun så har man flyttat till någon annan kommun, eh och det är ju faran om man gör en anmälan [...] och om de då väljer att flytta då mister ju hon då den tryggheten hon har fått här nu. (Amanda)

[...] man vet att ”kommer det bli ännu jobbigare framöver för att man gör en anmälan och de ska gå igenom förändringar i livet?”. [...] som lärare så antar jag att det skulle vara en anonym anmälan. Att det inte på något sätt kommer fram att jag har gjort anmälan. Annars tror jag inte att jag skulle kunna göra en anmälan. Då skulle det ju skada

kontakten. Alltså för just barnet och föräldrarna för familjen. Det hoppas jag ju att det är så för annars skulle man ju inte kunna anmäla nej. (Hanna)

Inte allvarligt nog

En del av de intervjuade lärarna hade en annan inställning till oron och en minoritet ansåg istället att det som oron grundat sig i inte var så allvarligt att det krävdes en orosanmälan:

Det kan vara efter möten med eleven där de själva inte alls delar ens egna uppfattning eller dom inte, de påstår att de inte har, att det inte finns någon anledning till oro att det kanske bara är en svacka i livet men att är ingenting som har med stora grejer att göra utan dom är påväg upp. (Johan)

Elevens ansvar

Alla intervjuade lärare undervisade barn i olika åldrar och flera av lärarna som undervisade barn i gymnasiet förklarade hur de la över ansvaret på barnet angående om en anmälan skulle göras:

Jo men jag kan ju, om jag känner en elev väl så kan jag ju välja att avvakta med vissa delar om eleven vill försöka lösa saker på egen hand [...]. Dels att eleven säger själv att det inte behövs, och att situationen inom kort kanske förbättras [...]. (Johan)

[...] så det fallet vi har nu, eh har det ju diskuterat fram och tillbaka, tjejen är 15–16 år och hon själv vill inte att det ska göras någon anmälan. (Amanda)

Brist på kunskap

Ytterligare en kategori som framkom till varför vissa av lärarna valde att inte agera var på grund av deras bristande kunskap. Ett par av lärarna förklarade sig sakna kunskap kring vad som förväntas av en lärare vid misstanke om barnmisshandel:

Ja det har vi ingen aning om.. så det… vi har ju inte kontakt med Socialtjänsten någonsin… (Hanna)

Brist på rutiner

Resultaten visade på en osäkerhet hos flera av de intervjuade gällande hur lärare ska agera vid misstanke om barnmisshandel. Hälften av lärarna vittnade om bristande rutiner på

arbetsplatsen och ett fåtal nämnde även bristerna som anledningar till att inte ta misstanken vidare:

Just nu som jag sa innan så har vi inga rutiner. Eh…. Vad jag vet. Att hantera det så jag hade nog bara pratat med min biträdande rektor. Sen hade jag också kunnat gå till kuratorn för det är ju hon som har hand om sådant. Och jag tror det är hon som gör orosanmälan på skolan… vad jag har hört i personalrummet. (Zarah)

Pho….ja det är ganska så dumt det vet jag inte just rutinerna för om det är något speciellt mer än att man ska anmäla direkt och meddela rektorn direkt. Det är de rutinerna jag har fått reda på själv. [...]. Ja så att det är ju inte jättetydligt exakt vilken rutin som gäller utan jag har ju fått fråga liksom första gången jag skulle göra det ”hur gör jag nu?” för att göra rätt och känna sig säker. (Stina)

Brist på resurser

Resultatet visade även på bristande resurser och en av de intervjuade lärarna upplevde att det inte fanns tillräckligt med tid att stanna upp och prata ordentligt med eleverna på tu man hand:

Vi har avsatt mentorstid heter det till att prata med varje barn varje vecka. Men det är fortfarande 30 elever och så är det 15 minuter. Så om man tar 3 elever på 5 minuter men det är ju ändå 2-3 gånger per termin som man har utsatt tid för ensamtid med varje barn. Och min egen mentorsklass har jag bara 3 timmar i veckan ehm….. så där tycker jag att det brister lite. Att man inte har riktigt tid med barnen. [...] tyvärr är det inte att man alltid hinner stanna och prata en längre tid så förhoppningsvis kommer barnet och tyr sig till en. (Pernilla)

Analys av: Att inte agera